For noen en filosofiens rockestjerne, for andre en latterlig entertainer – Slavoj Žižek har siden tidlig 90-tall satt sitt preg på debattene om tidens store spørsmål. Han er uvilkårlig en av det europeiske ordskiftets mest omdiskuterte aktører: Enkelte ser ham som et pedagogisk geni, andre mener retorikken står i veien for hans filosofiske prosjekt. I anledning Žižeks 70-årsdag, spurte vi skandinaviske intellektuelle hva de mener han har hatt å si for dagens tankelandskap – og om han har påvirket deres eget arbeid.
Tænker uden gelænder
HENRIK JØKER BJERRE
På et lille hold på Litteraturhistorie ved Aarhus Universitet mødte jeg i efteråret 1997 for første gang Slavoj Žižeks banebrydende værk The Sublime Object of Ideology (1989): Dens sammenlæsning af Marx og Freud, dens udlægning af Lacans begærsgraf, dens uafrystelige intellektuelle og politiske engagement, dens suverænt vittige behandling af dybe, eksistentielle og ontologiske spørgsmål. Jeg vidste ikke, at det var muligt at tænke på den måde eller skrive på den måde, og jeg gennemgik én af den slags forvandlinger, der ændrer ved ens egen intellektuelle karakter.
Det var, opdagede jeg senere, ikke nogen tilfældighed, at det var ved et æstetisk institut, at jeg skulle møde denne måde at tænke på. Žižeks værk har altid været og er fortsat temmelig ugleset ved de fleste filosofiske institutter, ligesom Freud og Lacan selv er marginale tænkere for de psykologiske. Som han selv har beskrevet det, er Žižek paradoksalt nok enormt populær, samtidig med at han i virkeligheden har meget lille indflydelse på de akademiske filosofiske institutioner. Ligesom en række af sine forgængere: Kierkegaard, Marx, Nietzsche, Freud og Lacan, bevæger han sig på kanten af eller uden for universitetet. Hans genlæsning af Hegel og den tyske idealisme, fusionen af psykoanalyse og klassisk filosofi, er ét af de få virkeligt store filosofiske projekter i vores samtid, men det bliver konsekvent mødt med modstand og ligefrem had blandt de fleste indflydelsesrige filosoffer.
Dette had er i sig selv et studie værd. Hvad er det ved Žižek, der gør ham så foragtelig? Måske at han rent faktisk tænker »uden gelænder« som Hannah Arendt kaldte det. Han er ganske vist i bestandig dialog med sine filosofiske mestre, men det sker i en komposition og et samspil med historiske og politiske begivenheder, der er temmelig egenrådig, og som passer meget dårligt til de skabeloner, universitetet fungerer efter i dag. Er det ikke som om, universitetet er blevet til en karrierefabrik, hvor produktionen af ECTS-point og publikationer i »anerkendte« tidsskrifter efterhånden helt har overvundet engageret, nyskabende og risikabel tænkning? Hvad nu hvis Žižeks provokation i virkeligheden blot består i, at han insisterer på at stille de klassiske filosofiske spørgsmål og tænke dem i deres fulde konsekvens for helt aktuelle politiske såvel som videnskabelige debatter?
Man kunne endda hævde, at det ikke så meget er de enkelte, aktuelle debatter og debattører, der interesserer ham, selvom han af og til engagerer sig voldsomt i dem, som spørgsmålet om, hvor verden bevæger sig hen, gennem dem. Det er måske i virkeligheden hans mest udprægede hegelianske træk: Hegel hævdede, at værdien af Den Peloponnesiske Krig skulle ses i lyset af Thukydids storslåede beretning om den. For Žižek er, på samme måde, det interessante ved politiske begivenheder, videnskabelige landvindinger, film, osv., først og fremmest hvilke tanker, de giver mulighed for at tænke. Det kan nogle gange virke kynisk overfor de spørgsmål, han behandler. Men man kunne også se det omvendt: Måske er det den eneste måde i dag for alvor at få adgang til tanken om at være del af noget større.
Henrik Jøker Bjerre, f. 1972, er lektor ved Aalborg Universitet. Bor i Aalborg.
