Konstnärsgruppen Borduna Garden visar den dragningskraft som samtiden utövar.
Tidligere publisert i Vagant 1/2015.
Finns det idag ett mer innehållslöst ord än »samtiden«? Ta ett ord som samtidskonst, begreppet som tog vid där postmodernism inte längre gällde i konsten. Det inträder egentligen långt tidigare, menar konstprofessorn Dan Karlholm, vid den tidpunkt då den moderna konsten börjar reflektera över det förflutna, då det som har hänt görs till ett rättesnöre varigenom allt passerar i den så kallade historismens förtecken. Idag är situationen nästan det omvända, nuet en allomfattande utkikspost. Det förklarar Karlholm i Kontemporalism. Om samtidskonstens historia och framtid (Axl Books, 2014). »Under det att det historiska betraktas som alltmer förlegat är fenomenet tid på allas läppar. Samtidigt insisterar man på platsens och det lokalas prioritet inom ramen för en alltmer global rumslighet eller planetarisk rymd.« Det tidsrum som utgör samtiden är alltid unikt, menar han, och en samtida konst kan bara förstås i belysning av dess historia.
Ta den svenska staden Örebro. Gå från Järntorget mot Karolinska skolan. Där, längsmed Olaigatan och mitt emot det anrika slottet, finns Örebro konsthall. Under den första lördagen i december tog en tillfällig visning form inuti konsthallens pågående utställning A Continuous Shift of Perspective, som består av fem videoverk av konstnären Lina Selander – Sveriges representant på Venedigbiennalen i sommar. Varje halvtimme pågick här under åtta minuter en knappt skönjbar intervention i utställningsrummet. Allt trängdes samman i ett märkligt och ostadigt nu.
Det hela började i hörnet av det centrala rummet. En film projicerades längs med två pelare där duken till Selanders Silphium är monterad. Vad som trädde fram i utställningen inuti utställningen var inte mycket mer än det som redan fanns i blickomfånget, det var en inspelning gjord på samma ställe, vid en annan tidpunkt. Till denna fördubbling, i vilken konturerna av ett bord med litteratur och spatserande besökare kunde anas, tillkom en ljudinspelning. Här var aktiviteterna i rummet förstärkta. Röster, fotsteg, trafik, både inre och yttre ljud, rummet och gatan förenade i en virtuell ambiens.
Borduna Garden kallar sig trion som stod bakom den subtila interventionen, kallad ÖBKHL20141206, ett planlagt och annonserat inslag i konsthallen. Med minimala medel, så går konstnärerna Jörgen Gassilewski, Bo Samuelsson och Sten Sandell till väga. Inte utan en smula lättsam allvar. För om det är någonting som utmärker konstnärsgruppen, verksamma inom poesi, bild- och ljudkonst, så är det förmågan att låta de estetiska anspråken ligga hos rummet som sådant. I likhet med borduntonen, ur det franska ordet för humla (bourdon), bildar den från medeltiden härstammande idén om en oföränderlig, ackompanjerande ton själva ämnet för trion, någonting de lyfter ur bakgrunden. Det förhandenvarande skänks en röst varmed rummet och de befintliga verken träder fram i oanade skepnader.
De inspelningar som låg till grund för ÖBKHL20141206 stakade ut ett parallellt rum i vilken konsthallen tycktes verkställa sig själv. Vi ser en besökare sitta och bläddra i lektyren vid bordet, andra går förbi eller tittar på videoverken i bakgrunden, medan rösterna och fotstegen i ljudinspelningen kastar om det som är synligt (i filmerna lika mycket som i rummet), som om inspelningarna föregrep vad som skulle komma att inträffa.
»En utgångspunkt är Michel Foucaults begrepp heterotopi«, står det i programförklaringen för interventionen. Begreppet är mångformigt i den mån det innefattar olikartade platser – trädgården, fängelset, museet – tillika en virtuell dimension, en oviss relation till det samhälle ur vilka de mynnar.
