Något är ruttet i förbundsrepubliken Tyskland. Det verkar inte spela någon roll hur mycket man dämt upp landet med »Vergangenheitsbewältigung«: det stinkande brunslemmiga idégodset fortätter att stiga upp ur underjorden och sprida sin fadda lukt över landet. »Aldrig igen«, har den politiska eliten och den liberala offentligheten predikat som en katekes, men vad hjälper det när en tredjedel av de röstberättigade planerar att lägga sin röst på ett parti som anstränger sig allt mindre för att dölja sin Blut und Boden-ideologi.
Senaste skandalen: I en villa utanför Potsdam deltog högt uppsatta medlemmar i Alternative für Deutschland (AfD) i en diskussion med nynazister och den österrikiske identitära ledaren Martin Seller om hur en omfattande återvandring ska kunna inledas, medborgarskap fråntas och miljontals människor skickas iväg från Tyskland.
Det verkar inte skrämma bort väljare. Tvärt om. I valet till EU-parlamentet ser AfD ut att gå kraftigt framåt. I höstens ödesval i delstaterna Sachsen, Thüringen och Brandenburg ligger AfD på över 30 % i opinionsundersökningarna. Det verkar kunna bli näst intill omöjligt att reagera utan dem. Och med en tredjedel av mandaten kommer de, alldeles oavsett vad man gör, ha inflytande över beslut som kräver kvalificerad majoritet. Risken är överhängande att ett högerextremt parti, för första gången i Förbundsrepublikens Tysklands historia, kommer få makt i inte bara en, utan tre delstater.
Tyskland har länge varit en stabiliserande kraft i Europa men följer nu många andra länders exempel.
En eventuellt vägberedare för AfD:s väg till regeringsställning kan vara CDU-politikern Hans-Georg Maaßen med väldokumenterade radikala och konspiratoriska böjelser och kontakter med den yttre högern. Maaßen, som tidigare varit ordföranden för den underrättelsetjänst som ska skydda den tyska författningen, vill grunda ett nytt parti ur den konservativa CDU-förening Werteunion. Dess position – någonstans mellan CDU och AfD. Med andra ord: Partiet siktar mot att slå en brygga mellan konservativa och reaktionära krafter.
Ja, den omtalade brandmuren ser ut att spricka. Det politiska centrumet i Tyskland befinner sig i upplösning på ett sätt som leder tankarna till tillståndet i Weimarrepubliken. Tyskland har länge varit en stabiliserande kraft i Europa men följer nu många andra länders exempel. Gamla folkpartier blir politiskt irrelevanta, splittras, faller sönder, ny partier slår klorna om politiska vakuum och förklarar sig själv för folkets sanna förkämpar. »Things fall apart; the centre cannot hold«, som det heter i Yeats ofta citerade dikt.
Vänsterpopulism i impopulära tider
På andra sidan spelplanen står det tyska vänsterpartiet, Die Linke. Sedan valet 2021 är det politiskt irrelevant – anfrät av inre konflikter, försvagat från återkommande nederlag, oförmöget att hitta klara positioner i ett föränderligt världsläge. Dags att lämna tyckte Sahra Wagenknecht, partiets medialt mest framträdande, men intern mest omstridda figur, och trädde ut likt Aeneas ur det brinnande Trojas portar med den östtyska Marx på sina axlar, för att grunda ett nytt parti.
Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW) heter det, och dess ledord lyder social rättvisa, fred, frihet och ekonomiskt förnuft. På sin hemsida deklamerar de att det står illa till med Tyskland. Landet belönar de redan rika, politiken har tömt kassan genom att tillfredsställa »mäktiga lobbyorganisationer« och lämnat den arbetande befolkningen i sticket. Man beskyller staten för ett auktoritärt förmynderi som dikterar hur medborgarna ska leva och värma upp sina hus, vad de ska tänka och säga. De slår fast att medborgarna har förlorat sitt förtroende för staten och inte längre känner sig representerade av politiken.
Nej, Tyskland är inte vad landet en gång var. Och medborgarna som oroar sig för framtiden och för sina barn kan inte rösta på något annat än AfD. Det är dessa väljare Sahra Wagenknecht vill nå och ge en röst.
Vad ska vi ha en vänster till som helst vill glömma Ukraina för att därmed kunna sluta fred (och nya handelsavtal) med Putin?
