Fler och fler politiska beslut fattas utanför de nationella parlamenten, politiken har internationaliserats men offentligheten är fortfarande nationellt präglad. Sedan starten 1998 har tidskriftsnätverket Eurozine genom översättningsavtal, nyhetsbrev och innehållsförteckningar på engelska kopplat samman nationella offentligheter med varandra och banat väg för en ny, potentiell europeisk offentlighet. Eurozine, med säte i Wien, består för tillfället av 80 partnertidskrifter vilka ges ut på 32 språk i 33 länder och på eurozine.com publiceras artiklar från några av Europas ledande tidskrifter på minst två språk.
Sedan mars 2015 är också Vagant med i nätverket. Vi fick en pratstund med den avgående chefredaktören Carl Henrik Fredriksson, tidigare chefredaktör för Ord & Bild, för ett samtal om Europa, tidskriften och en ny offentlighet som kan svara mot såväl det förändrade politiska som det kulturella och mediala landskapet.
– Kan du kort berätta för Vagants läsare hur Eurozine uppstod?
– Eurozine har sitt ursprung i en liten grupp kulturtidskrifter från Västeuropa vars redaktörer började träffas redan på 80-talet – det första mötet ägde rum i Schweiz 1983. Sedan dess har nätverket träffats en gång om året för att diskutera gemensamma problem och angelägenheter: allt från distribution och ekonomi till frågor om redaktionellt innehåll.
Någon gång, ungefär i mitten av 90-talet, blev det uppenbart att potentialen var så mycket större än dessa årligt återkommande möten. Vi var några stycken som bestämde oss för att tillsammans skapa ett slag virtuellt center för detta löst sammansatta nätverk. Eurozine blev frukten av denna outnyttjade potential.
– Hur fungerar nätverket?
– Helt kort kan man säga att det fungerar såhär: Du har en tidskrift i Slovenien, exempelvis litteraturtidskriften Sodobnost, som publicerar en text på slovenska i sitt nya nummer; en text som har potential att intressera en större läsekrets än de som läser slovenska. Då översätts texten till engelska och vid enstaka tillfällen också till tyska och franska. När den sedan publiceras – på både engelska och slovenska – på Eurozines webbplats har den plötslig en potentiell läsekrets som är mycket större.
Den viktigaste delen av Eurozines läsekrets är emellertid de 79 andra redaktörerna i nätverket. Där sitter till exempel en redaktör i Estland och jobbar med ett nummer och upptäcker den slovenska texten, översatt till engelska och publicerad i Eurozine, och inser att det är ju exakt den texten som numret behöver och översätter den, naturligtvis inte från engelska utan från slovenska, till estniska och publicerar den i sin tidskrift.
På så vis reser de här texterna från en nationell offentlighet, från en tryckt tidskrift, från ett litet språkområde över en internationellt tillgänglig webbplats, och därifrån tillbaka till en annan liten nationellt definierad och tryckt offentlighet. Den resan, detta utbyte, det är själva grundtanken med Eurozine.
– Har ni några siffror på hur många och vilka som läser Eurozine.com?
– Vi har ungefär 200 000 unika läsare per månad, vilket vi är glada och nöjda över, det kan naturligtvis bli fler, men i den här delen av kulturvärlden är det mycket.
Eurozine har fått, det måste man nog säga, ett rejält inflytande. Texter vi publicerar hamnar ofta på kurslistor; där sitter studenter och lärare på London School of Economics eller något universitet i låt säga Indien eller Grekland och läser våra och våra partnertidskrifters artiklar. Läsarna utgörs annars av vad man kan kalla en bildad allmänhet, snarare yngre än äldre, många från de skandinaviska länderna, tyskspråkiga Europa och från Östeuropa. Vi har färre läsare i Sydvästeuropa eller i Belgien och Holland.
– Att tidskrifter har för få läsare, skriver nog de flesta redaktörer under på. Eurozine kan vara en väg till att nå fram till fler – vad gör ni för att få flera läsare?
– Jag tillhör dem som fortfarande på något sätt håller mig till Jürgen Habermas modell av den borgerliga offentligheten och offentlighetens betydelse. Sedan La République des Lettres uppstod på 1600-talet har tidskrifter spelat en oerhört viktigt roll för framväxten av en offentlighet.
Nu talar många om behovet av en ny europeisk offentlighet som kan spegla förändringarna på politikens område, men jag tror att den offentlighet som tidskiftena utgör är lite för liten för att kunna fylla den funktionen som den borgerliga offentligheten har fyllt åtminstone sedan 1800-talet – och som är grunden för Habermas teori – nämligen en plats där alla medborgare i ett samhälle potentiellt kan mötas och diskutera viktiga frågor för att komma fram till någon slags gemensam hållning. Tidskriftsoffentligheten är helt enkelt för liten för det. Däremot kan den vara en väldigt viktig motoffentlighet eller ett korrektiv till en större offentlighet.
