Stagnelius var en av dessa unga döda som det finns många av inom kulturhistorien och som eftervärlden aldrig upphör att fascineras av.
Jag visste ingenting om hans liv när jag upptäckte Erik Johan Stagnelius (1793–1823) dikter i tonåren. Lika lite visste jag någonting om biografierna till Hölderlin, Rilke, Novalis eller Blake, hans gelikar utanför Sverige och för många synonyma med någonting man knappt kan tränga igenom på grund av mytbildningen och kanske till och med svärmerierna. Men de talade direkt till mig, som mina samtida. För mig räckte det med tilltalet, tonen, rytmen.
Hur skulle man annars börja läsa om inte blåögt och blint, som den ungdom man är och förblir inför texter som breder ut sig med höga ideal och inför författarliv som mer än ofta skurits av drastiskt, i Stagnelius fall för 200 år sedan, i samma ålder som P. B. Shelley?
Vi har sett det många gånger sedan dess. Biografin som dikt. Försvinningsnumret, trolleritricket. Författaren gör sig större genom att göra sig så osynlig som möjligt, en figur uppslukad av legenden. Man kan spänna en båge från 1800-talets Stagnelius till 1900-talets Edith Södergran och vidare till 2000-talets Yahya Hassan, som alla på sitt sätt bidragit till den nordiska lyrikens ungdomsmytologi. De har försvunnit i historien och fryst fast i en ungdom som endast går att studera på avstånd, med hjälp av de pensionärer litteraturforskarna är.
Det finns någonting hos dessa oerfarna poeter som talar till den ännu inte vuxna föreställningsförmågan. Det är de som tror på oanade vidder bortom orden. För dem är orden transportmedel till andra plan, samtidigt som de gör allt för att smycka språket – eller sticka hål på det – på ett sätt som mogna poeter inte gör. De talar till den delen av fantasin där allt är löften och möjligheter, det ofullbordades lycka.
Näktergalen på Stockholms gator
Men den ungdom som möter en i Stagnelius dikter är inte den förtidigt döda eller det missförstådda geniet, som man ibland intalar sig, utan snarare är det en röst från det förflutna eller från en framtid som kunde ha varit, ett annat liv.
I Näktergalen: Erik Johan Stagnelius (Ellerströms, 2023), Simon Sorgenfreis bok om poeten och hans liv, sammanställs dikterna med biografin på ett sådant sätt som andra författare inte förunnas. Det finns tillräckligt, skriver Sorgenfrei, som pekar på »att det ›jag‹ som vandrar ensam genom Stockholms gator i några av hans dikter skildrar Stagnelius själv«.
Det finns någonting hos dessa oerfarna poeter som talar till den ännu inte vuxna föreställningsförmågan.
Sant eller inte så finns det få texter utan spår av upphovsmannen själv. Det är helt enkelt omöjligt att inte lämna efter sig ledtrådar till ens liv som oavsiktligt färgar av sig på verken. Därför är det smått frustrerande att ta del av ännu en Stagnelius-studie som använder lyriken som en projektionsyta för diktarens biografi, vilken vi vet väldigt lite om.
Sorgenfrei gör ett bra jobb, speciellt i egenskap av religionsvetare, med att reda ut de esoteriska dimensionerna hos biskopssonen Stagnelius. Men det är någonting som skär sig när biografin får spegla andra mytomspunna liv:
Stagnelius är själva arketypen för den självförbrännande konstnären som dör ung och missförstådd, men får upprättelse av evigheten. Stagnelius liv påminde om Jim Morrisons, Janis Joplins eller Kurt Cobains och den mörkaste av de dikter vi läste på svenska, ›Till förruttnelsen‹ (ca 1818), hade en bekant ton från den musik jag lyssnade på. Steget var inte så långt mellan Stagnelius och Fields of the Nephilim eller Entombed.
Allt detta är begripligt på ett associativt plan, kanske speciellt på ett personligt plan. Ja, Stagnelius var en av dessa unga döda som det finns många av inom kulturhistorien och som eftervärlden aldrig upphör att fascineras av. Men Morrison, Joplin och Cobain kan nog omedelbart strykas ur den litteraturgenealogi som Stagnelius tillhör. Är hans till synes ensamma och obemärkta liv ens jämförbart med uppburna rockstjärnor som kunde få allt de pekade på? Och är den klassiskt färgade eremitens dikter, lika svårmodiga som finstämda, jämförbara med svensk dödsmetall?
