Skogsdöden i Harz

Den tyska romantikens hjärta håller på att gå hädan. Vad kommer efter?

Tidigare publicerad i Vagant 2/2021. Sponsorerad av Stiftelsen Fritt Ord. Fotografier av Mats O. Svensson.

De svaga jättarna står snärjda
tätt så ingenting kan falla.
Den knäckta björken multnar där
i upprätt ställning som en dogm.
Tomas Tranströmer

Wir rühren mit Zweigen
In den Himmel hinein,
Und spüren so eigen
Den glänzenden Schein
Ludwig Tieck

1.

Det är en skön novembermorgon i Bad Harzburg. Växlande molnighet, tolv grader varmt. Man skulle kunna säga att det är en underbar höstdag. Ovanligt varmt, kanske allt för varmt. Faktiskt har november aldrig varit så milt som i 2020, och året uppmättes som det näst varmaste sedan mätningarna startade. 1.6 grader Celsius varmare än 1981, 0.4 grader varmare än 2019. Inte utan följder. 2020 var de stora skogsbrändernas år: Australien, Sibirien, Kalifornien, Brasilien, Paraguay, man skulle kunna fortsätta.

Jackan är öppen, ansiktet vänt mot solen när jag väntar vid hotellets parkeringsplats på guiden som ska föra mig genom naturreservatet Harz.

Friedhart Knolle heter han, och i bilen berättar han att han trots allt hyser tillförsikt. Vi kör på en landsväg i den stora Harzskogen i skärningspunkten mellan Niedersachsen, Sachsen-Anhalt och Thüringen. Runt 25 000 hektar är naturreservatet, ungefär en tiondel av hela Harzskogen, ena sidan kallas Oberharz och ligger i gamla BRD, andra sidan kallas Unterharz, beläget i forna DDR.

Han befinner sig strax innan pensionsåldern. Skägget är tjockt och vitt, liksom den krans som omsveper hans hjässa som ett segertecken.

Väldiga kalhyggen, staplar av fällda stockar kantar vår väg innan vi kommer upp till nationalparken. De flesta tvångsavverkade, angripna av sjukdom. Min guide pekar ut de många unga, friska granarna som växer utmed vägkanten. »Se, här förnyar skogen sig själv. Det är de gamla som dör, de unga har tillräckligt med motståndskraft. Först när träden är över 60 år börjar de bli försvagade, precis som hos oss människor. Covid-19 drabbar människor i min ålder, det är nu som sjukdomarna börjar och vi tvingas ta piller varje morgon.« Man kan bli deprimerad för mindre, men han talar med entusiasm och lågmäld humor.

Under stigningen till den låga bergskedjan växlar vädret. Solen försvinner och det börjar regna. När vi kommer högre upp och längre in i nationalparken drar en dimma upp över skogen. Sikten skyms, men mellan de yngre granarna kan man skönja äldre träd stå och skälva i vinden. Gråaktiga träd i grå dimma, nakna träd utan barr.

Vi stannar till vid ett område strax söder om Torfhaus, det gamla torvhuset, 800 meter över havet och Niedersachsens högst belägna bosättning. Till höger väntar en förskräcklig syn. Så långt ögat når i denna dimma döda träd. Tusentals stammar ligger på marken i olika stadier av förruttnelse. Enstaka träd höjer sig över dimman, alla utan barr. Som efter en väldig skogsbrand, eller ett bombnedslag. Men ingen bomb har fallit, inte heller har en skogsbrand härjat.

Friedhart Knolle sveper med armen över området och säger: »Det är detta som gör människor rädda. De frågar sig: Vad pågår här, varför dör träden?«

Ja. Varför dör träden? Waldsterben, skogsdöd, är ett bekant begrepp i Tyskland. På 70-talet började rapporter komma om omfattande skogsdöd. »Surt regn över Tyskland. Skogarna dör«, skrev Der Spiegel. »Över bergen stiger gift«, skrev Stern med en hänvisning till Goethes berömda »Über allen Gipfeln« (1780). Inte ens Tomas tvivlar, kommenterade Die Zeit. En kollektiv skräck grep tag i den västtyska republiken, vid sidan om atomhotet kom nu skogshotet. »Först dör skogen, därefter människan«, blev parollen som drev tiotusentals ut på gatorna. Skogsdöden förde det nya partiet De gröna till den tyska förbundsdagen. Kolkraftverk tvingades installera filter i skorstenarna. Helikoptrar släppte tonvis med kalk över marker och sjöar för att minska försurningen. Ny teknik minskade avgaserna. Reformerna fick effekt. Döden lämnade uppskov. Nu kommer den alltså åter och tar sina mått?

2.

Harzskogen utgör tillsammans med Schwarzwald, Bayerska skogen och Teutoburgerskogen de sista tyska resterna av den väldiga Herkyniska skogen, som för ett par tusen år sedan sträckte sig mellan Rhenfloden i väst, ner till Donau, och bort mot Rumänien i öst. Den var det romerska rikets norra gräns, hemvist för de germanska stammarna.

Den Herkyniska skogen uppstod efter den senaste istiden: när klimatet blev varmare, glaciärerna retirerade mot norr och skogen kunde avancera med björk och tall som pionjärträd. Därefter ek, bok och gran. För 7000 år sedan kom de första neolitiska jordbrukarna till området och började sakta omvandla landskapet, brände skog till åker, gjorde urskog till bruksskog. De par tusen år där skogen etablerade sig i centrala och norra Europa är en parentes mellan tundra och civilisation – skogen vi betraktar som uråldrig har aldrig varit något annat än ett kulturlandskap: Djur betade mellan bok och ek som inte användes till att elda med, bok- och ekollonet utgjorde huvudföda för grisar, medan gräset däremellan gödde getter, får och nötkreatur.

För två millennier sedan var blott ungefär 20 procent av den gamla Herkyniska skogen det som kallas för urskog. Lika mycket hade förvandlats till odlad mark, resten var bruksskog, formad efter människans behov. Under medeltiden ersattes stora delar av skogen av jordbruksmark, på 1400-talet övertog sågen yxans plats, avverkningen effektiviserades, timmer blev en marknadsvara bland andra. Träd skövlades för husbyggen, katedraler, militära fästningar och flottor, de höggs och brändes till träkol, skogarna fälldes till saltgruvorna och malmgruvorna, för produktionen av 1 kilo glas behövdes 2400 kilo trä.

En expanderande stat satte under högmedeltiden och den tidiga moderniteten gamla bondepraktikor och regleringsmekanismer ur spel. De tyska furstarna hävdade sin gudomliga rätt att bruka och förbruka skogsmarkerna för egen vinning och glans. Efter det 30-åriga kriget, vid 1600-talets mitt, stod man i Centraleuropa inför en skogskris. Den intensiva avverkningen höll på att förvandla landskapet till ödemark. Medeltidens gudomligt sanktionerade exploatering av naturen höll på att nå en ände. En »Sylvicultura oeconomica«, alltså en skogsbruksekonomi, växte fram genom de sachsiska furstarnas försorg, där även ordet »hållbarhet« förekom. Det som skulle rädda skogen, men hålla produktionen uppe, var en ny välsignelse, en ny skog för de gudfruktiga tyska furstarna: Den underjordiska skogen, sylva subterranea. Stenkolet och allt som följde därefter: ångmaskinen, den industriella revolutionen, den stora accelerationen, antropocen.

