Telefonens väderapp säger fyrtio grader. Dessutom är luftfuktigheten hög och på svalkande vindar väntar man förgäves. Hettan omsluter som en trögflytande vätska. Man rör sig långsammare, får svårare att andas, hjärnan befinner sig i ett töcken. Överallt ett motstånd.
Vi söker lättnad där alla andra söker detsamma. Friluftsbadets svalkande pool.
Columbiabad i Berlin–Neukölln är bokstavligt talat en smältdegel denna söndag i slutet av juni. Vi samsas alla här. Hormonstinna tonårspojkar, trötta pensionärer i solstolar, unga klubbkids, barnfamiljer, burkinis och stringbikinis.
Alla söker sig till skuggan under träden. Till den överfulla poolen där man kan finna svalka. Vi klumpar ihop oss, av nödtvång, av hettan som drar oss ihop till en likriktad massa. Jag söker på synonymer till »klumpa ihop« och får upp »koagulering«, och jag minns vad jag en gång läst: Vid en kroppstemperatur över 42 grader kan blodet börja koagulera.
Rekorddagar
Vi är vana vid dessa rekord som ständigt slås och som inte kommer att bestå. 41,7°C i Tyskland. 40,7 °C i Budapest. 40 °C i Wien och 44,3 °C i franska Pissos. Också i södra Sverige har rekordvärme uppmätts – liksom i Spanien, Nederländerna, Schweiz och Storbritannien. Europa svettas och plågas. Söker skydd i luftkonditionerade inrättningar, i fontäner, bakom fördragna gardiner.
Hoppet om att nationalstaternas regeringar och multinationella koncerner ska göra allt i sin makt för att hindra fortsatt global upphettning smälte väl bort i någon av de senaste värmeböljorna. För de med möjlighet att fly, doppa sig i en privat och klimatiserad pool eller svalka sig inomhus med luftkonditionering, är möjligen dessa värmeböljor inte lika kännbara. Inpå huden kännbara.
Man kunde tro att ett allt varmare Europa skulle göra den gröna omställningen till politikens självklara projekt. I stället verkar de demokratiska partierna ha lärt sig att man inte vinner val på radikal samhällsomställning, nerväxt eller regleringar av vardagslivet och industrin.
Förlusten av framtiden
En av de stora frågorna för framtidens historieskrivning kommer nog vara varför politiker inte förmådde att väcka entusiasm för den gröna omställningen och utnyttja det momentum som fanns. Den gröna transformationen, som det talades så mycket om för några år sedan, kom av sig. Den misslyckades med att framkalla tillräckligt med entusiasm och konfronterades samtidigt med ett våldsamt motstånd (bondeprotester, mediakampanjer, missnöjesval) och ett intensivt lobbyarbete från fossilindustrin. Regeringar i Sverige, Tyskland, Nederländerna och USA har de senaste åren rullat tillbaka den politik som siktade mot en grön omställning.
Philipp Staab har i boken Systemkrise. Legitimationsprobleme im grünen Kapitalismus (Systemkris. Legitimationsproblem i den gröna kapitalismen, Suhrkamp, 2025) undersökt varför den gröna transformationen misslyckades. Enligt honom handlade det inte om bristande ekologisk medvetenhet, otillräcklig teknologisk utveckling eller avsaknad av politisk vilja, snarare om något mer grundläggande. Han menar att den globala upphettningen skapar en systemkris i det senmoderna samhället, eftersom den blottar motsättningar som inte går att lösa.
Krisen är inte av ekonomisk natur utan existentiell och kan kortfattat beskrivas med en förlust av framtiden. För det som står på spel är själva kärnan i det moderna projektet: Framsteg, förbättring, framåtrörelse. Framtiden i moderniteten har varit öppen och med tillväxtens implicita löfte om att medborgarna kommer att få det bättre. Just det har givit den politiska makten legitimitet.
Den globala upphettningen däremot gör framtiden till ett hot om kommande katastrofer. Modernitetens öppna horisont sluts; »klimatförändringarnas samhälleliga ontologi, deras ›latenta‹ sociala väsen, består just inte i utsikterna till förbättring, utan i ett fundamentalt hot som väcker motstånd«, skriver Staab.
En liknande tes driver Andreas Reckwitz i boken Verlust. Ein Grundproblem der Moderne (Förlust. Ett grundproblem i moderniteten, Suhrkamp, 2024). Den västerländska moderniteten stöter mot sina gränser. Klimatförändringar tvingar samhällen att anpassa sig i stället för att expandera. En åldrande befolkning skapar stagnation eller en samhällelig nergång. Politiken blir defensiv, i värsta fall också reaktiv och reaktionär.
Också den gröna transformationen kallar Staab en i grunden defensiv reaktion, eftersom solcellsanläggningar, batterifabriker, grön vätegas och så vidare inte handlar om förbättring eller om att göra den gemensamma kakan större – utan att förlänga och bevara samtiden. Allting förblir detsamma, bara elektrifierat. Ingen ska behöva försaka, ofra, avstå någonting. Den ekomodernistiska transformationen handlar inte om civilisatorisk utveckling utan om självbevarelse – det är utvinningskapitalism med andra medel.
