Nordiska lyriköversättningar: Handelsresande

– Hade Inger Christensen varit lika läst i Sverige om hon inte blivit så flitigt översatt?

Det undrar författaren och översättaren Jan Henrik Swahn som 2013 översatte Olga Ravns Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne åt 10TAL Bok. Han menar att översättningen är nödvändig för att dansk och norsk lyrik ska bli läst i Sverige.

Kan detta skyllas på att det finns ett motstånd mot att läsa på originalspråk, eller beror det på att det inte existerar några skandinaviska distributionsnätverk för skönlitteratur? Översättningen blir omistlig för att exempelvis en norsk eller dansk diktsamling till boklådor och bibliotek.

Ett dansk förlag som de senaste åren givit ut en rad svenska och norska diktsamlingar i översättning är Forlaget Virkelig, exempelvis Vi er tiggere (2015) av den norska författaren Jørn H. Sværen, de svenska poeterna Pernilla Berglund med Tiltager (2014) och Linus Gårdfeldt med Men gulvet har ingen mund (2014). Andreas Vermehren Holm på förlaget talar om översättningen som ett verktyg för att tillgängliggöra verket.

– Det är naivt att tro att danska läsare som inte arbetar professionellt med litteratur kommer hitta till, och köpa en norsk eller svensk roman eller diktsamling, säger Holm.

Som förläggare har Vermehren Holm emellertid ofta sett prov på läsare som efter en introducerande översättning börjat läsa ett författarskap i original.

– Efter att ha läst en bok på danska av en norsk författare som Tomas Espedal är det flera som söker sig vidare i hans författarskap och börjar läsa på originalspråket.

AFV Press är baserade i Norge men förläggaren Kenneth Pettersen ser förlaget som ett nordiskt snarare än norskt förlag med poeter knutna till en tvärskandinavisk poesioffentlighet. De senaste åren har han oöversatt givit ut de danska poeterna Casper Eric, Victor Boy Lindholm utöver de svenska poeterna Anna Axfors, Elis Burrau och Hanna Rajs Lundström, samt Tine Høeg, Adrian Waldenstrøm, Ingvild Lothe och Kristine Kleppo från Norge. Pettersen delar inte Vermehren Holms uppfattning, utan menar att utgivningen i sig utövar ett tillräckligt starkt inflytande.

– Att översätta de svenska och danska poeterna till norska skulle innebära att jag skickade ut en signal att förlaget först och främst riktade sig mot norska läsare – och det vill jag inte. Utöver att sysselsätta översättare kan jag inte förstå varför skandinavisk poesi överhuvudtaget ska översättas till andra skandinaviska språk. Jag har tilltro till att våra läsare behärskar de skandinaviska språken tillräckligt, och många föredrar att läsa poesi på originalspråket.

Det Norske Samlaget planerar att ge ut Asta Olivia Nordenhof, Theis Ørntoft, Olga Ravn och Amalie Smith under 2016. Hade det inte varit bättre om Norsk Kulturråd la pengar på distribution av originalverken istället för att finansiera dessa översättningar? Förläggare David Allan Aasen svarar nej.

– Min erfarenhet säger att det är först med översättningar som läsarna blir medvetna om verket. Stödet från Norskt Kulturråd handlar inte bara om ekonomi till att genomföra projektet. Utan det är framförallt viktigt för att det möjliggör spridning av utländsk litteratur till bibliotek, vilket innebära att fler kan läsa. Att ge ut översättningar är såväl ett upplysnings- som ett demokratiseringsprojekt.

Klara Rasmussen är förläggare på ellerströms förlag, som har en bred utgivning, från urvalsvolymer av Olav H. Hauge (Gängelstrån, 2014) och Steinar Opstad (Den lyckligaste av alla ensamheter, 2012) till enskilda diktsamlingar av Pia Tafdrup (Salamandersol, 2012). Hon säger att förlaget inte i första hand tänker på vilket språk verket är skrivet på.

– När vi väljer titlar gör vi det utifrån vilka som bidrar till den litteratur som finns på svenska. Vad vi väljer att ge ut styrs helt enkelt av vår bedömning av hur angelägen poesin är.

Modernista har nyligen gett ut den hyllade Det enkla och det ensamma (2015) av Asta Olivia Nordenhof, och planerar att snart ge ut Digte 2014 av Theis Ørntoft. Henrik Petersen, redaktör på Modernista, ser också översättningen som ett sätt, eller verktyg, för att föra in ett annat språkligt och poetiskt idiom i den nationella lyriken, för att därmed förskjuta den.

– Det är angeläget att ge ut översatt lyrik från Danmark och Norge på samma sätt som det alltid är att ge ut översatt lyrik, varifrån den än kommer, menar Petersen.

– Den översatta lyriken fungerar som impulsgivare. Som redaktör tänker jag ofta: Det där behövs just nu i Sverige, för att det på det ena eller andra sättet är annorlunda.

Men hur hittar poeterna och redaktörerna fram till titlarna de önskar att översätta? Efter att ha talat med en rad översättare och förläggare avtecknar sig ett mönster av översättare som en slags litteraturens handelsresande, vilka reser runt i norden och upptäcker nya poeter som de tar med sig hem. Möten på transnationella sammankomster, i nordiska noder och knytpunkter. Skrivskolor och poesifestivaler genererar översättningar, nya poeter introduceras, kontakter mellan förläggare och översättare knyts.

Steinar Opstad översattes till svenska av Marie Lundquist, hon berättar att de träffades när de för många år sedan var utsända för att möta svenskstuderande i Tyskland. Efteråt tog hon initiativ till en översättning.

– Hans diktning tilltalade mig omedelbart med sitt allvar, sin konsekvens och sitt såväl varsamma, ömsinta som ibland humoristiska sätt att behandla livets stora frågor på. Jag tyckte han hade ett tonfall som saknades i den svenska litteraturen, ett tonfall som jag kände mig hemma i.

Den danska poeten Julie Sten-Knudsen kom i kontakt med Jenny Tunedal när hon studerade på Litterär gestaltning i Göteborg. Efter Mitt krig (på danska 2012) översatte hon Kapitel I (2015). Tunedal har också översatt Sten-Knudsen (Atlanten växer, 2015).

– Jag träffade Tunedal när hon var handledare på skolan, hennes böcker är mörka, ohyggliga. Jag hade en tanke om att man kanske kunde öppna upp det danska språket och bredda vad man kan tillåta sig att skriva på danska. Det var mycket dansk poesi som vid denna tid var lite för glad, som gick ut på att man som läsare skulle skratta – jag tyckte att det behövdes något hemskt. I min översättning hoppades jag på att det skulle bli möjligt att få fram den här dystra stämningen i dansk poesi.

På författarutbildningen Litterär gestaltning möttes även den svenska författaren Ida Linde och den norska poeten Kristin Berget. Linde har efter deras möte 2007 översatt två diktsamlingar för Rámus förlag av Berget: Der ganze weg (2010) och Hennes ansikte (2014).

– Hos Berget fann jag ett sätt att prata, leva och tänka dikt som gjorde ett starkt intryck, hon har en alldeles särskild precision. Om dikten skulle ha en spets tänker jag att hon tar dikten dit. Det kändes som en oändlig lyx att få vistas i de dikterna på det sätt som bara översättning tillåter. