Se inte upp. Flytta på dig!

Den indisk-amerikanska statsvetaren Parag Khannas vision för en upphettad värld är storskalig folkförflyttning. I kalkylen finns det gott om plats för spill. 

mobilitet

Den globala uppvärmningen är gårdagens nyheter. Det enda som återstår är att vi anpassar oss: anlägger bassänger under husen när himlen faller ned, täcker kustlinjen med rörliga översvämningsbarriärer, bygger katastrofsäker infrastruktur och målar husen med värmereflekterande färg.

De mest välbeställda köper bunkrar, så kallade »escape rooms«, lyxyachter som kan förvandlas till ubåtar och dyker ned under ytan där varken pöbelns missnöje eller naturens krafter når dem. Det är dåliga nyheter för de flesta av oss, men kan man klandra dem? Det offentliga har i viss mån redan givit upp. Vi vill förmildra klimatförändringarna, men helst inte offra något, i slutändan är ju också anpassning kostsamt. Nordamerikanska myndigheter har redan lanserat program för storskalig omlokalisering. »Att använda sig av skattepengar för att flytta hela samhällen från översvämningszoner är en idé som länge avfärdades som alltför radikal, men nu snabbt håller på att bli politik«, skrev The New York Times för inte så länge sedan.

Parag Khanna

Move: How Mass Migration will Reshape the World – and What It Means for You 

Weidenfeld & Nicolson, 2021

För de flesta människor betyder anpassning en sak: Packa sina saker och röra sig bort. Lämna den torra hettan och söka sig dit marken går att odla och vattnet att dricka, bort från det stigande havet och från lågland. Om jordens medeltemperatur börjar röra sig mot tre grader högre i jämförelse med industrialismens början, kan vi förvänta oss en miljard klimatflyktingar. När termometern rör sig mot fyra grader så kommer mer än halva planeten bli ofruktbar.

Folkförflyttning mot norr

Men vart ska dessa människor ta vägen? Den indisk-amerikanska statsvetaren, rådgivaren och författaren Parag Khannas visionära förslag är en »storskalig omlokalisering av människor … till transnationellt finansierade och styrda områden« på jordens norra halvklot.

Move: How Mass Migration Will Reshape the World – and What It Means for You (2021) argumenterar entusiastiskt för att alla andra alternativ är sämre: Fragmentisering, stängda gränser, »feodala stadsstater«, ett klimatapartheid där de som kan köper mark i stabila områden som Nya Zeeland, Skandinavien eller Kanada och resten lämnas åt sitt öde i en värld av stigande temperaturer med allt intensivare naturkatastrofer, torka och översvämningar, krig om vatten, mark och andra knappa resurser som följd.

Invandring är dessutom nödvändigt för den rika världens krympande demografi, skriver Khanna. Ryssland, Nordamerika och Europa behöver migranter för att rädda sina ekonomier och klara av framtida infrastrukturella utmaningar. Vem ska bygga den så kallade gröna infrastrukturen? Unga, rastlösa och arbetslösa män från Sydostasien och Afrika, svarar Khanna. Vem ska ta hand om västvärldens åldringar? Filippinska sjuksköterskor.

Global ingenjörskonst

I sina bästa stunder är Move en framsynt appell för en mindre främlingsfientlig värld. Andra gånger verkar Khanna betrakta världen som ett strategispel, som SimCity eller Civilization. Det är en global ingenjörskonst från dem som tror sig behärska planeten. Khanna vill »designa« den politiska geografin. »När vi börjar planera att omflytta populationer«, kan Khanna, helt utan ironi, börja en mening.

Terraformering och geoengineering ska få det arktiska landskapet att blomstra: med ett geografiskt område i storlek motsvarande den afrikanska kontinenten kan dess fem miljoner bli »en miljard eller fler«. Om Sibirien länge var ett område människor sökte lämna, kan det framöver erbjuda fertil jord, stabilt klimat och säkra framtidsutsikter för miljoner kineser och indier som flyr sina klimatstressade hemländer. Visserligen talar Vladimir Putin om immigration som ett gift – men realpolitiska mål, förutspår Khanna, kommer att trumfa etnonationalism. Och, spekulerar statsvetaren, är inte Mongoliet, Kazakstan, Uzbekistan och andra centralasiatiska republiker allt för glest befolkade? Dessa staters 60 miljoner invånare kan enkelt öka till 200.

