Vår enda räddning är nerväxt

Global uppvärmning och resursknapphet ändrar spelplanen. Nya konflikter väntar i en värld där tillväxtekonomiernas korthus kollapsar.

Crown Copyright 2011, NZ Defence Force

I slutet av 1600-talet varnade vetenskapsmän för att avskogningen och människans allt högre behov av timmer riskerade att göra jorden till en öken. Naturen höll på förbrukas, menade man, och i det karga landskapet uppenbarade sig tecken på den kommande gudomliga apokalypsen. Bland annat den tyska juristen Johann Philipp Bünting varnade för vad en intensiv exploatering av skogen kunde leda till. Men vad skulle man göra? Rädda naturen och konservera de återstående skogsarealerna? Nej, ett sådant projekt stod över människans förmågor. Endast försynen kunde rädda naturen.

Nerväxt
Giorgos Kallis
Översättning från engelska av Joel Nordqvist
Daidalos, 2020

Men misströsta inte, skrev Bünting. Lyckligtvis har Gud givit människan ännu en gåva – Han har välsignat oss med en sylva subterranea, en underjordisk skog som breder ut sig strax under ytan. Det Bünting talade om var kolet. Denna nya energikälla skulle komma att frigöra människan från de naturliga begränsningarna för produktionen som den traditionella sol-, vind- och vattenenergin tidigare underkastat henne. Kolet tillsammans med ångmaskinen var på tröskeln att kasta världen in i dess kanske mest våldsamma förändring: den industriella revolutionen, moderniteten, antropocen.

Men den underjordiska skogen växte inte upp igen vid måttlig förbrukning som Bünting förutspådde, också exploateringen av sylva subterranea förvandlade landskapet till en öken. De drivmedel som en gång frigjorde våra samhällen och vår ekonomi och sköt människan in i en ny epok håller på att förbränna handen på den som lärde sig bemästra elden. Priset för den stora accelerationen, »vår temporära storhet«, håller just nu på att bli synligt: nya globala pandemier, outhärdliga värmeböljor, väldiga skogsbränder som färgar himlen orange, polarisar på gränsen till kollaps, den sjätte massdöden.

Den billiga naturens slut

Håller vi på att konsumera planeten? Ta bara skuldsättningen. I början av 80-talet var de svenska hushållens skulder på 90 % av inkomsten, fyrtio år senare är siffran närmare 200 %. Vi spenderar stadigt mer pengar på bostäder. I mitten av förra seklet bodde skandinaver trångt, idag har vi bland de största boendeytorna i världen med upp mot 50 kvadratmeter per person. Ändå räcker inte utrymmet till för att förvara alla våra ägodelar. Hyrlager, så kallade »self storage«, poppar upp som svampar kring de urbana miljöernas ränder, och tillsammans med »Professional Home Organizers« och den japanska reality-stjärnan Marie Kondo erbjuder de förlösning när vi proppat bostäder, källarutrymmen och garage fulla med prylar.

Vårt begär efter mer sammanfaller med modernitetens expansion. 1970 konsumerade mänskligheten 22 miljarder ton råvaror. 40 år senare var det 70 miljarder ton. Den största ökningen har skett sedan 2000. Kapitalismens inneboende drivkraft är att expandera, appropriera nya delar av våra liv – men också nya naturområden och naturresurser. Naturen har varit »billig« och den har utfört ett motståndslöst gratisarbete. Men den billiga naturens epok närmar sig ett slut. Koppar, zink, aluminium, järn och andra mineraler förväntas bli allt dyrare att utvinna när gruvor utarmas och stigande temperaturer förväntas minska skördar runt om i världen, samtidigt som en växande befolkning ökar det globala behovet av mat, färskvatten och energi.

Det är inte så mycket en fråga om det kommer hända eller inte, utan hur nerväxt kommer att ske. Den oförblommade tillväxtens epok är över och vid horisonten skimrar slutet på den parentes i människans historia där resursutvinning och energiförbrukning stigit exponentiellt tillsammans med befolkningsmängd, BNP, fertilisering, transport, telekommunikation och internationell turism.

