Moskva – Tredje Rom

DEBATT. Rysslandsforskarna dras ofrivilligt in i ryska geopolitiska fantasier.

Illustrationer: Andreas ¨Töpfer

Publicerades först i Vagant 4/2018

Rom, Konstantinopel och så Moskva. Tredje Rom är ett historiefilosofiskt begrepp som ryska geopolitiska tänkare med stormaktsambitioner har gripit till, särskilt efter Sovjetunionens undergång. En av dem är Vladislav Surkov, länge en av Putins närmaste förtrogna med en rad andra regeringsuppdrag bakom sig och ett förflutet som medarbetare till ryska oligarker. Numera är han Putins särskilda rådgivare i frågor om Ukraina. Han är också skönlitterär författare och skrev nyligen en artikel, »Bastardens ensamhet (14+)« (översatt av Hege Susanne Bergan, vagant.no14.6.2018), där han menar att Ryssland inträtt i en ny politisk och historisk era efter annekteringen av Krim år 2014 och hybridkriget i Ukraina. Dessa händelser omnämns inte i artikeln utan anspelas på som »mycket viktiga erövringar«. 14+ betecknar inte som annars är brukligt i Ryssland rekommenderad lägsta ålder, utan året 2014. 

Surkovs artikel är ett tidstypiskt exempel på de geopolitiska spekulationer som löper genom Rysslands moderna historia. Genremässigt befinner den sig någonstans mellan utopi, dystopi och politiskt manifest. Artikeln är ett fantasifoster, men eftersom texten är skriven av en person med uppenbart politiskt inflytande upptar den också analytiker och forskare. Likt andra texter av samma slag fungerar den som ett slags historiserande fake news, där begreppet Tredje Rom passar som hand i handske. 

Tredje Rom

I begreppet Tredje Rom finns messianska anspråk. Det låter förstå att Ryssland ska försvara kristna värden och kristet territorium inför Yttersta domen, och är kanske det mest frekventa begreppet för att hävda ryska stormakts- eller imperiesträvanden. Två norska böcker från de senaste åren tar sig an detta begrepp och ryskt imperietänkande i allmänhet. Vad både Jardar Østbø, i The New Third Rome: Readings of a Russian Nationalist Myth (Ibidem-Verlag Haunschild, 2016) och Kåre Johan Mjør i Russiske imperium (Cappelen Damm, 2017) är ense om är att begreppet fått en bredare politisk användning efter Sovjetunionens undergång. Begreppet har använts på många sätt i historien och är en favorit lika mycket hos ryska geopolitiska tänkare som hos historiker och slavister. 

Vad de flesta historiker tycks vara eniga om är att begreppet användes av munken Filofej i början av 1500-talet, bland annat i ett brev till storfursten Vasilij III, med de berömda raderna »två Rom har fallit, men det tredje står kvar, och något fjärde kommer det inte att bli«. Bestämning av exakt årtal för brevets tillkomst är ett populärt trätoämne historiker emellan, liksom frågan om brevets äkthet. Filofej måste läsas i samband med Konstantinopels fall 1453, och i det ljuset förefaller han snarare uttrycka en varning till storfursten om världens snara undergång mer än en form av translatio imperii.  Någon tanke på att Moskva skulle återställa det bysantinska imperiet inom dess gamla landamärer och dessutom inkludera storfurstendömets område i ett väldigt rike tycks inte ha funnits, även om det ofta påstås i historieböckerna. Men Vasilij III:s mor var dock släkt med den siste bysantinske kejsaren och Ryssland började använda den bysantinska dubbelörnen som riksvapen. Erövringen av Konstantinopel fanns också på Katarina den storas agenda under andra hälften av 1700-talet och staden hägrade som byte för Ryssland om landet skulle gå segrande ur första världskriget – men inte för att återupprätta det romerska eller bysantinska imperiet, utan för dess symboliska och strategiska betydelse.

