Slutrasat!

VAGANT EUROPA. Efter 25 år är det över. Volksbühnes Frank Castorf har gjort sin sista premiär.

Belgaren Chris Dercon tar den första juli över efter östtysken Frank Castorf som teaterchef på Berlins Volksbühne. Regissörens biograf, västtysken Robin Detje, skriver ett personligt farväl.

I

En gång drack jag ljummet vitt vin med Frank Castorfs föräldrar eftersom jag höll på att skriva en biografi över deras son. Werner Castorf hämtade upp oss, fotografen Lucy och mig, med bil från tågstationen och körde oss till datjan. Att han hade varit med i DDRs rallymästerskap förstod vi snart. Sällan har jag känt mig så illa tillmods i en bil.

Vi fick fotografera och riva ut vad vi ville från familjealbumet. Vi hörde hårresande familjehistorier utan att behöva teckna sekretessavtal. När vi trodde att samtalet var över, fortsatte det tillsynes utan slut. Det vita vinet ställdes på bordet. Flera grundmotiv från stora Castorf-föreställningar fanns redan här: Det drog över tiden; trycket på att bevisa att man fortfarande kan köra bil snabbt; en förkärlek för exhibitionism; stor törst och ett stycke borgerlig dryckeskultur.

Senare tog Frank Castorf med mig till den legendariska familjelägenheten i Prenzlauer Berg där han växt upp. Han kastade till mig några säckar med osorterat privat material, kärleksbrev, stasiakter. Jag sållade ut i våningen, kastade nyckeln i brevinkastet och släpade två stora säckar till en taxi. Jag fick göra vad jag ville. Han visste att jag hade vägrat att skriva en auktoriserad biografi. I sin lägenhet i Mitte visade han mig när vi skulle ta avsked, efter ett ändlöst samtal och mängder av ljummet vitt vin, fotspår utanför dörren. Här hade kvinnor försökt komma in, med våld.

Boken blev publicerad och utsedd av en västtysk teatertidskrift till »Årets teaterbok«. Ingen ville köpa den. Volksbühnes västpublik var inte bibliofiler. Och att Castorfs östpublik skulle vilja läsa något över sin Fränkie från en wessi, därtill i en bok utgiven på ett traditionellt DDR-förlag uppköpt av västtyskar, var verkligen naivt tänkt.

II

För tio år sen när min pappa låg för döden presenterade Frank Castorf mig för min nuvarande flickvän, och frågade mig dessutom om jag ville arbeta för honom på Volksbühne. Jag gick med på det. Aldrig tidigare har jag misslyckats så snabbt och så knäckande.

Teaterchefen satt längst ner i det mörkaste schaktet, i en djup, förstummad konstnärskris. Han hade sagt att jag kunde göra vad jag ville, och att han skulle stödja allt. Tyvärr lyssnade ingen på honom. Så fort jag trädde in i byggnaden blev jag utfryst. Frank var där, men också inte. Han rasade, och i hans vredgade frånvaro skakade väggarna. Det fanns teateranställda som grät varje dag på väg till arbetet. I kantinen blev man berusad efter fem sekunder av de dunster av öl och snaps som hängde i luften. Rykten frodades som mögel, de berättades om chockerande excesser som förmodligen inte längre var en lek. Jag hade aldrig tidigare varit på en så mörk plats. Bert Neumann [långvarig scenograf på Volksbühne, övers. anm.] och Frank Castorf studerade Stalin-biografier, jag satt på en dyster innegård under glasblock och rökte cigariller. Efter några veckor var jag övertygad om att själva guden Baal levde under denna innegård, att han sög åt sig alla husets energier och av dem tillredde sina droger för perversa orgier.