Staab för in ett oväntat begrepp i klimatdebatten: identitet. Klimatfrågan hotar inte bara ekonomiska intressen, utan själva självbilden hos den moderna individen. Att leva hållbart betyder att ge upp delar av det som definierar oss – rörlighet, konsumtion, bekvämlighet. Varje klimatåtgärd, varje bensinskatt eller flygförbud, tolkas som ett angrepp på det egna livet.
Hettans resignation
På friluftsbadet orkar jag trots hettan läsa ut Ben Lerners hyllade roman Transcription (Transkription, 2026). En alldeles fantastisk liten bok på dryga 150 sidor, tät, intelligent och full av Doppelgänger-motiv, paralleller och dubbleringar så att den fungerar som två speglar delvis vända mot varandra.
Romanen kretsar kring berättarens mentor Thomas, en tysk konstnär, medieteoretiker och pensionerad professor vid ett amerikanskt college, och Thomas son Max. Thomas barnbarn vägrar att äta. Berättarens dotter vägrar gå till skolan. Hos döttrarna har självbevarelsedriften satts ur spel och föräldrarna reagerar mer eller mindre handfallet.
Flickorna är för unga för att själva förklara varför de vägrar. Vägran talar för sig själv. Men det finns antydningar: Covid-pandemi, klimatförändringar, skogsbränder, orangea himlar. Reglering av skärmtid och socker. Framtidsförlust och nya uppmärksamhetsslukande teknologier.
»These screens, my love, they dull our senses«, säger Thomas till sin sons hustru. Och anklagar sonen Max för att han låter barnbarnet försvinna in i sin iPad. Max å andra sidan anklagar med rätta sin far för att ha varit frånvarande under hans uppväxt.
Själv märker jag att jag blir en sämre pappa i värmen. Otålig. Lättirriterad. Orkeslös. Hettan ger upphov till en viss letargi. Den kommande katastrofen frambringar nya kultursjukdomar. Döttrarna i Transcription diagnostiseras med FTT, Failure to Thrive, och ARFID, Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder. Flera vetenskapliga studier pekar på samband mellan ätstörningar och klimatförändringar (I och II).
Hos de lekande barnen i friluftsbadet finns framtiden i koncentrerad form. Deras glädje i den överfulla poolen är oförställd, ännu finns där en fullkomlig tillit till världen. Men den värld vi lämnar över kommer att vara osäkrare, ogästvänligare och mindre förutsägbar.
Anpassning
»Our house is on fire«, sa Greta Thunberg i Davos 2019. Vi borde släcka elden. Men hettan gör en orkeslös. Hellre poolen. Hellre förlora sig i skärmen. Hellre näven i fickan eller rikta om vreden mot någonting annat som verkar lättare att bekämpa.
Den politiska oförmågan att hantera vår tids stora existentiella fråga skapar resignation och vrede, skriver Philipp Staab. Bristen på adekvata svar på klimatkrisen kompenseras genom att politiker försöker projicera handlingskraft på andra områden: »Take back control« (Brexit), »Drain the swamp« (Trump), »Nok er nok« (Norge), »Nu krossar vi gängen« (Sverige).
Också politiken reagerar riktningslöst. I Amsterdam installeras cool-down-oaser, i Paris får äldre gratis biobiljetter, i spanska och italienska städer ställs vattenspridare ut. En välkommen men kortvarig avkylning, ändå bara droppar i havet. Problemet är att temperaturerna i Europa har stigit betydligt mer än det globala genomsnittet, och att de kommer att fortsätta stiga. Samtidigt som kontinenten, och inte minst dess norra och östra delar, är illa anpassad till hettan.
Flera gånger under denna vecka i värmekupolen har min dator stängts av. Överhettning. Ändå är det relativt svalt i min lägenhet. I städer som Berlin kan man knappast välja och vraka på tillgängliga bostäder. Man tar vad man får. När jag fick en lägenhet på bottenplan, utan direkt solljus, så kunde jag inte låta bli att jubla lite inombords. Inte för att bottenplan är speciellt attraktivt på bostadsmarknaden – men jag visste att lägenheten skulle vara sval om somrarna.
Det är för sent att nå de klimatmål som sattes i Paris 2015. Men inte för sent för att hindra de värsta katastrofscenarierna. Det är inte heller för sent för att anpassa städerna för den nya klimatregimen.
Staabs hopp ligger i att dynamiken mellan stigande temperaturer och en fortsatt defensiv politik kan skapa förändringar i ett raskt tempo. Kommande värmeböljor och andra klimatrelaterade katastrofer kommer att skapa ett tryck på förändring som inte högerpopulismen kan möta. Progressiva politiska rörelser måste förbereda sig för att kunna lyckas utnyttja dessa möjligheter. Förstelning föder rörelse, menar Staab, och det skulle kunna betyda goda nyheter.