Khanna fantiserar om att de nordiska länderna ska öka sin befolkning från cirka 30 miljoner till 150 och därmed gripa sin chans att bli »ett blomstrande multinationellt samfund« och utvecklas till post-nationella nationer, smältdeglar med engelska som det gemensamma språket.

Man behöver inte mycket fantasi för att föreställa sig de spänningar detta skulle kunna innebära såväl inom som mellan länder. Khanna är uppenbart ointresserad av de politiska och sociala följderna av de senaste årens stora migration, som är försumbar i jämförelse med vad som komma skall. I den globala ingenjörskonsten finns inget rum för friktioner, finns inget behov av att fråga vad enskilda medborgare i den stora omflyttningens målländer tycker; inga ursprungsbefolkningar på Grönland, norra Skandinavien, i Kanada eller i Sibirien att respektera. 

Inte heller dryftas frågan om alla människor verkligen är beredda att ge upp sin hemhörighet. Det är som om Khanna föreställer sig att alla kan eller önskar sig en tillvaro som digitala nomader, pendlandes mellan världens metropoler. Men vi vet gott och väl att alla inte kommer kunna flytta. Att vissa är för gamla, sjuka, ensamma, för fattiga eller för känslomässigt bundna till den jord förfäderna brukat, den jord där de ligger begravna. Man ska nog inte underskatta antalet människor som hellre går under än lämnar sina hem. 

Man får lätt intrycket att Khannas sak är den professionella medelklassens, de som redan är mobila, arbetar inom IT och teknologi. Visst, han tar upp kringflyttande jordbrukare, byggarbetare och kvinnliga vårdare med. Men det är uppenbart: I kalkylen ingår ett visst mått av spill.

Totalitär liberalism och längtan efter en global suverän

Varför alls ta Khannas visioner på allvar? Därför att hans idéer marknadsförs som »realism«. Hans omförflyttningsplaner är skrivbordskonstruktioner som man inte skulle behöva ägna tid åt om det inte vore för att de visar på ett tankesätt som vinner stöd inom klimatdebatten, och ju desperatare läget blir – ju mindre chansen är att nå en mindre katastrofal uppvärmning – desto mer griper vi tag i de halmstrån som finns kvar: teknologin och den gröna energin. Vi vänder oss till radikala idéer som Khannas.

Det stora problemet är att Khanna ser fyra graders temperaturökning som ett faktum och att bokens underliggande premiss är nödvändigheten att bevara det rådande ekonomiska systemet – även om priset är att vi kastar överbord idéer som demokrati, regionalt självbestämmande och statlig suveränitet.

Khannas visioner kräver upprättandet av en global suveränitet, en världsstat, som i klimatkrisens spår vinner legitimitet att förvalta saker som färskvatten, koldioxidutsläpp, klimatflyktingar och just att administrera folkomflyttningen. Khanna är till synes ointresserad av hur en sådan global suveränitet närmare ska se ut; hur den ska komma till stånd, eller vilka makter som kommer vara drivande i dess upprättande. Kanske bäst så. Ju mindre människor vet i förväg desto lättare att införa överstatliga, icke-demokratiska styrelseformer i ett undantagstillstånd, i ett så kallat tvingande nödläge som klimatförändringar kanske kommer uppenbaras som.Frågan är hur auktoritär en sådan auktoritet måste bli för att genomföra sina mål. 1900-talet var de stora folkomflyttningarnas århundrade, långt ifrån alla skedde frivilligt. Också detta talar Khanna ogärna om: nationalsocialismens deportationer, Sovjetunionens folkomflyttningar som skedde för mer än ett halvt sekel sedan men vars effekter fortfarande göder konflikter och blodspillan. Enligt Khanna måste framtiden underkastas den teknologiska förvaltningens predikat, men har vi inte lärt oss att sådan social ingenjörskonst snabbt riskerar att bli totalitär? 

De nya naturkrafterna

Naturkatastrofer kallar vi orkaner, översvämningar, värmeböljor och skogsbränder. Men börjar de inte bli allt mindre »naturliga«? Tar de inte allt mer form av fantasier, mardrömmar och fiktioner? Man kan argumentera för att ordet naturkatastrofer förtiger faktumet att katastrofernas intensitet och frekvens är orsakade av ett kol-, gas- och oljedrivet ekonomiskt system som inte känner någon annan gräns än den evigt expanderande, av en faustisk pakt, en tillväxtmaskin som hellre imploderar än saktar ned. 