Både Mjør och Østbø påpekar att begreppet Tredje Rom sällan användes före 1800-talet, då det tycks ha grävts fram. Dock nämns det av den store ryske historikern Nikolaj Karamzin redan i början av 1800-talet (vilket Østbø hävdar inte är fallet). Østbø vill gärna förringa begreppets historiska kontinuitet. Vad Mjør gör är framför allt att studera det ryska imperiet från andra sidan. Han skriver en historia om landets utvidgning ur de olika territoriernas och folkslagens perspektiv, hur införlivanden och erövringar har skett, och vilka strategier som använts i denna integrering. Mjør skriver om imperiets praktik på ett mycket konkret sätt, som saknas i översiktsverk som fastnar i olika former av Tredje Rom-matriser.  

Moskva som fortsättning på Gyllene horden

Vad både Østbø och Mjør är överens om är att Rysslands intressen efter segern över tatarerna riktades mot öst. Införlivandet av Sibirien i Ryssland tog ett par hundra år och inleddes med den ryska erövringen av Kazan år 1552. Men i stället för att bli en ny bysantinsk eller romersk kejsare hade Tsaren kanske snarare ambitionerna att bli en ny tatarhärskare, en khan. Även för Surkov står arvet från öst i centrum. Få ryska tänkare och politiker tycks ha önskat ett införlivande av det bysantinska riket i det ryska imperiet, det var själva »varumärket« man var ute efter. Men det finns undantag, till exempel den ryske 1800-talspoeten Fjodor Tiuttjev, som drömde om ett ryskt imperium som skulle omfatta både Ryssland och det tidigare Romarriket. När han vid ett tillfälle stod uppe på det höga klocktornet Ivan Velikij i Kreml och blickade ner drömde han om en framtid inte med Moskva som huvudstad i detta imperium, utan Rom:

Det stora imperiet hade grundats. Det hade börjat sin oändliga existens i andra trakter, under en klarare sol, närmare sunnanvinden och Medelhavet.

Ryssland närs inte bara av idén om ett Tredje Rom. Katarina den andra menade att Ryssland var ett europeiskt land. Mjør och Østbø liksom Surkov hävdar starkt kontinuiteten från Gyllene horden i den ryska historien, och så gjorde även den eurasiska rörelsen på 1920-talet med ledare som Nikolaj Trubetskoj. Renodlar man ett av dessa begrepp (eller om man så vill en av dessa myter) går man i en demagogisk fälla: det är så de ryska ytterlighetstänkarna använder dessa föreställningar. 

Att räkna Rom

De gammaltroende, den mest konservativa delen av den ortodoxa kyrkan, har hävdat att Tredje Rom gick under när Peter den store flyttade huvudstaden till det nygrundade Petersburg och därmed försökte skapa ett fjärde Rom genom att uppkalla staden efter Roms apostel Petrus.  Filofej menade ju att det inte kunde finnas någon fortsättning efter det tredje. Det apokalyptiska budskap som finns hos Filofej blir hos dessa troende en undergångsvision, den nya staden är dömd att gå under. Särskilt kulturhistoriker har fortsatt räkningen. Huvudstaden flyttades tillbaka 1918 till Moskva som då kunde ses som en fortsättning på Tredje Rom, eller kanske var det ett annat Fjärde Rom i vår räkning (Moscow, the Fourth Rome är också titeln på den amerikanska forskaren Katerina Clarks bok om sovjetisk kulturhistoria från 2011). Tredje internationalen, som hade sitt säte i Moskva, var enligt filosofen Nikolaj Bedjajev en variant av Tredje Rom. Ibland kan man riskera att tappa räkningen. De historiefilosofiska fantasierna är många och Rysslandsforskarna dras ofrivilligt in i dem.

Kyrkans imperium

Kyrkan använder inte begreppet Tredje Rom, men imperietanken är fast förankrad inte bara i den bysantinska utan också i den ryska traditionen. Kyrkan är däremot inte närvarande hos Surkov, och både Mjør och Östbø hade kunnat ägna mer uppmärksamhet åt den ortodoxa kyrkans betydelse för hela det komplex som är Ryssland. Ett slående exempel på ortodoxt imperietänkande är den hymn som sjungs på juldagen i varje ortodox gudstjänst. Den skrevs på 800-talet av den bysantinska skaldinnan Kassia. Den uttrycker en imperiesyn som är storslagen och sträcker sig över tid och rum:

När Augustus ensam styrde på jorden,
upphörde människornas mångstyrelse:  
och när Du blev människa genom den
Allraheligaste,
försvann mångguderiet av avgudar.
Under ett världsrike var städerna,
i en gudomlig makt vann folken tro. 
Människorna inskrevs genom kejsarens befallning:  
vi troende skrevs in i Guds namn,
hos Dig, vår Gud, bliven människa.
Stor är Din nåd, Herre, pris vare Dig. 
(Min översättning)

Romarriket får i hymnen omfatta hela världen och kejsar Augustus och Kristus uppfattas inte som motsatser till varandra, utan som samarbetspartners för ett enhetsskapande verk: de troendes inskrivning i livets bok blir inte en kontrast till, utan en parallell till skattskrivningen. Kassia har glömt att det var den romerska ståthållaren Pilatus som dömde Kristus till döden och att det var romerska soldater som genomförde avrättningen. 

Kyrkans kosmiska och mystiska syn på stormaktsväldet är genomgående i ryskt tänkande, som alla imperiedrömmar härrör den ur Romarriket. Kyrkans imperiebegrepp är vidare än Tredje Rom och innehåller om möjligt ännu större och mera mystiska geografiska dimensioner. Patriarken i Konstantinopel bär fortfarande titeln »ärkebiskop av Konstantinopel Nya Rom och ekumenisk patriark«. Moskvas roll som Tredje Rom finns latent i den ekumeniske patriarkens titel och i detta mystiska imperiebegrepp – om det finns ett Rom nummer två så kan man också tänka sig ett Rom nummer tre. Østbø tycks mena att denna historiska användning av Tredje Rom är ointressant för förståelsen av Ryssland idag. Det tror jag är att beröva den betydelse som ålderdomliga föreställningar har också idag, även om han naturligtvis har rätt i att dagens sammanhang är viktigast. 

Patriarkens nuvarande titel är »patriark av Moskva och hela Rus« (egentligen ordet för Kievriket), ett ord som kommit att omfatta alla ortodoxa kristnas domäner i det forna Sovjetunionen (inklusive alla ortodoxa kristna i Baltikum och i de centralasiatiska republikerna), med undantag av Georgien som har sin egen patriark med sitt eget territorium.

Titeln patriark av Moskva och hela Rus hade inte varit i bruk på århundraden innan det återupplivades i samband med att Stalin 1943 tillät ryska ortodoxa kyrkan att tillsätta ett nytt överhuvud efter patriark Tichon, som avlidit 1925. Då fick hela Rus’ denna mycket inkluderande betydelse. Så är det fortfarande. De postsovjetiska ryska ledarna har fått byta ut kartorna på sitt kontor, patriarken har aldrig behövt göra det. Hans domän har inte ändrats, i alla fall inte enligt hans egen uppfattning. Den är exakt densamma som före 1992. Under en kort tid efter andra världskriget föresvävade det Stalin att de ortodoxa kyrkorna skulle göra Moskva till ortodoxa kyrkans centrum och låta Moskvapatriarken överta titeln som ekumenisk patriark. Det skulle ske i samband med anordnandet av ett åttonde ekumeniskt kyrkomöte i Moskva, det första sedan Nicea 787. Stalin släppte snart tanken och närmare än så har man aldrig kommit genomförandet av Tredje Rom. 