Döda träd i Harz

3.

Flera år av värmeböljor och torka har stressat de tyska granarna. Träden är försvagade och har blivit ett lätt byte för granbarkborren. Insekten är bara några millimeter, men en stor olycka för skogsägare. Friska granar kan försvara sig – men efter en torrperiod förlorar granen förmågan att producera kåda, och står då utelämnad åt skalbaggen som luktar sig till den doft som stressade granar utsöndrar.

Granbarkborren parar sig under sommarmånaderna. Hanen söker upp sårbara träd, gräver ut en kammare och kallar på honor med en doft tillverkad av granens egen kåda. En snillrik varelse. Honorna gnager ut en gång där de lägger ägg, larverna äter sig vidare genom trädet, kapar dess vattenförsörjning innan den växer till en fullvärdig och flygfärdig insekt. Det sista larven gör är att ta sig ut ur barken, prövar sina vingar och flyger ut för att lägga sig i vintervila, eller kolonisera nästa träd.

En som intresserade sig för barkborren var hobbyentomologen Tomas Tranströmer. I hans dikt »Svenska hus ensligt belägna« (1958) läser förmultningen, mitt i den döende skogen och »genom glasögon av sav«, barkborrarnas protokoll.

»Det ser förjävligt ut«, säger Knolle och gör en gest mot fältet av döda träd. »Vi blir ständigt anklagade för att göra något fel, att det är nationalparken som är skuld till att träden dör. Man söker syndabockar, man ropar att vi ska utrota granbarkborren, men vägrar befatta sig med de större frågorna, grunderna till varför skogen har blivit så sårbar.«

Skogsdöden är inget unikt för Harz. I hela Europa ökar antalet försvagade träd. Anledningen till varför journalister kommer just hit, till Tysklands hjärta, förklarar min guide, är att nationalparken »visar upp en ärlig bild« av skogens tillstånd. Skogsdöden står här som på utställning. I bruksskogar och skogsplantager röjs problemet undan, flyttas bort ur människors synfält. Angripna träd fälls snabbt, sågas ned och bearbetas till virke som därefter skeppas till Kina eftersom den tyska marknaden är övermättad.

Ingen reagerar på undanröjda träd, ingen höjer på ögonbrynen för ett kalhygge. Tvärt om: vi betraktar dem som ekonomiskt rationella. Harz är ett skyltfönster för de problem vi står inför – denna gång är det inte surt regn eller föroreningar, utan klimatförändringarna som ritar om den ekologiska, geologiska och planetära kartan. De skelett jag ser vaja ostadigt i vinden är klimatkrisens offer.

Klockan är runt halv elva. Solen lyser, den dimma som förut låg över skogen har lättat och vi ser sol, en blå himmel kring det beryktade berget Brocken, norra Tysklands högsta topp. Trots höjden, trots årstiden är det ändå runt tio grader.

»Vad för slags väder brukar det vara här i början av november? Hur var det för 10-20 år sedan?«
»Det var fullt med snö. Snösäsongen brukade börja i oktober och gick till påsken.«
»Och nu?«
»Nu har vi bara snö liggandes här under enstaka veckor i januari och februari.«

Planeten hettas upp, och allra starkast sker uppvärmningen vid polerna och i bergstrakter. På Brocken med sina 1142 meter över havet har meteorologer fastslagit en upphettning som vida överstiger två grader. Med sitt utsatta läge som ensam topp i ett annars flackt landskap är Brocken ovanligt kall och nederbördsrik, 1800 millimeter faller här varje år. Cirka hundra meter innan toppen går trädgränsen. Som en kal klippö reser sig det karga granitberget ur de gröna granarna. Ofta höljt i moln, men ibland, som i dag, belyst av en stark sol. Ogästvänligt och mytomspunnet är Brocken, hit reste enligt folktron häxorna för att fira sin sabbat på Walpurgisnacht. En backanal som Johann Wolfgang von Goethe besjöng i sin Faust I (1808):

Till Brocken drager häxors tropp,
herr Urian sitter på bergets topp.
Dit samlas skön,
dit samlas ful,
brodden är grön
och stubben gul.
Så går det över sten och stock,
då pr-r en häxa, då stinker en bock.

4.

Goethe intresserade sig inte så mycket för skogen som för det som låg under den: bergarter, mineral och gruvor. Som statstjänsteman i Weimar arbetade han med furstendömets gruvdrift och såg det som nödvändigt att inte bara lära sig de tekniska, ekonomiska och juridiska aspekterna av driften, utan också det rent praktiska arbetet. Han drevs dessutom av en lust att med egna ögon se jordens förborgade skatter och undersöka vad de hade att avslöja. Han förkovrade sig under dessa år i geologi och naturvetenskap, sökte hitta »urstenen«, »urplantan«, samtidigt som han arbetade på väldiga teorier om neptunism och började skissa på ett epos över universum och jordens geologiska utveckling.

Tre gånger reste Goethe till Harz. Den första resan, vintern 1777, ger han sig av på en hemlig »vallfart« till sin väninna Charlotte von Stein. Fortfarande ung men redan geniförklarad, redan världsberömd efter succén med Den unge Werthers lidanden (1774), reste han i ensamhet och till häst genom skog, slott och koja till Harz. Resan gick via städerna Wernigerode, Goslar och upp mot Torfhaus där snön låg meterdjup: »Tidigt, i djup snö utanför Torfhaus, började vi gå kvart över tio över berget Brocken. Snön en aln djup, men den bar. Kvart över ett var vi där uppe. Muntert, härligt ögonblick, hela världen i moln och dimma, och ovanför är allting strålande.« Från granitberget, »det äldsta, eviga altaret, byggt omedelbart på skapelsens djup«, blickar Goethe ned över landskapet. Han står inför ett avgörande livsval: att lämna Weimar och fursten Carl August, eller fortsätta sin bana som statsman.

Goethe bestämmer sig för det senare, tar avsked från det känslosvallande »Sturm und Drang«, engagerar sig i de sociala frågorna, strävar mot det objektivt fastställbara, mot måttan och ordningen. Goethes litterära produktion avstannar, men han hör inte upp med att dikta. Ur resan uppstår »Harzresa om vintern« med sina 88 versrader, indelade i elva strofer på fri vers.

Likt gamen, som, med stilla vingar vilande
på de tunga morgonmolnen,
söker sitt byte, sväva så min sång.

En rovfågel, ljusets färgspel på morgonen, vägen i skymningen genom »ödsliga nejder«, snårskog, snöiga bergstoppar, storm. Goethe ger läsaren impressioner från Harz men dikten är något annat än en naturskildring. Mer tecknar den en existentiell livskris och ett försök att återfinna riktningen i en tid när poeten tycks ha förlorat sin orientering. Goethe reflekterar i dikten över vad som skiljer den lyckliges enkla väg, från den olycklige som förgäves stretar mot sin livstråd medan dikten stegrar sig mot toppen och slutar i att poeten – omgiven av vintergrönska och guldmoln – i tacksamhet ser ut över den överväldigande naturen, befriad från ungdomens kval och våndor.

Vad Goethe än gjorde bildade han skola. Så också med Harzresan. Många kom att vandra i hans fotspår och vallfärda till den djupa skogen, till gruvorna, bestiga Brocken. Nära på varje betydande tysk romantiker avlade besök i Harz och skogen blev en centralort för den romantisk-religiösa naturkänslan. Caspar David Friedrich utförde stilstudier under sina vandringar här. Den sextonårige Novalis besjöng skogens ekar, örnar, rusiga forsar och dolda skatter.

1805 reste en nästan lika ung Joseph von Eichendorff tillsammans med sin broder Wilhelm till Harz, på en »pilgrimsresa« för att skåda det gudomliga i naturen. Gruvornas skönhet grep honom som en »helig rysning«. Betagen av landskapets skönhet stannar han upp och »blickar in i de svarta, väldiga dalarna«; lutad mot det gamla Brockenhusets ruin, njuter han med »drucken hänförelse« av »det himmelska, obeskrivbara panoramat«, innan de kommer upp till den kylslagna, dimhöljda toppen, där är de »avskurna från världen«, närheten till himlen är »fruktansvärd«.

»Jag har sett så mycket skönhet på denna resa … Om jag hushållar väl kan jag smycka mina dikter med Harzblommor livet ut«, skrev Heinrich Heine till sin vän Rudolf Christiani. När juridikstudenten från Göttingen begav sig ut på sin vandring hade han nyligen konverterat till protestantismen, och bytt namn från Harry till det mera tyskklingande Heinrich. Han går genom Harz, vidare till Jena och Weimar för att där besöka just Goethe. Sina intryck samlade han i Harzresan (1826), en reseskildring med natur- och landskapsbeskrivningar, infogade dikter, drömmar och ironiska utspel mot tidsandan. Till skillnad från Eichendorff, Novalis, och Tieck – den romantiska skogens skapare – tillhörde Heine aldrig skogssvärmarna. Han närmar sig istället denna tyska helgedom med distans. I sina senare, alltmer politiska skrifter, tar han avstånd från den tyska skogsnationalismen. Ekskogarna, anser han, bör man använda till något vettigt. Hans förslag? Barrikader.

Men i Harzresan skiner en sorglös naturprosa fram. Heine hänger sig här åt en äktromantisk hänförelse inför naturen: »Oändligt välsignad är känslan … när gröna träd, tankar, fågelsång, vemod, himmelsblå, minnen och örtdofter slingrar sig i söta arabesker.« Han går berg upp och berg ned, besjunger floden Ilse – prinsessan »som skrattande och blommande strömmar från berget« –, beundrar de väldiga träden vars nakna rötter kränger sig kring stenar innan de hittar ned i marken, som om de »växte i luften«; kommer alldeles utmattad upp på Brocken: »Jag tror att också Mefisto var tvungen att hämta andan när han besteg sitt älsklingsberg.«

Kanske är Verner von Heidenstam den nordiska diktare som starkast tog intryck av Heine. I debuten Vallfart och vandringsår (1888) såg en samlad kritikerkår föraningarna av en ny litterär epok. Hans andra verk, Från Col di Tenda till Blocksberg, som utkom samma år möttes däremot med samfälld besvikelse. Boken är en samling korta, impressionistiska »reseskizzer«, sammanställd »i stunder af hemlängtan till utlandet«. Den bär det tidiga författarskapets drag: nyromantisk fantastik, sinnligt målad i en ljus färgpalett. Heidenstam bröt med det naturalistiska modet, »skomakarrealism« som han kallade det, och det ser ut som en tanke att han avslutar boken med en vandring genom de djupa tyska skogarna i Harz, och stiger upp till den romantiska parnassens topp.

Det är i Harz den unge svenske poeten upplever den tyska »urskogsromantiken«, först här begriper han den fulla innebörden av »Waldeinsamkeit« och med det hela den tysk-romantiska poesin. Heidenstam blir här fullblodsromantiker. Men inte bara det: »Högt uppe på Harz« inser han att barbarerna (det »hemska ordet från min barndom«) var germaner, att »barbarerna, det var vi« (Klassicitet och germanism, 1898). På berget ser han historien teckna sig som en väldig kamp mellan »två motsatta principer«, den romanska och den germanska, som dialektiskt formar historien.

Bergtagen? Skogstokig? Han blir i vilket fall gripen av de majestätiska barrträden, av ekarna och bokarna som bildar ett fuktigt valv av grönska i den varma julidagen. Det »doftar poesi« och mellan de »fabelaktigt tjocka, af murgröna omslingrade stammarna« skymtar ett rådjur fram i hastigt språng. Landskapet fyller honom med besynnerliga fantasier, gamla sägner svärmar genom hans tankar, men när han väl kommer upp på Fausts berg blir han besviken över att det inte motsvarar hans föreställningar.

Romantiken är förbi. Epokens innerlighet söndersprängd. På Brockens värdshus möter Heidenstam djävulen som en »giktbruten invalid«, stödd på kryckor, bedjande om ett ölkrus. Den trötte förkunnar att hans tid på jorden är över. Den glädje han kunde bringa människan i hennes ungdom är förbi; hon har blivit medelålders, och hon behöver »lugn lugn lugn«, säger han, och försvinner för gott.

Det är sent 1800-tal, inte bara gud utan också djävulen är död. Världen har förlorat ännu ett av sina mysterier och Harz ligger mörkt, »utan ett enda glimmande ljus«. Skymningen var alltid romantikens timme. Men nu började också månens sista strålar att tappa sin lyskraft.

5.

Friedhart Knolle har mycket att visa och lite tid. Han är en eftersökt man, oupphörligt ringer hans telefon. Emellanåt beklagar han sig över alla utländska journalister som kommer hit och vill se de vittrande träden.

»Jag hinner knappt med mina andra arbetsuppgifter längre.«

Trots det är han engagerande och pedagogisk, tar sig tid att visa upp »sin skog« som han – i motsats till vad man till en början kan tro – faktiskt är stolt över. Han gör det för att han har två budskap som han vill nå ut med. För det första: skogen dör inte; för det andra: om vi inte gör något kommer klimatkrisen förändra hela Europa.

Men varför talar man då om »skogsdöden«?

»Skogen dör inte, den omvandlas«, är en av de fraser som jag hör oftast under dagen. De döda träden, de nakna grenarna, är ett tecken på förvandling från bruksskog till naturskog; vi befinner oss i en brytpunkt, i en övergångsfas, förklarar Knolle. Klimatförändringarna har bara skyndat på den, gjort den mer dramatisk. Det vi egentligen bevittnar, menar min guide, är monokulturernas död. Hela Harz är en gammal bruksskog. I motsats till vad folk gärna tror finns det ingen urskog här. I århundraden har skogen använts för människans behov, till virke, till bete, till gruvdrift, endast högst upp nära Brockens topp, är skogen »urskogsnära«. Harz historia som bruksskog kan avläsas i ortnamnen: Elbingerode, Hüttenrode, Wernigerode, Königerode. De berättar alla om samma sak, att här har man röjt.

Monokulturer är sårbara, dess enhetlighet blir dess svaghet. De saknar naturskogens motståndskraft och blir lätta byten för insektssvärmar, skogsbränder, stormar och andra effekter från klimatförändringarna. »Till stiltje dömda, av framsteg döda«, diktade Günter Grass på 80-talet. Knolle är mer prosaisk: »I klimatkrisen saknar de framtid.« Vi går in i ett litet skogsparti där skeletträden samsas med nya skott och så kallade lågor, alltså fallna stammar som lämnats till förmultningen, föremål för utdragna biologiska processer.

»När jag var barn kunde de bli meterlånga«, säger Knolle och pekar på askgrå skägglav som hänger från en redan död gran. »Under 70- och 80-talet försvann de, men återkommer nu. Luftkvaliteten har blivit bättre och lavar är ett tecken på luftkvalitet.«

De döda granarna vajar långsamt, de nakna stammarna avtecknar sig oroligt mot himlen. Vinden är inte stark, men tillräcklig för att få hela skogen att dansa. En dödsdans.

Vi står böjda över en stam vars förruttnelse är långt framskriden. Jag sticker ned mina fingrar i det mjuka trädet, känner hur det faller i smulor under det lätta trycket. I skogen går inget förlorat. Varje smula blir till humus.

»Kalium, natrium, det så kallade döda trädet myllrar av liv, är en perfekt ekologisk depå«, säger Knolle och börjar ingående förklara processerna för hur stammen bryts ned, samtidigt som två granar, rakt framför våra ögon och bara några tiotal meter från där vi står, störtar mot marken.
Det är ett mäktigt skådespel att se hur inte bara en, utan två väldiga stammar faller genom luften och landar med ett brak. Jag tar några steg mot platsen där det hände, men Knolle hindrar mig.

»Det var sensationellt«, utbrister Knolle. »Aldrig tidigare har det hänt under en intervju, men jag tar dig gärna härifrån«, säger han. »Jag är inte ängslig, men har respekt för naturkrafterna. Vi måste minnas att skogen är en dynamisk kraft, att den kan vara våldsam, farlig.«

Vi kör vidare. Min guide vill visa mig hur skogen håller på att omvandlas till en annan typ av skog, en som är mer motståndskraftig, han vill visa att skogen inte dör, utan befinner sig i en process att bli vildmark.

»För tio år sedan sa man till mig att skogen är död och aldrig återkommer. Pessimisterna och apokalyptikerna samlades och förutspådde den tyska skogens försvinnande. Jag sa till dem, vänta bara lite så ska jag visa er skogen om tio år igen. Vi får inte glömma att skogen har en ofattbar kraft, men i granplantagerna går den förlorad.«

Vi befinner oss i ett område där omvandlingsprocessen är mer framskriden. Passerar en imponerande rotvälta, ur vars topp en ny gran spirar, och samtidigt fungerar som vindskydd. Under den har naturliga hålrum bildats som vildkatten utnyttjar, liksom grodor och salamandrar som lägger sina ägg i de vattenhål som uppstått. Stormfällda träd utgör en perfekt grogrund för nytt liv. Problemet är, menar Knolle, att man i hundra år har »städat upp«, det vill säga har sågat ner rotvältorna för att få det att se ordentligare ut. Då avbryter man de ekologiska processerna.

I de moderna plantagerna råder en strikt rationell planering, med kalavverkning och monokulturer, döda träd och stubbar forslas bort, undervegetation röjs undan för att ge plats åt skogsmaskiner vars framfart förstör markens struktur, det underliggande nätverket av mycel och de symbiotiska relationerna mellan rötter och hyfer. I naturskogen lämnas processerna däremot åt sig själva. Ju fler döda träd som står, ju fler stammar som ligger ned, ju mer skogen lämnas åt sig själv, desto fler fågelarter återvänder till Harz. För skogsägarna räknas granbarkborren som skadeinsekt, men för fåglarna är de föda.

Vi hör det vassa lätet från en hackspett.

»För hackspettar skapar den så kallade skogsdöden ett eldorado. De hackar hål i barken med sina näbbar och kniper granbarkborren.«

Djurlivet har börjat återkomma till Harz. Runt 10 000 arter, från insekter till större däggdjur och fåglar, lever här nu. Kronhjort, rådjur, vildsvin, vildkatter, rävar med flera. Sedan år 2000 jagar lodjuret åter i skogarna. Och vargen håller på att vandra in österifrån. Den är bara cirka hundra kilometer bort.

6.

Åh höjder, och vida dalar
Åh skog grönskande skön,
Min smärta, mina lustar
En vilostund i bön!
(»Abschied vom Walde«, 1810)

Eichendorffs skogslängtan är tyskens. Det sägs att tyskarna är ett skogsfolk, och att skogen för dem har en alldeles speciell betydelse. Men varifrån kommer detta band, denna allians? I en nationalromantisk historieskrivning slöts den redan vid början av vår tidräkning, när fältherren Arminius, Hermann cherusken, förenade de germanska stammarna och besegrade de romerska trupperna i Teutoburgerskogen. Den anstormande »romaniseringen« hindrades vid floden Rhen. Roms slutgiltiga norra gräns drogs vid Germania Magna, och germanerna förblev fria i sina mörka skogar. Fria, men civilisationslösa. Avsaknaden av skriftkultur höljde de germanska stammarnas kultur i dunkel. Historiens ironi är att den person som haft störst inflytande på bilden av germanerna är den romerska historikern Tacitus, en man som aldrig var norr om Alperna. Ändå kallas han ofta för det tyska folkets första historieskrivare.

Vid de germanska skogarna upphörde civilisationen. I Germania från år 98 efter vår tideräkning beskriver Tacitus de väldiga »urskogarna« som mörk vildmark fylld av fabelaktiga djur. Om germanerna skrev han att de sprang ur skogen själv. Om romarna hade sina stentempel så hade germanerna sina heliga skogar, vilka de beträdde med en religiös blandning av fruktan och vördnad.

Tacitus verk föll i glömska under medeltiden. När det återupptäcktes på 1500-talet blev boken föremål för en nyväckt tysk-nationell självmedvetenhet som under romantiken blommade upp med full kraft. Man sökte efter historisk kontinuitet och efter något som kunde skapa enhet. Man fann skogen.