Jag experimenterade: Jag frågade Frank hur längre han kunde repetera med sina skådespelare, utan att börja ryta åt dem. Och vad som skulle hände då, i denna stillhet. Han fortsatte så klart med att ryta. Han berättade för en journalist att han ville kämpa för Serbien med Kalasjnikov i handen. Skulle jag bryta in? Be journalisten att inte skriva det? Jag såg honom läsa fascistisk teori: Georges Sorel, Zeev Sternhell. Han ville sätta upp Ernst von Salomons Der Fragebogen (1951), den självbiografiska romanen av en frikårskämpe som inte blev nazist trots sina högerradikala åsikter, och med ära lät sig avnazifieras av amerikanerna. Jag förstod, och bad: Låt bli Frank! Men istället iscensatte han rysk antiamerikanism: Fuck off, America [pjäs från 2008, övers. anm.]. Kanske var Salomon alltför västtysk för honom, precis som jag var.

Tre månader efter jag kommit ut ur Volksbühnes skräckkällare träffades vi ännu en gång för ett samtal i en turistbar vid Hackescher Markt. Frank bar en kort designjacka från Adidas och sa: Är du verkligen så svag? Jag måste ha svarat något i stil med: Ja, det är jag, och från och med nu kommer jag att bli ännu svagare.

Svaghet är människans privilegium i oheroiska tider.

III

Framför mitt arbetsrumsfönster står varje morgon en amerikan. De unga amerikanska turisterna förklarar, brölande på Texal-mål, det coola Berlin från nittiotalet; turisterna skriker då »ååsom« och »Börghain«. Förändring gör ont, men går inte att förhindra. Hur förklarar man då, för de som inte var där, vad som var så stort med de första tio Castorf-åren på Volksbühne?

Om vi föreställer oss teatern som en stor reaktor där de ansamlade krafterna från det tyska mörkret kolliderar med ett vilt, häftigt sökande efter en glöd. Ibland utvecklades en outhärdlig kramp, då räckte den vilda våldsfantasin, men ibland började det glöda himmelskt, rakt ur Den vredgade. Det var en mycket skakig, nervös glöd, en av de sårbaraste, skönare än alla stålstormar. Ett ögonblick av nåd. En flimrande seger för förgängligheten, över det som så ofta slogs ned av manschauvenismen i scengolvet. I denna glöd repade denna Macho upp sig skönt i kanterna.

Upprymdheten och utsvävningarna stod på en fast tankegrund. Allt detta var sprunget ur en verkligt djup förståelse av teaterhistorien, av den moderna konstens avantgarde, så som den lärdes ut i DDR. Det small, blixtrade och rasade i stor förkonstling, med fullständig kännedom om medlen. Man visste aldrig hur det skulle se ut. I ungefär varannan Castorf-föreställning segrade krampen över glöden, men man fortsatte komma tillbaka eftersom man hoppades på denna glöd. Om upphävandet av gravitationen genom affekt – en misslyckad sorts affekt, eftersom regissören i sina bästa stunder var alltför nervös för att kunna släppa loss. »Misslyckande som chans« gjordes senare till Volksbühnes slogan av Christoph Schlingensief, denna mästare i sårbarhet från Oberhausen.

Teaterhistoriens stora stunder är alltid lyckokast, och tyvärr – eller som tur är – förgår de alltid. Det är ju det fantastiska och det sorgliga med teaterkonsten: Förgänglig som livet självt. Castorfs strålande period som geni varade otroliga tio år. Han var den största, ett tag sannolikt världens största. Då var sårbarheten förbrukad, och någon gång övertog krampen rodret helt. Det marscherades vidare, och man måste visa sig manlig, att man fortfarande kan, oavsett om inspirationen finns där eller ej. Castorf beredde sig för sin sista stora roll, den som han spelar i Berlin idag, som levande krigar- och hjältestaty, som en idol för det evigt missförstådda Öst, vilken hans trogna gråtande bär genom staden. Så får denna fantastiska historia ett ganska sorgligt slut.

Men problemet med vad man gör av hjältar som redan haft sina stora slag är ju uråldrigt, och redan hos Homeros livligt besjunget. Man måste avvakta så att de inte blir bittra, och i bitterheten brutala. Bara det att Castorf efter 25 år ska ha en efterträdare betraktas som ett flagrant majestätsbrott, och en spöklik kör klagar högt att man måste bränna ner Volksbühne efter HONOM, eller att han borde bli för evigt levande begravd, en teater som mausoleum. Som ett hedersbål utan eld. Avskaffades inte personkulten i DDR efter Stalins död? Ibland skäms jag över Berlin.