Kyrkan använder ytterligare ett begrepp: Det heliga Ryssland (eller mer exakt heliga Rus’). Det stammar ur den ryska folkloren och berättar om ett heligt östslaviskt land med kyrkor, med ikoner, med det typiska ryska landskapet och med tsaren som lillefar. Det togs upp av de slavofila tänkarna i Ryssland i mitten av 1800-talet och är det närmaste man kan komma ett etnonationalistiskt ryskt begrepp. Kyrkan använder det för att ange territoriet för sovjettidens martyrium (de kristna i Sovjetunionen som dödades under sovjetmakten dog för Det heliga Rus’) och för att betona de östslaviska folkens ortodoxa enhet idag med slagordet »Ryssland, Ukraina och Vitryssland – det är Det heliga Rus«.

Surkovs historiesyn

Surkov ser den ryska historien – först som en asiatisk epok under den Gyllene horden från 1200-talet och sedan från den falske Dimitrij, en av många tronpretendenter under Stora oredan i början av 1600-talet – som ett ständigt försök att anpassa sig till väst. Nu är det istället dags för Ryssland att isolera sig, och det är denna vision om ett kommande Ryssland som han benämner Tredje Rom. I hans historieskrivning saknas de första århundradena av Kievriket och dess övertagande av kristendomen och den bysantinska högkulturen. Både Asien och Europa var felaktiga val, menar Surkov, men visar ändå sympati för vändningen mot öst genom att berätta om Simeon Bekbulatovitj, en kristen tatarfurste, en khan, som av Ivan den förskräcklige 1574 utsågs till rysk tsar medan Ivan själv abdikerade. Från 1576 inträdde Ivan på nytt som oinskränkt härskare. Denna formella abdikation brukar ses som ett av Ivans galna upptåg, eller kanske som en handling orsakad av tsarens religiösa grubblerier. Enligt Surkov var det en rationell åtgärd som visade Rysslands vändning mot öst under denna tid men också ett försök att rädda makten åt Rurikätten.

»Halvblod« är Surkovs beteckning på Ryssland (snarare än bastard som det står i Bergans översättning), ett ord som idag framkallar rasistiska associationer. Ryska kommentatorer av artikeln är snara att påpeka att Surkovs far var tjetjen och hans mor ryska och att det kan anas en freudiansk undermening i artikeln. Den handlar inte om Rysslands öde, utan om författarens. 

Surkov är inte intresserad av det bysantinska arvet och han önskar ett Ryssland som får utvecklas ensamt utan påverkan från vare sig väst eller öst. Hans framtidsvision för Tredje Rom är ett starkt och isolerat Ryssland, med vissa bibehållna kontakter med omvärlden. Anknytningen till välfärd, till vanliga människors öde i denna framtid, saknas helt, vilket är fallet hos många av dagens imperietänkare, utom som en kosmisk förhoppning om att stjärnorna ska lysa i framtiden, med ett citat från rapparen Oxxxymiron, som avslutar Surkovs artikel.

Surkovs Tredje Rom har inga klara geografiska gränser, men hans begrepp ansluter sig till andra nutida ryska publicister som flitigt torgför imperievisioner eller olika alternativ för Ryssland som en isolerad stormakt. Østbø presenterar fyra sådana författare som använder Tredje Rom i sina spekulationer: Vadim Tsymburskij, Aleksandr Dugin, Natalija Narotjnitskaja och Egor Cholmogorov. Jag skulle här vilja lägga till Aleksandr Prochanov och Michail Jurjev. De brukar ibland betecknas som imperieclowner och de framträder som sådana i liberala media men uppfattas i konservativa kanaler som respektabla politiska tänkare att ta på allvar. Båda använder Tredje Rom i sin retorik. 

Den ryske konservative publicisten Aleksandr Prochanov har myntat begreppet »Det femte imperiet« som minst ska omfatta Sovjetunionens tidigare utsträckning. Det första imperiet var Kievriket, det andra var Moskvariket, det tredje Peter den stores stat med huvudstad i Petersburg, det fjärde var Sovjetunionen och det femte håller på att skapas nu – första steget var kriget i Georgien, det andra annekteringen av Krim. Prochanov vill som Surkov ha ett starkt och isolerat Ryssland. Surkov kan däremot inte gå med på Prochanovs historieskrivning. Kievriket nämns inte hos Surkov, hela den tidigare ryska historien tar han egentligen avstånd från. För Prochanov finns en kontinuitet mellan de olika imperierna, från Kievriket till det femte.