Friedrich Gottlieb Klopstock gjorde den i dikter och dramer till den tyska identitetens källa; slaget mellan germanerna och den romerska hären fördes under väldiga ekar, den berömda fältherren Arminius var naturälskande och jordnära, »rotad liksom eken«. Skogen blev ursprungsort och tillflyktsort, en plats bortom städernas plikter, där en äkta och innerlig naturlighet härskade. Ludwig Tiecks »Waldeinsamkeit«, där den ensamme vandraren helas i mötet med en evig och idyllisk skog, blev ett av romantikens nyckelmotiv och idén om skogen som den tyska folksjälens sanna hemort vann popularitet i det nygrundade kejsarriket. Skogspoesin förlorade under 1800-talet sin romantiska originalitet, stelnade som figur och utnyttjades av reaktionära rörelser som i skogen såg potential till en kollektivt samlande kraft. Skogen blev en gräns som slöt in och slöt ute.

»Vi lär oss från Tacitus med vilken helig blygsel germanerna beträdde sina skogar. Än i dag har skogens tystnad och trädens prasslande en djup inverkan på folkets känsla.« Germanisten Eugen Mogk drog 1918 en rak linje från Tacitus föreställning om germanerna till de moderna tyskarna, skogen blev en symbol för en metafysisk tillhörighet mellan bark och blod. Det kunde varken kejsardömets fall eller Weimarrepublikens försök att demokratisera tyskarna ändra på.

Eviga skog, eviga folk.
Trädet det lever, som du och jag.
Det strävar efter rum, som du och jag […]
Folket står som en skog, i evighet.

Citatet kommer från Ewiger Wald (1936), en av de få storfilmerna som producerades av den nationalsocialistiska ideologen Alfred Rosenberg innan propagandaministern Joseph Goebbles kopplade greppet om Tredje rikets filmindustri och producerade populära genrefilmer genomsyrade av en »stählerne Romantik« (stålromantik); »ett slags romantik som gör det tyska livet åter värt att leva, en romantik som inte duckar för varats svårigheter eller försöker undfly dem genom att blicka upp i den blå himlen, en romantik som har modet att se problemen i vitögat, med fast blick och utan tvekan«, som Goebbels uttryckte det i invigningstalet till Reichskulturkammer 1933.

I Hanns Springers och Rolf von Sonjevski-Jamrowskis regi skildrar filmen med en blandning av naturscenerier och spelade tablåer den tyska historien i stora drag som en skogshistoria. Det är en filmisk symfoni, med manus av nationalsocialismens hovpoet Carl Maria Holzapfel, ackompanjerad av Wolfgang Zellers sentimentala och dramatiska toner.

I en lång ouvertyr tecknas årstidernas växlingar som ett möte mellan väldiga naturkrafter och en vital växtlighet som övervinner allt. »Det som inte fruktar vinterns nöd, övervinner sin död«, utropar den patosfyllda berättarrösten och förkunnar det tyska folkets kommande umbäranden och återfödelse. Historieskrivningen är hämtad från Tacitus, för även här föds germanerna ur ek och alm, träden förvandlar sig till människor som anlägger åkermark och bygger hus: »Ur skogen kommer vi, av skog formar vi Heimat

Associativt frammanas en analogi mellan den germanska bonden och trädet, mellan folket och skogen som båda suggereras fram som naturliga och eviga storheter. I filmens biologistiska tankesätt saknar det enskilda trädet liksom den enskilda människan betydelse. Folkets och skogens storhet ligger i dess harmoniska helhet, individen är utbytbar, den enskildes död ger rum åt nytt liv, endast folket och skogen är eviga.

»Skogens kraft och folkets blod« blir i filmen själva grundvalen på vilken den germanska välfärden, makten och kulturen vilar. Segern över romarna »föds i skogen« och det är i skogen som kristendomen får ett nytt öde: »Utöka landet, utöka skogen, ge hembygden rum«, som berättarrösten förkunnar till bilder av en korsriddare med svärdet lyft mot himlen. Skogen och katedralen flätas samman till en metafor för innerlig religiös fromhet; solen som lyser genom ett utsmyckat korfönster, lyser i nästa bild genom en lövkrona. Skogen förblir trots kristnandet germanernas sanna helgedom.

Nedslagna bondeuppror, kejserliga dekret, kapitalismens framväxt: filmen låter förstå hur »naturliga band« kapas och samhället blir allt mer artificiellt och dekadent. La belle époques kortvariga glans förebådar den kommande katastrofen där människa och träd gemensamt fälls under krigets bomber. Tätt stående kors bildar ett annat slags skog.

Ett blommande äppleträd mot en djupblå himmel, därefter rader av hakkors och stolta bönder som åter brukar mark och skog medan en illa åldrad trädgårdsmästarfascism lärs ut: Rensa ut det gamla, främmande och sjuka; ge ljus åt det unga. Folkets återfödelse vilar på skogens återfödelse.

I Ewiger Wald finns inga historiska personligheter, ingen Hermann, ingen Fredrik den store, ingen Hitler. Berättelsens kollektiva hjälte är folket och ingen annan. Och det sanna folket utgörs av hantverkare och bönder.

Vi känner igen figuren som »den eviga bonden« – som enskild människa oviktig, blott en länk i den kedja av generationer som under århundradena odlat samma egendom. Hans behov är underordnade familjens och jordbrukets och är själva motsatsen till den ofruktbara, rotlösa civilisationsmänniskan. Ensam är han en garanti för att natur och mänskligt liv slår i samma rytm. »Hans hus, hans egendom: det betyder inte här en flyktig tillhörighet mellan kropp och gård för några korta år, utan ett sammanhängande och innerligt förbund mellan evigt land och evigt blod«, skrev kulturpessimisten Oswald Spengler 1918 i Västerlandets undergång. »Blod och jord«-ideologin hade sina rötter i 1800-talets konservatism. Bondens tillhörighet till sin mark upprätthöll den traditionella ordningen man menade hotades av tilltagande urbanisering och industrialisering.

Ewiger Wald förmedlar denna ideologiska tradition till biobesökarna som ett led i den nationella uppfostran. Filmen gör den explicit, som det heter i Johannes von Moltkes bok No Place like Home (2005), »genom att likställa folkets överlevnad med skogens överlevnad – tack vare exkludering av allt som är rassenfremd och krank«.

Ett par år innan premiären antogs en lag mot skogsförödelse: skog yngre än 50 år förbjöds att avverkas, man förordade gallring – framförallt av träd av »dålig avel« – med det långsiktiga målet att monokulturer och kalhyggen skulle övergå i ett hyggesfritt skogsbruk.

Känns inte kraven igen från den samtida miljörörelsen? Den avgörande skillnaden är att hos nationalsocialisterna förblev naturskyddet retorik. Den skogspolitik som stakades ut i början av 30-talet övergavs bara något år efter att Ewiger Wald haft premiär. I sin strävan efter nationell självförsörjning, autarki, underordnades skogsvården behovet av virke. Och när Tyskland rustade för krig var efterfrågan stor.

