KOMMENTAR. Kan man klaga på strömmade konserter när så lite livemusik i dag har någonting levande över sig?
Bekännelse: jag klarar inte av att sitta igenom en hel konsert framför datorn, lika lite som jag någonsin orkat med konsertfilmer. Det går inte komma bort från känslan att konsertfilmen egentligen inte är ämnad för ens egna ögon och öron. Man bevittnar ett ögonblick som betydde någonting för en annan på en annan plats och i en annan tid, men som man själv kommer försent till och får nöja sig med denna torftigare version. Som upplevelse betraktad är den måhända mer komprimerad, positionerad i soffan som man är och med fjärrkontrollen redo för redigering eller censur, men utan tvivel också fattigare på liv. Ögonblicket är över. Magnetismen borta. Jag tvingas föreställa mig hur det var, uppleva såsom en sociolog studerar kroppsrörelser, lyssna såsom en arkeolog lägger örat mot döda civilisationer.
Från att ha varit ett undantag har konsertfilmen blivit normaltillståndet för livemusik efter coronapandemin. Det spelar ingen roll om konserten strömmas direkt eller spelas upp senare: coronakonserten är en klinisk företeelse i ensamma rum, producerad i isolation och upplevd i isolation. Kultur med handskar och masker. Musik för stängda dörrar och bevakade gränser. Konserten har blivit synonym med den rädsla för musik som styr en viss typ av kritik, där en artist är någonting som kokas ner till låtlyrik och budskap, inte till ljud eller upplevelse – allt det där som inte går att dissekera och kontrollera med professorns samlade kunskap.
Det finns sannolikt en igenkänningsaspekt som lockar tittarna till att bänka sig framför skärmen, eftersom konserten-i-isolation återger tittarnas egen påtvingade karantän. Men i likhet med all upplevelse av katarsis befäster det enbart handlingsförlamningen. Upplevelsen av igenkänning visar snarare på hur schizofren situationen är. Artisten blickar kanske in i kameran, men man vet att blicken innehåller en ännu större grad av förställning än vid en konsert, för artisten vänder sig bara till en livlös lins medan jag vet att artisten aldrig skulle råka snegla på mig, ens en gång vara medveten om min existens. Man kan inte heller bortse från alla andra åskådare som delar ögonblicket, vilket gör att vi har att göra med en svartsjuka som vill att konserten ska vara riktad till ingen annan än en själv, samtidigt som man vet att det någonstans därute sitter andra osynliga åskådare med sin upplevelse. Det nya risksamhällets rädslor och kontrollbehov har gjort musiken till en inbillad företeelse.
En sämre form av konsertfilm
I hjärtat av den strömmade konserten döljer sig ett offentligt evenemang paketerat som privat upplevelse. Kom närmare artisten! Men den strömmade konserten är en sämre form av konsertfilm genom att den äger rum här och nu inför en mängd åskådare som inte är på plats – och sämre i bemärkelsen att den aldrig egentligen äger rum. Alla inblandade tvingas låtsas om att vara närvarande, utan någon som helst vetskap om eller förståelse för varandra. Situationen är den omvända till vad som träffade Roland Barthes framför ett gammalt fotografi av en dödsdömd man i sin sista bok La chambre claire (Det ljusa rummet, 1980). Mannen på bilden blickar in i kameran. Han kommer att dö och är, åtminstone för oss som betraktar honom i dag, i själva verket redan död. Det är ett ögonblick som inte kan återkallas, en upplevelse som talar till var och en om alltings förestående död, så invävd i det levande.
Ingenting sådant vid den strömmade konserten. Ingen upplevelse av att den sker här och nu. Ingen riktig medkänsla för figurerna som spelar på andra sidan skärmen – figurer som lika gärna kunde vara döda, bilder som lika gärna kunde vara inspelningar. För man behöver ju inte titta på detta just nu, av vilket skäl det är svårt att bry sig om detta ögonblick som alltid kan återkallas och återupplevas, vevas upp på nytt och plockas isär igen. Den mest privata upplevelsen innehåller, såsom Barthes visade med fotografiet av sin mor som barn, någonting som inte kan delas, vilket var skälet till att han inte ville reproducera bilden i boken – inte helt olikt hur Stig Sæterbakken i essän »Hvorfor jeg alltid hører på så trist musikk« (2001) talar om en enda typ av musik han ständigt lyssnar på, utan att ge läsaren några exempel på den. En anledning till att människor dras till konserter, om och om igen, är att en konsert förblir ny och unik vid varje tillfälle. Den är ingenting du kan eller kanske ens vill dela med andra.
Är detta en paradox? Folk går ofta på konserter just för att dela upplevelsen med andra. Det skulle liksom inte längre vara samma sak om det bara var en åskådare på plats, vilket i grunden är vad den strömmade konserten lockar med, i egenskap av livemusik i de sociala mediernas tidevarv – helt utan svettiga kroppar och uppsluppna applåder, befriade från andra människor såväl som dialog. Men alla som gått på konserter vet att en stor del av upplevelsen består i en slags oförklarlig förundran. Hörde du det här? Såg du det där? Man mäter ögonblicket och inser att det man själv hörde och såg uppfattades på ett helt annat sätt av någon annan. Eller så är man överens om hur fantastiskt eller uselt någonting var, varpå man desperat försöker finna en vokabulär för det. Under en livekonsert delar man någonting som inte kan delas – det är vad som gör den levande, full av passion och oenighet.
