Gör Volksbühne intressant igen Teater i Berlin får ny chef från Norge

Teatervärlden i spänd väntan på den norsk-tyska konstnärsduon.

Vinge och Müllers John Gabriel Borkman i Berlin 2011. Foto: Øystein Vidnes

Volksbühne har inte haft det lätt de senaste åren. Arvet efter teaterchefen Frank Castorf har ingen lyckats axla. Under sina dryga 15 år som konstnärlig ledare över huset förvandlade han den gamla folkscenen till avant­gardismens högborg och troligen till Europas kändaste teaterhus. Han gav plats åt några av Tysklands mest våghalsiga teater­skapare och utvecklade den så kallade post-dramatiska teatern i evighets­långa stycken som drev båda publik och ensemble till utmattningens gräns. Ändå fortsatte man komma tillbaka.

Volksbühne var scenen publiken strömmade till; här var scenkonsten politisk, hipp och anarkistisk på ett sätt som man älskade i det nyligen återförenade och ännu inte gentrifierade Berlin. Scen­konstnärer från hela Europa vallfärdade till staden för att lära av både uppsättningarna och helhets­tänkandet i huset. Kritiker snackade om en »Republik Castorf«, som också var titeln på en samling intervjuer om Volksbühnes historia från 1992 till 2016.

Teaterupproret vid Volksbühne 2017. Foto: Audun Lindholm.

Den belgiska stjärnkuratorn Chris Dercon fick det otack­samma uppdraget att ta över 2017. Han kom från ett prestigefyllt jobb vid Tate Modern och var föraktad redan innan han hunnit tillträda. Hans program var att göra Volksbühne till ett »öppet membran«, där teater bara var ett sidouppdrag i målet att skapa en kosmopolitisk ort för performance­konst. Hösten 2017 ockuperade ett ungt kollektiv teatern, eller iscensatte en »transmedial teater­föreställning« som de själva kallade det, för att markera mot den aktuella utvecklingen i kultur- och stads­politiken. Efter mindre än ett år tvingades Dercon till en neslig sorti, vilket följdes av Klaus Dörrs tillfälliga chefsperiod präglad av stagnation och tomma stolar.

Misslyckandet som chans

Hoppet tändes hos många när det beslöts att den gamla Castorf-regissören René Pollesch skulle ta över teatern. Och visst firade man viss framgång med pjäser av Florentina Holzinger. Men man kan inte beskriva hans chefsperiod som någon större succé, tvärt om. Och tyvärr slutade den abrupt med Pollesch alltför tidiga död i februari 2024.

»Misslyckande som chans« blev Volksbühnes slogan i början av 00-talet. Nu hoppas man verkligen att alla dessa misslyckanden kan skapa möjlighet till nytändning av det anrika teaterhuset på Rosa-Luxemburg-Platz.

Och vem ska rädda Volksbühne ur sin evighets- och polykris? Namnen som utannonserades för ett par dagar sedan i Berliner Morgenpost väckte minst sagt uppseende: Vegard Vinge och Ida Müller – Ibsen-vandalerna, blod och bajs-provokatörerna, teatervärldens enfants terribles – ska leda teatern från och med nu till sommaren 2027.

Avantgardekonstnärer som chefer

Det norsk-tyska konstnärsparet Vinge och Müller är inte okända för Berlins publik. De har byggt vidare på Castorfs högljudda uttryck och tagit det längre i en grotesk riktning. Flera gånger har de spelats i Berlin, senast med Nationaltheater Reinickendorf på Berliner Festspiele (2017), och på Volksbühne under Frank Castrof med bland annat Ibsen-pjäsen John Gabriel Borkman (2011). Hos Vinge/Müller skars Ibsens text ner till några få satser, repeterade som på en trasig vinylskiva av trashiga dock-figurer som Vinge till slut själv mejade ner, beväpnad med ketchup-flaska och papp-pistol.

Provokationerna är ytliga, vad man bär med sig är de starka bilderna, den intensiva scennärvaron och deras förmåga att gräva i texterna de utgår från.

Som teaterduo tillhör de Europas mest radikala. Att de kommer tillföra Volksbühne en pust av avantgarde tvivlar ingen på. Men hur kommer de fungera som chefer med personalansvar? »Efter de här tre säsongerna kommer teatern antigen vara död eller berömd«, ska Frank Castorf ha sagt under början av 90-talet. De orden passar bättre än någonsin.

Från Vinge och Müllers John Gabriel Borkman i Prater (Volksbühne) 2011. Foto: Øystein Vidnes.

Det tysk-norska konstnärsparet är kända för att utmana såväl medarbetare och publik till det yttersta, och driva den utmaningen bra mycket längre än Castorf själv. Förra gången de var på Volksbühne protesterade scenarbetare mot orimliga arbetstider. Under Festspillene i Bergen 2009 stoppades deras uppsättning Vildanden av direktören Per Boye-Hansen, klockan 02.40 på natten, eftersom han hade hört att publiken kände sig fångade i Skatehallens lokaler. Och ingen i Tyskland önskar en upprepning av den så kallade »hundbajs-skandalen« – när chefen över Hannovers ballett-kompani kastade hundbajs på en kritiker.

Rasa mer

Man skulle kunna avskräckas för mindre. Men Berlins teaterkritiker är hoppfulla, trots att inga kontrakt har skrivits under än och man från officiellt håll påpekar att ingenting är klart. »Om det är någon som skulle kunna återuppliva den gamla Volksbühne-andan och fira en tre år lång Totalteater-fest, så är det Vinge och Müller«, menade Jakob Hayner i Die Welt.

I Berliner Zeitung omtalar Ulrich Seidler det som ett »kamikaze-beslut«, som kommer att ställa Berlin »inför det intressantaste och farligaste experiment som kan tänkas i en tid då teatern i Tyskland tenderar att göra saker enligt regelboken.«

Kulturradions kritiker Barbara Behrendt ifrågasätter lämpligheten med Vegard Vinge som chef, vars sista aktion på Volksbühne var att attackera den dåvarande scenmästaren med en brandsläckare, men hoppas ändå på att det dristiga valet kan leda till lite vågad teater på scenen.

Man kan i alla fall konstatera att med valet av Vinge/Müller gör Berlins kulturpolitiker något som få andra städer skulle ha mod till: Man satsar på konst vars syfte inte är att röra publiken till tårar – men driva dem djupt in i äcklet.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.