»Oj, där är han! Han finns alltså på riktigt …« Ungefär så tänkte jag första gången jag såg Carl XVI Gustaf, vintern 2022 i Östersund.
Mannen var bekant, men ändå inte riktigt. Han var kortare än jag trott, men ögonen hade det där jagade över sig som de flesta foton har fångat.
Jag drabbades av insikten att kungen är en människa. Det låter banalt, men jag fick mig en hutt av samma klara vätska som Oliver Cromwell när han såg Karl I:s blod flyta; monarkens blod var inte blått, det var rött, som hans eget.
Kungar är födda människor, av människor, som alla andra. Det är endast vårt beteende som gör dem till kungligheter, en särskild sorts människoart. Kungligheterna är inte magiska av sig själva, det är vårt uppträdande som gör dem upphöjda.
Monarkin kringgärdas av en mängd informella för bud, tabun, hinder och No no!
Slutar vi följa reglerna, till exempel tilltalar dem med ett »du«, förvandlas de till vanliga människor. Samma sak om de beter sig allt för mycket som oss andra – det finns ett slags protokoll som alla måste följa.
I väntan på kungaparets ankomst såg jag hur personalen på residenset övade sig att niga och bocka, osäkra på om det var det som förväntades av dem. Jag hörde dem öva på titulaturen, »Ers majestät«, och hur fnissiga de blev av nervositet eller absurditet.
Jag märkte att även jag betedde mig annorlunda i kungaparets närhet. Jag sträckte på ryggen och fundera de över mina kläder: svarta jeans och en svart ulltröja, som visserligen var ganska dyr, men ändå … Jag hade klätt mig för den jämtländska vintern. Det var femton minusgrader ute och blåsten så kraftig att jag trodde vi skulle flyga bort över torget.
Men jag upptäckte också att jag skrattade på ett annat sätt. Carl XVI Gustaf är en ganska kul person som gärna skämtar, om än aldrig varmt, men jag hörde till min förvåning att jag skrattade högre än jag brukar, som om jag ville hjälpa honom på traven. Eller ännu värre: jag skrattade högt för att ställa mig in. Kort sagt: i närheten av kungligheterna blev jag servil. Den förhatliga »lakejsjälen« som Vilhelm Moberg skriver om i Därför är jag republikan (1955) finns tydligen även i mig.
Jag befann mig i Östersund för att filma den svenske kungen som i år har suttit 50 år på tronen. Dokumentären jag gjorde för Warner Bros./Discovery var inte auktoriserad, hovet hade avböjt intervju med vändande post, men de kunde inte stoppa mig från att vara med när kungaparet gjorde ett officiellt besök i Jämtland.
Jag kikade på kungen på avstånd, när han gick runt i landshövdingens residens och hälsade på personal, tjänstemän och politiker. Efter demokratins genombrott för hundra år sen är kungahusen tvungna att bevisa varför de alls bör finnas till. Det gör de genom att arbeta hela tiden. När de arbetar syns de. Ska monarkin överleva kan de inte bete sig som feta, lata katter.
Under de femtio åren som gått har kungen gjort tusentals resor. För honom var besöket i Östersund en vanlig dag på jobbet. Det är hans påtvingade livsuppgift att åka runt i landet, han är född till uppgiften att göra just detta. Jag, däremot, var där frivilligt i enlighet med ett yrkesval som är mitt eget. Att lära mig göra dokumentärfilm önskade jag skulle utveckla mig professionellt som berättande journalist. Att djupstudera kungen under ett år hoppades jag skulle lära mig något existentiellt om både monarkin och mig själv.
En av de insikter som detta år med kungen gett mig, är att en monark visserligen är privilegierad, men de som är född till statschef har mycket svårt att »förverkliga sig själv«, denna medelklassens mest helig dygd. En kung eller drottning kan utforma sitt liv och sin gärning något annorlunda än sina företrädare – hen kan lägga sin tyngdpunkt på natur, kultur, idrott och så vidare – men ramarna är ändå satta. Det är inte förbjudet i någon konstitutionell mening att tänja på gränserna, men de kan inte »utmana sig själva« och »testa på något nytt i livet«.