En konsert i andra eller tredje eller vem vet vilken hand
Att den strömmade konserten försöker nå in i det privata, så intimt och direkt som pandemin tillåter, är vad som hindrar den från att göra intryck. (Hypotetiskt sett kunde man uppleva den strömmade konserten i sällskap med andra, men med coronarestriktioner och legala frågetecken är detta ett fenomen som i likhet med de flesta av 2000-talets nymodigheter riktar sig till privatanvändaren och hemmasittaren.) Det enda fungerande säljargumentet – »hör den först av alla!« – gör att denna typ av konserter mest liknar hypen kring ett albumrelease: gott för artister med resurser, inte lika gott för andra. Att konserterna inte flyttar ut på internet generellt utan framför allt på sociala medier är ett tecken på hur dagens simuleringstvång tar sig uttryck, hela tiden inställd på en vidareförd upplevelse, en upprepning av redan inträffade händelser, en kommunikation som sker i andra eller tredje eller vem vet vilken hand.
Ta till exempel Nick Caves solokonsert på Alexandra Palace förra veckan, en på förhand inspelad pianosejour i en gigantisk lokal tömd på interiörer såväl som liv. I den besatta viljan att imitera konsertupplevelsen – eller försöket att hålla dess monetära kugghjul i rörelse – ska vi betala för att i fantasin befolka de av damm och luft fyllda ytorna kring pianot. Vi ska identifiera oss med behovet av att vara isolerade, såsom Cave i denna grotta till konsert, samtidigt som vi ska uppleva frånvaron av the real thing. Faktum är att konserter av detta slag ger upphov till en verklighetseffekt vilken teknologin redan länge förberett oss för, en utveckling från alla avskalade MTV Unplugged till de retronyma fenomen som omdefinierar redan existerande saker (en akustisk gitarr fanns ju inte innan den elektriska gitarren och det analoga fanns inte innan det digitala). Den strömmade konserten är endast en mer sofistikerad form av Youtube-video som låter oss längta efter världen såsom den var innan covid-19.
Men detta är att slå in öppna dörrar. Alla tycks vara överens om att den strömmade konserten är ett otyg, en av vår tids kulturella abnormiteter som man genomlider i brist på alternativ. Någon kanske gläds åt att kunna se en konsert på andra sidan världen utan att röra sig en centimeter från skärmens trygga tillflykt. Någon kanske gläds åt att kunna se musikerna när andra åskådare inte skymmer sikten. Men i regel är det få som gläds åt det faktum att så mycket innan och efter virusutbrottet stängs in av ett virtuellt fönster. Man saknar rörelsefriheten att välja vad man vill fokusera på. Man saknar ett ljudsystem för konserter avsedda för 50, 500 eller 5000 personer. Man saknar all volym och närvaro för att konserten ska göra skäl för namnet. Man saknar intimiteten som gör levande musik levande.
Stockholm, konserternas gravhög
Men vadå levande musik? Så mycket av musikens utveckling har gått åt det motsatta hållet. Endast undantagsvis spelar man in någonting live – bara små ljudsnuttar här och där, speciellt ju högre upp bland poplistorna man kliver. Minns någon överhuvudtaget hur det är att gå på konsert med alla lysande laptops i mörkret, förinspelade ljud och in i minsta detalj programmerade setlists? Det finns inte mycket liv i den levande musiken att tala om i dag. De flesta artister är antingen för osäkra på sig själva eller förlitar sig så mycket på ljuden i sovrumsarsenalen att den levande musiken bara är koreografi. En högre form av mimning, men likväl mimning. Vad konsertbesökarna saknar är snarare fylla och köttmarknad.
Det finns undantag med artister som vänt sig emot sådana tendenser, men konserten är inte vad den brukade vara, och den har inte varit det på år och dagar. Med absurda decibelgränser och en generell konformism när det gäller vad artister kan eller vågar utsätta publiken för, så är det ovanligt att man som konsertbesökare alls känner sig utmanad. Antingen rör sig utvecklingen mot masspsykoser som EDM eller andra marknadsinriktade massfenomen som likt klubbmusiken enbart är en kultiverad form av spellista: best of för de redan konverterade, hjärntvätt för de redan drogade. Eller så är konserterna för små. (I likhet med vad Barthes påpekade apropå privata filmvisningar så saknar de massan: för lite anonymitet bland vilken man kan försvinna och förvandlas.) Livemusik har blivit stämningsskapande utfyllnad, som feng shui för att turn on, tune in, drop out – innan man går hem och glömmer alltsammans.
Sannolikt är jag partisk såsom boende i Stockholmsområdet, konserternas gravhög där snart sagt alla betydande spelställen och arrangörer tvingats packa ihop och bege sig någon annanstans. Kvar finns enbart arenor liksom shoppinggallerior, stormarknader, outlets – platser som, tro det eller ej, på 90-talet framstod som kulturens kärna (jämför en film som Mallrats) men som nu blott fyller stadsbilden med kulturell skam. I Stockholm får man lov att uppsöka de glänsande amfiteateranläggningarna för att ens se mellanstora artister vilka man, om man inte varit ute tids nog och betalat en halv månadslön för, tvingas avnjuta på milsvida avstånd. Denna lilla prick till figur på scenen kunde lika väl vara ett hologram eller en strömmad bild, och visar att problemet inte är att konserten flyttar ut på internet, utan att vi redan tagit farväl av levande musik.