Den tidigare vice talmannen i Duman, Michail Jurjev, har i sin bok Det tredje imperiet. Ryssland som det borde vara (2007) skisserat hur världen skall, eller i alla fall borde, se ut 2053. På den världskartan finns bara fem världsriken och Ryssland sträcker sig över hela Europa. »Det tredje« i Jurjevs imperievision är både en hänvisning till Ryssland (med huvudstad i Moskva) som Tredje Rom och till ett tredje imperium efter det ryska tsarriket och Sovjetunionen. Namnet har naturligtvis också dunkla associationer till Tredje Riket. Här löper alla imperiedrömmar amok samtidigt som Jurjev i sin bok hämnas på alla länder som han menar har utsatt Ryssland för oförrätter genom att beskriva deras öden efter ett ryskt maktövertagande. Hela Europa har 2053 blivit en del av det ryska imperiet och ryska är det enda officiella språket. 

Det finns något groteskt och överdrivet i kartorna över ett kommande Ryssland. Det är svårt att ta någon av dessa visioner på allvar, samtidigt som de känns skrämmande i ljuset av de historiska och politiska realiteterna. Både Prochanov och Jurjev menar sig redan flera år före 2014 ha förutsagt och sedan bidragit till Putins framgångsrika Ukrainapolitik.

Den nya början

En av de tänkare som Østbø analyserar är Aleksandr Dugin. Han står för en riktning som kallas neoeurasianism. Den innebär: en fientlig inställning till hela Europa förutom Tyskland, och en tanke på att dela upp Europa på liknande sätt som i Molotov-Ribbentroppakten. Enligt Dugin har Ryssland inlett en ny epok med ett nytt tänkesätt med nya politiska prioriteringar. I »Den andre begynnelsens filosofi og det nye Russland« (Vagant, 1–2/2018) visar Lars Holm-Hansen att Dugin är påverkad av Heidegger och dennes begrepp »der andere Anfang«. För Dugin är det inte Tyskland utan Ryssland som filosofiskt och politiskt står inför en ny epok som ledarnation i världen. Holm-Hansens resonemang kan vidgas. Ryska filosofer läste redan på 1800-talet sina tyska kollegors filosoferande om det tyska och gav sedan det ryska samma funktion i spekulationerna om Ryssland. Tysklands bestämmelse att stå emot västlig nihilism blir hos Dugin till motsvarande bestämmelse för Ryssland. Sådana nybegynnelser föreställer sig de flesta av dessa författare. Surkov ser denna nya början för Ryssland 2014, Prochanov några år tidigare, Jurjev 2053. 

Tredje Rom, imperiet och de ryska skönlitterära författarna

De ryska författarna är nästan lika besatta av imperiet som de politiska tänkarna. Många av de mest kända romanerna från de senaste 20 åren handlar om ett Ryssland som i framtiden antingen förvandlats till en småstat eller blivit ett isolerat Tredje Rom av Surkovs typ. Denna viktiga del av det kollektiva mytskapandet om imperiet saknas nästan helt hos Mjør och Østbø. 

Vladimir Sorokins roman I det heliga Rysslands tjänst (2006) skildrar ett framtida Ryssland som styrs på samma sätt som på Ivan den förskräckliges tid på 1500-talet. Ryssland är på nytt en militär stormakt som alla räds. Vad som också återupprättats är en järnridå, som här fått namnet »Den stora muren«. Instängdheten förefaller inte vara något bekymmer för invånarna utan svarar mot deras önskemål. De har frivilligt bränt sina utrikespass på Röda torget. Det skulle kunna vara en utopi skisserad av Surkov, som också själv dyker upp i romanen som hovpoeten Vladislav Syrkov.