Det finns alltid en dörr till
CECILIA SJÖHOLM
Nästan alla de böcker jag har av Slavoj Žižek är inköpta på 90-talet. Då och då öppnar jag dem: The Plague of Fantasies (1997), Enjoy your Symptom! (1992). Och varje gång blir jag förvånad över att de innehåller så många understrykningar. Jag antar att böckerna ser ut så för att jag verkligen ville förstå, inte för att jag såg upp till Žižek. Tvärtom upplevde jag ganska tidigt att det fanns något djupt förvillande hos honom: På ena sidan en stark insikt om hur drifter och begär formar oss inte bara i det privata utan också politiskt. Å andra sidan en alldeles för stram tankemodell för hur detta går till. För Žižek är det enskilda subjektet helt och hållet betingat av ideologier och strukturer. Men för psykoanalysen är det ju inte så. För psykoanalysen sipprar det ut en massa i och kring det enskilda subjektet. För Žižek finns det inte riktigt några enskilda subjekt. Därför känner jag mig ambivalent när jag plockar upp en Žižek-bok.
Det är intressant att läsa Freud i slutet av Vi vantrivas i kulturen (1930, svensk översättning av Sven Stolpe 1932). Här beskriver Freud tydligt psykoanalysens gränser. Psykoanalysen kan hjälpa oss att se de stora samhällsproblemen, och den aggressivitet som alltid tycks leda människan i fördärvet genom krig och våld. Men psykoanalysen, skriver Freud, inte uppgivet utan snarare konstaterande, kan inte »bota« civilisationen. Den kan bara behandla enskilda människor. Žižek har inte förstått det revolutionära i detta påstående. Det är inte en borgerlig eller liberal individualism det är fråga om. Psykoanalysen är skapande på samma sätt som konsten är det. Och det har inte Žižek fått med sig. Žižek har på sätt och vis sprängt gränserna för psykoanalysen. Men han har på ett annat sätt begränsat den. Hos honom blir den inte längre ett medel för att öppna ett subjektivt universum. Den blir en lära som ska hjälpa oss att förstå massrörelsen.
Men för egen del kan jag känna att det viktigaste Žižek har lärt mig är att det alltid finns en dörr till hos psykoanalysen. Det är inte så att Lacans läror alltid ska appliceras enligt ett givet mönster. Det finns alltid en extra dörr att öppna då man ska förstå njutningen i fantasin, symptomet eller upprepningen. Det jag saknar hos Žižek är en beskrivning av vad som händer då fantasin, symptomet eller upprepningen bryts. Vi gör det genom att handla, tänka och skapa; vi är inte bara slavar under våra fantasier, utan också ett slags levande förmedlare av dem på ett sätt som gör att vi kan bryta mönster, och utmana destruktiva samhällsordningar. Kanske har Žižek, genom att vara denna fantastiskt bråkiga debattör, till och med fått mig att se det extra tydligt.
Cecilia Sjöholm, f. 1961, är professor i estetik på Södertörns Högskola. Bor i Stockholm.
Otålighetens filosof
SVEN ANDERS JOHANSSON
Jag minns ett redaktionsmöte på tidskriften Glänta för kanske femton år sedan. Någon föreslog att vi skulle göra ett temanummer om Slavoj Žižek. Vi hade nyligen gjort ett stort nummer om Gilles Deleuze – det här skulle kunna bli något liknande. Förslaget delade redaktionen. Vi var några som tyckte att det var en lysande idé, andra tyckte att det var otänkbart. Žižek var helt enkelt inte en tillräckligt bra tänkare. På den tiden, och under ett decennium framöver, åtnjöt han nästan rockstjärnestatus inom den intellektuella vänstern, så mycket rockstjärna man nu kan vara i egenskap av Hegel- och Lacan-uttolkare. Men hur många läste och influerades egentligen av hans böcker? Kanske var det hans uppenbarelse snarare än tankarna som lockade? Behovet av ett uppdaterat kritiskt tänkande var stort; han var bra på att personifiera det. Överbryggade han klyftan mellan de akademiska övningarna och den politiska kampen? Kanske, eller också visade han upp den uppdelningens falskhet. Bland de akademiska filosoferna, eller humanisterna i allmänhet, var entusiasmen i vilket fall som helst mindre, i alla fall i Sverige. Žižek var (det känns både orättvist och oundvikligt att använda det tempuset) kort sagt större på kultursidorna än i de akademiska tidskrifterna. Det är kanske inte så mycket att säga om det. Žižek är inte en filosof av samma originalitet eller idéhistoriska betydelse som Deleuze, om man nu ska fortsätta den jämförelsen. Jag kan alltså se att mina skeptiska Glänta-vänner på det där redaktionsmötet hade rätt. Žižeks böcker håller sällan ihop. Jag har läst ganska många, men nu i efterhand är det svårt att skilja dem åt. De är fulla av upprepningar, stickspår, repriser från tidigare böcker, vitsar och exempel som får allt att kantra.
