Var börjar man i ett stort författarskap? Hur ska man veta i vilken ände man ska ta tag i och börja nysta därifrån? I bokhyllan står möjligen redan de centrala verken, kanske får man ett råd, eller till och med en bok förtroligt tryckt i handen. Kanske en liten utgåva av Tonio Kröger (1903) eller direkt någon av de större romanerna som Buddenbrooks (1901) eller Bergtagen (1924), och därtill några välvalda ord om vem Thomas Mann egentligen var och varför man bör läsa honom.
Det finns många ingångar till Thomas Manns författarskap, en författare som 2025 skulle ha fyllt 150 år. Mitt eget första möte var Sjöresa med Don Quijote, en essä som trycktes i Neue Zürcher Zeitung 1934 och som jag fann i en tunn pocketbok från Tidens klassiker när jag som 18- eller 19-åring gick igenom antikvariatets utbud. Troligen lockades jag av baksidestexten som trycker på alla rätta knappar för att få unga, bildningstörstande män på fall:
Thomas Mann (1875–1955) framstår som en av de största prosadiktarna i vårt århundrade. Hans samlade gärning slår som knappast någon annan ett väldigt brospann över det katastrofernas tidevarv, som han genomlevde. I sina stora romaner som Bergtagen, Josefserien och Doktor Faustus har Mann med estetisk subtilitet och humanistiskt patos behandlat sin tids väsentliga problem.
Och det var någonting med upplägget som fascinerade. Själva sättet att resa, med båt över Atlanten, från den gamla till den nya kontinenten. Den väldiga horisonten, vågornas svall, och vädrets växlingar, själva tiden som det tar att resa som lämnar utrymme till att försjunka i litteraturen. Det långsamma, en resa i andante.
Mann i exil
Egentligen en resa i en dramatisk tid, i maj 1934. Men i essän syns dramatiken knappt. Ingenting i förordet talar om den motvilliga exilen i Schweiz ett år efter riksdagsbranden och det nazistiska maktövertagandet: bojkotten av judiska butiker, bokbålen, de första koncentrationslägren.
Exilen var ett främmande tillstånd som Thomas Mann inte ville finna sig i, han längtade tillbaka till villan i München och sin inrutade vardag, de av nödvändighet tillkämpade formerna. Den nazistiska regimen, föreställde han sig, var ett övergående vansinne, ett »barnsligt barbari« dömt att misslyckas i mötet med verkligheten. Thomas Mann såg sig som den sista företrädaren av en stor epok: 1800-talet. Wagners och Nietzsches epok, det monumentalas och det innerligas epok. Nazismen såg han framför allt som en personlig kräkning. Katja Mann och barnen Erika och Klaus såg den politiska situationen klarare.
Nietzscheanen Mann sällade sig till filosofens ideal att gå emot tidsandan för att tjäna en högre sanning, här i betydelsen: insistera på humanism, liberala värden, den deliberativa politiken.
Under de första månaderna i exil i Schweiz läste Thomas Mann Tolstojs Krig och fred (1867) för att kunna somna på kvällarna, med god hjälp av lugnande och sövande tabletter, den så kallade »Lenzerheide-blandningen«. I denna första resa över Atlanten, sin första världsresa, för att lansera den engelska översättningen av Jaakobs upplevelser (1934), vänder han sig till en annan världsbok: Don Quijote från 1605.
Den långa resan till demokrat
»Allt kräver sin tid«, skriver Mann i essän. Också det politiska uppvaknandet. Först 1936, tre år efter att han tvingats i exil, tar Thomas Mann offentlig ställning mot Nazityskland, i december samma år blir han av med sitt medborgarskap. Också hans förlag S. Fischer kastas ut ur landet. Det är som ett frihetsslag. Från och med nu har han inget mer att förlora och det finns inget att återvända till. Thomas Mann blir en av de klarsyntaste tyska rösterna i exil. Med sina radiotal i BBC, som mellan 1940 och 1945 skickades ut månadsvis till tyska radiolyssnare, skulle han också försöka övertyga landsmännen om att den väg de valt var en av historiens mest förödande irrvägar.
Kanske börjar det med sjöresan med Quijote?
I alla fall reflekterar han den 26:e maj 1934, nästan på slutet av resan, när de redan kan se måsar gunga på vågorna i den sommarlika värmen, över den antimoderna impulsen. Han noterar hur den hemsöker honom på båten och på havet. Han hör hur begäret efter det irrationella talar även ur honom, trots att han försökt göra motstånd genom att anamma vad han kallar den europeiska sympatin för förnuftet och ordningen.
