Tusenårsbranden

Förstörelsen av Amazonas regnskogar är ingen oväntad katastrof. Det är det logiska slutet på den framgångssaga som är människan.

[dropcap]I[/dropcap] begynnelsen var skogsskövlingen; det 4000 år gamla Gilgamesheposet skildrar hur den mesopotamiska kungen och hans följeslagare Enkidu hugger ned den cederskog som vaktats av demonen Humbaba. Av timret som de forslar på Eufrat bygger de symboliskt en stadsport. Det är en berättelse om hur människan blir en civilisationsvarelse, lär sig behärska naturen och stänga det vilda ute. 

Är möjligen skogen, och exploateringen av skogen kulturens grund? Utan skövling och förbränning skulle vi varken ha hus, bränsle eller jordbruksmark. Fällda träd bär bokstavligt talat upp staden Venedig, kapitalismens vagga och en av högkulturernas största bedrifter. Endast den barocka kyrkan Salute, belägen längst ut på Punta della Doganas spets, bärs upp av 1 106 657 stammar från al och ek – tidigare vanliga träd i regionen. »Skogen« kallades det nu nedbrända taket i Notre Dame efter sina 1300 stammar. Medeltidens massiva avskogning i Europa producerade inte bara katedraler utan hus, bränsle, flottor och militära försvarsverk. Projektet var, skrev den tyske kritikern Richard Kämmerlings nyligen i en kommentar i Die Welt, »en gudomligt sanktionerad överexploatering av naturen«, som aldrig har upphört. Men det är inte längre en osynlig gudom som ger sitt bifall, utan marknadens osynlig hand. 

Det är svårt att inte tänka på de förödande skogsbränderna i Amazonas dessa dagar. De är långt ifrån över och årets torrsäsong har bara börjat. Drivkraften för människans utbredning över jorden är förbränning, skriver W. G. Sebald i Saturnus ringar (1995), från att elden tämjdes och människan spred ut sig över världen, till upptäckten av oljan vars högkoncentrerade energi fyrade av utveckling mot oanade höjder. Maximen tycks ha varit: Allt material som går att bränna ska förbrännas, allt som kan utnyttjas ska utnyttjas. »Hela den mänskliga civilisationen har ända från början inte varit annat än ett för var timme allt intensivare glimmande, och ingen vet till vilken grad det kommer att tillta och när det så småningom kommer att slockna«, som det heter i Ulrika Wallenströms svenska översättning av Sebalds roman.

En historia av förbränning
Sebald skriver om upplevelsen av att flyga över jordens stora regnskogar, som Amazonas eller Borneo, om röken från de väldiga eldarna som härjar därnere, inte sällan under lövtaket, som han liknar vid en »mjuk mossmark«. Vid åsynen av dessa rökmoln inser han hur det måste ha sett ut i Europa för ett par tusen år sedan.

Det i Europa som elden skonat under forntiden höggs senare ner för hus- och skeppsbyggande samt för framställning av de oerhörda mängder träkol som behövdes för att smälta järn. Redan på 1600-talet fanns det i hela [Storbritannien] endast obetydliga rester kvar av det som en gång varit skogar, bestånd som mestadels vanhävdas. Nu tänds de stora eldarna på andra sidan oceanen. Inte för inte har det knappt överblickbara landet Brasilien fått sitt namn efter det franska ordet för träkol.

Sebalds text framstår som en profetia om de skogsbränder som fortfarande härjar i Brasilien. Men han hade fel om namnets härkomst. Mer troligt är att det stammar från bresiljeträdet som Portugiserna på 1500-talet började handla med. Koloniseringen av Brasilien är en historia om en avverkning som aldrig har avslutats. Handeln med bresiljeträdet var lukrativ och på de avverkade områdena uppstod plantager; sakta åt sig landets nya invånare allt djupare in i skogen. 

Det finns en skillnad mellan att använda skogen och att utnyttja den. För ett par år sedan publicerades en uppmärksammad artikel i Science där över 50 forskare argumenterade emot den populära uppfattningen att Amazonas är det främsta exemplet på en så kallad »ren« och »oförstörd« natur. Området är egentligen ett av de mest varsamt kultiverade skogslandskapen i världen. Amazonas har varit bebott i minst 10 000 år, och nästan lika länge har jordmån förädlats och arter odlats. Genom att varsamt hugga ned och förbränna de nedhuggna träden skapades en fruktbar jord av aska och organiskt material, terra preta, svart jord. I de områden som genom årtusendena varit tätt befolkade dominerar fruktbärande träd som paranötträdet och kakaoträdet, liksom gummiträdet. Skogen omkring samhällena i Amazonas var lika mycket kultiverade trädgårdar som så kallad »vild natur«. De olika kulturerna i den väldiga regnskogen visar att man inte behöver skövla en skog för att föda en befolkning.

Brutal politik
Det är viktigt att påminna om att Amazonas har brunnit förut, och att avverkningar befann sig på sin topp i slutet av 90–talet och början av 2000–talet. Skillnaden mot då är att 2019 inte varit ett ovanligt torrt år, samt att skövlingen under många år lyckosamt reducerats genom aktivt miljöarbete. De ovanligt många skogsbränderna 2019 kan inte förklaras utan den nyblivne presidenten Jair Bolsonaro. Redan i valrörelsen lovade han att det skulle beredas mer plats för odling och boskap i Amazonas, han gav vallöften om nya motorvägar genom skogen liksom andra stora infrastrukturprojekt som vattenkraftverk. Redan då var han öppen med sitt förakt för gällande lagar och regler som skyddade regnskogen och landets ursprungsbefolkningar. Han förklarade det gällande regelverket som imperialism och kulturmarxism vilka förtrycker det brasilianska folkets rätt att bestämma över sitt eget land. 