Efterkrigstidens stora acceleration, pådriven av kol, olja och gas, är på väg att sakta ned. Inte idag eller imorgon, men inom en överskådlig framtid kommer ekonomier tvingas att stagnera eller krympa, därför att jordens resurser är ändliga och för att en exponentiell tillväxt är dömd att kollapsa eftersom den förbrukar de resurser som driver den, och underminerar de ekologiska miljöer som samhällen är beroende av. I alla fall om vi får tro den grekiska miljöekonomen Giorgos Kallis. Självsäkert slår han fast: »Ekonomisk nedgång och omvandling är på lång sikt oundviklig.«

Hans bok Nerväxt tar sig an olika aspekter av nerväxt, introducerar centrala tänkare i traditionen och pedagogiskt förklarar hur ekonomi, värde och arbete hänger samman. Begreppet nerväxt (på bokmål ned- eller nullvekst och danska nedvækst) kommer från franskans »décroissance« (mot-växt), ett språkområde där idéen har haft störst politiskt och socialt inflytande, samt fostrat tanketraditionens mest betydande tänkare: André Gorz, Paul Ariès och Serge Latouche, som alla presenteras av Kallis.

När tillväxten kollapsar

Det finns skäl att vara dyster. I en resursknappare värld riskerar redan existerande konflikter och latenta territoriella spänningar att finna nytt bränsle. Den grekisk-turkiska gränskonflikten som under sensommaren blossat upp efter att Turkiet börjat provborra efter gas på grekiskt farvatten är bara en i raden av nya konflikter i en värld där jakten på råvaror intensifieras för att upprätthålla tillväxtekonomiernas korthus.

En global kapitalism där nationalstater konkurrerar om nödvändiga och samtidigt minskade resurser för att upprätthålla tillväxten riskerar att skapa en farligare värld. Till det kommer inre sociala spänningar som ökar när stater inte kan uppfylla sitt löfte till sina medborgare om tilltagande rikedom. Välfärd har under moderniteten fungerat som världs- och inrikespolitisk stabilisator. När människor upplever sig få det bättre minskar den sociala oron. Och fortfarande blir det bättre; globalt sett blir världen något mer jämlik när gapet mellan nord och syd minskar. Klyftorna inom länderna växer däremot med ökade sociala spänningar som följd när förlorarna tar ut sin frustration över läget medan vinnarna köper sig säkerhet från sociala och ekologiska katastrofer.

Bara några exempel: I Saudiarabien bygger den traditionsbundna dynastin upp en ny hyperteknologisk stad, mitt i öknen, för den globala eliten; NEOM ska den heta, och vara klar 2025. Under coronapandemin flydde världens elit till infektionssäkra bunkrar med privatläkare och intensivvårdsstation. I Nya Zeeland köper Silicon Valley-miljardärer upp fastigheter och mark och lägger beslag på odlingsmark och vatten. Vi sitter i samma båt, lugnar v’ärldens ledare och opinionsbildare oss. Sanningen är att antalet livbåtar är begränsade, och bara vissa har tillgång till flytvästar. Framöver får vi säkerligen höra fler resonera i linje med den nyligen avlidne finske ekofascisten Pentti Linkola: När båten är fullastad kommer den som älskar livet att greppa tag i skeppets yxa och hugga av händerna på dem som håller sig fast.

När det inte längre är självklart att de breda befolkningslagren kommer få det bättre, och framtiden för de allra flesta framstår som allt osäkrare, breder rädslan ut sig för samhällelig och social degradering. Det skapar grogrund för nationalchauvinism och autoritära regimer. Magnituden av den politiska kris som flyktingkrisen 2015 bidrog till kan inte förklaras utan finanskrisen 2008. I ett prekärt ekonomiskt läge blir vi mindre benägna att dela med oss med vad vi har. Och dras mot det auktoritära.

Den liberala ordningen med sin underliggande idé om individuella fri- och rättigheter uppstod under upplysningen och har åtföljts av en ständigt ökande konsumtion av fossila bränslen, noterade historikern Dipesh Chakrabarty i sina fyra teser om klimatets historia publicerade i Critical Inquiry, 2009. Frihet är att förbränna och det saknas koncept om hur friheten kan se ut utan ett överflöd av konsumtionsvaror. Hur kan demokratins ideal upprätthållas när vi vaknar upp ur drömmen om materiellt överflöd? Begrepp som demokrati, individualitet och frihet – som så ofta formuleras som en frigörelse från naturen – måste omförhandlas för att inte vi ska förlora de rättigheter som vunnits de senaste hundra åren.

Den globala upphettningen, den sjätte massdöden och framtidens resursknapphet ställer alla ideologier på huvudet. Partier över hela den politiska skalan utlovar sina väljare mer – i en tid där vi måste vänja oss vid mindre. Till och med många av Europas gröna partier har givit upp nerväxt-visionerna när de anpassat sig och blivit »regeringsdugliga«. Liberaler sätter sitt hopp till den rationella marknadens osynliga hand i en tid när marknaden beter sig alltmer irrationellt. Allehanda framstegsoptimister tror att elektrifiering är svaret utan att inse att också solceller och vindkraftverk behöver mineraler och att också den förnybara energin har gränser. Högerkonservativa befinner sig i full förnekelse: likt de två aporna blundar man och håller samtidigt för öronen, men till skillnad från den tredje apan tiger man inte, utan skriker för full hals om att vetenskapen har fel.

Nerväxt eller barbari

Vi står inför valet mellan nerväxt eller barbari, travesterade den franske statsvetaren Serge Latouche den tyska socialisten Rosa Luxemburg. Utebliven tillväxt i kapitalistiska ekonomier är förödande och risken är att nerväxt blir en realitet som en serie sammanbrott »där några upprätthåller sina livsstilar på många andras bekostnad«, skriver Kallis. Nerväxt är inte samma sak som en långvarig recession som övergår i en ekonomisk och social depression och leder till arbetslöshet, ökad social oro och i värsta fall »ett scenario med auktoritära regimer och ny-feodala kapitalistiska samhällsbildningar präglade av tilltagande ojämlikhet«. Nerväxt är istället en ideologi om hur ett samhälle kan bli mer motståndskraftigt när naturresurserna utarmas. Nerväxt handlar inte om att alla ska flytta ut till en idyllisk landsbygd, börja odla sina egna potatisar och stoppa sina strumpor. Nerväxt är framförallt en idé som ska förmå att tända hopp om en bättre framtid som inte behöver betyda att vi kommer få det sämre, utan att de sociala och ekologiska villkoren förbättras och välbefinnandet ökar; inte trots en minskad genomströmning av »energi, material och avfall«, utan just på grund av den. Less is more, eller knappheten kan i alla fall uppfattas som mer när den delas. För om nerväxt ska kunna bli ett lockande alternativ, behöver omdaning ske i egalitär och social riktning, då »är det möjligt att upprätthålla välbefinnande och förbättra livsvillkoren i en av nödvändighet krympande ekonomi«. Det är detta att det är möjligt som gör att Kallis, och många andra i nerväxtrörelsen, tillåter sig hoppas på ett bättre och mer jämlikt organiserat samhälle.

Den grekiska miljöekonomen är inte en förlorad drömmare – han inser hur svårt det är att få till stånd en sådan förändring. Att »nerväxt är socialt och ekologiskt önskvärt innebär inte att det är politisk genomförbart«, skriver Kallis. »Det ekologiskt nödvändiga kan mycket väl vara politiskt omöjligt«, och det ekologiska sammanbrottet med massiv artdöd som följd kan vara det enda »politiskt acceptabla«. Trots att det skulle vara en katastrof utan jämförelse i människans historia.

