Vad vore den elisabetanska teatern utan pesten? Shakespeare, den berömdaste av epokens pjäsförfattare, föddes i karantän. Under åren 1603 och 1613 när digerdöden härjade som värst i staden och tog en tredjedel av befolkningen stod han på toppen av sin karriär, trots att »the Globe« oftare var stängd än öppen. Regeln var att när antalet avlidna översteg trettio personer per vecka stängde de lokala myndigheterna ner teaterscenerna.
Trots tidens bristande epidemiologiska kunskap insåg man att teaterns människoansamlingar var en utmärkt grogrund för virus och bakterier. Under en pandemi blir själva teaterns kvaliteter dess svaghet: människor i avstängda rum som delar samma upplevelse och andas, skrattar, gråter tillsammans. När samhället öppnades igen sattes nya pjäser upp och människor kom tillbaka och fyllde ånyo läktarna. Kanske var behovet av teater större än tidigare.
Teatern överlevde digerdöden och kommer överleva coronapandemin. Ändå verkar dagens skådespelare, regissörer och pjäsförfattare livrädda för att bli bortglömda. Nedstängda teatrar hotar med det värsta kulturskapare kan föreställa sig i vår tid: att man glöms bort. I en upphettad uppmärksamhetsekonomi där synlighet är hårdvaluta seglar digital strömning upp som teaterns räddning.
Är teatern samhällsbärande?
Det sägs att Shakespeare skrev både Kung Lear och Macbeth under karantän. Två pjäser som båda är en spegling av sin tids maktfullkomliga tyranner. Sin son Hamnet ska han ha förlorat i digerdöden och strax därefter författat pjäsen med ett liknande namn. Under den europeiska lockdownens första veckor visade Berlins Schaubühne Thomas Ostermeiers uppsättning av Hamlet – en redan klassisk uppsättning från 2008 med Lars Erdinger i huvudrollen, som i princip alltid är slutsåld. Schaubühne är en av de teatrar som under pandemin förvandlat sina hemsidor till levande arkiv. Ostermeiers Hamlet är en uppkäftig uppsättning som lyckas ge Shakespeare ett nytt ansikte, utan att samtidigt förlora det. Lars Erdingers scennärvaro tränger igenom varje bildskärm och tillsammans med Richard III – av samma Ostermeier – är det en av de få minnesvärda teaterupplevelser som jag haft, hemma och framför skärmen, under denna pandemi. Pandemin har också givit möjlighet att upptäcka den anarkistiske teaterregissören Peter Stein som på 70- och 80-talet gjorde Schaubühne berömt – uppsättningar som annars bara finns i otillgängliga arkiv.
När digerdöden gjorde återkommande besök i London under den elisabetanska eran fanns det ingen annan möjlighet än att sätta lås och bom på teatrarna, och låta skådespelare, regissörer, kostymörer lägga ned arbetet och gå i karantän. Vår tid bjuder på andra möjligheter. Digitalisering och strömmade tjänster låter teatern flytta in i vardagsrummet. En rad teatrar har under pandemin lanserat ambitiösa digitala spelplaner. »Vi existerar fortfarande!« ropas det från teaterhus runt om i världen. »Och vi fortsätter med scenkonsten även utan scener – därför att scenkonsten är viktig. Samhällsviktig. Till och med samhällsbärande.«
Just i dessa tider är det fatalt att inte betrakta konst som systemrelevant, hävdade Ulrich Khuon, ordförande i det tyska teaterförbundet. Alltså en verksamhet som kan orsaka samhällsstörningar vid bortfall av verksamheten eller som behövs för att hantera en pågående samhällsstörning, enligt svenska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Liknande utsagor syns överallt: kultur är livsviktigt och därför måste den ges extra stöd under pandemin. Det är inte svårt att förstå varför man vill upphöja teatern som samhällsbärande. Det handlar om pengar, statligt stöd så att kulturinstitutioner som teatrar ska kunna betala hyror, löner och andra räkningar. Allt för att förhindra en hotande konkurs. Att sätta hyresstopp eller förbjuda vräkningar är det däremot inte tal om – svaret på ekonomisk kris är som alltid att pumpa in mer pengar i det existerande systemet.
Bortom samhällsnyttan
Ligger inte teaterns, och konstens värde, just bortom det som kallas samhällsnyttig? Konsten hör till civilisations överflöd, det som civilisationer kan kosta på sig för att bevisa sin egen civilisering som teatermannen Thomas Ostermeier formulerade det: »Teatern ger inte något, ingen kan profitera på den, den är i strikt mening onyttig och just därför är den fri« (). Och får inte teatern sin högre relevans som engångshändelse, utförd på scen av levande kroppar framför andra levande kroppar, i ett moment där allting kan hända? I jämförelse med den levande teatern framstår den filmade som en protes. Ett försök att konservera det flyktiga som egentligen är omöjligt att konservera. Försvunnen är det laddade ögonblicket, det man kallar för atmosfär samt upplevelsen av gemenskap man kan förnimma i salongen – främst med andra besökare, i bästa fall också med skådespelarna.