Men jag är såklart wessi. Ingen erfarenhet från totalitarism sitter i märgen, tacka den försenade födselns nåd. Jag anser att fredliga maktövertaganden är normala, och att möjlighet till förändring inte är något hot om kontrarevolution.

IV

En gång var återföreningen, och jag hyrde en bil och for genom de så kallade nya delstaterna. I en liten universitetsstad träffade jag den ställföreträdande kulturdirektören, som tidigare varit huvuddirektör för kulturfrågor, men nu hade en chef från väst. Bakom sitt skrivbord hade den degraderade kulturdirektören ställt en Kafka-utgåva, västförlag, svartglänsande. Den behövde han för att stå ut med sin arbetsdag, sa han. Han hällde vodka i mitt vattenglas, och när den var slut ställdes det billiga rödvinet fram.

Återföreningen var ingen dans på rosor. Den röda armen hade inte gått upp i rök bara för att gränsen öppnats, och plötsligt stod de på västtyskt ockuperat område. Säkerhetspolis, fientliga och vänligt sinnade makter kastade sig över en rättsosäker terräng. En miljonförmögenhet från Tysklands socialistiska enhetsparti gick upp i rök. Taxibolaget i det förenade Berlins östra del var, ryktades det om, kontrollerat av före detta Stasi-officerare… Man visste inte en gång vem som körde taxin, eller var färden skulle sluta. Vid en stor demonstration framför Alten Museum sköts det skarpt. Med den berusade återförenade kulturdirektören i provinsen slutade det vid en övergiven järnvägsstation. Två män slog och sparkade en annan man. Tio meter bort stod två poliser och tittade på. »De gör inget«, skrattade kulturdirektören. En idyll i årsskiftet.

Så var det saken med Heiner Müller. Man måste föreställa sig att hans poetiska verk är fria verser bakade av mjöl från marmor och människoben i gamla grekiska vaser med järnfilspånen från krossade SS-hjälmar. Världsberömd är hans Hamletmaskinen: »Jag stod på stranden och talade med vågorna BLABLABLA med ruinerna av Europa bakom mig.« Nu står jag framför honom och han tittar irriterat på väggen.

Till handlingarna måste man föra att Müller under DDR förtalat människor inför Stasi, och därför belönats med whisky. Det tycker jag inte var okej. Jag tyckte att han borde skämmas. Ungefär det hade jag också skrivit i ZEIT. Iris Radisch och Christian Wernicke hade också skrivit om detta, och efteråt flög vi alla med propellerfartyg till Berlin, i svårt väder och genom många luftgropar. Vi spårade Müller till Berliner Ensembles kantin. Jag tänkte, att han nu helt säkert och väldigt gärna skulle vilja tala med oss om skuld, skam, och moral. Men han satt bara och teg, omgiven av kraftiga unga män som såg mycket hotfulla ut. En av dem fotograferade oss. Det blev inget BLABLABLA.

Vi var med ens utfrysta från hela den tyska kulturvärlden. Till ett geni kunde man inte komma dragandes med moral, ett geni skäms inte, vi skulle skämmas! Framförallt: Vi från väst kunde inte förstå öst. Vi fick inte heller förstå honom. Möjligheten att kunna tala med varandra och lära sig något existerade överhuvudtaget inte.

Jag blev djupt sårad. Jag uppfattades bara som wessi, som en fientlig agent i ett kulturellt förintelseuppdrag, trots att jag var så mycket mer. Som en sann wessi upplevde jag missförstånd som narcissistisk kränkning. Det gjorde det inte mindre verkligt.

