»Vilken är den värsta kulturupplevelse du haft?« Den frågan fick Jimmie Åkesson i en artikelserie i Dagens Nyheter om partiledarnas kulturvanor, varpå Sverigedemokraternas överkucku svarar: »Det var en spansk konstnärinna som reste runt och kissade på olika scener. Det är nog svåröverträffat.« Man känner igen den ypperliga talarkonsten från dagens nyhöger. Tydligen är det viktigt att konstnären var spansk, att det var en konstnärinna. Att hon var en kringresande urinblåsa som trashade kulturscener är givetvis också viktigt. Men vad exakt gör det till en kulturupplevelse – var Åkesson verkligen på plats för att personligen avnjuta den spanska konstnärinnans alster?
Nej, det var han nog inte. Sannolikt har Åkesson endast läst om uppståndelsen då performancekonstnären Itziar Okariz gästade MADE-festivalen i Umeå våren 2007. Redan innan festivalen upprördes kommunalråd över att en kvinnlig konstnär skulle stå upp och kissa på Norrlandsoperans scen. Det är väl ingen jävla konst? Kanske inte, men att en svensk politiker minns händelsen ett decennium senare får anses vara kvitto på ett lyckat verk. Okariz är en internationellt etablerad konstnär – nästa år representerar hon Spanien på Venedigbiennalen – vars verk bygger på konfrontation, precis som performancekonsten ofta gjort. Oavsett vilka normer hon kan sägas utmana genom verket, så går den punkartade provokationen hand i hand med den nya högerns salvor. Bara det att SD inte gillar konst.
Om Åkesson faktiskt hade upplevt kulturhändelsen på plats skulle han ha kommit ihåg en liten detalj, nämligen att en annan konstnär ingrep mitt under kissakten. Den svensk-rumänska konstnären Dorinel Marc kom emellan med en så kallad pipinett och samlade upp kisset, varpå han stoppade ner fingrarna och tog en smutt. »Det smakar inte kiss, det smakar konst«, slog den skäggige karln fast. Den ständigt provokative Marc, känd för konstnärliga interventioner, hade nog gett Åkesson ännu mer huvudbry om han hade varit tillstädes. För det hör till Sverigedemokraternas kulturpolitik att samtidskonst ska nedprioriteras hårt, ja, i princip all kulturverksamhet ska bantas ner. Kultur ska inte splittra, den ska föra samman.
När det kommer till kultur önskar sig Sverigedemokraterna frid och fröjd. Om man ser till deras aktiviteter på sociala medier är det däremot andra bullar. Här florerar samma raljanta ton som nyhögern gjort till sin. I ett Twitter-inlägg den 25 juli i år, mitt under den värsta värmeböljan som Sverige upplevt i modern tid, lade SD upp en bild på ett snötäckt landskap med texten: »Kommer du ihåg när det var minusgrader och du såg fram emot sommaren?« Lite underhållande var det förstås. När det är vinter längtar man efter sommaren. Och det finns ingenting som svenskarna klagar så mycket på som vädret. Eftersom SD:s miljöambitioner är de lägsta av alla riksdagspartier, var det inte heller svårt att tolka uppdateringen som en släng åt klimathotsprofeter. Men framför allt var det ett exempel på partiets umgängesformer.
Allt handlar om attityd. På sociala medier bedriver Sverigedemokraterna en praktfull skrämselpropaganda om stenkastning mot poliser, bilbränder i förorterna och kriminella flyktingar som härjar hejvilt. När det är skogsbränder skyller man på att Socialdemokraterna inte hanterar situationen och när SD:s filmer stoppas på Youtube skyller man på censur. Alltid är det någon som måste ställas till svars, någon som ska betala. Partiet lägger gärna ut okommenterade länkar till artiklar, om till exempel misskötsel inom vården, som därmed fungerar efter samma modell som smutskastningen av andra partier: bara SD kommer att göra någonting åt förfallet, bara SD säger sanningen! Lösningen är – vad trodde du? – rösta på SD!
Det betyder också att partiets överhuvuden är lättstötta, inte minst tydligt bland deras järnrörsviftande politiker. Och kanske är det bara en vit kränkt man som kan låta sig provoceras av en kissande spansk konstnärinna. När Åkesson nyligen deltog i P3:s Morgonpasset i Sveriges Radio reagerade han plötsligt på ett satiriskt inslag: »Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 för länge sedan, för jag tycker det är vänsterliberal smörja rakt igenom.« Det är sällan man hör riksdagspolitiker hota med att lägga ner public service-kanaler, speciellt sådana som kritiserat politisk styrning av kulturen. Eller vänta nu, samma kamp mot public service pågår ju runt om i Europa.
