I Klassekampen den 5 september hävdade Saga Cavallin att Carl Frode Tillers romantrilogi Inringning (2007–2014) och en rad norska och danska utgivningar floppar i Sverige. I sina hemländer får de goda recensioner och når många läsare. I Sverige misslyckas de, skrev hon, och frågade sig varför.
Litteraturens roll i Sverige är fundamentalt annorlunda än i våra grannländer, var hennes tes; den »oppnår sjelden, eller aldri, status som kulturelle fenomener i Sverige, slik jeg opplever det er vanligere i Norge og Danmark«. Förutom Tiller nämnde hon Ingvild H. Rishøi, Maria Kjos Fonn, Glenn Bech och Yahya Hassan.
Audun Lindholm påpekade i ett debattinlägg att Cavallins påstående om försäljning och mottagning inte stämmer; bland annat talar Cavallin först om Rishøi som en stor svensk försäljningssuccé och därefter som en flopp som inte levt upp till den norska hypen.
Det särsvenska är att de följer en sorts logik där ett verk först lyfts upp för att sedan skjutas ner.
Det kan vara så att hennes exempel inte är särskilt väl valda; ändå pekar hon på något jag tror är värt att ta på allvar. Jag har ungefär samma intryck. En bok eller ett författarskap som når ut i hela den breda offentligheten tycks inte finnas i Sverige. Längre, ska man kanske tillägga. För var det inte annorlunda för tio, tjugo år sedan? Och då kan man fråga sig om detta skifte beror på den omtalade läskrisen, de bespottade sociala medierna och det fruktade fenomenet litteraturens fallande status?
Eller så kanske det handlar om den svenska litteraturvärldens jantelag där ingen får bli för framgångsrik, inte för omtalad. Då kommer nämligen vår välbekanta missunnsamhet in.
Fast, kanske någon vill påpeka, svenska författare blir ju ändå framgångsrika. De säljer, blir intervjuade, bjuds in till diverse tv-program och poddar. Däremot är det få levande författare som lyckas vinna både kritikernas och läsarnas gunst. Kritikerhyllad litteratur straffas ofta av bokköparna, bästsäljare straffas av kritikerna. Det verkar som att bara icke-svenska författare kan få ett mer reservationslöst mottagande.
Förändrade regler på det litterära fältet
Man skulle kunna hävda, med hjälp av sociologen Pierre Bourdieus Konstens regler (Les Règles de l’art, 1992), att det är ett tecken på ett moget litterärt fält att kommersiell och kulturell framgång inte går ihop. I sin studie av det litterära fältet såg Bourdieu att litteraturen under 1800-talet frigjorde sig från politiska och religiösa tvångströjor och kom att lyda sina egna lagar.
I Sur la télévision (1996) riktade Bourdieu blicken mot samtiden och reviderade sin modell. Marknadens och mediernas logik trängde under det sena 1900-talet allt mer in i det litterära fältet. Kraven på avkastning och lönsamhet, jakten på tittarsiffror och klick. I längden gick det inte att hålla dem på avstånd, och allt mer av det litterära värdet kom utifrån, från försäljningssiffror, mediegenomslag, politisk nytta. Allt mindre bestämdes det av litteraturens interna kriterier: andra författares och kritikers erkännande, formell nyskapelse och litterär kompromisslöshet.
Bourdieu talade om den cirkulära cirkulationen av information, »circulation circulaire de l’information«. Journalister tittar på varandra för att inte missa en story. Medier bevakar andra medier. Alla går på samma boll. Det betyder att offentligheten smalnar av, oavsett hur stort utbudet blir. Journalistiken, med sin förmåga att skapa uppmärksamhet, börjar styra villkoren också för litteraturen.
De svenska tillstånden
Det finns författarskap och romaner som utgör ett slags undantag som bekräftar regeln. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (2013) vann kritikernas och läsarnas hjärtan, fick Augustpriset, blev teater och så vidare. Med sin historia om kärlek, besatthet och förödmjukelse fick romanen ringverkningar långt utanför den litterära offentligheten. Tone Schunnessons Ultravåld (2026) blev nästan unisont hyllad på kultursidorna och sommarens mest sålda bok enligt Svensk Bokhandels topplista. Man kunde tro att det svenska tillståndet var över.
Men när Göteborgs-Postens Mikaela Blomqvist i början av september frågade »Varför säger ingen sanningen om Tone Schunnesson?« var det som om en våg av lättnad och tacksamhet gick igenom delar av den svenska litteraturvärlden: Äntligen säger någon som det är.