Det är egentligen bara några år sedan men det känns som en evighet. Den populistiska vänstern som i mitten av 2010-talet drog fram genom Europa med ett löfte om att besegra högerpopulismen med social rättvisa: Grekiska Syriza, Spanska Podemos, Jean-Luc Mélenchons La France insoumise, brittiska Jeremy Corbyn. Men dess momentum gick förlorat, i flyktingkris, pandemi, Ukraina-krig och en ekologisk kris vars bistra realitet vi bara är i början att begripa.
Det mesta tyder på att framtiden blir stadigt mer impopulär förutspådde Eirik Høyer Leivestad i Frykt og avsky i demokratiet (2020). Att hitta populära svar i impopulära tider verkar lättare för dem som vill återupprätta svunna guldåldrar än för dem som vill skapa ett motståndskraftigt samhälle för framtiden.
Kanske är Sahra Wagenknecht rätt person att återupprätta en vänster som må vara populistisk men åtminstone strävar efter att minska de växande ekonomiska klyftorna – vår tids största politiska misslyckande. Hon är den karismatiska och intellektuella solospelaren med doktorsgrad i ekonomi och med en lång rad böcker bakom sig; den briljanta talaren som vinner åhörarnas välvilja genom att angripa en urbana vänster som smyckar sig med en världsomfattande vidsynthet och samtidigt går nyliberalismens ärende.
Men å andra sidan: Vad ska vi ha en vänster till som helst vill glömma Ukraina för att därmed kunna sluta fred (och nya handelsavtal) med Putin? Som vill stoppa huvudet i sanden och låta den globala upphettningen ha sin gilla gång, som vill stänga gränsen och vrida tillbaka klockan till 1960 och det ekonomiska undret? Vad ska ett vänsterparti med en ledare som hyllats av redaktören för den högerradikala tidskriften Compact, Jürgen Elsässer? Endast hon, skrev han i december-numret, »denna mix av nitro och glycerin«, är förmögen att spränga blockaden som »regimen har murat in varje diskussion om islam och asyl, kön och transor [sic], Covid och Ryssland«.
En politik styrd av rädsla
Min fiendes fiende är min vän, heter det i ett uråldrigt ordspråk. Fienden här är den liberala mitten, de urbana eliterna, och inte minst det tyska miljöpartiet samt alla dem som vill reformera landet till att klara de internationella klimatmålen. De växande ekonomiska klyftorna öppnar upp fältet för oheliga allianser mellan reaktionära politiker och fossila konglomerat som kan utlova arbetsplatser och billig energi till en arbetar- och medelklass som skräms av hotet om minskat ekonomiskt välstånd.
Efterkrigstidens Västtyskland var en republik styrd av sina rädslor, menade historikern Frank Biess i sin mycket uppmärksammade bok Republik der Angst (2019). Kalla kriget må vara slut, men rädslan fortsätter att styra det återförenade landet. Mer eller mindre befogade rädslor för kinesisk dominans, ryska kärnvapen, stigande el- och värmekostnader, rädsla för social och global degradering. Därtill global upphettning, extremväder, kommande migrationsströmmar. Det bäddar för social oro och reaktionär politik.
I slutet av 60-talet noterade Theodor W. Adorno i ett radioföredrag, Den nya högerradikalismen (som utkom i svensk översättning 2021) att de samhälleliga förutsättningarna för fascism består så länge som kapitalet är koncentrerat till ett fåtal. Adorno menade att det samhällsskikt »vars klassmedvetenhet är genomgående borgerlig« och vilka »strävar efter att behålla och möjligen stärka sina privilegier«, tenderar – när de uppfattar att de hotas av social nedgång – att lägga skulden på dem som kritiserar det system där de tidigare haft status, i stället för att beskylla dem som upprätthåller systemet där möjligheten till deklasseringen är inneboende.
Sahra Wagenknecht, Hans-Georg Maaßen och AfD kapitaliserar alla på dessa rädslor, förstärker dem och skyller på en vänsterintellektuell elit, på »globalister«, migranter, EU och miljörörelsen. När den egna nationen ska stärkas avskaffas redan otillräckliga miljölagar och exploateringen av naturresurser och fossila bränslen tilltar samtidigt som jakten på syndabockar för samhällets påstådda förfall tilltar. Många ser Bündnis Sahra Wagenknecht som den sista chansen att stoppa AfD:s popularitet. Men hennes framgångar kan mycket väl vara en pyrrhusseger för dem som önskar sig ett öppet och rättvist samhälle.
