Ungern ur fokus

Det första som slår mig på 2015 års Bok & Biblioteksmässan i Göteborg är att de stora, nu levande ungerska författarna saknas. På de 388 seminariepunkterna på mässan med den ungerska litteraturen som tema lyser de med sin frånvaro: Nobelpristagaren Imre Kertész, Péter Nádas, Péter Esterházy och László Krasznahorkai med flera.

Bok & Biblioteksmässan, vanligtvis förkortad bokmässan, tar årligen plats under fyra dagar i Göteborg den sista helgen i september. I år besökte nästan 100 000 personer mässan; författare, förlagsfolk, journalister, bibliotekarier, lärare och läsare trängs alla i mässhallen som ligger strax bredvid nöjesparken Liseberg. Drygt 800 utställare tävlar om uppmärksamhet. Störst är som vanligt Albert Bonniers monter och mitt i mässhallen reser sig ett torn där podcastparet Alexander Schulman och Sigge Eklund tronar på toppen för att signera sin nya bok, Tid: livet är inte kronologiskt (Bookmark Förlag). Seminarieprogrammet är omfattande. Att vara på bokmässan handlar i hög grad om att sålla och missa.

Dagens Nyheter rapporterade dagen innan bokmässans start att anledningen till att så många från Ungarn valt att tacka nej till at delta stavas Balassiinstitutet, Ungerns motsvarighet till nationella kulturinstitut som spanska Cervantesinstitutet, tyska Goethe-institutet och Storbritanniens British Council. Liksom övriga delar av det offentliga Ungern har Balassiinstitutet på kort tid politiserats av regeringspartiet Fidesz. Dess nuvarande generaldirektör Judit Hammerstein var tidigare chefsrådgivare åt premiärminister Viktor Orbán. Redan i somras kritiserade Folke Schimanski samarbetet i Aftonbladet (3/6): Orbán »har starkt likriktat landets kulturella institutioner och satt regimtrogna palatiner på alla chefsposter som tänkas kan, allt från nationalteatern till massmedia. Balassiinstitutet utgör inget undantag.«

Balassiinstitutet har arrangerat en rad minst sagt tvivelaktiga arrangemang: Seminarier där Transsylvanien förespråkas bli en del av ett storungerskt rike, eller föreläsningar där Ungern framställs som andra världskrigets offer hellre än en aktiv part, ett i hög grad historierevisionistiskt syn. I Stuttgart 2014 arrangerade Balassiinstitutet en föreläsning med den antisemitiska och antiziganistiska Zsolt Bayer (publicist på tidningen Magyar Hírlap) som omtalat judar som »stinkande avföring«. Att bokmässan väljer att samarbeta med Balassiinstitutet framstår som något av ett mysterium.

Även om flera författare är frånvarande har många ändå valt att komma. Efter ett seminarium om mediesituationen i Ungern träffar jag Eszter Babarcy, på 80-talet en av Ungerns unga, lovande författare. Hon understryker att det råder yttrandefrihet men att den är kringskuren av en »rädslans kultur«. Journalister och författare på vänstersidan censurerar sig själva för att inte råka ut för repressalier eller förlora ekonomiska medel. Hon berättar om artiklar som plötsligt plockas bort, radio- och tv-program som ställs in, annonsintäkter som försvinner. Det är inte fråga om att man inte tillåts publicera eller skriva obekväma saker, det är inte en återgång till tiden innan Sovjets och murens fall, utan en »mjuk totalitarism«.

Babarcy presenterades för en svensk publik i 90TAL (#10) när tidskriften kartlade den ungerska litteraturen. Numera är hon främst verksam som idéhistoriker men berättar att hon fortfarande skriver skönlitteratur emellanåt. Hon säger att en ny generation tagit över och nämner bland annat Krisztina Tóth, poet och författare, vars novellsamling, eller »mosaikroman«, Pixel, nyligen utkom på förlaget Tranan. Tóth skriver korta prosastycken utifrån vardagliga situationer som blir livsavgörande händelser, hon målar fram en varierad bild över dagens Ungern, från överlevare av Shoah som återvänder till sina forna hem till unga vuxna som söker kärleken på internet.