Man måste nog se Stagnelius för vad han var: en enstöring vars dragning åt det litterära och esoteriska inte gjorde livet enklare för honom. Hans domän var introspektionen, inte utlevelse eller utgjutelse. Man måste göra skillnad på mörker och mörker. Det mörker som stiger ut ur Stagnelius diktrader har en annan textur än vad en rockuppsättning frammanar. En gitarr kommer för alltid att ha en annorlunda kolorit än den som formas av bokstäver. Även om bildvärlden kan vara densamma så är gravmörkret annorlunda på boksidan.
Konstapeln och levnadstecknaren
I dag, när jag läser Stagnelius på nytt och besöker hans grav på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm, är det inte någon självförbrännande mörkerpoet som möter mig, trots att jag kan se spår av mig själv från tiden då jag först läste Stagnelius och befann mig kanske på våglängd med de ungdomsideal som Sorgenfrei radar upp. Men det är ingenting jag vill återvända till. Jag känner snarare motsatsen till nostalgins längtan efter det förgångna.
Läser jag mellan raderna, sittande framför den grav som Stagnelius delar med Karl August Nicander, en på sin tid uppburen men i dag bortglömd författare, kan jag kanske uppleva känslan av passerad tid i både Stagnelius texter och i mitt eget liv. Utan att ens ha tänkt på Mariatorget som någon betydelsefull plats för mig, en plats där Stagnelius legat och vilat hela tiden, alltid lika ung medan jag blivit äldre, kan jag peka i alla riktningar och inom en hundra meters radie identifiera en mängd minnen från 20 eller 30 år sedan. Där, tänker jag medan jag rör mig längs Hornsgatan ner mot Slussen, såg jag P. för sista gången. Där, lite längre bort, tappade F. balansen och togs i förvar av Riddarfjärden.
Poeten dog av ett »slag«, enligt läkarjournalen, och jordfästes snabbt. Ingen närvarade vid ceremonin.
Nu är Slussen en enda stor byggarbetsplats. Stockholm ska moderniseras ännu en gång. Södermalm, en gång någonting helt annat, har gått ett liknande öde till mötes som Klarakvarteren under Norrmalmsregleringen, en lång period under efterkrigstiden då centrala Stockholm såg ut som en gigantisk utgrävning, i folkmun kallad Riksgropen.
Stagnelius, påträffad död den 3 april 1823 i ett uthyrningshus på Södermalm, greps för fylleri en månad tidigare nedanför Slussen eftersom konstapeln befarade att han skulle tappa fotfästet och falla ner i Riddarfjärden. Man vet mycket lite om honom. Han hade få vänner, inte många brev finns bevarade och det mesta man vet härstammar från dessa sista år. »Enligt de källor vi har var Stagnelius ensam, oansenlig – ja, ful – och olycklig«, sammanfattar Sorgenfrei ett liv som nästan inte verkar ha påbörjats. Poeten dog av ett »slag«, enligt läkarjournalen, och jordfästes snabbt. Ingen närvarade vid ceremonin.
Det är lätt att känna medlidande för Stagnelius och hans öde, lätt att, som konstapeln vid Slussen, vilja föra poeten in i värmen och ändra historiens gång. Apropå dikten »Vän! i förödelsens stund« noterar Sorgenfrei någonting som är karakteristiskt för just detta: »Jag hoppas, innerligt, att han själv kände något av den förtröstan som texten vill förmedla.«
Det ligger någonting tidstypiskt över den här sortens biografiskt orienterade läsningar där skribenten talar till undersökningsobjektet som en vän, och inte bara det, utan som någon vars behov av tröst är omättligt. Jag hoppas, jag önskar. Som om läsaren på magiskt vis kunde ingripa i det förflutna och lägga en hand på den lidande poetens axlar (en sådan figur – »ingen fanns som kunde lägga handen på hans panna« – återfinns i olika variationer hos en annan förtidigt död diktare, Georg Trakl). För detta mynnar också ur en mytbildning kring de missförstådda eller förbisedda författarna, vilka kan göras ännu mer till våra egna eftersom få i deras tid tog till sig dem.
Brev som aldrig når fram
Man ser prov på samma innerlighet i Nina Ulmajas bok om den likaså mytologiserade poeten Edith Södergran, En annan Edith (Norstedts, 2023), som dog i lungtuberkulos 1923, hundra år efter Stagnelius. Ulmajas bok är formad som brev från skribenten till författaren i ett grepp som framför allt går ut på att visa på likheter mellan Ulmajas liv och Södergrans liv, vilket gör det möjligt för skribenten att tala till författaren som sin samtida, som en vän. »Förlåt, Edith«, kan det stå. Eller: »Jag vet inte om du vill veta det här, men jag måste berätta.« Ulmaja syftar till rasbiologin på Södergrans tid och om hur den kom att användas som analysmetod i en av de första större biografierna om poeten, då Gunnar Tideström lät några »experter« uttala sig om hennes utseende.