Eftersom jag själv inte är filosof utan litteraturvetare har jag alltid brytt mig mindre om hur konsistent eller originell en tänkare är, än vad tänkandet gör eller väcker. Därför tycker jag fortfarande att Žižek hade varit värd ett temanummer. Att böcker kantrar är trots allt inte den största av brister. Kanske är boken inte Žižeks rätta element; han är bättre i ett kortare format (tidningsessän eller Youtube-klippet). Ja, är inte hans böcker i själva verket oftast ett lapptäcke av dessa kortare texter? Utan tvekan har Žižek lärt mig en hel del om Lacan och Hegel, men förmodligen har jag glömt bort det mesta. Det som har stannat kvar är snarare de eminenta demonstrationerna av hur teori sätts i spel och – framförallt – förmågan att visa vad dialektik är. Detta ser jag som hans största förtjänster. Jag har förmodligen också påverkats stilistiskt av Žižek – ja, alltså, det där med dialektiken eller teorin satt i spel är ju stil. Eller också är det bara så att jag har lite av samma otålighet som han – tyvärr är det nog också det enda vi delar. Men otålighet är inte bara något dåligt. Om han hade varit mindre irriterande så hade hans böcker varit bättre, men också tråkigare, och därför sämre. Otålighetens filosof – det är kanske en träffande karakteristik?
Sven Anders Johansson, f. 1968, är professor vid Mittuniversitetet. Bor i Stockholm.
Syk av seksualitet
TORBERG FOSS
Det gjentas stadig at psykoanalysen er akterutseilt og at Freuds begreper hører hjemme i en annen tid. Det kan også være utfordrende å finne mening i Jacques Lacans nylesning av Freud. Det er mot denne bakgrunnen man kan forstå den store betydningen Slavoj Žižek har hatt. Når Žižek tar i bruk psykoanalytiske begreper nettopp fra Freud og Lacan for analysere filmer, skjønner man at hans bidrag består i mer enn å puste liv i det mange oppfatter som en svekket teori.
Ta for eksempel psykoanalysens vektlegging av seksualitet som noe «problematisk». Synspunktet virker avleggs, i og med den seksuelle revolusjonen. På tvers av denne utbredte oppfatningen – og da med utgangspunkt i film, hevder Žižek følgende: For at seksualiteten i det hele tatt skal tåles, må den overdøves, eller bedre: filtreres gjennom fantasien. Et samleie på film, framstilt i all sin nakenhet, som en rent fysisk foreteelse og der ingen filmmusikk filtrerer lyden fra denne handlingen, vil uomgjengelig konfrontere oss med noe umulig i seksualiteten. Det er dette Lacan kaller «det Reelle». Om bakgrunnsmusikk er lagt på, eller om bildene får noe mer svevende eller antydende over seg, vil den seksuelle akten «de-materialiseres», og vi befris fra dens overveldende tyngde. Det er noe dialektisk over hvordan Žižek her går fram, og det er denne spesielle tenkemåten jeg finner særlig inspirerende hos ham; han forener den psykoanalytiske tradisjonen med å være en hegeliansk filosof. Žižek brisker seg ikke med alternative forståelser som bringes inn utenfra, men bryter heller opp en forståelse innenfra. I dette tilfellet lar han oss se at når Freud så noe grunnleggende traumatisk ved seksualiteten, hadde det ikke så mye å gjøre med at han var omgitt av viktorianske holdninger, som at han var på sporet av noe Žižek åpenbart samtykker i: Mennesket kan bli syk av sin seksualitet.