Müller ville rädda sitt rykte, kanske såg han sin existens i fara. Men jag ville verkligen lära mig något. Alltså gick jag till Frank Castorf, som redan var teaterchef på Volksbühne am Rosa-Luxemburg-Platz. Jag satte mig på hans kontor och berättade för honom att man nästan hotat mig om misshandel i kantinen på Berliner Ensemble. Om jag skulle frukta också honom? Han skakade på huvudet. Jag var inte övertygad och för att vara på den säkra sidan gömde jag mig i en bio. Jag såg en film där en liten iransk pojke går vilse när han klättrar genom stening terräng.

Attityden hos östtyskarna som jag vid den tiden kände, har inte förändrats. Det finns inget gemensamt »Nya Tyskland« som man kan gestalta – kritisera, störta, omskapa. Det finns bara »oss«, som en västtysk inte kan förstå, och »de andra«, som man riktar allt sitt förakt för konsumtion och kapitalism och Amerika mot, ett förakt som delvis, utan att man skulle medge det, har sina rötter i nationalsocialismen.

Och dessa västerlänningar får man på samma gång hänsynslöst finansiellt utesluta, när tillfälle ges, eftersom man ju befinner sig i ett heligt motstånd mot en ockupationsmakt. Återföreningen har gett upphov till en ny klass av antikapitalistiska höginkomsttagare, och Frank Castorf är inte den minsta bland dem. Trots det stod det aldrig att läsa »unna dig« eller »unna dig mer« som slogan på Volksbühnes berömda banderoll. Där stod istället det självömkande »Såld«.

V

Frank Castorfs efterträdare heter Chris Dercon, och fem minuter efter att nyheten tillkännagivits var nästan alla i Berlin på det klara med att han måste bekämpas skoningslöst. Slagordet i denna kamp är följande: Dercon är en kurator från konstvärlden, och kurator är det näst värsta efter Hedgefondmanager! Dercon är utlänning och kan inte alls förstå oss östtyskar! Dercon kommer säga upp många på Volksbühne! (Castorf ville kasta ut alla när han fick tjänsten.) Dercon förstår inget om teater och fyller inte huset! (I de senaste årens Castorf-föreställningar fanns det alltid många lediga platser.) Dercon kommer hit med samproduktioner som man redan kunnat se på andra platser! (Precis som Castorf med sina många stora, internationellt samproducerade föreställningar.)

Sin öppningskonferens höll Chris Dercon i Flughafen Tempelhof, som han också vill spela i. I flygplatshallen gav han intervjuer, och lät sig fotograferas. Han gjorde ett misstag som skulle stå honom bittert. Flygplanshallen var nämligen förebilden för en berömd Anna-Viebrock-scenografi till en legendarisk Christoph-Marthaler-uppsättning på Castorf Volksbühne. Hur vågade han ställa sig där!

Och om nu en skådespelare lyfter ett glas vatten under Dercons intendentur, kommer de ropa: Men vet han inte, att under Castorf lyfte redan Sophie Rois i en Pollesch-pjäs ett glas vatten? Hur vågar han?

Idag bor jag bara ett par minuter bort från Volksbühne am Rosa-Luxemburg-Platz. Jag har fortfarande Frank Castorfs stasiakt i källaren. Östtyskland var aldrig så främmande för mig. Framför min dörr brölar Texasborna sin sång. Amerika – väst eller vad det har blivit – har aldrig varit så främmande för mig. Det förflutna förgås aldrig, två tredjedelar av kulturberlin kämpar förtvivlat mot förändring. Våldsfantasier, som för en västtysk åskådare främst såg ut som ett konstnärsgrepp i Castorfs fantastiska pjäser, blir nu återkallade till en nostalgisk kulturkamp. Men kanske måste nu ändå något nytt få komma. Kanske en fredens teaterkonst.

Tidigare publicerad i Die Zeit 9. juni 2017. Översatt av Mats O. Svensson.

Robin Detje, född 1964 i Lübeck, är utbildad skådespelare och var länge kritiker, bland annat för DIE ZEIT, Süddeutsche Zeitung och Berliner Zeitung. Han är författare till boken Castorf – Provokation aus Prinzip (Berlin, 2002). Han är med i den berlinska konstnärgruppen bösediva och arbetar som skönlitterär översättare. 2014 blev han tilldelad Leipzig bokmässas pris.