Många höjde på ögonbrynen när det utannonserades att årets mottagare av Büchner-priset skulle bli poeten Oswald Egger. Valet har betraktats som överraskande; även i litteraturkretsar var Egger i stor utsträckning okänd. Vissa jublade för att juryn i Darmstadt valde att utmärka en av de egensinnigaste lyrikerna med den tyska litteraturens mest prestigefyllda pris. Andra fylldes av vrede över att denna obekanta, obegripliga diktare hyllades med ett pris som fortfarande betraktas som det närmaste man kommer ett adelsmärke i litteraturvärlden.
Denna polariserande poet är född 1963 i Tscherms i Sydtyrolen. Att 2024 års vinnare av Georg-Büchner-priset är italienare är ingen överraskning. De senaste tio åren har pristagarna kommit från det tyska språkets yttermarker snarare än från dess centrum: Schweiz (Lukas Bärfuß, Clemens J. Setz), Ungern (Terézia Mora), Turkiet (Emine Sevgi Özdamar) och så nu alltså Italien.
Egger kommer från mycket enkla förhållanden och Bibeln ska ha varit den enda boken i barndomshemmet. Efter studier i germanistik och filosofi i Wien debuterade han 1993 med Die Erde der Rede (Jordens tal) och har sedan dess skrivit drygt tjugo böcker, framför allt poesi och essäistik. 2011 blev Egger professor i kreativt skrivande på konsthögskolan i Kiel.
Eggers poesi kan förstås som en sen utlöpare av en modernistisk tradition med en uttalad strävan att överskrida gränserna för vad litteraturen är och hur den kan se ut. Han skriver en poesi som förstår »språk som rörelse, som klang, som textur, som bild, som performance«, som det heter i prisjuryns motivering. En litteratur där världen inte avspeglas i språket, utan skapas på nytt genom det.
Man skulle kunna beskriva honom som en naturpoet, sinnlig och oerhört precis. Sitt språk hämtar han från naturvetenskapliga och matematiska fackböcker, från biologiska uppslagsverk, sitt stoff från otaliga vandringar i det tyrolska landskapet.
Hjordens tal
I höst har jag läst Eggers mest kända verk Herde der Rede (Hjordens tal) från 1999. Om och om igen, alltid i små doser, man kan inte annat. För det är en kondenserad, drygt 300 sidor prosalyrisk bok, en flod som man kan låta sig svepas med i eller kämpa emot.
I Eggers diktning hopar sig substantiven, själv häpnar jag över naturens mångfald som förtätas till ett lummigt buskage som tycks bära på en hemlighet om sig själv. Emellanåt spricker denna ordskog upp i en glänta av konkretion, med ett synligt subjekt som vandrar ut i en gripbar värld. Men det är inget enhetligt subjekt: »Jag till exempel var redan pojk, flicka, växt, fågel och flod-dykande fisk«, skriver Egger tidigt i diktsamlingen. Jaget genomgår metamorfoser, liksom naturen omkring det.
Diktsamlingen kan framstå som ogenomtränglig, som om det är ett främmande språk jag läser, eller som om jag inte begriper tyska. Just därför prövar jag att översätta en dikt:
Schiefer-Schliffe aschgrauer Wolken schoben sich in
Sicht, Schleier kräuseln über-die Draperien Wogen-
linien Rapgwurz-Raspen, Sternmoose trüben ihren
Schein, mein wunder Mund, -wald. Eine Rotte Un-
wettertiere stampfte überräumend pfuhl das Gefilde
ein Wirbeldost, und Perlgras Wasserrauk vom Sturm-
hang sengte brandt-Weidelos den Seegang und-und
verwirft sich Geschwader eins-zu dicks-lipptiger
Kapsel, vor sich wild-Heer, Ranunkel, Wiesenwest.
