ANMELDELSE. När den svenska poesin utforskar naturen gör Linus Gårdfeldt det i sällskap med en märklig låda.
Linus Gårdfeldt
Lys med apan
Albert Bonniers förlag, 2015
Ibland sätter titeln en så stark prägel att boken inte vore den samma utan den. Lys med apan? En omöjlig textrad som själv bär på en egendomlig lyster. Som en ficklampa, riktlinje, upplysning? Apan kan också stå för någonting bortstött, i likhet med »rävbarnet« och »trollet« i Linus Gårdfeldts två tidigare diktsamlingar. Någonting lågt, sagoaktigt eller hunsat. Men om humorn hos den svenska diktaren lyfter motiven ur deras belastade associationer tenderar den osvikliga excentriciteten att skyla över vad som faktiskt sägs.
Inte för att det borde gå att missa. En boksida i den 64 sidor korta debuten Men golvet har ingen mun (2009) består i snitt av fyra rader. Uppföljaren Gråbergsång (2012) har i snitt bara två rader på 79 sidor. Till trots för ordknappheten har dikterna en rik berättande form som utnyttjar underliga upprepningar och plötsliga perspektivförskjutningar som metod. Ett motiv ställs på ända, plattas ut och mals ner till det oigenkännliga.
Ta lådan till exempel. Ett slags stilleben som Lys med apan sakta sätter i rörelse. Ljuset som faller från fönstret över lådan omges av flugor och svart fruktkött, vilket diktjaget länge dröjer vid. Inledningen framkallar en gotiskt skimrande interiör som avpassas efter oväntade möbleringar och omtagningar. Liksom tidigare är dikterna berättande, de spinner vidare på en detalj som lite oväntat föstes in i föregående dikt. Nästa sida förklarar: »det är ett slags läder över lådan.« Och på följande sida: »sprickorna sprids över lädret.« En komisk effekt uppstår när det vid detaljerna fastnaglade diktjaget går runt i rummet och inte vet »vad jag ska göra med lådan«. Kanske finns det en låda inuti lådan, öppningar, ett ljus, kanske ett märkligt ljud. Och så sker den där Gårdfeldtska vändningen: »ljudet av en svindlande häst / genom huvudet, hovarna / som rusar rakt in i mig«.
Att läsa Linus Gårdfeldt är som att hålla i en sådan låda. Därinne lyser någon med en ficklampa som så fort läsaren kommer för nära bländar en. Lådan kunde också vara ens eget huvud. Orden skramlar när du vänder sida. Men det är en ordinär, lite menlös detalj som inte bara skramlar. Dess kuriositet utjämnar det mer laddade bildspråket, en lika viktig ingrediens hos Gårdfeldt, där det diktjag som gräver sig in »i den tunna svarta kvisten« öppnar upp sagoaktiga världar inuti de banala tingen, i växterna anas bergskedjor och stjärnor, det gula gräset virvlar upp bilder av gångna tiders boskap, och bakom alla ansikten skymtar det för diktsamlingen centrala motivet, ett annat ansikte som övergår i ett annat.
Om Gråbergsång utspelades i ett dystopiskt härjat urbant landskap är omgivningen i Lys med apan av mer ruralt slag. Diktjaget träder ut i naturen, talar tidtals i form av ett »vi« som rinner »genom tiden och träden«, och möter de andra ansiktena, de avlägsna bilderna eller historien i varje grässtrå som påträffas. En viss ekopoetisk materialism ger sig till känna i förflyttningarna mellan tid och rum, inre och yttre, växtliv och mänskligt medvetande. Bilder av kretslopp återkommer, »en rundgång, ett eko«. Huden bär solljuset såsom vegetationen samlar vatten, allt växande tillvänjs, väntas in och sköts om. Men det är en något livlös naturlyrik som vidhäftar fallet ner i materien. Den mänskliga hågkomsten släpper inte taget, förtvivlan tar överhand: »och allting ekar / flätas in och fogas samman / innan det försvinner, att detta finns / innan det försvinner / flyter ut över huden, ut över golvet / faller i glömska / försvinner i den tunga grönskan«. Tidigare åstadkom den förtätade ordkargheten en verkningsfull friktion mellan det prosaiska och fantastiska. Här får de centrallyriska naturbetraktelserna mer utrymme, men står allt som oftast och stampar i samma bilder, samma mylla. Mer behärskat, mindre nerv.
Texten breds ut mer än tidigare, den är fylligare, mer ordrik, och vissa dikter sträcker sig över sju sidor. Också boken är tjockare, längre. 116 sidor! Det är ett epos! I dikternas berättande flöde finns emellertid lite i dess något repetitiva bisatser och tillägg som underbygger omfånget. Berättaren är mindre kufisk än i Gråbergsång och inga rävbarn eller troll bryter av mot de mer eller mindre igenkännbara naturlyriska bilderna. Men i slutet av alla ansikten bakom de andra ansiktena, i lådan inuti lådan eller i de forntida linjerna längs grässtråna, i djupet av denna tillflykt till naturen lurar ett kulturellt oting, apan. »[J]ag är på jobbet / försöker föreställa mig årstiderna / vävnaden / aporna / jag försöker föreställa mig aporna«, säger denna lite alldagliga karaktär som föreställer sig hur aporna började bygga saker, hur tankar sakta tog form medan pälsen försvann och apan slutade på ett kontor. Dagdrömmarna speglar dikternas rörelse ut i naturen och tycks samtidigt frammana bilden av ett medelklassliv, någon som kommer hem till familjen och lyssnar till deras andetag när de sover. Det återkommande motivet med lådan får en förvånansvärt prosaisk innebörd mot slutet, då den visar sig vara del av ett flyttlass. Rörelsen ut i naturen leder in i civilisationen.