Apropos seksualitet: I analysen av Bergmanns Persona (1966), tar Žižek forseg den kjente scenen der den ene kvinnelige hovedpersonen, spilt av Bibi Anderson, forteller den andre, spilt av Liv Ullmann, om noe som skjedde mens hun lå naken på svabergene sammen med en venninne noen år tidligere og to gutter nærmet seg. Bergmann unngår fristelsen med å ta i bruk flashback, og gjenfortellingen får stå alene. Akkurat dette gjør at det erotiske blir enda mer tilstedeværende. Selvfølgelig handler seksualitet om kropp, men det som blir tydelig gjennom Žižeks analyse av denne scenen, er at seksualitet vel så mye handler om det kroppslige formidlet gjennom ord. Den viser at måten Freud utvidet vårt begrep om seksualitet, og fikk det til å gjelde mer enn bare kroppslige erfaringer, fortsatt har relevans. Samtidig kan vi ane, kanskje til vår overraskelse, at i denne forståelsen ligger også en kritikk av hvordan samfunnene våre i dag er seksualisert. Dette paradokset spisser Žižek ytterligere til når han hevder at det snart bare er i psykoanalysen at man slipper unna imperativet om å nyte.
Torberg Foss, f. 1952, er dr. philos, psykoanalytiker og klinisk psykolog. Bor i Oslo.
En stark europeisk röst
ALEXANDER BARD
Som filosof själv, ska jag våga kalla mig žižekian. Jag köper hans agenda. Hans gärning är dialektik og sexualitet. Det är för mig hans stora arbete. Vid två anledningar har han påverkat debatten i samhället de senare åren: För det första genom att vara pedagogisk och tillgänglig. Han är varm och generös, och av den anledningen har han gjort människor involverade och intresserade av filosofi, kommunism och kritisk tanke. På så sätt har han också spridit tankarna hos de fyra stora tänkarna Freud, Hegel, Marx och Lacan – och samtidigt gjort dessa tankar förståeliga för människor. En otvivelaktigt kommunistisk, demokratisk handling. Hans viktigaste arbete är The Parallax View (2006) och Less Than Nothing: Hegel and the Shadow of Dialectical Materialism (2012) – dessa tycker jag också är några av de viktigaste arbeten i vårt århundrade för övrigt. Det var genom Žižek jag lärde mig förstå både Freud och Hegel.
Den andra anledningen till hans inflytande, och kanske hans viktigaste roll som en filosofisk och politisk röst, är att han representerar Europa. För att uttrycka det på så sätt: Han har en stark europeisk röst som står upp emot strömmar från England och kanske särskilt USA. Mediaklimatet domineras fullständigt av engelsmän och amerikaner, men Žižek representerar en motvikt till det, som jag tycker är viktig. Han har ett djup som dessa saknar – USA, till exempel, drivs bara av popularitet och fördummande underhållning. Žižek ignorerar allt som sker i USA och bringar debatten in i ett riktigt europeiskt sammanhang, mot samhällen som det faktiskt ser ut idag. Det här är också frågor som han arbetar med – demokratins upplösning och av den digitala vardagen – vilket jag också är mycket upptagen av. Min och Jan Söderqvists bok, Digital Libido – sex, makt och våld i nätverkssamhället (2018), är mycket inspirerad av Žižek. Jag tror att om Žižek skulle skriva om det digitala samhället, skulle han skriva något som den där boken. Žižek är definitivt en stark social och politisk filosof som behövs i vår tid.
Alexander Bard, f. 1961, är musiker, författare, aktivist och filosof. Bor i Stockholm.
Et filosofisk enmannsforetak
GISLE SELNES
Slavoj Žižek har utvilsomt satt sitt preg på samfunnsdebatten. Og han har stort sett gjort det på egen hånd. De siste par tiårene har Žižeks tilstedeværelse i den vestlige – og delvis også den globale – offentligheten til tider vært påtagelig. Men han har på ingen måte dannet noe som minner om en «skole». Ikke engang hans nærmeste allierte har bidratt til å utbre noe som kunne ligne på en žižeksk politisk-filosofisk plattform – som en motvekt til den institusjonaliserte deleuzianismen, som finnes i de fleste kanaler. Ved fylte 70 er Žižek fremdeles langt på vei et filosofisk enmannsforetak.
Žižek har riktignok assosiert seg med diverse politiske og/eller aktivistiske bevegelser. Men da har det som regel dreid seg om temmelig kortlevde sammenslutninger, uten noen profilerte lederskikkelser. Og Žižeks hyppige bidrag i den internasjonale pressen – som har blitt mer begrenset de siste tre–fire årene, i kjølvannet av noen mer enn normalt politisk ukorrekte ytringer om innvandring, høyrepopulisme, Hitlers manglende voldelighet et cetera – har for en stor del fremstått som idiosynkratisk opposisjon fra venstresidelinjen.