Jag lyssnar på när Tóth läser. Det är fredag eftermiddag och mässan har nyss öppnat för allmänheten. Torsdagen samt fredag förmiddag är vigd åt det så kallade branschfolket – nu stiger den redan höga ljudvolymen i mässlokalen. Att tränga genom bruset är svårt, men vi är en relativt stor skara som kommit för att lyssna. Tóth läser ur sin senaste diktsamling, glider från bas till diskant. Hon skriver liksom många i hennes generation på bunden vers; dagen innan, på torsdag, talar översättare Daniel Gustavsson Pech i ett samtal om poesi och översättning om den rika flora av olika poetiska traditioner som fortfarande lever i Ungern. Béla Járorszky, som bland annat översatt Tomas Tranströmer till ungerska, siger att det är flexibiliteten i det ungarska språket som gör det lämpligt att rimma på, leka med och föra in i versform. I senaste numret av tidskriften Lyrikvännen återfinns ett urval av sex poeters verk som får representera den samtida ungerska poesin, från János Téreys episka dikt »Ett svartnat fält stort som en fotbollsplan« där några passagerare tar emot beskedet att planet som lyfte någon timme innan deras har kraschat, till Dénes Krusovszkys (aktuell med Att gå sönder är så, Rámus förlag) kondenserade lyrik.

Poesin som läses upp i förlaget Rámus årligen återkommande scen, Rum för poesi, får denna mässan – som så ofta! – stå i bakgrunden. Få på mässgolvet talar om ungersk litteratur, nästan alla talar om krisen vid de europeiska gränserna och framförallt den ungerska gränsen mot Serbien. De taggtrådsstängsel och murar som växer fram samtidigt som flyktingar från Syrien söker sig till ett säkrare liv i Europa.

På torsdagens invigning säger den rysk-amerikanska författaren Masha Gessen, som skrivit om Vladimir Putins väg till makten i Mannen utan ansikte (2012), att hon är förfärad över att dela scen med en representant för den ungerska regimen; på torsdagskvällen bildas en mänsklig kedja i protest mot Ungerns agerande, samtidigt som de årliga monterminglen drar igång och förlag och tidskrifter öppnar lådvinsboxarna. På fredagen anordnade mässan en manifestation för en human flyktingpolitik av Sveriges Författarförbund, Svenska PEN och Svenska kyrkan. Att politiken ställer sig framför litteraturen framstår som givet när de ungerska författarna frånvarar medan Judit Hammerstein, den ungerska ambassadören, diplomater och tjänstemän vid Balassiinstitutet närvarar.

I artikeln »Hungary’s U-Turn« (Capitalism and Society 2/2015) beskriver nationalekonomen János Kornai Ungarns politiska utveckling som en regression. Den demokratiska utveckling som påbörjades efter östblockets sammanfall vände, menar Kornai, efter Orbáns och det nationalkonservativa Fidesz vinst i valen 2010; samhällets exekutiva och legislativa institutioner har smält samman, domstolarna är inte längre skilda från den beslutsfattande makten. Politiken har ätit sig in i juridiken, liksom Orbán och partitoppen ökat kontrollen över marknaden. Det är inte frågan om vanlig och nödvändig reglering av marknaden utan en annan typ av styrning. Konkurrens har ersatts av politisk hänsyn, Fidesz »vänner« vinner »anbud för offentlig upphandling, får tillstånd att driva en tobaksaffär eller ett kasino och de får besittningsrätt över den statsägda marken«.

1900-talets Ungern har präglats av totalitära strukturer, från Miklós Horthy (statschef, 1920–1944) till János Kádár (1956–1988). Kanske är det därför den ungerska litteraturen fylls så mycket av humor, som Péter Esterházy sa i en intervju i Svenska Dagbladet (24/09): »Att skratta ut makten, där har man fina traditioner inom den östeuropeiska litteraturen. En makt som blir löjlig, den makten dör, även om det går långsamt. Några av mina böcker har haft det uppdraget, att skratta ut makten. Det var naturligtvis mycket vanskligt. Går det eller går det inte? Men det gick.« Esterházy, vars bok Markus-versionen (2015) föreligger i svensk översättning, skulle komma på Bokmässan men ställde in på grund av sjukdom. Markus-versionen är en lekfull krönika, skriven utifrån hans yngre och länge tigande broders perspektiv, över deras barndom som deporterade aristokrater på den ungerska landsbygden. Här gestaltas barnets bild av de vuxnas relationer, första upplevelsen av död och sexualitet, här samsas barndomsreligiositeten med känslan av att springa barfota på gräset och trampa ihjäl grodor.