En kunglighet är privilegierad och kringskuren i en och samma rörelse. Kungen behöver aldrig fundera på om han är välkommen, och han behöver aldrig stå i kö för att få någonting. Men han kan heller inte röra sig fritt. Var han än sätter ner sina fötter, är han iakttagen och bedömd.
Ett annat hinder, eller rentav ett informellt förbud, handlar om boendet. Ett kungapar kan inte slå sig till ro i ett radhus med trädgårdstäppa i en trevlig förort, de måste leva ståndsmässigt och representativt på något av de slott som finns i huvudstaden. Det kan låta lyxigt, men kan förmodligen också kännas som en frihetsinskränkning. Att flytta utomlands är inte att tänka på.
Kungaparet med entourage bjöds att sitta ner vid ett stort vackert bord som var dukat med en rad jämtländska läckerheter: choklad, bär och ett rött fermenterat te. På den ena sidan av det långa bordet satt hovet, på den andra sidan representanterna för Jämtland. Jag var hänvisad till en stol längs med väggen och försökte göra mig så osynlig som möjligt, jag visste ju att hovet inte ville ha mig där. Filmteamet fick inte komma in i salen.
Bredvid kungen satt hans fru sedan snart ett halvsekel tillbaka, Silvia Sommerlath. De gifte sig av kärlek 1976, men ett kungligt äktenskap är ändå inte som andra, det är ett slags kontrakt med staten. Ett kungapar ska utgöra ett ideal för medborgarna att se upp till. De ska vara harmoniska, lyckliga, behärskade och jämlika. Mannen måste behandla kvinnan väl, annars blir det oro i nationen. Det är naturligtvis en oerhörd press att lägga på två människors axlar. Även om de numera får skilja sig, är det ytterst ovanligt.
Dessutom ska de vara heterosexuella. Den som sitter på tronen har egentligen bara en enda uppgift: att föda en ny tronarvinge. Misslyckas hen med detta, hotar en konstitutionell katastrof.
Samtliga nordiska kungahus säger sig vara moderna nog att acceptera samkönade äktenskap om det skulle bli en fråga i framtiden, men kravet att avla en tronarvinge och allt praktiskt runtomkring ett sådant föräldraskap blir onekligen krångligare om Estelle, Ingrid Alexandra eller Christian önskar dela sitt liv med någon av samma kön. För att inte tala om vad ett sådant arrangemang skulle betyda för den ätt och blodsmystik som genomsyrar kungahuset som idé.
Kungligheterna är inte förbjudna att uttala några åsikter, fast de ska helst inte göra det. Men även om de går runt ett helt liv tysta som musslor, symboliserar de ändå en uppsättning ideologiska värderingar som måste betecknas som konservativa eller traditionellt borgerliga. Kungafamiljen är våra starkaste influencers, men det finns gränser för vad de kan signalera. Ett alltför normbrytande leverne eller uttalat kulturradikala böjelser torde vara omöjliga.
Eller också är det tvärtom; legitimiteten och det folkliga stödet omgrupperas. När kronprinsessan Victoria går på QXgala och tar emot gayvärldens pris som »Årets hetero«, växer stöder enormt bland de progressiva krafter som i grund och botten anser att monarkin är ett odemokratiskt och förlegat system.
Som alltid när man talar om de europeiska kungahusen sticker det norska kungahuset ut, med äktenskap och allianser som torde skaka om kungliga kollegor och undersåtar i samtliga andra länder. Kärleken mellan Märtha Louise och Durek Verret visar att det trots allt finns en gräns för vad en kunglighet »får« göra.
Samtalet rundt bordet i Jämtland var lågmält men informativt. Politiker och myndigheter berättade om pandemins utmaningar, kungaparet lyssnade, till synes intresserat.
Drottning Silvia var liten som en tesked där hon satt bredvid sin man och arbetskamrat, snart 80 år gammal. Hon var chic, en drottning går en livslång catwalk, och ytterst lågmäld. När hon hade en fråga viskade hon den först till kungen, som sen ställde den i plenum. Han hör dåligt, upptäckte jag. En hörapparat skulle nog underlätta mycket, men av någon anledning hade han ingen. Det kan bero på mänsklig fåfänga. Det kan också handla om att en kunglig kropp helst ska visa så få skavanker som möjligt. En frisk och sund monark är en metafor för hela nationens hälsotillstånd.