I en senare roman, Tellurien (2013), har det stora landet i öst gått ett annat öde till mötes. Här finns inte längre Ryssland. Istället existerar ett stort antal små länder med olika styrelseskick inom det territorium som en gång var Ryssland, med olika utvecklingsgrad och med knappt någon kontakt sinsemellan. Det finns till och med en småstat kallad Sovjetunionen med stalinism som ideologi. I det minimala Мoskovien, där ryskan fortfarande används som språk, härskar två krafter, kommunismen och ortodoxa kyrkan. 

Viktor Pelevins roman Empire V (2006) handlar om en värld med en hemlig organisation av vampyrer, blandat med ett imperietema, som bland annat frammanas genom likheten mellan det engelska ordet empire och det ryska ordet för vampyr (vampir). Romanen handlar om hur en ung man förvandlas till vampyr och blir medborgare i vampyrernas imperium. Makabra moment varvas med komiska, som när han får erfara att det nya Rysslands viktigaste ord är glamour och diskurs. Vampyrerna styr i själva verket både Ryssland och resten av världen: 

Det är en världstäckande regim, en autonom diktatur, som kallas den femte, för att inte blanda ihop den med nazisternas Tredje Rike eller globalismens Fjärde Rom… Det är Vampire Rule och dess humana epok, vampyrernas ekumeniska imperium. 

Här ironiserar Pelevin över både Prochanovs Det femte imperiet, Tredje Rom och över kyrkans begrepp, det ekumeniska. 

Tatjana Tolstajas dystopiska roman Därv (2000) handlar om ett Ryssland som efter en katastrof, kanske ett kärnvapenkrig, förts tillbaka till Ivan den förskräckliges tid, liksom hos Sorokin. Landet är helt isolerat. Ett monster vid namn Därv lurar i norr och hindrar människorna att röra sig i den riktningen. Tjetjenerna hotar i söder, i väst finns en stig, men ingen tycks vilja gå den och ingen tycks veta vad som finns där, utom att man genast börjar längta hem, om man ändå försöker att ta den. Den klaustrofobiska verklighet som beskrivs står i bjärt kontrast till politikernas och imperietänkarnas vilda expansionsdrömmar. Samtidigt upprepas i romanen klyschan om Rysslands väldighet: »oöverskådliga fält och okända marker«, som känns som en bitande ironi i sammanhanget. Ryssland är nu isolerat från alla andra länder, precis som Surkov önskar sig i sitt Tredje Rom. 

De moderna författarna och imperietänkarna lever i ett symbiotiskt förhållande. De har påverkat varandra i en unik och fantastisk imperieretorik där den ene försöker övertrumfa den andre i att göra Ryssland så stort eller så litet som möjligt, intill utplåningens gräns. Surkovs text liknar både imperietänkarnas vision och de ryska liberala författarnas, och är belägen i detta komplexa sammanhang av politiska och skönlitterära imperiedrömmar, imperiefantasier och imperiemardrömmar. 

Postmodernism, simulacra, fantomsmärtor och bipolaritet

Byggklossarna i alla dessa visioner eller mardrömmar är historien, urval av historiska eller pseudohistoriska fakta som kombineras med stora begrepp som imperium, Tredje Rom, väst och öst. Det är en enorm samling av idéer om Rysslands väg, som gör en nästan konfys. 

Rysslandsexperter världen över använder i sin tur ett fantastiskt spektrum av kulturvetenskapliga begrepp för förståelsen av den nuvarande utvecklingen. Också de ryska imperietänkarna har läst och tagit till sig postmodernismen. Känslan av förlust av territorium i samband med Sovjetunionens fall är inte bara en fråga för utrikes- och säkerhetspolitik, utan bearbetas även av opinionsbildare och författare. Det finns en besatthet av imperietanken i dagens Ryssland som kan liknas vid fantomsmärtor över förlorade delar av riket. Flera andra begrepp, som hos Surkov, jämför Rysslands belägenhet med sjukdomsdiagnoser. 