Utopier är platser utan någon verklig plats, säger Foucault i essän »Andra rum« (1984). Heterotopier fungerar i sin tur som mot-platser, »ett slags reellt förverkligade utopier i vilka de verkliga platserna, alla de andra verkliga platser som man kan finna i kulturen, på samma gång representeras, motsägs och kastas om«. På sådana platser, såsom en kyrkogård, har människan brutit med sin traditionella tid, hennes död fortgår i den omfamning som gravarna skänker. Eller så för heterotopin samman flera rum, som biodukens tvådimensionella yta, där verkliga platser ger liv åt en tredimensionell illusion. Interventionen var på så sätt inte enbart en spegling av konsthallen och utställningen, den satte sin egen prägel med hjälp av de rumsliga förhållanden som skiftade under förmiddagssolen.
Framtiden är alltid redan förmedlad. Det framhåller medievetaren Richard Grusin i Premediation: Affect and Mediality After 9/11 (Palgrave Macmillan, 2010). Som en uppföljare till den tes han lade fram tillsammans med Jay David Bolter, att nya teknologier remedierar tidigare teknologier, betonar han här det sätt som medier föregår (premediates) framtiden, att kulturen driver på förväntningar, manar till att hålla oss uppkopplade och uppdaterade innan framtida händelser inträffar. De oöverblickbara framtidsscenarier som medielandskapet sprider, så att det som sker inte är omedierat, har också att göra med en rädsla för det omedelbara, ett potentiellt trauma. »In conditions of digital recall, loss is itself lost«, såsom kulturteoretikern Mark Fisher skriver i inledningen till Ghosts of My Life: Writings on Depression, Hauntology and Lost Futures (Zero Books, 2014). Historien renoveras av dagens retromani, och bakom den digitala eller internetbaserade kulturen hägrar en förlust, en hämmande oförmåga till att föreställa sig framtiden.
En okritisk upptagenhet av nuet, ungefär så beskriver Dan Karlholm begreppet kontemporalism. Med det menar han den starka valuta som begreppet samtid har idag. Samtiden är en struktur av värderingar, menar han, inte en neutral tidsangivelse. Om Borduna Garden tycktes uppgå helt i nuet, också i det lite bekymmersfria sätt som deras ambitioner speglar givna förhållanden, visar trion strängt taget vad som utgör nuet, att den är samtida med historien, att den blick med vilken vi möter rummet, konsten eller nuet, måste passera detta pågående flöde.
Det fortsätter i rummets motsatta hörn. Projicerad längs rummets andra pelare, i den andra vrån av dukens framsida där Selanders Silphium visas, tog Borduna Gardens nästa film vid. De två filmerna visades i intervaller, varje hel- och halvtimme. Den andra filmen beredde en mer påtaglig korsbefruktning, delvis överlappande med Selanders film, liksom ljudspåret kändes igen från de utspridda verken i den före detta banklokalen. Också här genomfördes en repetition, en inspelning av aktiviteterna i rummet vid ett tidigare tillfälle, och projicerades ur samma vinkel som då det blev uppfångat. Det bildade en trädgård av damm, ett rum överlagrat av sig själv i en långsam framkallning. Damm är, som filosofen Michael Marder skrev i The Atlantic den 14 mars 2014, ett diarium över tidigare liv och en flyktig koloni för mikroorganismer. »It is at once a random community of what has been and what is yet to be, and a figure of dispersion: a loose assemblage that barely holds together, always ready to catch a ride on the flows of air and relocate elsewhere… or to fall apart.«
Interventionen är en sorts fortsättning på Selanders utställning. Hennes verk kretsar ofta kring ett historiskt trauma, såsom kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl eller atombomben över Hiroshima, och sammanställs av scener från äldre filmer, arkivmaterial och rapsodiska berättelser, där de överlagrade bilderna ständigt isoleras, reflekteras och kastas om. På så sätt vilar bilderna som en sårskorpa över rummet, håller det ihop med tunna fibrinnät i vars repetitiva maskor en förlust skyler sig, ett alltid potentiellt eller återkommande trauma. En bild som saknar en hud mot sin nästa, så är också Borduna Gardens tålmodiga metodik utformad, för att därmed försiktigt lyfta på tidens sårtak. Ljuset som faller utifrån hänger i klasar av damm, redo att samlas på nytt eller falla ihop.