Denna omsvängning från naturidealism till krigspragmatik möjliggjordes av att »Blod och jord«-ideologin hade genomgått en begreppsförändring under 20-talet; blodet likställdes med den »ariska rasen« och jorden med »ariernas« livsrum. Hotet mot detta heliga band var inte längre storstadsmänniskan eller mekanisering, utan en »judisk sammansvärjning« och utländska makter som planerade att tvinga ned det tyska folket på knä.

Industrialisering, urbanisering och mekanisering – som hos kulturpessimistiska framstegskritiker var grunden till människans obehag i kulturen – blev i denna omsvängning till blotta medel för att försvaga tyskarna, påpekar den tyske miljöhistorikern Rolf Peter Sieferle i Fortschrittsfeinde? (1984). Nationalsocialisterna kunde därigenom ta medlen i eget bruk. Teknologi och industri användes för att utöka jorden genom erövringskrig och förinta de yttre och inre fienderna genom tvångsarbete och industriellt folkmord.

Om det under tidigt 30-tal skisserades planer på att göra Harz till ett naturskyddsområde slopades de snabbt. Avverkningen tilltog, skogsbruket intensifierades. Harz blev under kriget till en central ort för rikets rustningsindustri, med tvångsarbete, koncentrationsläger och V2-bomber. Nationalsocialismen visar sig här som en »reaktionär modernism«, för att låna historikern Jeffrey Herfs begrepp. Den var aldrig en förlängning av romantikens ideal, som Sieferle skriver, högst »en teknokratisk rörelse i romantiska kläder«. Skogsromantiken var ett bländverk.

7.

Hur skulle man besegra nationalsocialismen? Alltså inte bara kapa huvudet, störta regimen, utan dra ut nationalsocialismen med roten ur den tyska marken. Den brittiske politikern Kingsley Wood föreslog: Fäll brandbomber över Schwarzwald. Winston Churchill krävde att Tyskland skulle göras till en öken. I den så kallade Morgenthauplanen heter det att målet är att omvandla Tyskland till ett land av jordbruk och ängar, man siktade in sig på en »slutgiltigt förstörelse av de tyska skogarnas krigspotential«. Ockupationsmakterna gjorde slag i saken. Från 1945 till 1948 kalavverkade till exempel franska soldater stora delar av Schwarzwaldskogen, timret skickades västerut. Virket fungerade som krigsskadestånd, men många såg det som en illvillig hämndaktion, ett slag där det gjorde som mest ont.

Att kuva, ödelägga, splittra och skövla Tyskland framstod som en historisk nödvändighet. De amerikanska soldaterna befriade Harz i april 1945 som en av de sista bastionerna. Efter kriget splittrades skogen i två; muren, den så kallade »anti-fascistiska skyddsvallen«, skar genom skog, berg och dal. Brocken blev en Sovjetisk spioncentral.

Enstaka minnesmärken från kalla kriget finns kvar, men skogen håller på att ta över dem. Rewilding, eller som det står på en skylt vi passerar: »Varning: Vildmark uppstår.« Vi passerar resterna av en gammal kolmila. De finns överallt i skogen, upplyser min guide, bara i Oberharz så många som tiotusen. Jag sticker ner fingrarna i marken och behöver inte gå särskilt djupt för att känna det pulvriserade träkolet.

Historien finns inskriven i varje skog, man måste bara lära sig att läsa den. Jag frågar Knolle om man vet någonting om hur Harz såg ut för två tusen år sedan, vilka träd växte innan bruksskogarna, monokulturerna bredde ut sig?

Min vägvisare tar med mig till utkanten av en myr där granskog möter – eller snarare försvinner in i – sumpmark. Det ser fridfullt ut, men det vi bevittnar är en tusenårig kamp mellan två ekosystem. Granskogen söker vinna mark i myren och torrlägga den, och myren kämpar mot invaderande granar. »Jag förmodar att om vi stått här för tusen år sedan, där vi står nu, med blicken i riktning mot myren, så hade vi sett något liknande.«

Träden vid våtmarkens utkant är förkrympta. Marken är för näringsfattig, träden blir för små för skogsbruk. På en gran som redan ligger halvt nedsjunken i myren växer ett nytt granskott, redan dömt till döden, konstaterar Knolle. När granarna här uppnår en bestämd storlek sjunker de ned i myren, kvävs av vattnet och blir en del av myren. Därefter kommer nästa gran, och så vidare.
Men kan vi vara säkra på det? Att det fortsätter?

»Vad är egentligen brytpunkten för en skog som Harz? När kollapsar den?«

»Det forskar man intensivt på… Den första brytpunkten är redan nådd. Överskridandet ser vi i den så kallade skogsdöden. Samtidigt växer en ny skog efter att de gamla monokulturerna dör ut, den är mer motståndskraftig och har en annan brytpunkt. Det betyder att jag bara kan svara på din fråga om du säger hur varmt det kommer att bli…«

»Låt oss säga, rent hypotetiskt, att det blir tre grader varmare.«

»Vi vet att med en ökning på 1.5–2 grader, som är Parisavtalets mål, överlever skogen i Harz. Den kan anpassa sig. Två grader betyder fortfarande problem: torka, svält, stormar, översvämningar, försvinnande grundvatten, minskad jordbruks- och skogsbruksproduktion…«

»Om vi koncentrerar oss på Harz? Säg att det bli tre grader varmare. Vad händer då?«

»Det räknar man just nu på. Vad jag med säkerhet kan säga är att vi kommer få problem med vattenförsörjningen. I Harzdalarna lever ett par miljoner människor på vattendragen. Efter år av torka och snöfattiga vintrar är dammarna halvtomma. Vi har ett reellt existerande vattenproblem – för skogen och för människor. Om grundvattnet tryter kommer inte heller några nya granar. Om också de unga träden börjar dö, om trädförnyelsen avbryts, då dör också skogen. Landskapet förvandlas till savann eller tundra. Men jag tror att med de förhållanden vi har här i Harz kommer det alltid finnas skog. Kanske får vi se mer björkar och sydeuropeiska arter. Men man får inte glömma att vi lever högt upp på det norra halvklotet. Oavsett hur varmt det blir, kommer de långa kalla vinternätterna med nattfrost fortsätta och det är fortfarande osäkert om Medelhavets trädarter kan överleva dem.«

Friedhart Knolle måste vidare, han lämnar mig när vi kommer ut på en våtmark där landskapet öppnar sig som en väldig glänta mitt i den stora döende skogen. Stående på Goetheweg, stigen den berömda diktaren ska ha vandrat upp för, ser jag mot »hexsabbatens Blocksberg«, som Heidenstam skrev, mitt sista mål för dagen. Stigen går uppåt, i motsatt riktning rinner en bäck på sin väg mot Oker, Ecker, Ilse eller något annat av de vattendrag som har sin tillströmning här. Den trampas mellan djupa granskogar, emellanåt öppnar sig en dal. De flesta äldre träden är avbrutna, eller står som avlånga, slanka gestalter och vajar ängsligt i eftermiddagen, som om de bara väntade på att en tillräckligt stark vind ska gripa tag i dem och befria dem från sitt plågsamma limbo.