Det finns ingen grön tillväxt

En evig tillväxt är också utopiskt, som Kallis påpekar. Att ställa allt hopp till så kallad »geoengineering« har inte heller det någon grund i den verklighet som föreligger. Dessa negativa utsläppsteknologier är för dyra, i längden olönsamma och kräver en landareal som vida överstiger de industrialiserade ländernas utsläpp. Lagring av koldioxid är dessutom ett riskabelt vågspel där framtida läckage inte kan uteslutas. Ändå satsar länder som Norge stort på tekniken, även kallad CCS (Carbon Capture and Storage). I september sjösatte den norska staten »Langskip«, en 25 miljarder dyr investering som i en första etapp ska fånga CO2 vid Norcems cementfabrik i Brevik som sedan ska fraktas i flytande form till till Øygarden i Vestland, där den ska lagras i rör under havsbotten. Det är ett opium för den senkapitalistiska tillväxtmänniskan när regeringen utlovar: »Med dette kuttar vi utsleppa, ikkje utviklinga.« Den goda nyheten är: en viss form av negativa utsläpp kan kortvarigt minska mängden utsläpp. Den dåliga nyheten: det finns ingen teknologi som på längre sikt kan ge tillväxtsamhället absolution. Vi kommer inte kunna expandera till nya planeter när denna tar slut. Framtiden är här på jorden och jorden har gränser som vi måste öva oss att leva efter.

Nerväxt argumenterar övertygande för att Bruttonationalprodukt (BNP) inte går att frikoppla från råvaruförbrukning. För BNP-tillväxt är fossilbränslenas gratisarbete avgörande och varje historiskt exempel visar att ökad resursförbrukning är en förutsättning för BNP-tillväxt. Därför talar vissa om »relativ frikoppling« – där påfrestningen på ekosystemet ökar men i långsammare takt än vad BNP växer. Fossilbränslen kan ersättas med förnybara bränslen, kol kan bytas ut mot solkraft och bensin kan blandas med biobränsle. Men också solkraft är en teknologi som förbrukar arbete, energi och material. Sol och vindkraft kan inte växa i all evighet, och också de kräver naturresurser där utvinningen är allt annat än »grön«. Biobränsle tar stora arealer mark i anspråk och belastar redan hårt pressade ekosystem. Georgios Kallis går inte närmare in på framtida energisystem, men i en krympande eller statisk ekonomi måste de förnybara energikällorna och framför allt solenergin utgöra fundamentet. Efter oljeekonomin kommer en solekonomi. Den kan kanske inte uppbringa samma överflöd – däremot kan den möjligen erbjuda ett stabilare samhälle med färre internationella konflikter kring de ändliga resurserna. »Utmaningen är att skapa samhällen där frånvaron av tillväxt inte är en katastrof.«

Mot apokalypsen

Men hur ska vi komma dit? Kallis föreslår en sorts atensk direktdemokrati, närproduktion, upprättande av allmänningar och avkommodifierng av mark, arbete och värden. Vidare att instifta »institutioner, normer och ritualer som ser till att makten och välståndet inte i alltför hög grad koncentreras till någon enskild individ eller grupp«. BNP-måttet bör avskaffas, arbetstiden delas och minskas, en universell basinkomst behöver implementeras liksom ett inkomsttak, de offentliga investeringarna måste ställas om i mer hållbar produktion och nya miljöregler och -skatter måste upprättas.