Man skulle tro att en kritisk diskussion borde gynna alla, även de Sverigedemokrater som inbjuds till »snorungarna« på P3. Men nej, så fort Åkesson själv utmanas är det fram med giljotinen. Då är allt väldigt orättvist. Kanske hade han bara en dålig dag? Kanske har Sverigedemokrater ofta dåliga dagar? Kanske ska vi helt enkelt lära oss leva med att politiker i dag gärna brusar upp sig? Att känslorna tagit mer plats inom politiken gynnar Åkessons emokratiska trupper. De vill att vi ska vara rädda, att vi ska gå efter magkänslan. I likhet med den ökande högerpopulism som vurmar för det egna folket har Sverigedemokraternas strävan efter stängda gränser en tydlig taktik. Man vill få folk att isolera sig.
Kultur är för Sverigedemokraterna någonting som upplevs på avstånd. För de vill liksom inte ta i den direkt, den har ingenting att göra med det som man vanligen pratar om som kultur, såsom litteratur, konst, film eller ens någonting man gör. Den handlar inte om att skapa möten mellan människor, upptäcka nya saker, komma i kontakt med andra synsätt, sådant som man inte tror att man är öppen för, idéer som man ännu inte vet att man själv kanske bär på. För SD är kultur någonting självklart. Den är alltid en och samma, del av en folksjäl. På så sätt kretsar deras kultursyn kring tillhörighet. Allt som produceras inom kultursfären ska återknyta till detta ursprung.
Alla som inte stödjer Sverigedemokraternas kultursyn kommer att missgynnas av deras politik. Hejdå utländska kulturföreningar och modersmålsundervisning. Hejdå internationella kulturutbyten och institutioner med genuspedagogik. Ner med ny kultur och upp med det gamla. Därför ska kulturbudgeten främja kyrkan, hemslöjd och dataspel som kretsar kring nordisk mytologi. En svensk blir ju lyckligare av att omge sig med runstenar. Eller såsom hembygdsideologerna lägger fram det i partiprogrammet: »Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor.« Vad vore bättre då än gammeldans?
Därför kan man förstå att en spansk konstnärinna bringar oordning i den harmoni som kulturen enligt Sverigedemokraterna ska sträva efter. Man ska ju känna igen sig! Eftersom deras kultursyn vilar på en så bräcklig idé om gemenskap är det också lätt att spräcka den bubbla som tillfälligt kapslar in dem. För vem kommer att stå ut med stångstörtning och varpa som fritidssysselsättning? Sverigedemokraternas vision om kulturarvet påminner mest om en lättretad internetanvändare som enbart söker efter bekräftelse. Den svenska folksjälen är inte mer än en yvig föreställning om igenkänning. Därför skulle man i partiprogrammet kunna lägga till att detta levnadssätt går ut på att isolera sig i pojkrummet och leka med andra troll på nätet. Folkhemsbyggande? Snarare hem till mamma.
Inför söndagens val har kulturpersonligheter och kulturinstitutioner kritiserat Sverigedemokraternas kulturpolitik, som svårligen gynnar någon kulturarbetare på det hela taget. Att SD skiljer ut sig bland partierna genom att ge sken av en aktiv kulturpolitik talar kanske till deras fördel, medan övriga partier står fast vid samma gamla. Så är det förstås inte, såvida inte nedmonteringen av kulturlivet är framsteg. Genom att attackera den så ofta nedsablade samtidskulturen får man med sig de som egentligen inte bryr sig om kultur. Precis som i SD:s kampanjfilm som skildrar Socialdemokraternas historia av rasbiologi – en film som indirekt gör det svårare för opponenter att dra fram rasismkortet – vill SD göra sig till the good guys: vi är de enda som försöker göra någonting åt kulturen!
Jo, men vad? Den som röstar på SD kommer att föra »den svenska nationen« ett steg närmare medeltiden. Man kommer att göra det svårare inte bara för invandrare utan också kvinnor i samhället. Med SD vid rodret gäller den gamla goda tidens ideal och ett centraliserat styre, där det regionala kulturlivet kommer att få tacka för sig och flytta till storstan. Man gör allt för att skära ner kulturbudgeten i kommunerna. Budskapet är klart och tydligt: ny kultur är varken viktig eller nödvändig. Kulturstödet utgör en närmast mikroskopisk del i stadsbudgeten och är i mångt och mycket en garanti för att vi överhuvudtaget har någon lokal teater, biograf eller konsthall att gå till. De enda som skulle överleva utan kulturstöd är storstadsscenerna och de stora aktörerna. Kvar står bara Gröna Lund.
Kanske är det gott och väl så enligt Sverigedemokraterna. Världen ser så mycket bättre och enklare ut när den betraktas på avstånd genom en skärm. SD har gjort allt för att kuva det mångsidiga kulturbegrepp som de menar att vänstersidan släppt lös. Kultur ska ju vara enkelt, inte krångla till det. Kultur ska inte ifrågasätta, blott bejaka. Det är en självbekräftande kultursyn, en oblyg narcissism som önskar att man ska förbli likadan, lika oskuldsfull som den guldålder som för jämnan tycks försvinna ur sikte. Och en sak är säker: ju längre tiden går, desto mer kommer man att mota bort allt som hotar isolationismen, drömmen om det eviga samma. Genom att skälla på meningsmotståndare blir det också lite mindre ensamt.
