Vad är det för nya tongångar vi hör från Moskva? Efter flera år av förnekelse, fördröjning och förminskning har Vladimir Putin plötsligt börjat tala allvar. Han som tidigare skämtat om att 2–3 grader varmare vore rätt bra för landet (då slipper ryssarna bära sina tunga pälsar, då kan de odla bananer i Sibirien!) och hävdat att »ingen kan veta orsakerna till klimatförändringar«.
På klimatmötet i april iscensatte Putin sig själv som en internationell föregångsman. Bombastiskt utlovade han att Ryssland fram till 2030 ska sänka sina utsläpp med 33 procent jämfört med 1990 års nivåer (i linje med Parisavtalet); han intygade att Ryssland »samvetsgrant ska genomföra sina internationella åtaganden« och insisterade på att frågan hör samman med kampen mot fattigdom.
Också på hemmaplan uppför sig Putin plötsligt som den starka mannen mot klimatförändringar: »De nästa 30 åren ska Rysslands utsläpp av växthusgaser vara lägre än i den Europeiska unionens«; han utlovar dessutom tuffa tag mot förorenare: »Om ni har profiterat på att smutsa ned naturen: städa upp efter er!«
Det första är inte svårt att uppfylla; Rysslands ekonomi är avgjort mindre än de 27 medlemsländerna tillsammans. Det andra är ett populärt krav hos väljare som ständigt lider under föroreningar och överfulla sophögar.
Klimatförändringar som möjlighet istället för hot?
Ryssland är världens fjärde största producent av växthusgaser, efter Kina, USA och Indien. Bör vi därför jubla åt utfästelsen att Rysslands utsläpp ska sänkas med en tredjedel? Inte så länge som löftena först och främst består av att tricksa med tal. Det är nämligen Putins ess i rockärmen: efter Sovjetunionens sammanbrott sjönk landets koldioxidutsläpp med 50 procent. För att klara Parisavtalets mål behöver han praktiskt taget inte göra någonting.
Istället ser Putin chanser med den globala uppvärmningen: Smältande isar gör värdefulla råvaror vid Nordpolen tillgängliga, en isfri Nordostpassage öppnar för en ny handelsrutt. Kampen om Arktis och om den så kallade Lomonosovryggen har bara börjat och hittills har Ryssland agerat med aggressiva territoriala anspråk: militär upprustning utmed de arktiska zonerna och flaggor utplacerade på havsbotten. En imperialistisk politik som »bekymrar« den norska regeringen.
Trots det är Norges intressen analoga med de ryska, för även Oslo ser smältningen av polarisen som en chans: »åpningen av stadig større isfrie havområder [gir] perspektiver for nye transportruter og ny næringsvirksomhet«, som regeringen Erna Solberg skriver i ett strategidokument. I Arktis finns råvaror, mineraler och olja, kort sagt: »nye økonomiske mulighete[r]«.
När Norge framställer sig själv som världens goda utsugare av Nordpolen, som tar hänsyn till miljö och samhälle och producerar »grön olja«, blir Ryssland den farliga exploatören.
Men också för Kreml börjar det bli allt svårare att bortse från de överhängande farorna med klimatkrisen. När permafrosten tinar kollapsar infrastruktur, storstaden Jakutsk riskerar bokstavligt talat att sjunka ned i marken. I Sibirien härjar bränder som målar himlen svart. Redan i maj förpestade skogsbränder Sibiriens största stad, Novosibirsk. Fjolårets bränder flammade upp när vintern släppte sitt grepp om landet. Det visade sig att det inte slutat brinna under marken, trots snö och temperaturer under 30 minusgrader har elden fortsatt pyra i torven. Zombiebränder kallas det.
Även om det är omöjligt att ignorera eller förminska frågan om den globala uppvärmningen syftar den ryska politiken inte på att minska utsläpp av växthusgaser och absolut inte på att låta kolet, oljan eller naturgasen ligga orörd. Som den ryska journalisten Angelina Davydova visar i tidskriften Osteuropas ambitiösa temanummer om miljöpolitik i Ryssland, är regimens svar att »anpassa sig till klimatförändringar«. Mer öppet än de regeringar som måste kämpa för att bli omvalda väger Kreml de positiva mot de negativa effekterna; lägger fram strategiplaner på hur man kan utnyttja nya möjligheter i en uppvärmd värld och hur man möter problemen som uppstår. Kreml visar det man länge vetat: den globala uppvärmningen är inte en händelse som till varje pris måste förhindras, utan en ny faktor i pågående geopolitiska konflikter.
Det sovjetiska arvet
Det saknas alltså inte så mycket förståelse för klimatförändringarnas effekter som politisk vilja att ändra riktning. Andra mål hägrar: internationellt inflytande, militär makt, ekonomisk tillväxt. Putin gör som de flesta andra stats- och regeringschefer runt om i världen: visar handlingskraft, sätter upp vaga mål, sluter icke-bindande internationella avtal, putsar fasaden grön, och låter allt förbli som det varit. Det är greenwashing, en metod som inte heller den sovjetiska regimen skydde:
De […] välklingande kampanjerna, parollerna och lagarna betonade alla miljöskydd men utgjorde mest en propagandistisk och juridisk skenvärld. De tjänade till att dölja situationens allvar och lugna befolkningen. Oaktat ambitiösa miljölagar och en växande vetenskaplig expertis tilltog skadorna på miljön och därmed också på livsgrundlagen i Sovjetunionen.
