En ensam man på en avskalad scen. Han ber publiken föreställa sig: ett hav, vågorna som slår mot stranden, vid horisonten bergsryggarnas siluetter. Han ber oss föreställa oss sanden, stenarna, det karga landskapet. Sen berättar han historien om Europa. Hon leker på stranden när hon plötsligt får syn på en tjur med snövit päls. Zeus i en av sina många förklädnader närmar sig Europa: Var inte rädd, tycks tjuren säga, kom upp på min rygg. Och Europa sätter sig på djuret och de försvinner ut i havet.
Europas bror Kadmos skickas ut för att hitta henne, men sökandet förblir fruktlöst. Till slut frågar han oraklet i Delphi efter råd, hon säger åt honom att ge upp sitt sökande och i stället driva på en ko så länge tills den stupar och där grunda en stad. På platsen där kon slutligen fallit till marken bevakar en drake en källa. Kadmos dödar den, ovetande om att draken är krigsguden Ares avkomma. På Athenas inrådan sår han drakens tänder. Draksådden. Ur jorden växer krigare som direkt börjar slå ihjäl varandra. Fem män överlever och med deras hjälp bygger Kadmos, på kreaturets och drakens lik, staden Thebe.
En civilisation grundad på ett kadaver, på mord av natur och mytologi. Det kan inte gå väl. Och det gör det inte heller. Den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig – efter Jon Fosse den enda dramatikern som förekommer i Nobelprisspekulationerna – har tagit sig an detta mytologiskt rika stoff och spänt en båge från stadens grundande till dess undergång. Anthropolis, människornas stad, i regi av teaterchefen Karin Beier, är en cyklus i sex delar som haft premiär varannan vecka på Hamburger Schauspielhaus under hösten och vintern 2023.
Oidipus and chill
Anthropolis är teater som Netflix, med cliffhangers och spänningsbågar som sträcker sig över avsnitten. När man väl sett en pjäs suktar man efter mer. Teatern arrangerar till och med binge-watch-helger där man kan se alla pjäserna på rad. Kanske är Netflix-formatet ett genialt drag för en teater som för en asymmetrisk kamp mot de digitala jättarna för att vinna publikens ändliga uppmärksamhet, och som fortfarande har svårt att komma upp i besökstalen som rådde före pandemin.
Här finns allt man behöver för fem kvällar med ond bråd död och chill: vilda backanaler, brodermord, incest, blodiga maktkamper, gudar i mänsklig gestalt, hybris och körsång.
Det skulle kunna vara ett billigt trick. Schimmelpfennig och Beier har emellertid högre ambitioner och större anspråk än så. De vill berätta om ursprunget till vår civilisation, ställa frågan: vart gick det fel? Stämmer vår idé om människan som en förnuftig och upplyst varelse överens med verkligheten? Är inte människans skuggsida, de irrationella affekterna en lika betydande del av vem hon är?
I Anthropolis har Schimmelpfennig omarbetat och skrivit vidare på Aiskylos, Euripides och Sofokles verk. Här finns allt man behöver för fem kvällar med ond bråd död och chill: vilda backanaler, brodermord, incest, blodiga maktkamper, gudar i mänsklig gestalt, hybris och körsång.
I Prolog berättas bakgrundshistorien om Thebes grundande. I Dionysos har Kadmos barnbarn Pentheus blivit kung när en ny Gud från Asien kommer till staden och begär att man ska tillbe honom. När kungen vägrar störtar makten in i en djup kris, slutet är blodigt, Pentheus sönderslits av backanterna, bland dem hans mamma. Dionysos har segrat. Thebe försjunker i anarki.
I Laios har en annan av Kadmos barnbarn tagit över tronen. Här är han en ovillig regent som hämtas från en inte oangenäm exil för att styra upp staden. Laios är far till den olycksalige Oidipus som seriens tredje del handlar om. I Iokaste står Oidipus mor i centrum som förmedlare mellan sina – och Oidipus – två söner, Eteokles och Polyneikes, vars brödrafejd hotar att urarta i krig. Slutligen i Antigone straffas Iokastes dotter med att begravas levande efter att hon trotsat den nya kungen Kreons order att låta Polyneikes ruttna på fältet, och begravt sin bror.
Thebes uppgång och fall
Hela historien om Thebes uppgång och fall spänner hos Schimmelpfennig över bara några få generationer. Att få hela myten, från Europa, till Dionysos, Oidipus och Antigone, berättad i en sammanhängande svit är fascinerande. Det förstärker de enskilda ödenas tragik och gör den ödesbestämdhet som kännetecknar alla grekiska tragedier ännu plågsammare att bevittna: Ingen kan fly sitt öde, förgångna ogärningar fortsätter att föda olycka och lidande.
I alla sex episoder ligger kadavret från den döda kon på scen, publiken ska inte få glömma bort vilka offer som gjorts för att resa denna stad, i Antigone återstår blott de nakna benpiporna. Johannes Schütz scenografi är genomgående avskalad, scenen är svart och stor. Nästan för stor. Tillräckligt stor för att Pentheus ska kunna rida över den med häst, för att rösterna nästan ska gå förlorade, för att fästningsverk ska kunna resas på den och därefter raseras.