Jag har hela tiden, redan när jag arbetade med Ord & Bild i Sverige i slutet på 90-talet och i början av 2000-talet, tyckt mig se en outnyttjad möjlighet i ett samarbete mellan å ena sida de smala kulturtidskrifterna och å andra sidan en bredare offentlighet, exempelvis dagstidningarna. Dagstidningar har varit ganska dåliga på att förstå att vi befinner oss i en ny situation, och därmed misslyckats att leva upp till de nya krav som ställs. Politiken har till stor del flyttat fokus från nationella institutioner, till transnationella politiska forum. Dagstidningarna och andra massmedier har inte hängt med – tidskrifterna däremot har alltid varit internationella. Dagstidningarna har något att lära av tidskrifterna här.
– Varför tror du att ett sådant samarbete inte kommit till stånd?
– Det senaste halva seklet har dagstidningarna varit ganska skeptiska mot att samarbeta med tidskrifterna. Å ena sidan har man sett med lite förakt på den här förhållandevis lilla offentligheten som tidskrifterna utgör. Man har från dagstidningarna, även på kulturredaktionerna, talat om elitism. Samtidigt har man varit full av både fruktan för och beundran av de här tidskrifterna, just därför att de är så prestigefyllda. För det är något särskilt att bli publicerad i en kulturtidskrift. Tidskrifter tillåter en helt annat längd på artiklarna, en annan möjlighet till reflektion, vilket väckt ett visst mått av avund hos tidningsmänniskor. Denna märkliga kombination av avund, förakt och attraktion har inte varit någon bra utgångspunkt för samarbete, men nu har dagstidningarna hamnat så djupt i sin kris att man helt enkelt måste öppna sig för nya modeller och samarbeten. Transnationalisering och globalisering ställer nya krav på dagstidningarna och de har haft svårt att fylla sin uppgift i denna nya situation. Att närma sig tidskrifterna skulle kunna vara ett sätt att ändra på det.
– Om vi talar om Sverige och Norge, hur ser situationen för tidskriften ut i de olika länderna?
– Den statliga tidskriftspolitiken skiljer sig åt. Sverige har ända sedan 70-talet haft ett innovativt tidskriftsstöd som är inriktad på mångfald, vilken har resulterat i en ojämförligt stor mängd riktigt bra tidskrifter. Tittar man på övriga Europa finns det nog inget jämförbart land. Nu håller den modellen på att urholkas och att spricka i kanterna.
I slutet av förra året höll det på att gå riktigt illa. I en absurd parlamentarisk situation föreslogs tidskriftsstödet sänkas rejält, något som förmodligen hade inneburit att de allra flesta tidskrifterna hade gått i graven. Förslaget gick lyckligtvis inte igenom – men det visade på hur bräcklig denna modell är. Idag tar mycket få svenska förlag ansvar för tidskrifternas finansiering. Historiskt har tidskrifterna varit oundgängliga för det litterära och intellektuella systemet. Bonniers och Norstedts handlar oerhört kortsiktigt här: de skulle kunna vara ett komplement till det statliga tidskriftsstödet.
I Norge ser det lite annorlunda ut. Där finns fortfarande en del kvar av traditionen att tidskrifterna delvis finansieras av förlagen. Båda länderna har i en internationell jämförelse enormt bra tidskrifter, som Vagant och Samtiden i Norge och Glänta och Ord&Bild i Sverige. Norge saknar riktigt starka samhällsmagasin, som svenska Arena, men har å andra sidan sina veckotidningar, som Morgenbladet. I grund och botten finns det i båda länderna, trots olikheterna, en enorm bredd och kvalitén är mycket hög, även ur ett europeiskt perspektiv.
– Eurozine har sitt säte i Wien, en stad i skärningspunkten mellan öst och väst, nord och syd, ett kulturellt och symboliskt centrum för Europa. Samtidigt ligger staden långt ifrån det ekonomiska och politiska centrumet som kanske är Bryssel och Frankfurt?
– När Eurozine startade i slutet av 90-talet var en av målsättningarna med projektet att försöka överbrygga klyftan mellan Västeuropa och Östeuropa, en klyfta som då fortfarande var mycket djup, inte minst på det intellektuella området. Om man tittar på kartan så ser man att Wien är Europas geografiska mittpunkt, det är nära till i princip allt. Men minst lika viktigt är den symboliska geografin. Jag ska inte falla tillbaka i någon nostalgi, men om man tittar på en film som Den tredje mannen (1949) ser man vilken viktigt roll Wien spelade som en utbytesplats mellan öst och väst. Wien ligger öster om Prag men hör ändå till Västeuropa och historiskt har det varit centrum i det habsburgska imperiet, vars gränser löpte från Ukraina till Italien.
När vi startade Eurozine hade det varit omöjligt att få gehör för projektet i säg Stockholm eller Göteborg, men i Wien, med dess symboliska geografi, fanns det möjligheter att hitta också politiker som ville stödja idén. Staden har varit del av 1900-talets alla stora katastrofer och geopolitiska förändringar. Från första världskriget och det habsburgska imperiets fall, till andra världskriget, Förintelsen, kalla kriget, Jugoslaviens upplösning och murens fall 1989. Och alla dessa händelser speglas i den här stadens mentala konstitution, dess geografi och topografi. Allt detta gör att det är lättare – tror jag – att göra Eurozine i Wien än någon annanstans i Europa.
– Eurozine grundas 1998, ett år innan IT-bubblan sprack, som en nättidskrift. Med en nutida blick framstår Internet då som något nära nog utopiskt, fritt och diversifierat. Att det fanns en utopisk idé om vad internet kunde vara och innebära, hur viktigt var detta för Eurozine när ni startade?
– 1997, på en nätverkskonferens i Moskva, höll jag ett föredrag – jag tror att titeln var «On World Brains and Super Encyclopedias» – om Internet. Det var samma år som idén om Eurozine presenterades för första gången. Redan från början var nätet och dess möjligheter en av projektets kärnor. Vi möttes dock av en enorm skepsis från de av våra redaktörskolleger som var närvarande. För många av dessa tidskriftsmänniskor, som varje dag arbetade med intellektuellt avancerade texter, var Internet framförallt två saker: pornografi och korta nyhetssnippets. Vi var inte fler än fem av mer än 70 tidskriftsredaktörer som tyckte att det här kunde bli någonting.
Från början gick projektet under namnet Euro. Det hör till saken att den gemensamma valutan på den tiden gick under namnet ecú, vilket också det visar vilken enorm förändring som samhället har gått igenom de senaste 15 åren. Det fanns en utbredd uppfattning – inte bara bland redaktörer utan även hos en mycket bredare läsekrets – att långa, reflekterande och analyserande texter inte hörde hemma på Internet. Envist argumenterade jag naturligtvis mot den här inställningen. Och vad vi gjorde var inte att använda Internet på något särskilt innovativt sätt. Framförallt var det för oss en ny distributionskanal, ett sätt att leverera texter från ett plats till en annan. Vad som hände – vilket också var vår tanke – var att man skrev ut texterna och läste dem: på sandstranden, i badkaret eller på tunnelbanan.
Vad som avskräckte många redaktörer var tanken på att nätet drastiskt skulle förändra våra läsvanor och leda till att folk bara vill läsa korta texter. Naturligtvis förändrar internet våra läsvanor, men de längre texterna, essäistiken, lever och frodas där – och det finns fortfarande en enorm potential för tidskrifterna att göra massor olika saker på nätet.
– Tycker du att det europeiska samtalet är tystare idag än efter första eller andra världskriget? Behövs det geopolitiska katastrofer eller omvälvande händelser för att vi ska behöva tala med varandra?
– Det vore väldigt lätt att svara ja på den frågan. Att peka på andra historiska epoker och hävda att det minsann var bättre förr, att vi befinner oss i en ständig degenerationsprocess, är ju något av en favoritsysselsättning bland intellektuella. Jag är inte så säker på att det stämmer. Men om det stämmer att vi behöver en kris eller katastrof för att börja tala, så undrar jag om vi inte befinner oss i en sådan nu. Visserligen förs inget större krig i paritet med första eller andra världskriget, och folk dör inte i miljoner inom Europas gränser, men nog är läget tillräckligt krisartat för att vi har incitament nog att diskutera över nationsgränserna: den ekologiska krisen och den globala uppvärmningen, en alltjämt pågående finanskris, Rysslands annektering av Krim, tusentals människor som drunknar i Medelhavet på väg mot fästningen Europa…
Dagstidningar har tillsammans med radio och TV fyllt en väldigt viktigt funktion och varit en grundpelare i det demokratiska systemet – vi talar till och med om media som den tredje statsmakten. Men massmedias roll har definierats utifrån nationalstaten. Förr eller senaste kommer någon att ifrågasätta de högtidliga deklarationerna om dagstidningens oerhörda vikt för det demokratiska samtalet och för samhället. Någon kommer att säga att kejsaren är naken, att de inte längre uppfyller sitt uppdrag.