I antropocen socialiseras naturen. Det motsatta verkar ske med det sociala: teknologi, ekonomi, digitalisering, mobilitet naturaliseras. De blir den nya tidens naturkrafter och det enda som återstår då är att anpassa sig till dem. Kapitalismen görs till en fysisk lag. Inskrivet i världen som tyngdkraften, planeternas rörelse kring solen, termodynamiken. 

Liksom temperaturstigningar ökar gasers volym, sprider sig människor när den globala medeltemperaturen upphettas. Att migrationen kommer öka under klimatförändringarna, och det drastiskt, är inget kontroversiellt påstående. Men innebär det att vi måste underkasta oss tech-kapitalismens projekt, så som det formuleras av Khanna? Att vi måste bli en generation digitala nomader som lever i flyttbara städer eller i 3D-printade och prefabricerade mini-hus, som klickas hem från Amazon för ett par hundra tusen kronor, medan bröd och skådespel tillhandahålls av drönare som levererar vadsomhelst närsomhelst.I Khannas framtid är människor lika mobila som varor och kapital. Vi ska flytta på oss efter säsonger och efter jobb, slå upp våra billiga bostäder varhelst det finns företag som erbjuder sysselsättning och en tomt att hyra. Bli »kvantmänniska«, och liksom partiklarna i kvantfysiken saknar en fast plats utan befinner sig på flera samtidigt. Det låter mer som ett hot än ett löfte om en bättre tillvaro. Soffpotatisar, stugsittare får lämna plats. Skuggsidan i Move är en global arbetskraft av överflödiga redo att flytta varthän jobben finns. Ju fler överflödiga desto lägre löner, slutligen arbete i utbyte mot kost och logi i husvagnar.

Teknologiskt önsketänkande

Allt detta ska fungera med vätgas-drivna flygplan i skytteltrafik mellan Sverige och Spanien, med kall fusionskraft, flytande hydrogen, vägar som laddar bilen medan den kör, täckta av solceller med koboltfria batterier, »smarta hus« som i princip värmer, kyler och regenererar sin egen energi. Khannas tillit till dessa teknologier är mer religiöst än realistiskt. Han förtiger att de fortfarande är ineffektiva, befinner sig i en experimentell fas och att det saknas garantier för att de någonsin kommer bli bärkraftiga. Hur länge har vi inte hört att koldioxidlagring snart är här? Den här teknikoptimismen är inte harmlös. För världsingenjörer som Khanna är geoengineering som till exempel »solar radiation management« – alltså teknologin att spruta svavel in i atmosfären för att reflektera bort solljus – problemfritt. I den verkliga världen saknar vi kunskap om vad ett sådant ingrepp i atmosfären faktiskt kan komma att innebära, för människor, djur och ekologin.

Låt oss säga som det är: Den globala eliten vill inte ge upp någonting och det vill inte heller den globala medelklassen. Och med böjelse för rättvisa insisterar man på att alla andra människor ska få samma möjligheter att leva i samma teknologiska överflödssamhälle. Det är en omöjlighet och därför blir teknologin snabbt teologi. 

Move må vara full av skygglappar men driver en stark tes för att migration inte behöver vara ett problem utan en förutsättning för ett dynamiskt samhälle. Det är dessutom den första stora boken om frågan som troligen kommer bli smärtsammast att hantera i en upphettad värld. Men, nota bena, vi är fortfarande vid dryga en grads uppvärmning och inte vid fyra grader – som Khanna håller som premiss för hela sin argumentation. Det kommer bli varmare, men behöver inte bli så varmt. Två grader är fortfarande en möjlighet, två och en halv likaså. Allt som krävs är att stater och företag börjar hålla sina löften. 

Det finns starka sociala rörelser för nerskalning och nerväxt. För en annan social och ekonomisk ordning. Khannas teknokratiska tillväxtideologi däremot driver hettan uppåt och migrationsströmmarna framåt. Det är en återvändsgränd förklädd som framsteg. För så lätt kommer vi inte undan. Tyvärr. Det är bara att vänja sig. Framtidens problem kommer inte lösas med massiva folkomflyttningar, och om det mot förmodan kommer kunna formeras en transnationell suveränitet som kan vinna gehör för en ny folkvandring, möter den nya, och inte helt okända problem.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.