Tolv år efter utgivningen av den reaktionära En opolitisk mans betraktelser är »civilisation« inte längre något skällsord, utan de ord som häftas vid den är en bräcklig och aktningsvärd heroism. Det romantiska havet med sitt långsamma, svårmodiga tempo, och all den pessimism, livströtthet och dödsdrift som därav följde, tycks under resan bli ett annat hav. Ett ljusare och öppnare.
När han läser episoden med Sancho Panzas vän Ricote i Don Quijote, drabbas han av det »fruktansvärda öde« som drabbade morerna, »utan varje hänsyn till individuellt lidande« hos dem som offrats av den så kallade »statsresonen«. Morernas förvisning var en omdebatterad fråga i Spanien som Cervantes införlivade i sitt romanbygge. Att Thomas Mann fäster sig vid den episoden visar att de liberala impulserna har satt sig i ryggraden. I den exilerades och utgränsades öde igenkänner Mann sig själv.
»Hem, vilken sällsam formulering«, utbrister han efter att en skeppsofficer förklarat att i en nödsituation kör en liten motorbåt bort från skeppet och så »för jag er hem«. Mann är uppenbarligen road, »som om vi på vågorna skulle säga honom vår adress«. Men, frågar han sig, vad innebär det, hem? Till Zürich? Till villan på Poschingerstraße i München eller till »barndomslandet«, fädernehuset i Lübeck »som står på sin plats i vår tid och ändå är djupt sjunket i det förgångna«?
Avskedet från Europa
»Jag känner mig drömsk till sinnes«, skriver Thomas Mann dagen för ankomst. Han har i sömnen träffat och pratat med Cervantes som i drömmen kallade sig Zarathustra. I drömmen fylls Mann av smärta, kärlek, medlidande och gränslös vördnad inför denna portalgestalt i den europeiska litteraturen, men i anblicken av frihetsgudinnan och New Yorks höghus tänker han att hans känsla ändå är »alltför europeisk«, det vill säga bakåtriktad. Mann vill tro på framsteget och humanismen och på 1930-talet var dess hem inte i den gamla världen utan i den nya. Visst, i USA fanns antisemiten Charles Lindbergh och hans »America First Committee« men framför allt den vidsynte presidenten Franklin D. Roosevelt.
Mann återvände till Europa och sin schweiziska exil. Först när Österrike anslöt sig till Nazityskland 1938 lämnade Thomas och Katja Mann kontinenten och flyttade sina möbler till USA. Trosviss reser Mann runt med föredraget »The Coming Victory of Democracy« (1938) i en tid när många skulle argumentera för motsatsen. Nietzscheanen Mann sällade sig till filosofens ideal att gå emot tidsandan för att tjäna en högre sanning, här i betydelsen: insistera på humanism, liberala värden, den deliberativa politiken.
Nya demagoger
Nästan ett sekel efteråt är positionerna ombytta. Demagogen som hotar hela världen med sin nyckfullhet och maktfullkomlighet befinner sig inte i den gamla men i den nya världen. Rörelsen av emigranter går sakta åt andra hållet. Och det är inte i Tyskland som inre och yttre fiender idag frambesvärjs, eller där halvmilitära förband får fritt spelrum att arrestera och fängsla oönskade människor på gator, i skolor och hem. ICE är ohämmad och brutal statsmakt.
Det är inte lönt att fråga vad Thomas Mann hade ansett om våldet, angreppen på rättsstaten, den påtagna offerrollen. Han är stum sedan 1955.
Men hans historiska gärning framstår, tycks det mig, allt oftare som ett föredöme. Inte för att han alltid hade rätt, utan därför att han visade att intellektuella positioner kan omprövas. Och när det återigen är mode att förena myt med anti-humanism och mobilisera den mot förnuftet kan det vara värt att påminna sig Thomas Manns projekt att förena myten med det humana, det vill säga göra den mänsklig. Inte minst i tetralogin Josef och hans bröder (1933–43) som skildrar den bibliska berättelsen om Jakob.
Thomas Manns liv och verk tillhör en annan tid. Han såg sig själv som den sista representanten för en svunnen epok, och hans litteratur bildade aldrig någon skola. Ingen annan tysk författare tog efter där han slutade. Alltför borgerlig och klassisk, en alltför omständlig stil. Författaren Alfred Andersch menade att den konstnärliga fulländningen i Manns prosa var slutet på en hel litterär tradition och den lämnade inget utrymme för en fortsättning. Må så vara. Den långsamma resan till övertygad demokrat, från ironisk distans till engagemang, anger däremot en riktning som fortfarande är värd att orientera sig efter.