Upp emot 70 procent av alla beslut som angår människor fattas inte länge i de nationella parlamenten utan i Bryssel, Strasbourg och i andra transnationella organisationer och institutioner. Men rapporteringen speglar inte detta – och det handlar inte bara om att rapportera från politikens centrum, utan om att etablera ett sammanhang för alla diskussioner om våra liv och vårt samhälle. De etablerade, breda medierna representerar helt enkelt inte den transnationella och globala värld vi lever i, och det är ett problem.
För att den norska eller svenska borgerliga offentligheten ska fortsätta vara relevant och fylla sin funktion i det demokratiska systemet, måste de införliva perspektiv och åsikter som inte har sitt ursprung inom den egna nationens gränser. Annars får man nog från medias håll upphöra med att hävda att man är så oerhört viktig för demokratin. Kanske måste också staten omvärdera sitt presstöd.
Under många år har ledande intellektuella och opinionsbildare talat om vikten av en europeisk offentlighet, och identifierat en europeisk offentlighet med europeiska medier. Man har tänkt sig att man läst samma tidning i Stockholm som i Budapest eller sett på samma TV-kanal i Thessaloniki som i Falun. Det man har tvingats att inse är att det är väldigt svårt att få till stånd sådana breda transnationella medier. Det som verkligen krävs för att upprätta en europeisk offentlighet värd namnet vore att öppna upp de nationellt definierade offentligheterna – dagstidningar, tv, radio, men naturligtvis också tidskrifter – för andra nationellt definierade offentligheter, och på så sätt koppla samman en rad tidigare isolerade diskussionsrum, få dom att kommunicera med varandra. Man måste inte skapa helt nya europeiska medier utan bygga på redan etablerade kanaler.
Eurozine är i någon mening en modell för vad jag talar om här. Inte först och främst som ett eget europeiskt medium, en transnationell tidskrift, utan just som en organisation som har som mål att koppla samman de nationella offentligheterna, öppna dem mot varandra. För att återkoppla till exemplet jag gav tidigare: knyta samman den slovenska diskursen med den estniska.
För att återkomma till din fråga: när intellektuella diskuterade under första och andra världskriget – säg Thomas Mann eller Stefan Zweig – fördes diskussionen i en relativt privilegierad gemenskap som få hade tillgång till. Idag består utmaningen i att använda sig av den privilegierade gemenskapen och utbytet som sker däri för att väcka en bredare offentlighet till liv. Möjligheterna finns, det gäller bara att ta dem.
– Du har suttit som chefredaktör sedan 2001 och du kliver av nu i vår, vad skulle du säga att ditt arv blir efter 14 år?
– Jag vill inte förstora min egen betydelse i detta projekt; organisationen är alltid större än den enskilda människan. Eurozine är ett bidrag till byggandet av en möjlig transnationell och europeisk offentlighet. Eurozine är inte, och kan aldrig bli den europeiska offentligheten. Men kanske kan Eurozine fungera som modell eller impuls för andra bredare medier och samarbeten.
Tidskriften har historiskt fungerat som föregångare, som en impulsgivare, och har alltid haft en internationell utblick, varit kosmopolitiskt och haft blicken riktad mot en horisont som ligger långt bortom den närmsta fjälltoppen. För mig är det viktigt att förstå att Eurozine är en precis så heterogen sammanslutning som det europeiska kulturtidskriftslandskapet och Europa är. Att dessa är fulla av olikheter, motsatser och kontraster, att detta är något positivt.
Min nya arbetsplats – Das Institut für die Wissenschaften vom Menschen här i Wien – är sedan länge en av Europas mest spännande intellektuella institutioner, just för att man lyckas vara både ett forskningsinstitut, med allt vad det innebär av akademisk frihet och avancerad teoribildning, och en offentlig ort där diskussioner av alla möjliga slag och från olika sammanhang kan mötas och sättas på prov.
– Hur kommer Eurozine utvecklas, vad kommer Eurozine vara om 10 år?
– I Eurozine kommer kulturtidskriften aldrig att förlora sin plats, för även om vi har initierat ett antal olika samarbeten också med medier som inte faller under kategorin kulturtidskrift, är tidskrifterna det oomtvistade centrumet i nätverket Eurozine. Men om 10 år… Vore det inte fantastiskt om denna enorma kunskapskälla, den estetiska och teoretiska reflektionsmaskin som tidskrifterna utgör, kunde kopplas starkare ihop med andra delar av samhället?
Det innebär inte alls att tidskrifter måste blir stora för att bli viktiga. Men i kulturtidskrifterna finns den här oerhörda potentialen. Om denna potential utnyttjas rätt kan tidskrifterna åter bli en central punkt i samhället. Just så som tidskriften var när upplysningsförfattarna korresponderade med varandra, när bröderna Grimm skrev sina sagor och La Republique des Lettres växte fram. Varför skulle inte tidskrifterna om tio år kunna ha den rollen igen, oavsett om de kommer ut på papper eller läses i digitalt?