Mikaela Blomqvist belägger sin kritik mot språket i Ultravåld (»svårbegriplig svengelska«) med konkreta exempel. Och visst anade man att något inte stämde i hyllningskören redan efter Björn Kohlströms sågning den 10 juni 2026. Kohlström menade att romanen var tondöv, Blomqvist talade om »misshandel av språket«.
Kritikerhyllad litteratur straffas ofta av bokköparna, bästsäljare straffas av kritikerna.
Liknande hatchet jobs är ett stående inslag i alla länders litterära offentlighet. Jag har själv gjort mig skyldig till dem. Det särsvenska är att de följer en sorts logik där ett verk först lyfts upp för att sedan skjutas ner. Litteraturen får gärna sälja. Den får vinna priser. Men den bör helst inte bli alltför betydelsefull.
Kristoffer Leandoer, som var en av dem som hyllade romanen, svarade att kritiken måste vara mer än ett »renhållningsarbete«, och Victor Malm var väl ute efter något liknande i en krönika som utlyste estetiska strider: »Bortser man från den fortgående striden om verklighetslitteraturen, som är värdefull, blir de estetiska kulturbråken av i dag sällan mer komplicerade än att vissa kritiker är elaka och andra snälla och att de elaka upptäcker illa skrivna meningar i romaner och de snälla låter dem passera. Vad som står på spel är oklart. Om något alls?«
Poetokratin mot ingenjörerna
Kanske är det annorlunda i grannländerna. Det norska samhället brukar beskrivas som en »poetokrati«, ett samhälle där litteraturen tillskrivs makt och betydelse, där litteraturen är angelägen. Begreppet myntades i en historisk situation där diktarna fick en central roll i den offentliga debatten och i nationsbyggandet. Men det verkar inte vara helt obrukbart för vår tid. Man behöver bara jämföra den riktningslösa och svältfödda svenska kulturpolitiken med den norska. Eller också med den danska litteraturpolitiken, som med sitt förhandsstöd och beståndsstöd skapar tryggare ekonomiska villkor för den sortens avancerade författarskap som faktiskt tar tid att utveckla.
Men skillnaden handlar nog inte bara om hur mycket pengar man ger till litteraturen, eller hur de olika stöden är utformade. Viktigt är också vilket slags auktoritet litteraturen tillåts göra anspråk på.
Sverige är ett ingenjörssamhälle, där ingenting står så högt i kurs som tekniska lösningar. I Sverige är författaren en kulturproducent, en specialist på sitt gebit, men också en röst bland andra. I breda folklager ser man med förakt på författare som vågar sig utanför sitt expertområde och gör anspråk på att tala om de stora samhällsfrågor som angår oss alla.
I allt högre grad är författaren också kändis. För hade verkligen Tone Schunnessons genomslag varit så stort om hon inte satt med varannan vecka i Cyklopernas land eller Babel? Hade verkligen Andrev Waldens Jävla karlar (2023) blivit en sådan succé om han inte varit en hyllad kolumnist på Dagens Nyheter?
Mikaela Blomqvist formulerade något centralt när hon skrev: »Den mediala offentligheten misstar exponering för talang. Av detta följer att boken har blivit ett slags produkt vars innehåll spelar mindre roll. Det viktiga är paketeringen och att romanen har en handling som låter intressant, något man kan tala om i intervjuer.«
En bok eller ett författarskap som når ut i hela den breda offentligheten tycks inte finnas i Sverige.
Man undrar vad som hände med det tidigare högkulturella Sverige, där institutioner som Svenska Akademien, Albert Bonniers Förlag och Norstedts med en självklar auktoritet kunde omvandla kulturellt kapital till socialt och ekonomiskt.
Numera är Svenska Akademien en modern institution. Mer transparent. Mer professionell. Men också lite mer anonym och slätstruken. Det vilda i den har tämjts. Och visst säger det något att Bonniers expanderar västerut med Bonnier Norsk Forlag, med det uttalade syftet att stärka sina positioner på ljudboksmarknaden. Sedan 2016 är det också strömningstjänsten Storytel som äger traditionsbolaget Norstedts, grundat 1823. Katedralens betydelse blir allt mindre.
Apropå cyklopernas land. Den mångförslagne Odysseus, 2026 års stora litterära hjälte, kallar sig »Ingen« för att lura den människoätande cyklopen. I cyklopernas land, som Karl Ove Knausgård kallade Sverige i en essä, är förhållandet det motsatta. Där är det författaren som blir nedsablad med orden: »Du är ingen.«