Men till trots för den vördnadsfulla tonen hos Ulmaja, som kan sägas introducera rasbiologin på ett oväntat sätt i boken, så skapas det en besynnerlig distans, som om inte bara läsarna utan också Södergran behövde beskyddas från den obehagliga verkligheten.
Både Sorgenfrei och Ulmaja ger uttryck för den här innerligheten genom en inkännande läsning där vi ska ta oss an Stagnelius och Södergran som om de vore här och nu, utan historiens distraherande, problemfyllda lager emellan, allt det där som gör våld på våra hyllade hjältar som likt ungdomarna själva måste fostras och försvaras.
Det här är del av samma trend där man på senare år har använt historiska och ofta förbisedda personer i fiktionen, så kallad exofiktion, som en avledning av autofiktion där det självbiografiska jaget ersatts av ett annat jag, ett externt jag. Men dessa innerliga önskningar går sällan tillräckligt långt. Skulle man faktiskt gå in i dessa känslor och utforska dem i egen rätt så skulle det säga någonting om hur vi läser en viss sorts klassiker och vilken roll dessa litterära outsiders, om det nu är vad de är, har i den kulturella mytologin. För det är så ofta de försummade, ofullständiga eller unga vi dras till, de som vi helst läser på ett tryggt avstånd och som vi kanske inte skulle känna lika mycket för här och nu, om vi faktiskt stod ansikte mot ansikte med skalderna. I stället blir innerligheten klaustrofobisk.
En fjärd av exkrementer
Om det är någonting som förenar en viss sorts ynglingslyrik med förgängelsetematiken hos Stagnelius, så är det känslan av tillfällighet – någonting som bara finns till under en kort tidsrymd och som ter sig alltmer akut, paradoxalt nog, ju längre tiden går. Jag har levt längre än Stagnelius och kan känna att någonting tog slut för mig under en viss period av livet, som det vanligen är för de flesta, kanske är det bara slutet på ungdomen, eller kanske är det, tänker jag ibland, en annan som tog vid så att jag nu bär den döda ynglingen inuti mig, en dubbelgångare som väcks till liv av sådana som Stagnelius. Men ändå känns det som att poeten, eller kanske just därför, har levt mycket längre än mig och kommer att överleva mig på grund av det andra liv han förärats av litteraturhistorien.
En gång, tänker jag, var Riddarfjärden ett avloppssystem känt som Lortfjärden, en plats på vilken stockholmarna under vintern samlade sina exkrementer. Detta berg glimmade på isen till allas beskådan och, får man anta, till deras doftsinnes stora nöje. Skillnaden mot i dag är att allt detta hålls under jord eller utom synhåll: avföring, avfall och det industriella slagg som mer och mer skickas på entreprenad utomlands. Lortfjärden, eller Guldfjärden som denna hög av exkrementer också kallades, tornade sig säkerligen upp på isen när Stagnelius vandrade på Söder och funderade på dikten »Till förruttnelsen«, denna inofficiella nationalsång, Stockholms självporträtt med guldkant.
Människan är fånge i gruset, i det splittrade, orena och låga. Men däri ligger också möjligheten till frälsning, till klarsyn.
»Förruttnelse, hasta, o älskade brud, / att bädda vårt ensliga läger!« lyder diktens första rader. »Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, / blott dig till förhoppning jag äger.«
Rörelsen hos Stagnelius går under jord, bort från det värdsliga. Eller som Sorgenfrei beskriver det: »Mull, moll.« Han identifierar det som alla läsare av Stagnelius under 200 år erfarit: hur allting dras nedåt, ner i myllan och under jord, samtidigt som förruttnelsen för en närmare det himmelska. Man kan jämföra det med rimparet grus/ljus hos Stagnelius, som enligt litteraturhistorikern Staffan Bergsten förekommer 33 gånger i hans dikter och har sannolikt inspirerats av psalmdiktaren Johan Olof Wallin, men som ges en mörkare biton hos förruttnelsediktaren. Människan är fånge i gruset, i det splittrade, orena och låga. Men däri ligger också möjligheten till frälsning, till klarsyn (»To see a World in a Grain of Sand«, som William Blake skrev under samma tid). Sprickorna finns överallt, det är så ljuset kommer in.
Är det en slump att den unga diktaren dras till förruttnelsen medan vi som läsare dras till det beständiga som lyriken tycks exemplifiera, denna kanon stöpt i grus?
Det är så dikterna fungerar, som löften om fullbordan. Vi har kanske lagt mycket av detta bakom oss, romantikerna, genierna, myterna. Men likt ungdomen så fortsätter de att hemsöka en kultur som tror sig vara modern och fullvuxen.