I den postmoderna diskussionen används ofta Jean Baudrillards term simulacrum, brist på känsla för verkligheten i en tid av massmedialisering. Som sitt första exempel i sin artikel »Simulacra och simulation« på detta fenomen nämner den franske filosofen just vad som händer med imperiets kartor i en postmodern tid: 

Kanske imperiet bara finns kvar som en allegori. Men det är inte längre frågan om antingen kartor eller territorier. Någonting har försvunnit: den absoluta skillnaden mellan dem, vilket var charmen med abstraktionen. 

Det går inte längre att uppfatta arten av skillnad mellan kartan och verkligheten, i det här fallet mellan imperievisionerna och de geopolitiska realiteterna. I den andan kan man förstå alla dessa numreringar av imperier, och det är lätt att bli förvirrad av alla definitioner och benämningar. Den ryska historien och de ryska historikerna kommer med sin uppsättning, medan de ryska realpolitikerna, imperietänkarna och de ryska författarna kommer med sina. Vi som skriver om Tredje Rom som forskare riskerar att ytterligare rådda till begreppen och göra så att de förlorar sin förklarande kraft. Som Østbø påpekar är också de ryska imperietänkarna motsägelsefulla i sina åsikter om Ryssland, men de är nästan alltid storslaget abstrakta. Surkov använder själv liksom nästan alla imperietänkare begrepp från postmodernismen och anklagas ofta för att i postmodernistisk anda relativisera sanning och lögn. Kanske är allt en högre form av fake news

Till slut är det kanske inte någon mening att läsa dem ad notam, deras texter är självgenererande imperiemyter som författarna själva inte riktigt tror på eller kommer ihåg att de satt i cirkulation. Blandningen av postmodernistiska begrepp och kartbilder, av spekulationer och berättelser, leder till närmast en härdsmälta av ryska imperie- och Tredje Rom-visioner. Allt kan kanske kokas ned till en rysk önskan att åter bli en stormakt och en rädsla för eller glädje över detta bland ryska och icke-ryska tänkare.

Det finns i Surkovs artikel en rad tecken på att den inte riktigt kan tas på allvar eller att den ifrågasätter sig själv. »Halvblod« som kan uppfattas som ett kränkande ord används för att beskriva landet. Dessutom talar Surkov om dess tidigare autism och nuvarande bipolaritet. +14 är ett tvetydigt sätt att beteckna Ryssland efter 2014, liksom omskrivningen av Lenin och Trotskij, medan rapparen som citeras i slutet av artikeln, för övrigt bosatt i London, kallas en nationalpoesins klassiker. Därtill behåller han det fula ord (б***ь, f-n) som finns i sångtexten trots att sådana ord i offentliga sammanhang numera är förbjudna i lag. Texten är full av blinkningar till läsaren som gör att man inte vet hur mycket och på vilket sätt den ska tas på allvar. 

Ett begrepp som skulle passa för alla ryska texter som nämnts här är »stiob«, som ursprungligen var beteckningen på en sensovjetisk stilfigur – en retorisk överdrift av lojalitet mot makten, uttryckt på ett så subtilt sätt att det var omöjligt att veta om författaren omfattade den officiella ideologin eller drev gäck med den. Nu förefaller de regimvänliga eller imperieförespråkande talesmännen ha anammat stiob men för att på samma gång bejaka väldiga imperievisioner, förneka dem och ironisera över dem. Surkov och Dugin och de liberala författarna låter till slut lika på något kusligt sätt i samtidiga uppbygganden och nedrasanden av imperievisioner, och de är på en gång skrämmande och tröstande i sin allmänna omöjlighet.

Denna form av stiob används alltså i den ryska samtiden både för att bejaka imperievisioner och för att förneka dem. Problemet är att det inte alltid går att utröna vilketdera. Det existerar i dagens Ryssland en besatthet av imperiet som historia, som verklighet, som nostalgi, som terapi, som framtid, som mardröm. Vad som absolut inte är stiob är reell, rysk våldsutövning, krig och förtryck, brott mot mänskliga rättigheter, frågor om gott och ont, om människolivets mening, om klimathotet. Alla dessa frågor och problem saknas nästan helt i denna rika och överrika litteratur om Rysslands framtid.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.