Ändå är ett ord som natur det minst intressanta hos Gårdfeldt. Han har ett synnerligen uttrycksfullt bildspråk som också låter orden ändra innebörd efter sammanhangen, där lådan inuti lådan inte vilar på mångtydighet utan är ett sätt att utforska mötet med omvärlden, att greppa blivandet. Dikterna, liksom innehållet i lådan, fylls av lika mycket leksaksklossar som dunkla rester av mänskliga och icke-mänskliga historier. Där finns växter lika mycket som ett varmt bultande hjärta, även om växterna förpassas till ett arketypiskt, namnlöst möblemang. Den lyriska effekten byggs upp av de ibland besynnerliga perspektivförskjutningarna:
årstiderna fladdrar under ögonlocken
våra ansikten lossnar, glider ner över golvet
vi lyser på dem med en ficklampa
står i en cirkel och lyssnar till våra samtal
som fortsätter när vi lämnar rummet och går ut i trädgården
Lika konkret som det är rubbat. Som om den undanträngda apan bar på ett ljus till dikten, det språkliga som också döljs i årstiderna, golvet. Där, mellan ord som förflyktigas och en ansiktslös materia, äger naturen hos Gårdfeldt rum, det som evolutionen tycks belysa och låter diktjaget via orden falla igenom. I debuten Men golvet har ingen mun låter en sida så här:
skenet från ficklampor på andra sidan vattnet,
ingenting saknas men dom fortsätter leta,
inget som liknar ett ansikte träder fram ur mörkret,
Och ingenting som liknar punkt sätter stopp. De främmande reflektioner som fångar upp ansiktet – eller dikten – uppbärs av den kalejdoskopiska vy som löper från sida till sida, en kortvarig gnista som störtar mot intet. Så följer också de längre avsnitten ett uppenbart flöde, vars vardagliga inramning bereder en tvär kontrast till de sagoaktiga detaljerna. Men gör kontrasterna den ena eller andra detaljen några förtjänster?
För mycket citat och för lite Gårdfeldt. Det sa Oscar Rossi i en recension av förra diktsamlingen Gråbergsång. Med dess minimala form blir alla nyanser och litterära anspelningar av vikt. »Till exempel efterföljs en johanjönssonsk ’Det kontrollerade hatet, hotet’ med meningen ’Jag vet att varje troll äger en hatt’.« Det blir ofrivilligt komisk, menar Rossi. Om det hos Gårdfeldt är som att befinna sig i ett fallfärdigt hus, där ett sagodjur eller dubbelgångare alltid är redo att rycka undan golvet för läsaren, är de lösare tyglarna i den senaste diktsamlingen en smått behaglig utflykt i det gröna, någonting som ger oss för mycket Gårdfeldt, av för mycket redan bekanta falluckor och för lite våghalsiga språng.
Omslaget till Lys med apan antyder vad det rör sig om. En ritning av ett hus vars tak och väggar skjuter ut från stommen, gränsen mellan inre och yttre tillfälligt upphävt. Och utan en grundstomme till stöd riskerar Gårdfeldts lite prövande naturreflektioner att ända i det räddhågsna slut som Marie Lundström menade att Gråbergsång frammanade. En sorts tomhet. Magnus William-Olsson håller med. Den kritiska diskussionen kring Gårdfeldt – som när det gäller en svensk poet måste sägas vara ovanligt engagerad – visar att det vilar vissa förväntningar på honom. Den senaste boken kan sägas passa in bland de tendenser som Anna Hallberg benat upp inom nyare svensk litteratur, i synnerhet reträtten från storstaden mot en landsbygdslyrisk ekokritik. Jämförelsen med Hallbergs lista gör inte Gårdfeldts mer särpräglade sidor rättvisa, men Lys med apan lutar sig bitvis för mycket på en med omgivningen förbunden kretsgång, istället för att lita på de Gårdfeldtska egenheterna.
Lika igenkännbara som motiven är, lika lätt att se igenom är bildspråket. »[D]en här oron har färdats / från andra platser / andra kroppar / en visklek / med ohörbara ord / från öra till öra / över enorma avstånd«. Det är för litterärt gestikulerande, ett uppenbart staplande av ordlikheter. I de partier då boken helt överger det lyriska, den något traditionella radbrytningen och ordsammansättningen, samt den inte alltid övertygande utforskningen av relationen mellan människa och natur, då Gårdfeldt inte försöker briljera, då är han mer snillrik. Som i bokens femte avsnitt, en märklig inventering av »vad som är viktigt«: en svart kloss i den röda lådan, en groda med rödvitrandiga hängselbyxor, en apa av trä. Avsnittet har en omisskännlig barnslig blick (»så här låter älven / så här låter regnet«) och en pedantisk paranoia (»mattorna / kläderna / filtarna / att dammsuga bort allt damm / med dammsugaren«), där epitetet poesi känns lika ofrånkomligt som begränsande. För det är genom sättet att inta ovana perspektiv, via barnets eller det bortstötta, som också det lyriska bildspråket ruckas ur dess högstämda läge, och den lilla lådan av poesi börjar röra på sig igen.
