Killgissningar och känslor Sveriges främsta lyrikpodd om tysk lyrik

Hur står det till med lyriken i Europa? Örnen och Kråkans podd om samtida tysk poesi är en missad chans.

Örnen och Kråkan

När jag först hörde om poesitidskriften Örnen och Kråkans satsning på »Det poetiska Europa« var jag entusiastisk. Nättidskriften, storasyster till norska Krabben, har i flera år skapat utrymme åt kunnig poesikritik och borde kunna kasta ljus över vad som pågår på de europeiska lyrikscenerna. Mycket hör man ju inte vad som händer utanför Norden, och de stora svenska förlagen har i princip slutat ge ut översatt poesi. Bara de små förlagen håller lågan brinnande.

Ambitionen i satsningen är hög: »Vi tänker oss gärna de större europeiska länderna, Tyskland, Frankrike, England, Italien, Spanien och Polen som förebildliga när det kommer till kulturell och konstnärlig odling, inte minst på poesins område. Men hur står det egentligen till med poesin i Europa?« undrade Örnen och Kråkans grundare Magnus William-Olsson i ett pressmeddelande och antydde att i denna satsning kunde man hoppas på kunniga introduktioner av strömningar, författarskap och viktiga verk i den europeiska samtidspoesin.

Först på tur stod alltså en podd om den tyska samtidspoesin med kritikerna Erik Lindman Mata och Mikael Blomqvist i samtal med Örnen och Kråkans redaktör Edith Söderström. Som bosatt i Tyskland var jag förstås extra intresserad.

Hur står det till med den tyska poesin?

Samtalet börjar med att påstå, utifrån en artikel av den tyska kritikern Beate Tröger, att den tyska poesiscenen är levande, samtidigt nämns ett Facebook-inlägg av kookbooks förläggare Daniela Seel, där hon med rätta beklagar sig över uteblivna lyrikrecensioner i de tyska tidningarna. Ja, hur kan vi förstå dessa motstridiga uppfattningarna? Söderström frågar paneldeltagarna om de har en uppfattning om läget i den tyska poetiska offentligheten. De är ju trots allt inbjuda för att tala om saken.

Blomqvist meddelar att hon var inne dagen innan på Die Zeits kultursida och inte hittade några poesirecensioner, och erkänner därefter att hon inte kan svara på frågan. Inte heller Lindman Mata kan ge ett bra svar men säger att han gjorde research dagen innan genom att googla på unga tysk poesi.

»Det är svårt att besvara frågan utifrån vår horisont«, säger Söderström ursäktande. Samtalet svävar i stället iväg till Österrike och landets radikala efterkrigslitteratur, därefter till den tyska minneskulturen och om vad deltagarna tycker om tyskan som språk och hur de lärde sig det. Ja, det handlar om mycket men ganska lite om »den samtida tyska lyriken«. De pratar om (prosaförfattarna) Bachmann och Bernhard, om Jelinek och Mayröcker. Visst, Anja Utler nämns, och Elke Erbs Kastanienallee (1987), men hastigt och utan att sättas in i ett sammanhang. Det frågas varför översätts så få unga tyska poeter till svenska? Ett svar vi får är att den unga tyska poesin inte är tillräckligt bra. Vad grundas det svaret på? En känsla.

Gissningar och rop

Det här ska vara Sveriges mest kvalificerade lyrikpodd, men lyssnaren får inte mycket mer än killgissningar, svar som föregås av »jag känner«, »jag upplever«, »jag tänker« och så vidare. »Jag gissar lite nu«, säger Lindman Mata. Jodå, det märker vi.

Det sägs att det ska handla om »den samtida tyska lyriken« men det är som att vi är fast i 80-talet. Här framkommer inget av 90-talets pop-litteratur, de lyriska bearbetningar av murens fall hos poeter som Volker Braun, Lutz Seiler eller Durs Grünbein, återupptäckten av naturlyriken, eller de starka dikterna hos en poet som Dinçer Güçyeter om minoritetserfarenheter och tvåspråkighet. Och var är poeter som Marion Poschmann, Daniela Danz, Kerstin Preiwuß, eller för den delen internationellt gångbara namn som Jan Wagner och Nico Bleutge?

I ett sista försök att rädda samtalet frågas det hur man kan skapa intresse för den tyska poesin. Låt mig svara: Vad sägs om att bjuda in översättare eller förläggare som har kunskapen som behövs för att entusiasmera lyssnarna för den tyska lyriken? Som kan ge orienteringspunkter, lyfta fram det som är extra intressant och sätta den lyriken i ett politiskt och samhälleligt sammanhang. Till exempel vilka avtryck har erfarenheten av att leva i en diktatur satt? Finns den en viss typ av språkkritisk dikt, en misstänksamhet mot metaforen som kan förstås i ljuset av de erfarenheterna? Den tyska poeten Monika Rinck har sagt att om dikter smälter som smör i munnen är det förmodligen propaganda. Den utsagan blir först riktigt meningsfull när den sätts i ett samhälleligt sammanhang.

En missad chans för den tyska poesin

Vad gäller recensionens ställning i den tyska offentligheten gjorde faktiskt den relativt nya podden Djävulsberget med Arvid Jurjaks och Philip Franzén, båda bosatta i Berlin, nyligen (7/2 2024) ett försök att undersöka frågan. De räknande helt enkelt recensioner i de stora tyska och svenska tidningarna under en vecka – det var ungefär lika många. Utifrån denna lilla undersökning kunde de på ett kvalificerat sätt jämföra kultursidorna. Det är ett gott exempel på hur man också göra podd: genom research och förberedelser. Genom att sätta sig in i ett ämne och förmedla sin kunskap.

Podden är ett missad chans. Det är synd. För så många chanser får inte den tyska samtida poesin på sig. Folk vänder blicken åt nästa håll. Nächste, bitte. Fler program är annonserade, det kommer handla om den samtida poesin i Frankrike, England, Italien, Spanien och Polen. Vi får hoppas att de ger större inblickar i den vildvuxna, mångfacetterade europeiska poesin.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.