Jon Fosse i socialrealistisk tappning

Péter Eötvös opera Sleepless baserad på Jon Fosses Trilogien är ett julevangelium utan hopp om frälsning.

Jon Fosse i opera

När en av samtidens kanske mest betydande kompositörer och filmregissören Kornél Mundruczó – senast anlitad av Netflix – sätter upp en opera baserad på en text av Europas största dramatiker, hade man förväntat sig att salen skulle vara fullsatt. Men denna kväll i december, när ungerske Péter Eötvös engelskspråkiga Sleepless spelas, baserad på Jon Fosses roman Trilogien, är Staatsoper halvtomt. Att gå på teater, opera eller konsert har onekligen förlorat något av sin glans: munskyddstvång och rigorösa kontroller av vaccinationspass och identitetspapper.

Fosses mytologiska by Bjørgvin är vid en första blick idylliskt, fiskare sjunger ut sina varor, spelar med klockor. Solen skiner. Men när det unga paret börjar söka efter ett rum att sova i ändrar staden karaktär. Dörr efter dörr stängs framför deras ögon. »Vi har sett för många av er sort här«, säger en gammal kvinna. »Det finns ingen plats för er här.« Gå tillbaka dit ni kom ifrån.

Tröstlöst vandrar de i regnet från dörr till dörr. Byn de satt sitt hopp till ändrar under vandringen skepnad. Fiskarna visar sig vara nedsupna och aggressiva. Värdshusvärden gör otillbörliga närmanden mot Alida. Till och med byns barnmorska förvägrar det unga paret härbärge.

Det hade kunnat vara en film av bröderna Dardenne eller Ken Loach. Alidas mamma är en nedgången missbrukare, papporna är frånvarande, antingen har de försvunnit till havs eller in i alkoholens dimmor. Asle och Alida har bara varandra och så barnet. Ogifta är de, för unga för att viga sig. Dessutom är Asle otålig och nervös och har illavarslande snabbt till våldet.

Fosses utpräglat konstlösa dialoger återges nästan bokstavstroget i Mari Mezeis libretto, men när replikerna sjungs ut förlorar de något av sin sträva karghet, och därmed något av sitt existentiella djup. Trots berättelsens dramatik och djupa tragedi, som man redan från första scenen förstår är oundviklig (de illavarslande tonerna, ungdomarnas förtvivlan och Asles hätskhet), uteblir de stora känslorna. Péter Eötvös musik bäddar in berättelsen i stämningsskapande klanger men skrider fram utan toppar, utan klimax. Kanske förhåller den sig något kall till sitt ämne. Enstaka scener accentueras med starkare klanger, emellanåt kommer tonerna från en hardingfela in och skänker musiken en norsk fägring.

Men sopranen Victoria Randem (Alida) och tenoren Linard Vrielink (Asle) är lysande och scenografin – en gigantiska roterande lax som rymmer både bar, lägenhet och bordell – är mer än minnesvärd.

Och visst är Sleepless en julberättelse: Asle och Alidas sökande efter härbärge leder tankarna till Lukasevangeliet. Frälsning finns ingen, men döden erbjuder förlösning och i barnet finns ett hopp. Slutscenen, där en åldrad Alida sjunger för sin Asle om sitt liv och deras gemensamma son, för att därefter vandra ut i havet, är storslagen. Och bara det är värt de dryga två timmarna.


Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.