Å andra sidan, med online-föreställningarna vidgas tiden och breddas rummet. Man behöver inte vara i München för att se Wut (Vrede) av Elfriede Jelinek, inte i Oslo och på Det norske teatret för att ta del av teaterversionen av Øyvind Rimbereids Solaris korrigert, eller i London för att se Antony & Cleopatra (också den av Shakespeare, också den skriven under digerdödens svarta mantel) på National Theatre med den briljanta Ralph Fiennes i huvudrollen. Digitaliserad och tillgänglig fritt online uppenbarar sig teatern för första gången som ett modernt massmedium. Teaterplatsen i Aten hade plats för 17 000 åskådare, alltså nästan hälften av alla stadens »fria medborgare«. De flesta moderna scener rymmer inte fler än några hundra åskådare, men under coronapandemin meddelade Schaubühne upp till 20 000 tittare per föreställning – många av dem i Kina.
Den virtuella teaterns potential
I flera år har jag och mina teaterintresserade vänner försökt få tag i biljetter till Theatertreffen i Berlin, en festival där årets främsta tyskspråkiga teaterföreställningar visas. Föreställningarna säljer ofta slut på ett par minuter – och de flesta platserna är reserverade för branschfolk, press, teaterstudenter – medan det som brukar kallas för den intresserade allmänheten, det bildningsborgerliga skiktet, stängs ute. När pandemin gjorde Theatertreffen 2020 till en virtuell festival var det inte längre problem att få tag i biljetter.
Vissa föreställningar överfördes bättre till ett digitalt format än andra. Johan Simons avskalade och mycket visuella Hamlet med den starka skådespelerskan Sandra Hüller i huvudrollen översätts mycket väl till en strömmad version. Medan den långsammare, mer kroppsliga Die Kränkungen der Menschheit (Kränkningen av mänskligheten) av Anta Helena Recke, som ligger närmare performancekonsten än den litterära talteatern fungerade sämre på skärm. Alexander Giesche valde att överhuvudtaget inte visa sitt »visuella poem« Der Mensch erscheint im Holozän (Människan uppträder under holocen). Varför? Jo därför att dess kvalitet ligger i en scenisk oöversättbarhet som skulle gå förlorad i ett digitalt rum. Den insikten önskade man att fler teaterskapare ägde. Allt som oftast får man »filmad teater« som i det digitala bara blir ett spöke av vad den en gång var. Få skådespelare, få koncept och få regissörer kan skapa ett uttryck som också fungerar på skärm.
Nadja Weiss uppsättning av sin pappa Peter Weiss Rannsakningen som sattes upp lagom till den tysksvenska författarens 100 årsdag finns plötsligt tillgänglig. Pjäsen hade 1965 premiär på sexton olika spelplatser i Väst- och Östtyskland. På Dramaten play finns den under lockdown, i Nadja Weiss strama version, tillgänglig överallt där wifi finns. Den dokumentära pjäsen bygger på protokoll från Auschwitz-rättegångarna 1963-65 och är ett ofattbart starkt stycke teater, trots det får man svårt att komma nära. I Nadja Weiss uppsättning sitter publiken mitt bland skådespelarna. I den filmade versionen är vi plötsligt utanför och effekten av att vara mitt bland de åtalade och vittnena uteblir. Det är filmad teater när den är som bäst. Det vill säga, en skugga av sin live-version. Trots att pjäsen kortats ned något så känns de två och en halv timmarna som utdragna.
Sedan åtminstone ett decennium har flera regissörer använt filmkameran och videoprojektionen som metod, bland annat Frank Castorf, Katie Mitchell, Milo Rau, Vegard Vinge och Ida Müller – ibland föregår stora delar av teaterföreställningen i för publiken stängda rum. Katie Mitchells pjäser är ofta regelrätta filminspelningar i realtid där kameramän och ljudtekniker blockerar åskådarnas sikt. Den riktiga pjäsen föregår på skärmen. Just därför förlorar inte Mitchells uppsättning av Elfriede Jelineks Schatten (Eurydike sagt) mycket på att ses i hemmet. Också Milo Raus LENIN, om den ryska revolutionens ledares sista dagar, fungerar på skärm. Rau använder sig av två live-kameror som ständigt förstorar det som föregår på scen. Det som i en teatersal kan verka som något plottrigt och ofokuserat blir på skärm till en intrikat klippt film. Nej, det är fortfarande inte samma sak. Borta är de levande kropparna som svettas och andas framför en. Kvar är realtidsmomentet. Att allt måste sitta på en tagning.
Den närvaro som kan uppstå på scen försvinner onekligen framför skärmen. Emellertid finns någonting annat kvar: texten, scenografin, kostymen, man kan läsa av regin och den generella framställningen av stoffet. Strömmade teater kommer inte locka några nya teaterbesökare. Det är inte heller det som är poängen, utan den strömmade teatern är ett substitut för den redan vana teaterbesökaren. Alla andra kommer hitta sitt opium på Netflix, HBO eller tevespelstjänsten Steam. Som digital produkt kommer inte teatern att överleva länge – inte bara för att den upphör vara teater. Men strömmade teater kan utgöra ett alternativt vid sidan av den levande teatern. National Theater i London har sedan tio år varit ett undantag och föredöme. Vid sidan av sin primära scen har de visat några av sina uppsättningar på 3500 olika spelplatser, runt om i världen. Upp till tio miljoner åskådare rapporterar teatern ha haft. Dessa visningar är en av teknologins stora förtjänster och kanske fler av världens just nu intressantaste teaterhus kan följa efter Londonteaterns exempel och göra en digital scen till en självklarhet vid sidan av den verkliga. Kanske kan teatern i coronapandemins kölvatten nå över de gränser virusen har tvingat samhällen att stänga.