Filosofen Ágnes Heller, född 1929, är trots sin höga ålder pigg med ett intellekt som ger intrycket av att vara knivskarpt. Hennes filosofiska gärning är liksom Esterházys litterära, tätt sammanvävd med den moderna ungerska historien. Hon växte upp i en judisk-ungersk medelklassfamilj och efter att hennes far deporterades och dog i Auschwitz, har försöket att förstå hur Shoah kunde hända, kopplats samman med upplevelsen av att leva i diktatur. I ett samtal på bokmässans andra dag med psykoanalytikern Per Magnus Johansson understryker Heller: »Att ha kunskap om historien och se traditionen i ansiktet är nödvändigt för att kunna se morgondagens alternativ.«

Efter att ha varit en av landets mer tongivande marxistiska filosofer har hon under de senaste decennierna drivit testen att en av de mer framträdande linjerna i den ungerska 1900-tals historien varit en slags anti-liberalism. Från Österrike-Ungerns sammanbrott efter första världskriget till Viktor Orbán och Fidesz – med undantag för perioden 1990–2010 – har den ungerska politiken präglats av ett klimat där liberalen blivit den Andre vilken politiken definierat sig mot. Heller understryker att anti-liberalismen inte sett likadan ut över tid, att den antagit olika former beroende på vem som suttit vid makten. Under Kádár och statssocialismen var liberalen »klassfrämling«, ett begrepp för att beteckna den som inte bidrog till det kommunistiska projektet eller deltog i den kollektiva gemenskapen. I Orbáns samhälle däremot, menar Heller, är liberalen den som förstör det sant ungerska och gör samhället svagt genom att föra in främmande, icke-ungerska element. Även svaret på det »liberala hotet« förändras. Idag begränsas liberalen, under kommunismen eliminerades den.

En i publiken reser sig upp och frågar vad hon har att säga om den pågående katastrofen vid EUs gränser. Heller, som också reser sig, lägger fram ett resonemang om att alla nationer och de flesta människor har instinkten att misstro den andra, men vad Orbán och den ungerska staten gör, är att de spär på denna främlingsfientlighet istället för att göda den andra instinkten – den till empati och tolerans. Orbán göder hatet för att öka sin egen popularitet, spelar på högerpopulistiska krafter och ju mer han gör det, desto starkare växer högerextrema Jobbik. Det är en dans med djävulen.

I Krasznahorkais debutroman Satantango från 1985, utgiven på svenska denna höst i Gustavsson Pechs översättning, »återuppstår« två småkriminella från de döda: den karismatiska Irimiás och hans kumpan Petrina. De återvänder till det nedlagda kollektivjordbruket på en tröstlös ungersk landsbygd fylld av spritorgier, svek och ett ihållande regn för att där ingjuta hopp. Irimiás lovar i ett tal på den lokala baren att bättre en värld är möjlig med annan form av gemenskap – och plötsligt verkar livet få en mening. Byborna förförs av Irimías och överger sina hem för att följa honom. Den stora idén berusar och förleder, den förtrollar världen. Krasznahorkai, som alltså inte är i Göteborg, avslöjar hur stora idéer tar människan i besittning samtidigt som han gör världen till en plats för det oförklarliga och det groteska, i en litterär stil som framstår som en postmodern blandning av absurdism och realism.

Satantango liksom Motståndets melankoli (1989) är skriven under diktatur, och båda är skarpa angrepp mot totalitära tendenser hos stat och människor. Men framförallt är de i deras utsökta hantverk och underfundiga romankonstruktioner oförglömliga hyllningar till det litterära berättandet. Att tema Ungern berör och upprör tyder på att litteraturen har en stark slagkraft, omedelbart känner man på sig att något skaver mellan Balassiinstitutets programmatiska linje att kulturen ska gå i linje med politiken och främja en nationell ungersk identitet och den stora litteraturen som vrider och vränger sig vid varje försök till inlåsning. Att vägra delta kan ibland vara just det som märks mest.