Untitled #1
Detta rum saknar titel. Och nästa också. Och det därefter.
Denna kropp är förställd. Och nästa också. Och den därefter.
I denna titellösa förställning har jag slagit mig ned för att skriva.
Det jag skriver kommer också att förställas och mista sin titel.
I varje spegling av denna titellösa kropp, ser jag en spegling av din kropp utan titel.
Du vandrar längs med utställningsväggen, betraktar ingående fotografierna.
Längs med den motsatta väggen gör jag det samma, bortsett från att jag, på min sida, i fotografiernas blanka glasskivor i smyg betraktar dig när du betraktar fotografierna.
Dina spegelbilder är stora och märkliga när de smälter samman med hennes ansikten och underjordiska omgivningar.
Din rygg är vänd mot min medan vi båda är vända mot hennes ansiktens tillvändhet.
Det flerfaldiga flerfaldigas här.
Medan du betraktar filmen med handen som klär av dockan, står jag bakom dig och föreställer mig hur jag knäpper upp din blommiga blus med min hand.
Jag skulle aldrig ha tagit dig med mig.
Du har gjort dig själv till min uppmärksamhets mittpunkt.
Sittande i rummet skriver jag en dikt som heter En dockverkstad med Tova Gerge, och när jag visar den för dig i nästa rum suddar du genast ut titeln.
Untitled #1
Jag vandrar längs med utställningsväggen, betraktar ingående fotografierna.
De föreställer alla kvinnor i rummet. Och förställer dem i nästa.
Längs med den motsatta väggen gör du det samma, bortsett från att du, på din sida, i fotografiernas blanka glasskivor i smyg betraktar mig när jag betraktar fotografierna.
Dina spegelbilder är stora och märkliga när de smälter samman med mina stora märkliga spegelbilder, som smälter samman med hennes tillvända ansikten och underjordiska bindningar.
Om det finns föreställning och förställning. Föreställ dig då vilket som gäller: medan du betraktar filmen med handen som klär av dockan, står jag framför dig och föreställer mig hur du betraktar mig och filmen med handen som klär av dockan.
Det flerfaldiga förmultnar frakterar fabulerar här.
Sittande i caféet skriver jag en dikt som heter En tebjudning med Athena Farrokhzad, och när jag skjuter den över bordet översätter du den genast till svenska.
Föreställ dig vidare att du under arbetets gång undrar vad de underjordiska bindningarna är, och att jag förklarar att det rör sig om ett rotsystem som av uppenbara skäl, då rummet inte är fullt av trådar, måste löpa genom jorden.
Senare den natten går jag hem, inte längs floden, längs gatorna. Eftersom luften är svalare än rotsystemet försvinner också nästan helt det svettdrypande, det taktila. I min föreställning är allting som vanligt, förutom att vi, med flackande blickar, har satt oss ner för att tiga.
Denna tysthet kommer att mista sin spegling, i nästa rum och i nästa.
Untitled #1
Senare den natten går jag inte hem, men längs trådarna, in genom skärmen. Eftersom rotsystemet är svalare än glaset framträder alla uppsättningar i dockgarderoben. I min föreställning är allting som vanligt, förutom att jag nu låter min hand iklä era titellösa kroppar plisserade tennisdräkter och utrustar er med varsin träracket.
Med dessa tillhörande tillhyggen har ni slagit er ner för att tvivla. Det ni tvivlar på kommer också att sakna titel.
Allting förmultnas frakteras fabuleras här.
Om det finns bindningar och bindningar. Förbind er då till något av allt det som gäller: medan jag berättar för er om hur ni förvandlats till handen som klär både dockan och filmens betraktare, betraktar ni mig och berättar att filmen heter En busstur med Cindy Sherman.
Detta rum saknar gränser. I denna titellösa förvridning har jag ställt mig upp för att tala.
Ni skulle alltid ha tagit mig med er, men det hade inte varit genomförbart, det hade varit utmattande, av såväl känslomässiga, logistiska som optiska orsaker.
Föreställ er att ni under samtalets gång undrar vad en glasruta är, och att jag förklarar att det rör sig om ett redskap för att kasta blickar fram och tillbaka, och att dessa av uppenbara skäl, då ljuset bryts i enighet med vissa principer, måste löpa som ett nät genom luften. Först där kan bollarna studsa.
Detta spel är förställt. Och nästa också. Och det därefter.
Ni har gjort er själva till strålningen eller glaset som bryts upp där ni träffar rutan.
Untitled #1
Dessa glasrutor saknar inte regler, de skriver bara om dem med sina bilder. På skärmen flimrar dina klädsamma händer, bryter sig ut ur glaset med en tennisracket.
Denna skärm visar dockor. Och nästa också. Och den därefter.
Bland dessa förvillade spegelbilder har vi bundit samman våra bindningar.
Det vi speglar och återspeglar kommer också förvillas och mista sina regler.
I varje spegling av våra titellösa kroppar speglar vi din kropp utan titel.
Du betraktar oss ingående inifrån båda utställningsväggarnas fotografier, och inifrån spegelbilderna som faller på den motsatta väggen.
Helt öppet granskar vi din blicks rotlösa riktning genom rummet, oavsett det faktum att vi i smyg kommit att förlora vår känsla för gränser.
Din blick frakterar och fabulerar när den smälter samman med våra tio tusen ögon och himmelska överbyggnader. Våra ryggar och ansikten är vända mot dig, medan du enträget blickar ned i tillvändheternas annanheter.
Det mångbeprövade beprövas här.
Senare den natten är du ensam på museet, och när vi kallar dig vid namn har vi redan mist vårt tvivel.
Medan du tillverkar filmen med handen som klär av dockan, har vi knappt blivit till och iklätts våra första blommiga blusar.
Du skulle aldrig ha fotograferat oss.
Vi har gjort oss själva till ditt kameraögas två linser.