Första raden går bra. Det går till och med att delvis behålla allitterationerna i början: »Skiffer-stycken askgråa moln sköt sig in i / sikt, slöjor krusade över-de draperier våg- / linjer«. Direkt i andra raden stöter jag på problem med »Rapgwurz-Raspen«. En märklig sammansättning av två ord, varav det första inte finns i någon uppslagsbok. Är det en sammansättning av »Rap« och »gwurz«, två medeltida ord, eller ordformer, med svårnavigerad betydelse? Eller en lokal variant av »Ragwurz«, en knölrotsorkidé som växer i medelhavsområdet. »Raspen« hittar jag bara i historiska lexika. Det verkar vara ett föråldrat verb som kan översättas med »hyvla«, men som i sin substantivform borde kunna översättas till hyvel. Jag prövar mig fram, tycker att det kortare »knölrots-hyvel« funkar bättre än det lite omständigare men mer korrekta »knölrotsorkidé-hyvel«. Så kommer »stjärnmossan som dämpar dess sken, min ömma mun, -skog. En hord O- / vädersdjur stampade«, och så ännu ett ord som saknas i ordböckerna, »überräumend«, kanske överutrymmande, eller bara »utrymmande«, som i »utrymmande pöl en / bergmyntas nejd, och pärlgräs vattenrauk«.
Jag försöker med en annan dikt som ger mindre huvudvärk:
Inspunnen i malvor och glans när oktober
stundande, jag var i en namnlös skog mellan
Oder och Adige, gick murkendis från tidigt till sent
genom en hänförelse höst-ljus färger. Galläpplets
dagglans på eklövet, ett krön sol låter
snårets kula och clou glöda, förvandlade sina rödaktiga
fläckar till en purpurartad. – De vintergranna barrskaften
och körvelgräset, det bleka firmamentet avbildade
sprinklerdysen för den praktfulla eskalationen (i jordfärger).
Här framträder inte naturen som potentiell katastrof, det är inte tal om förlust eller försvinnande snarare är det en hyllning till naturen som ymnighetshorn, till det förtrollade och dunkla: »Blott så kan jag förklara världen: oförklarlig«, heter det på ett ställe. På ett annat ställe finner sig jaget i skogen, »redan mitt inne i förtrollningen«.
Smaken som slagfält
Det är ingen lätt uppgift att överföra Eggers komprimerade, språkligt avancerade lyrik till ett annat språk. Och det är inte bara jag som kämpar med hans dikter. För många läsare framstår Oswald Eggers poesi som obegriplig. Nonsens, rappakalja och liknande slagord framfördes på de sociala medierna i samband med prisutdelningen. Som litteraturvetaren Johannes Franzen, aktuell med boken Wut und Wertung (Vrede och värdering, 2024), noterade efter att priset till Egger tillkännagavs, har konflikten mellan den så kallade finkulturen och vanligt folk eskalerat, eller åtminstone blivit synligare i de digitala rummen.
Det som kommer till uttryck i kommentarerna är enligt Franzen en känsla av förnedring, när den litteratur som tilldelas hög prestige överbelastar de flesta läsares förståelseförmåga. Kommentarerna kan läsas som försvarsmekanismer »mot en högkultur som upplevs som påträngande och förnedrande, men som samtidigt också ger sken av ett storskaligt bedrägeri«, skriver han i sitt nyhetsbrev »Kultur und Kontroverse« (Kultur och kontrovers, 4.11.24).
Den goda nyheten är väl att strid om litteratur antyder att den fortfarande spelar en roll, att den är viktig. En annan sak att glädja sig över: att de litterära institutionerna vågar lyfta fram en så egensinnig litteratur som Oswald Eggers. Man kan bara hoppas att fler vågar sänka sin gard och öppna sig för ett författarskap, vars »vandringar genom det tyska språkets ordfält skriver vidare på naturformernas fysiognomi och öppnar en ny värld för sina läsare«, som motiveringen från juryn i Darmstadt slutar.