Ur marken skjuter granskott upp, det är ljust här i skogen när inga kronor blockerar strålarna, marken täckt av blåbärsris, ljung, lingon, lammöron, hundratals svampar, torrakor och högstubbar så fuktiga att man kan krama vattnet ur dem.

8.


Döda överallt förfallen förruttnad förmultnat
tills en tittar närmare och känner igen livet
vilda sprudlande efterkommande liv

Så skriver Daniela Danz i Wildniß från 2020, där poeten sätter eld på skogslyrikens falnande glöd. Diktsamlingen börjar i »världens ände«, i Stužica, en av Europas äldsta bokskogar, i östa Karpaterna och en gång del av den Herkyniska skogen. Danz skriver fram en naturlyrik full av döende och levande skogar, laddade med Hölderlins hotfulla, kaotiska naturkrafter. Diktjaget hör skogen viska: »förfalla kommer huset du sover i«. Liksom hos Hölderlin är den människofientliga vildmarken på väg att ta över. Mot dess krafter står de mänskliga verken till slut vanmäktiga.

Kom vildmark till våra hus
bryt in i fönstren kom
med dina rötter och maskar
väx över våra begär

Det vilda flödar sömlöst mellan subjekt och objekt, känner inte någon skillnad mellan in- och utsida. Den finns lika mycket i oss som utanför; en annan tanke den samtida poeten plockat upp från Hölderlin.

Kom vildmark, kom öken, kom skalv; Danz frambesvärjer katastrofen som om den vore någonting efterlängtat, som om den skulle bära på en förlösning. Det är den avgörande skillnaden mot Hölderlin: Danz lever i en annan tid, som ibland kallas för antropocen, vars nyhet är att inte bara »naturen« hotar människan, utan också »kulturen«. En kommande vildmark blir i denna epok till ett hopp om ett upprättande av vidsträckta naturreservat i hela Europa, där skog och mark kan lämnas att anta former de sedan industrialiseringens begynnelse har saknat, och bli områden friade från resursexploatering. Låter det romantiskt? Kanske. Men att inte bara bevara naturområden, utan också utöka den vildmark som finns, är oundgängligt för att undvika klimatkatastrofens värsta scenarier. Endast som naturskog har Harz utsikter att överleva, förklarade min vägvisare, och ju större naturreservatet är desto motståndskraftigare blir den.

»Härligt är, att irra, i helig vildmark«, skrev Hölderlin i ett sina sena, svårtydda fragment. Inte kunde han ha menat allvar? Eller kanske lyckades han smittas av den befriande jagförlust som man i vissa ögonblick kan uppleva bland de lugna jättarna. Vi vet att utanför stadslivets konstanta stimulanser minskar stresshormonerna, sjunker puls och blodtryck. Men vi vet också att i skogen kan en överväldigande skräck krypa över en, inte minst i skymningen när gestalter tar form i ögonvrån och okända ljud får en att vända sig om inte bara en utan två gånger innan man skyndar vidare. »Snårskogsskräck«, talade Goethe om i »Harzresa om vintern«.

Många timmar senare, med tomt batteri i telefonen och på villovägar i skogen, skulle jag uppleva just detta. Men det är en annan text.

9.

Det är cirka 400 meters stigning innan man kommer upp på Brocken, ett par timmars rask gång. I skogen råder stiltje, man märker endast vindens rörelse i trädtopparna, det stilla suset. På naturreservatet i Harz är man ivriga att betona: skogen dör inte, den omvandlar sig till vildmark. Alla fallna träd, alla rotvältor som sträcker upp sina krokiga fingrar mot himlen, bildar näringsdepåer för nytt liv; överallt ser man en kommande skog. Min guide hyser som sagt tillförsikt, ändå är något ruttet i den tyska skogen.

»Våra skogar är sjuka«, sa nyligen jordbruksministern Julia Klöckner, och prognoserna för de tyska och europeiska skogarna pekar alla mot ett förvärrat tillstånd. Mellan 80–90 procent av alla tallar, granar, ekar och bokar är försvagade, deras kronor är »lättare«, det vill säga de bär färre löv och barr. Överallt i Tyskland upplever skogsvakter och skogsägare samma sak: träden dör och det går snabbt. På ett år kan en hektar med livskraftiga träd dö ut. Gröna, lummiga och mörka skogar förvandlas under en sommar till ljust bruna fält av kala träd.

Klöckner är givetvis inte bekymrad för trädens skull. För politiken och industrin är skogen först och främst en aldrig sinande förnybar resurs som står till vårt förfogande. Eller som kompensation för utsläpp på annat håll enligt devisen: ett planterat träd här, utjämnar en flygresa där. Men i ivern att exploatera och därefter plantera ny skog har de biologiskt rika skogarna ersatts av fattiga monokulturer med artdöd som följd. Det moderna skogsbruket har framgångsrikt strävat efter att öka skogens virkesvolym. På vägen dit har man förlorat skogen.

Jag kommer till ett parti med hundratals, eller är det kanske tusentals döda träd, utsugna på allt liv. På ostadiga rötter står de, det är bara en tidsfråga innan de faller. De vajar fram och tillbaka, Giacometti-träd, »Zum Tode verurteilt«. Jag hör det ohyggliga ljudet från de gungande träden, som från en gungstol besatt av onda andar.

Skogen är djup och mörk. Skogen dör. Franco Moretti, italienaren som gjorde geografin till litteraturvetenskap, upptäckte att de gotiska sagorna koncentrerades till triangeln mellan Rhenfloden, Schwarzwald och Harz. I sagornas värld går man in i skogen för att aldrig mera återvända. Och om man väl kommer ut igen blir man aldrig mer densamma. Harz är full av berättelser om dolda skatter, grymma Sachsiska furstar, gudomliga uppenbarelser och nygrundade kloster. Här plundrade rövarband genomresande och här jagade litteraturhistoriens första kvinnliga varulv: »I take it for granted, that you have heard people speak of the Hartz Mountains«, frågar den härdade sjökaptenen Krantz sin yngre kollega utmanande i Frederick Marryats novell »The White Wolf of the Hartz Mountains« (1839). Visst har han hört: »I have read of them in some book, and of the strange things which have occurred there.« »It is indeed a wild region.«

Harz är ett tyskt »Midsomer« och sedan länge är ordet »Harzkrimi« ett stående inslag i bokmarknaden med titlar som Djävulen från Brocken, I häxornas skugga, Döden i Harz, Skogsgrav eller Brockenskymning av författare som Helmut Exner, Gabriela Bock och Germaine Le Noir. Redan Heine noterade att punktligt klockan sex den sista april samlas de litterära damerna för te omkring Brocken för att få syn på häxornas dans. Överallt säljs små häxprydnader och annat krimskrams vid byarna kring djävulens berg, häxornas berg, myternas skogar. Harzmytologin har sedan länge införlivats i en uppfinningsrik turistindustri. Skogen återvänder som skräck, och därefter som kitsch.