Bolsonaro företräder en politik som gynnar ekonomisk utveckling på bekostnad av miljön. Han för en markägarnas och jordbruksföretagens politik – och det ekonomiska systemets företrädare i USA, Europa och Kina hejar på. På Twitter den 5:e oktober 2018 utsåg Deutsche Bank Bolsonaro till »marknadens önskekandidat«. Att han under sin kampanj hetsat mot till exempel urinvånare och homosexuella, fällt rasistiska kommentarer eller hyllat den tidigare militärdiktaturen verkar inte bekomma marknaden. Kortet tillväxt trumfar alla andra. 

Illegala skogsbränder bereder marken för framtida exploatering. De förbereder kilometerstora monokulturer och milsvid boskapsmark. Detta är inte möjligt utan att fördriva den ursprungsbefolkning som bebott och kultiverat området i tusentals år. Därför jagas de bort och mördas när de försöker försvara sig och skogen mot schaktmaskiner, skördare och motorsågar. Men först efter att bokstavligen talat fått sin värld förintad, mitt framför ögonen. Varför? För att ge plats åt betande kor och deras foder. 

Med Bolsonaro som president vet alla vems fel det är att regnskogen brinner. Att Europa importerade svindlande 118 000 ton brasilianskt nötkött 2018 (en ökning med nio procent från förra året) talas det tystare om. EU är själv en stor producent av nötkött – som inte sällan uppföds på brasilianska sojabönor, vilket också Europas grisar och kycklingar görs. Problemet ligger alltså lika mycket hos »oss« som hos »dem«. Och inte ser det ut att bli bättre. Just nu håller de europeiska länderna på att förhandla färdigt frihandelsavtalet med Mercosur (Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay). Dealen är i princip att Europa lovar att importera mer soja och nötkött från länderna. De i sin tur lovar att importera fler europeiska bilar. 

Man kan tycka att det sista världen behöver just nu är fler europeiska bilar i Sydamerika och mer sydamerikanskt kött och boskapsfoder i Europa. Men frihandelsavtalet ska genomdrivas enligt dekretet om evig tillväxt. Frankrike och Irland har uttryckt att de vill avvakta tills Brasilien kan garantera att de kan skydda sin regnskog, medan Tyskland å andra sidan menar att det viktiga är att den importerade sojan är rätt certifierad. Det är knappast en garanti mot fortsatt skövling. Den icke-certifierade sojan kan användas till inhemsk produktion, eller exporteras till mindre nogräknade länder.

Den internationellt stigande köttkonsumtionen driver på skövlingen av regnskogen. Regnskogen brinner för att ge ytterligare plats åt gigantiska monokulturer som breder ut sig så långt ögat kan nå. De mäktiga intressen som hävdar att detta är det enda rationella sättet att bedriva lantbruk på, är inte bara på väg att förinta ett av världens rikaste ekosystem, utan också förvärra den klimatkris vi bara sett början på.

Brutal teknik
Kanske kan man säga att krig, konflikter och internationell konkurrens har bidragit till en brutalisering av relationerna mellan samhället och miljö, så som miljöhistorikerna Christophe Bonneuil och Jean-Baptiste Fressoz argumenterar för i L’événement Anthropocène: La terre, l’historie et nous (2013). Krig mot ekosystem har historiskt visat sig effektivt. Den brända jordens taktik har använts sedan antiken. När staden Karthago förstördes ska salt ha såtts i jorden. Under 100-åriga kriget katapulterades döda djurkroppen över stadsmurar för att sprida sjukdomar. I Amerika beredde virus och bakterier vägen för erövringen. Bombningarna av den tyska skogen Schwarzwald 1944 (»make Germany a desert« ska ha varit Churchills uppriktiga önskan). Ödeläggningen av Vietnams täta skogar med Napalm och DDT. Från Syrien rapporteras det att 70 % av alla skogar har förstörts i kriget. De är alla kapitel i samma oavslutade bok.

Vi blir allt effektivare. Stridsvagnar blev prototypen för de skogsmaskiner som togs fram och aggressivt marknadsfördes under mellankrigstiden när behovet av militära fordon krympte men kapaciteten för tillverkning bestod. I Sverige var det AB Landsverk som stod för den utvecklingen med en växelvis tillverkning av militära och civila fordon. »Brute force technologies« döpte historieprofessorn Paul R. Josephson dem till i studien Industrialized Nature (2002). Teknologi gör gester precisa och brutala, ska Theodor W. Adorno ha sagt, och med dem också människan. Viljan att dominera över andra människor spiller över i viljan att dominera naturen. Eller om förhållandet är det omvända. 

Amazonas brinner inte på grund av global upphettning (även om den kan bidra). Branden är annorlunda an de gigantiska eldsvådorna som härjat i Sibirien, Alaska eller Kalifornien. Det är som om naturen upprepar människan. Förbränning föder förbränning. Uppeldningen av jordens kol- och oljereserver, vilka lagrats i marken under miljontals år, bereder grunden för allt större, allt mer förödande skogsbränder. När trösklar överskrids börjar planeten hetta upp sig själv, skogars kapacitet att lagra koldioxid minskar, metangas sipprar ut i atmosfären när permafrost smälter.

Upphettningen av planeten har bara börjat, men redan känner många hur svetten börjat tränga fram genom porerna. Ledande politiker agerar fortfarande som att det bara är att slå på luftkonditioneringen; i fläktens sköna bris kan man fortsätta slänga in vedträ efter vedträ i elden.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.