Mangelen på reell (numerisk?) innflytelse bør ikke tolkes som sløsing med kritiske tankekrefter. Den radikalt egalitære ideen trenger å holdes i hevd dersom det skal være håp om at den noen sinne skal kunne iverksettes – og Žižek er én av de relativt få som fremdeles tør kalle seg kommunist. Og det gjør han for å understreke at det i dag er det klarere enn noensinne at kollektive løsninger er påkrevet dersom menneskeheten skal ha noen fremtid.
Mange av Žižeks analyser er skarpe og kompromissløst radikale; andre fremstår irriterende eller forfriskende provoserende, alt etter som. Selvsagt driver Žižek rovdrift på seg selv og på tålmodigheten til sine – reelle så vel som potensielle, sympatiserende så vel som fiendtlig innstilte – tilhørere. Det er en del av spillet. Man kan selvsagt henge seg opp i hans iøynefallende nevrotiske tics og fakter, og hans av og til manisk-repetitive monolog, og på det grunnlaget avskrive, mer eller mindre uhørt, eller ureflektert, substansen i hans argumenter. Men da går man også glipp av en intelligent, emansipatorisk analyse av verden anno 2019.
For substansen, og relevansen, fins, selv om enkelte profilerte liberale brushoder hardnakket hevder at den glimrer med sitt fravær.
Har Žižek satt sitt preg på min egen tenkning? Ja. Unektelig. Beklageligvis er jeg nokså lett påvirkelig når det er snakk om tenkere som jeg deler grunnsyn med, og som opplagt er smartere enn jeg er selv. Det er neppe noen tvil om at jeg er blitt «radikalisert» av å ha fulgt med Žižeks produksjon ganske tett i snart 20 år. (Sant nok ikke like tett de siste to–tre årene.) Men jeg innbiller meg at jeg før tusenårsskiftet flere ganger hadde tatt meg selv i å vente på en radikal og intelligent forvalter av arven etter Marx & co., som også kunne koble den på psykoanalytisk fundert ideologikritikk – for å forklare hvordan, og hvorfor, vi hele tiden lurer oss selv, og blir lurt, til å handle mot bedre vitende. Det er en rolle som i ettertid fremstår som skreddersydd for jubilanten.
Žižek har bidratt til å stokke om på den intellektuelle og filosofiske kanon. Ikke bare har hans erfaring med «realsosialismen» i den såkalte østblokken vært et berikende supplement til de sedvanlige vestlige idealene og skremselsbildene. Hans insistering på at økonomien igjen må politiseres, og at kulturelle identifiseringer ikke må få ta oppmerksomheten bort fra de «reelle» antagonismene, er prinsipper jeg har valgt å navigere etter; item, brodden mot det idealistiske (liberale) forsvaret av status quo; sympatien for en radikal versjon av kristendommen; viljen til å diskutere vold og radikal/revolusjonær endring på en fordomsfri måte, etc. Og ikke minst har Žižek fått meg til å verdsette Lacan og Hegel høyere, og forhåpentligvis forstå dem bedre, enn jeg ville gjort uten ham. Det samme gjelder Marx, Lenin og mer enn en håndfull andre radikale tenkere.
Čestitke za dan, Slavoj!
Gisle Selnes, f. 1965, er professor i allmenn litteraturvitenskap ved Universitetet i Bergen. Bor i Bergen.
Den tänkande ärketjuven
JONI HYVÖNEN
Slavoj Žižek är inte en akademiker. Det vill säga: han sitter inte på en privilegierad post och ältar samma gamla kanon för de som inte vet bättre. Jo, han har visst en akademisk titel (eller fler, rastlös som han är). Men det vore en skymf mot kulturkritikern Žižek att värdera hans hetsigt spretande verk efter akademins kriterier. Han tillhör snarare det kritiska tänkandets fotsoldater. Ställer upp i presidentval, medverkar i filmer, debatterar överallt och närsomhelst. Han är där när det behövs. Det vill säga: inte bland akademikerna, utan i den breda offentligheten. Att han är en ständig referenspunkt i samhällsdebatten, samtidigt som man kan finna originaltexter av hans hand i de mest obskyra avkrokarna av internet, visar att hans psykoanalytiska projekt nästlat sig in i det allmänna medvetandet – men knappast i form av en skola (hur skulle den se ut, fylld av hyperaktiva mini-Žižeks på uppdrag?) utan inifrån Kontrollmaskinen själv, en kritik-som-ordvirus som aldrig förblir på en enda plats.