Potential till förändring ser Kallis i olika former av gräsrotsrörelser, i små alternativa levnadsformer som »konstruerar en kontrahegemoni som omprioriterar de sunda förnuften«, som han skriver med en hänvisning till den italienske marxisten Antonio Gramsci. Han talar om dessa gräsrotsinitiativ (kollektivträdgårdar, alternativa ekonomiska nätverk, kooperativ, öppen mjukvara, ekobyar) som inkubatorer, som äger potential att mutera det ekonomiska systemet, men sätter i slutändan lite hopp till att de ska kunna förändra enskilda nationalstater, för att inte tala om den globaliserade kapitalismen:

I nerväxtdiskussionen kring politiska strategier tycks det finnas en from förhoppning om att nationalstater helt enkelt ska »byta sida«. Men liberala stater är anpassade för kapitalackumulation och tillväxt. Och makten hos de 1 procenten eller 0,1 procenten vilar också på ihållande tillväxt, eller i frånvaro av tillväxt, på fortsatt exploatering. Konkurrensen driver de kapitalistiska klasserna att ständigt eftersträva tillväxt och expansion för att inte bli ifrånsprungna. Att förvänta sig att de styrande klasserna på något vis ska avsäga sig sin makt och bortse från sina omedelbara intressen i namn av något större allmänt gott är orealistiskt.

Kallis analys av hindren för en planerad nerväxt är övertygande. Samtidigt är de objektiva, materiella förutsättningarna för kapitalismen och tillväxtsamhället på väg att ändras. Klimatförändringarna ruckar om spelplanen. Tungviktare som BP skriver i en ny rapport att peak oil kan ha inträffat redan 2019. Oljebolaget, ett av världens största, ser inte framför sig en framtid av brist, utan av överflöd. Än så länge, menar de, finns det tillräckligt med oljereserver för oreglerad exploatering, däremot varnar de för att efterfrågan inte kommer hämta sig från coronapandemin. Det Norske Veritas (DNV GL) gör en liknande bedömning: Covid-19 har minskat efterfrågan på olja, och de kommer troligen aldrig överstiga 2019:s nivåer. Utbyggnaden av det svenska oljeraffinaderiet Preemraff utanför Lysekil stoppades. Projektet skulle göra Preemraff till Sveriges största enskilda utsläppskälla och göra det omöjligt att nå de miljömål som satts av EU. Företaget drog tillbaka sin ansökan om att bygga ut, påhejad av den svenska miljörörelsen som såg det som sin seger. Företaget själva hävdade dock att helt andra grunder låg bakom beslutet: projektet är inte längre är kommersiellt hållbart, efterfrågan på olja har sjunkit drastiskt. Man meddelar dock att man vill satsa på »förnybara drivmedel«, det vill säga fortsatt expansion som fortsätter tära på det sköra ekosystemet.

En varmare värld kan snabbt förändra förutsättningarna för kapitalismen. Jorden kan bli »mindre produktiv«, och det ekonomiska systemet kommer möjligen ha svårt att överleva i sin nuvarande form när klimatkrisen slår in med full kraft. Därför kan Kallis se en möjlighet för »ett nerväxtscenario, där det ur klimatförändringen och den kapitalistiska civilisationens ruiner växer fram ett anspråkslöst och gemenskapsinriktat sätt att organisera tillvaron, som genom delning omvandlar knappheten till upplevt överflöd«.

På ett märkligt sätt verkar dessa ord tröstande. Nerväxt blir hos Kallis till en apokalyptisk händelse i ordets ursprungliga grekiska betydelse, alltså inte en undergång eller utplåning utan en uppenbarelse som avtäcker ett sannare sätt att leva. Där vi kan återupptäcka livets verkliga mening: »ett liv ägnat åt kroppsliga njutningar, politiska angelägenheter och kontemplation, utforskande för utforskandets skull«. Det som Aristoteles kallade för det goda livet.

Det låter vackert, men på samma gång overkligt, som en fiktion. Kallis balanserar i sin bok mellan det utopiska och den realpolitiska analysen, mellan hopp och förtvivlan och slutar snarare i en rad nya frågor än i självsäkra slutsatser. Diskussionen och forskningen om nerväxt är i sin linda och för att nerväxt ska framstå som något vi vill eftersträva krävs mer än uppenbarelser. Det enda som framstår som någorlunda säkert efter att ha läst Kallis bok, är att nerväxt, i den ena eller andra formen, är oundvikligt.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.