Det berättas att Sachsarna, under kriget mot Karl den store, offrade åt »Wotan« på Harzbergens väldiga granitblock. Under stjärnklara nätter, iklädda hjortskinn och oxhudar med horn på huvudet, samlades de kring sina heliga berg, tände eldar och utförde riter som måste ha tett sig skrämmande för de anfallande frankerna. Kanske kommer sagorna från Brocken därifrån. Eller från det optiska fenomen som kallas Brockengespenst, Brockenspöket. En luftspegling där ens skugga kastas och förstoras i den omgivande dimman. Inte sällan omgiven av en färgskimrande gloria.

När man går genom Harz vet man inte om man promenerar i ett stycke natur eller ett stycke litteratur. »Träd vill inte vara med i dikter«, heter det hos Gunnar D Hansson. Det må vara rätt. Det finns inga träd i dikterna, blott »träd«, tryckta på industriellt processade träd. Harz är full av både träd och »träd«, och man frågar sig vad egentligen Heine menade med »så som livet är i stort, är det också i Harz«. Finns det egentligen någon visdom förborgad i Theodor Fontanes utsaga »kanske är lyckan närmare än vad du tror, och hänger på någon klippa i Harz«? Jag vet inte. Kanske borde man försöka följa diktaren Lenz exempel och gå på händerna över Goetheweg – med avgrunden under fötterna. Georg Büchners Lenz var en av romantikens få olyckliga naturvandrare. Men så blev han också galen. Precis som Hölderlin.

Jag möter få andra vandrare, Tyskland har precis stängt ned igen efter att den andra vågen av coronapandemin slagit över landet. Ett gäng cyklister flåsar förbi, en grupp pensionärer går åt motsatt riktning, en drönare dyker upp över skogsbrynet. Annars är det stilla, folktomt. Skogen. »Dit går man ensam«, som det heter hos Tranströmer, in i det vidsträckta, genom det tätbevuxna, till en växtlighet som bli allt vildare och allt mer levande ju högre upp man kommer. Här sluter sig skogen för människan, blir oåtkomlig. Träden sträcker sig inte längre mot himlen, utan böjer sig som krumma, vindpiskade gestalter.

Temperaturen sjunker, det är fuktigare, lufttrycket minskar. Jag inser att vi är nästan vid himlen, för strax ovanför mitt huvud ilar moln fram i hög hastighet, de sveps fram i vinden och över mitt ansikte byts sol till skugga och tillbaka till sol. Över skogen skyndar skuggan fram som om den var försenad till något. Färgerna försvinner för att strax åter lysa upp.

Över varandra tumlar stenar, vittnar om vilka våldsamma krafter som var i görningen här när den stora isen för cirka 18 000 år sedan drog över landskapet i sin reträtt mot norr. Heine föreställde sig Brockens väldiga granitblock som onda andars lekbollar, vilka de kastade mellan sig. Heidenstam såg bara »ett bizarreri af klippstycken«.

Överallt i litteraturen går resan från den vackra skogen, upp till bergets topp där man höjer sig över världen och möter det sublima. Utsikten från Brocken blir till berättelsernas klimax – en känslomässig rening som förberetts genom skogens, dalarnas, forsarnas milda skönhetsupplevelser.

Att komma upp på Brocken är som att komma upp till en annan värld. Temperaturen faller märkbart och vinden stegrar till stormstyrka. Jag ser flera andra besökare kämpa mot vinden. En cyklist faller. Jag själv kan luta mig med hela min tyng mot vinden, känna hur den river och sliter i kroppen. Brocken är Tysklands blåsigaste berg, och klimatet sägs vara jämförbart med Islands, täckt 306 dagar per år av dimma. Så också denna dag. Jag står med huvudet i molnen. Eller om det bara är kondenserad luftfuktighet? Orografisk dimma.

Insvept i »gyllene moln« skrev i alla fall Goethe, när han såg ut över »Teutschland«. Kanske såg han samma utsträckta landskap, jordbruksmark som böljar sig så långt ögat når, kullar, städer, floder? Möjligen såg han också väldiga kalhyggen som uppfläkta gapade mot himlen. Men såg han också de uttorkade träden, den döende skogen?

Mycket tyder på det. I slutet av 1700-talet var stora delar av Harz avskogad efter en intensiv avverkning som knappt kunde mätta efterfrågan på träkol från regionens gruvor. Därtill rasade den »stora masktorkan«: under tjugo år förstördes trettiotusen hektar granskog av granbarkborren. Redan då dominerade monokulturer av gran.

Det finns ingen evig skog, det finns inget evigt folk. Lika lite som en naturlighet vi kan söka oss tillbaka till. Men kanske finns det ändå en lärdom här. För från Brocken kan vi bevittna hur ett landskap, en skog, håller på att ta nya former. Utifrån detta granittorn kan vi överblicka obönhörliga processer. Vi kan inte vara säkra på vart de leder oss, eller om de bara lämnar oss efter sig.

Klimatkrisen är här, trösklarna har vi redan klivit över, och där finns något annat vi ännu inte känner. Men vi vet att det kommer vara annorlunda. Världen är i förvandling och denna tillblivelse är likgiltig inför oss. På toppen av Brocken, där vi tror oss kunna blicka ned, där vi tror att vi sitter på altaret, kan vi lära känna vår litenhet.

Dimman spricker upp, samlar sig strax därefter. Under mig glänser även de döda träden som guld.

Litteratur

Daniela Danz, Wildniß, Wallstein, 2020
Joseph von Eichendorff, Harzwanderung, Husum Druck, 2010
Johann Wolfgang von Goethe, Faust. Sorgespel, översatt av Viktor Rydberg, Albert Bonnier, 1876
– »Harzresa om vintern«, Aiolos #56-57, översatt av Matthias Pirholt, 2017
Goethe im Harz : Goethes Harzreisen in seinen Tagebüchern, Briefen, Dichtungen, red. Friedrich Dieter, Deutscher Kultur- und Heimatverlag, 1920
Verner von Heidenstam, Från Col di Tenda till Blocksberg, Albert Bonnier, 1888
Klassicitet och germanism, Albert Bonnier, 1898
Heinrich Heine, Die Harzreise, Husum Druck, 1980
Johannes von Moltke, No Place like Home, University of California Press, 2005
Rolf Peter Sieferle Der unterirdische Wald. Energiekrise und industrielle Revolution, Beck, 1982
Fortschrittsfeinde? Opposition gegen Technik und Industrie von der Romantik bis zur Gegenwart, Beck, 1984
Tomas Tranströmer, Samlade dikter och prosa 1954–2004, Albert Bonniers, 2012
Johannes Zechner, Der deutsche Wald. Eine Ideengeschichte zwischen Poesie und Ideologie 1800–1945, Philipp von Zabern, 2016

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.