Den tyske historikern Klaus Gestwas översikt av den sovjetiska miljöpolitiken i Osteuropa visar hur ihärdigt människan under 1900-talet tog sig an sin nya uppgift att omgestalta världen efter sin vilja. Massiva projekt skulle rätta till »naturens fel« och uppnå det omöjliga. Med ett medryckande patos, hänsynslös mobilisering och entusiasmen hos den som vill skapa en ny värld, satte den sovjetiska staten in för att förverkliga sina ambitiösa planer på att förändra landskap och samhälle.
Naturen blev en inre fiende: torkan skulle bekämpas, steppen skulle bekämpas. Stalin beordrade massiv skogsplantering, utförd av tvångsarbetare. Projektet misslyckades, som storslagna projekt utan lokal förankring brukar misslyckas, samtidigt som skyddsvärda skogar fälldes på annat håll utan åtanke på hållbarhet. Den auktoritära sovjetiska miljöpolitiken danades under imperialistiska drömmar och »följde målet att befästa statens anspråk på herravälde«, skriver Gestwa.
I ett sådant system låter man hela byar gå under; man trampar över gravar och bränner hus, slutligen fördriver man människor och placerar dem i anonyma hyreslängor. Just det skildras i Elim Klimovs drömska film Avsked från Matiora från 1983, om en traditionell sibirisk by som måste utrymmas när ett nytt vattenkraftverk ska förvandla land till sjöbotten. Sovjetmedborgarna gör inget motstånd, de vet att man måste maka på sig för framstegets storslagna projekt. Det enda de ber om är att avskedet ska ske med värdighet. Något som försvåras när myndigheterna skyndar på invigningen och byborna slits sönder av inre konflikter – mellan de unga och de gamla, mellan de som hälsar framsteget välkommet och de som sörjer när tradition, anor och kultur går förlorat.
Klimovs film, löst baserad på en roman av Valentin Rasputin med samma namn kom under en våg av »ekologisk avstalinisering«, när kritik mot de industriella projektens skadeverkningar på miljö och hälsa började kunna luftas i offentligheten. Man började tala om »sovjetmänniskans livskvalitet« och »ekologisering av ekonomin« men löftena »rann ofta ut i sanden i vardagens strävan att uppnå planekonomins mål«, skriver Gestwa. Systemet var för trögt, omställningen för dyr, och när den gröna rörelsen väl fick sitt uppsving under perestrojka och glasnost, föll den sönder under unionens upplösning och utförsäljningen av naturresurserna till landets nya oligarki.
Den sovjetmedborgare som engagerade sig för hållbarhet och naturskydd riskerade att stämplas som »bourgeoisie«, en reaktionär fiende till byggandet av den socialistiska staten. I Putins Ryssland blir miljöorganisationer diffamerade som »utländska agenter« samtidigt som demonstrationsfriheten inskränks. Miljöorganisationer och journalister mordhotas eller dras in i kafkaeska rättsprocesser. Privata säkerhetsfirmor terroriserar människor för kol- och oljebolags räkning under myndigheternas överseende. Fostrad i säkerhetstjänsten KGB vet Putin hur man vidareför det sovjetiska arvet.
Svart snö och europeiska tullar
Den snö som faller över de sydsibiriska städerna är vissa dagar inte vit, men svart. Allt medan de väldiga kolgruvorna i regionen breder ut sig. 2019 utvanns 250 miljoner ton stenkol ur gruvan Kuzbass, en tredjedel exporteras till EU. 0,25 procent av all rysk ström kommer från vind och sol, två tredjedelar från brunkol.
Om man ska förstå varför den globala förbränningen av kol inte minskar trots löften och nedlagda gruvor måste man vända blicken mot det stora landet i öst. Ryssland exporterar mer och mer och planerar att fortsätta öka sin produktion. För i Ryssland finns inga planer på en »Kohleausstieg« av tyskt snitt. I enlighet med alla ryska strategidokument och modeller kommer kol, olja och naturgas fortsatta att förbrännas och exporteras. När de europeiska gruvorna läggs ned ser den ryska staten på med förhoppningar om stigande världsmarknadspriser och ökad export.
Saker och ting kan komma att ändras, åtminstone delvis. Den Europeiska unionen är Rysslands största handelspartner och just nu förbereds en klimattull. I början av mars röstade parlamentet för. I sommar kommer ett lagförslag från kommissionen. Tanken är att också länder utanför EU ska tvingas betalas för sina utsläpp och i slutändan göra utsläppen av växthusgaser till en ofördelaktig affär. I Ryssland ser man på dessa tullar med stark oro. Kreml har förberett ett klagomål till WTO om saken, tullarna får inte »diskriminera« Ryssland, eller förhindra handel. Men i regeringen har andra röster hörts. Putins rådgivare i klimatfrågor, Ruslan Jedelgeriev, menar att landets företag måste sänka sina utsläpp av växthusgaser och förespråkar en prissättning på koldioxid – vilket är i linje med EU:s målsättning.
Tullarna kan på sikt minska utsläppen och sakta ned upphettningen av planeten. Frågan är om de är tillräckliga och om de inte kommer för sent? Medan diskussionen förs äter kolgruvorna upp landskapet, ödeläggs ännu en sibirisk stad, flammar ännu en zombiebrand upp. Allt medan islossningen pågår i Arktis och frilägger ännu mer gas och olja. Ingenting tyder på att den politiska och ekonomiska eliten har intresse av att låta det fossila bränslet ligga kvar.