Det kan lika gärna avslöjas nu: Žižek är en livs levande avart till professor Brian O’Blivion, den McLuhan-berusade filosofen i David Cronenbergs Videodrome (1983) som sprider sin lära via elektromagnetisk strålning så att tv-tittarna förlorar greppet om verkligheten. Men till skillnad från O’Blivions skenheliga kohorter – »Love comes through the eye«, förkunnar medieapostlarna som inte vet att professorn redan är död och bara existerar som tv-fantom – är Žižek ute i ett mer världsligt ärende. Han är ren och skär kropp, inklusive tics och läspningar och vilt vevande armar, men förkunnar att allt vi ser och hör och upplever är fantasibilder av våra begär. För att överhuvudtaget tala om oss själva, för att bli medvetna om vår plats i historien, för att alls förändra någonting, måste vi bryta ner de teknopsykologiska strålar som gör ord till kött. Tv-programmet Videodrome är farligt för att det har en ideologi, medan Žižek är farlig för att han avslöjar den vampyriska ideologin som kringskär våra liv.
Bara se på den eldfängde slovenen framför toalettstolarna i The Pervert’s Guide to Cinema (2006). Detta är hans forum – en amatör vars nakna entusiasm lyckas förena till synes oförenliga element. För filmduken är en toalettstol, säger han, man kan inte låta bli att fundera på vad som ska komma upp igen. Som en i grunden pervers konstform lär filmen dig hur du begär, vilket inte kretsar kring kropparna på skärmen framför dig, utan vad som händer när du ser på kropparna. Det vill säga: de ser tillbaka på dig. Film är därför mycket mer än exempel hos Žižek, snarare bildar den, med O’Blivions ord, »the retina of the mind’s eye«, en plats där blickar och begär möts. Vare sig Žižek diskuterar Hitchcock, Lynch eller Lubitsch, så finns där en produktiv förvirring kring det han talar om: handlar det om film som konstform, kulturkritikens historia, ideologins makt över våra liv eller alltsammans i en ohelig blandning? Genom att respektlöst glida mellan allt detta ger han inte bara upprättelse åt dilettanten: han erbjuder gemene man de sinnesutvidgande verktyg som behövs för att råda bot på teknologins grepp om oss.
Man skulle kanske inte trott det, men den hektiske tänkaren har på senare år blivit mer och mer tydlig i vad hans kamp gäller. Striden i dag rör så kallad fri vilja. Att vara fri uppgår mer och mer till ett absolut värde som understöds av den politiska dagordningen. Som när allmän sjukvård privatiseras och vi intalas att vi får välja vilka vi söker vård hos. Eller när långtidsanställningar ger vika för den gudagivna möjligheten att byta jobb med jämna mellanrum, bara för att vi ska uppdaga alla slumrande potentialer inom oss. Överallt kommer påbuden om att göra val kring saker som vi inte vet någonting om, varpå friheten framstår som »en börda som berövar oss den riktiga möjligheten till förändring«, såsom Žižek skriver i en av sina senaste böcker, Like a Thief in Broad Daylight: Power in the Era of Post-Humanity (2018). Med internet har den gamla parollen »det personliga är politiskt« fått en akut innebörd, eftersom snart sagt allt i våra liv, vård, transport, elektricitet, vatten, styrs av digitala nätverk: »Därför är nätet vår allra viktigaste offentlighet, och kampen om dess kontroll är den viktigaste kampen i dag.«
Kanske kan man se på hans febrila aktivitet med flera utgivna böcker om året – ofta löst sammansatta hopplock av tidigare publicerade artiklar, men ännu mer ordrika och långrandiga – som skiftbara byggstenar i en oviss kamp. Han säger det själv i Like a Thief in Broad Daylight. Förändring kommer aldrig att ske på ett ögonblick, utan mer som Paulus beskriver det i Thessalonikerbrevet (5:2-3): »Herrens dag kommer som en tjuv om natten.« Men man kan redan ana förändringen i öppen dager, man anar att kapitalismen håller på att förändras till någonting annat, men på grund av ideologins fördunklande raster inser man inte vilka förändringar som pågår. På motsvarande vis kan upplösningen inom psykoanalysen aldrig bestå av ett förutbestämt mål. Snarare rör sig målet, för psykoanalytikern, för filosofen, för aktivisten, för amatören, om en oväntad biprodukt, någonting som kommer »som en tjuv i fullt dagsljus«. Ett stort grattis ska han, den tänkande ärketjuven Slavoj Žižek.