En kunglig kropp måste också vara kontrollerad och hemlighetsfull, för att inte magin ska brytas. Det är därför deras toalettbesök är så reglerade.
Carl XVI Gustaf gjorde sin första kortege 1948 när hans gammelfarfar, Gustaf V, fyllde 90 år. Han var då två år gammal – han var ett barn. Trots det fick han inte ha med sig en potta under den långa kortegen genom stan, för det skulle avslöja att han var en vanlig unge.
Att lära sig hålla blåsan är en av alla egenskaper som en kunglighet tvingas till.
Ett besök som det i Östersund är planerat ett par år i förväg. Etnologen Mattias Frihammar vid Stockholms universitet har doktorerat på hur sådana kommunbesök går till. Avhandlingen Ur svenska hjärtans djup (2010) frilägger en rad informella förbud och tabun som kringgärdar kungaparet, bland annat detta med toalettbesöken; de måste vara schemalagda på ett sätt som gör att ingen förstår att kungaparet släpper vatten, för då bryts förtrollningen.
De ansvariga för det kommunbesök som Frihammar studerade hade löst saken på följande sätt: kungaparets toabesök var planerat till lunchpausen, på en Michelinkrog som var abonnerad för dagen. Kungaparet åkte bil. Resten av sällskapet, ett tjugotal kommuntjänstemän och politiker, anlände till krogen i buss. De fick sitta kvar i bussen medan kungaparet gick in på krogen för att göra sina toalettbesök utan att någon iakttog dem. Om någon ser att kungen tar i dörrhandtaget till en toalett, upphör den kungliga magin.
Av detta skäl serveras de aldrig kaffe på förmiddagarna, då koffein är urindrivande.
På bordet i landshövdingens residens i Östersund stod därför inga kaffekoppar, men väl små flaskor av den där röda lokalproducerade kombuchan. Dess öde var att stå orörd under hela samtalet. Chokladen och portionsskålarna med bär stod också övergivna eftersom kungaparet inte skulle ha något. Eftersom de inte åt, vågade inte någon annan göra det heller, av rädsla för att bryta ett tabu. När det var några minuter kvar så tog adjutanten upp sin sked och åt av bären, vilket var en signal för alla andra att också våga smaka av delikatesserna som låg framför dem. Men chokladen, som adjutanten inte hade rört, låg kvar, en bit på varje tallrik. Och det fermenterade teet förblev odrucket.
När samtalet var slut och alla reste sig upp för att lämna salen fick Silvia syn på mig. Hon tittade på mig demonstrativt, uppifrån och ner, med en ogillande min. Den rufsiga frisyren, ulltröjan, de svarta byxorna och kängorna – jag var helt fel och hon lät mig förstå det. I kungaparets närhet är det No no! att ha jeans, förklarade senare en kollega för mig.
– Hej, sa jag, som stod jag inför vem som helst.
Salen tömdes och jag var ensam med alla delikatesser när husfrun kom in för att duka av.
– Får jag smaka en sån där pralin? frågade jag och pekade på den chokladbit som låg på kungens orörda tallrik.
Jag vet inte vad som flög i mig, men kanske hade jag ett akut behov av att smocka till den där lakejsjälen som tydligen bor även i mig. Att tafsa på kungens choklad var att ta tillbaka mitt »sanna«, republikanska jag.
– Absolut inte! svarade husfrun, förbluffad över min fräckhet.
Inom loppet av ett par timmar hade jag brutit mot flera tabun och informella förbud som kringgärdar kungligheterna. Jag hade förmänskligat dem men samtidigt gjort bort mig.
På kvällen grämde jag mig.
Jag hade velat visa att jag kan och förstår regelverket, även om det innebär att jag deltar i det där trolleritricket som gör att en människa, som är född av en människa, förvandlas till en kunglighet. Till något magiskt. Till den yttersta symbolen för att parollen om »alla människors lika värde« bara är tomt prat.