Schimmelpfennig har reducerat de antika källtexterna, kokat ned dem och destillerat dem tills han har hittat en helt egen ton. Den höga, deklamerande stilen i de antika tragedierna har fått ge vika för ett modernare språk, som för den delen inte upplevs som ansträngt. Det beror på att Schimmelpfennig är en tonsäker dramatiker som noggrant lyssnar av språket för att få det att låta otvunget. Skådespelarna bär moderna kläder, jeans och t-shirt; när härerna samlas utanför Thebes murar är det med maskingevär och artilleri. När berättaren återvänder i slutet av Antigone och blickar ut över det som en gång var världens mäktigaste stad ser han bara ruiner: »På taken står resterna av väldiga gamla bokstäver som tidigare glödde i natten, Samsung och Kia och Coca Cola.«
Stolhet, ära, högmod, maktanspråk driver människan gång på gång i lidande och ond bråd död.
Att göra antikt stoff samtida, till exempel låt Oidipus gestalta en modern och dekadent diktator, eller sätta Antigone i en samtida krigszon, är alltid ett vågspel. Hos Schimmelpfennig fungerar det ovanligt väl. Antagligen därför att han skrivit om stoffet helt och lyckats skapa en spänning mellan det arkaiska och samtida. Det främmande och ofattbara i de antika tragedierna får förbli främmande, det i stoffet som är oss förtroget (våldet, kriget, maktkamperna) görs än mer förtroget genom att det förlänas en samtida klädnad. Den insikt som publiken lämnas med är att den som studerar historien inte lär sig att förhindra dess upprepning, utan snarare att historien utgör en kontinuerlig upprepning av samma misstag.
Men Schimmelpfennig tar också publiken i handen när han på scen låter åskådarens tvivel artikuleras. Han förhandlar så att säga stoffet med publiken och för in en sekulär skepsis i det mytologiska stoffet. »Verkligen?« »Det kan inte vara sant?« När det berättas att Dionysos föddes ur Zeus lår: »Vilket struntprat!«. Så hämtar man in publiken – får den på sin sida, lockar den till skratt – innan fällan slår igen. Katarsis, fruktan, medlidande.
Krigets meningslöshet
Det bränner ofta till. Inte minst i Iokaste, serien fjärde del. Ukraina och Gaza: Schimmelpfennig behöver inte nämnda dessa platser, berättelsen om brödrakriget mellan Eteokles och Polyneikes leder effektivt ändå tankarna dit.
Krigets meningslöshet blir tydligt många gånger under föreställningen. Det är så lätt att undvika. Ändå förmår inte parterna att sansa sig, styvnackade går de med öppna ögon mot sin förintelse eftersom de vägrar att backa från sin rätthaverism. Stolhet, ära, högmod, maktanspråk driver människan gång på gång i lidande och ond bråd död.
Vad får vi för vårt sturska fasthållande i rationalitet när det irrationella hela tiden hotar att bryta upp genom ordningens sprickor?
»Det här kriget medför inget annat än oräkneliga offer, som alla krig«, säger Iokaste vid förhandlingsbordet. »Om det inte finns någon fred, måste den förhandlas«. Hon manar sina söner till besinning: »Glöm ursinnet, glöm vreden – se varandra«. De båda bröderna upprepar sina tomma fraser – sina maktanspråk. I pjäsen talas det om förkolnade rester av en störtad helikopter, om stridsvagnar, oljeraffinaderier, FN:s blå hjälmar, humanitära korridorer, tv-kameror vid sidan av vägen och en explosion i en skola.
Kriget tar tvärt slut: Med offret av Menoikeus, de båda brödernas död eller ett gudomligt ingripande. Schimmelpfennig och Beier håller publiken i ovisshet. Alldeles oavsett bjuds ingen försoning, tvärt om. Nästa tragedi är redan antydd: Antigones.
Ingenting är våldsammare än människan
Karin Beier skapar kraftfulla bilder: Menadernas sönderslitning av Pentheus skildras i en rusig scen med upp till tjugo trumslagare som rytmiskt arbetar upp en medrivande extas. Drottningen Agaues förtvivlan när hon i slutet av Dionysos flyttar om om sin sons likdelar som ett pussel efter att hon insett att det är hon som slitit honom i stycken. Eteokles som bygger upp sin mur med vita tegelstenar samtidigt som hans bror försöker riva den med en överdimensionerad hammare. Antigone som vilt dansar över scenen i brudslöja med ett skelett i armarna medan vitt damm från kalksten yr omkring henne. Det är scener som stannar i en och verkar långt efter att ridån gått ned.
Att det emellanåt svajar i en så lång och omfattande serie pjäser är ofrånkomligt, mindre lyckade partier och scener överser man gärna, för i det stora hela är Anthropolis vacker och skrämmande, blodig, skakande och berörande teater som tar sig an den väldiga frågan vad människan och hennes civilisation är. Vad får vi för vårt sturska fasthållande i rationalitet när det irrationella hela tiden hotar att bryta upp genom ordningens sprickor? Hur kan vi tro att en kultur byggd på rovdrift och våld inte kommer hemsökas av det förträngda?
»Märkliga är många / ting, märkligast av alla människan«, sjunger kören i Jan Stolpes svenska Antigone-översättning från 2003. Hos Schimmelpfennig har utsagan skärpts och utsägs av tragedins huvudperson: Mycket är våldsamt, men ingenting är våldsammare än människan. Bakom henne tornar en ändlös rad av fruktansvärda dåd. Hon står vänd mot dem, som en historiens ängel.