Joni Hyvönen, f. 1981, är kritiker och redaktionsmedlem i Vagant. Bor i Stockholm.
Inspirerende, irriterende
ANDERS MARCUSSEN GULLESTAD
Etter at jeg først oppdaget Slavoj Žižek som student på begynnelsen av 2000-tallet, har få tenkere inspirert – men også irritert – meg mer enn den hyperproduktive sloveneren. Opprinnelig var det hans tilnærming til ideologibegrepet som fanget interessen min – en tilnærming som har satt tydelige spor i flere av mine egne tekster. Etter lenge å ha lest det meste Žižek skrev, nådde jeg for noen år siden et slags metningspunkt. I dag har jeg et mer distansert forhold til tenkningen hans. Samtidig klarer jeg ikke helt å slutte å lese ham, vel vitende om at dette ville være ensbetydende med å gå glipp av en helt særegen kombinasjon av briljante innsikter, halvmorsomme vitser, bevisst provoserende påstander og passasjer hentet ordrett fra hans tidligere verker.
Som en hyllest til cut and paste-filosofiens mester i anledning 70-årsdagen, benytter jeg her anledningen til å gjenbruke det jeg selv anser det mest presise jeg har skrevet om Žižek, hentet fra konklusjonen på en analyse av hans forkjærlighet for den handlingsvegrende tittelkarakteren fra Herman Melvilles novelle «Bartleby, The Scrivener» (1853) i Agora 2-3/2012:
Žižeks versjon av en Bartleby-politikk, med kopisten som kilde, bakgrunn og permanent fundament for det nye samfunnet som skal komme, klarer kunststykket å bringe sammen novellens politiske og aparte sider. Hans lesning ender dermed så å si opp med å kopiere Bartlebys særhet: Av alle tenkelige politiske visjoner er hans Bartleby-politikk en av de merkeligste og minst håndgripelige.
Det at det nesten er umulig å se for seg Žižeks Bartleby-politikk satt ut i livet, fremstår ved første øyekast som et åpenbart tegn på svakhet. Velger man å anlegge et lignende perspektiv som det den belgiske vitenskapsfilosofen Isabelle Stengers gjør, blir det derimot mulig å vurdere Žižeks strategi ut fra andre kriterier. Inspirert av Deleuze, påkaller hun i «The Cosmopolitical Proposal» fra Bruno Latour og Peter Weibel (red.), Making Things Public. Atmospheres of Democracy (2005) idioten som konseptuell figur:
Deleuze’s idiot […] is the one who always slows the others down, who resists the consensual way in which the situation is presented and in which emergencies mobilize thought or action. This is not because the presentation would be false or because emergencies are believed to be lies, but because «there is something more important». Don’t ask him why; the idiot will neither reply nor discuss the issue. […] There is no point in asking him, «What is more important?» for he does not know. […] the idiot demands that we slow down, that we don’t consider ourselves authorized to believe we possess the meaning of what we know.
Det som gjør Stengers’ tanker interessante i vår sammenheng, er at hun viser til Bartleby som et kroneksempel på en slik idiot, en som verken kan eller vil besvare de spørsmålene vi stiller ham på en måte som gir mening, men som nettopp gjennom sin insisterende gjentagelse tvinger oss til å stoppe opp for å tenke oss om – og dermed også til å tenke annerledes og kanskje også bedre. Etter mitt syn er det nettopp en slik grunnleggende idioti (i Stengers presise betydning) som kjennetegner Žižeks Bartleby-politikk. I så fall blir det at den ikke kan gi oss klare svar mindre viktig enn at den så konsekvent nekter å forholde seg til de aksepterte måtene å nærme oss dagens politiske situasjon på. Det som gjør den verdifull er dermed at den – i likhet med Melvilles kopist – samtidig ser ut til både å påkalle og undergrave våre fortolkninger. Dermed kan den sees som en vedvarende oppfordring om å finne andre måter å tenke politikk på.
Anders Marcussen Gullestad, f. 1979, er førsteamanuensis i nordisk litteratur på Universitetet i Bergen. Bor i Bergen.
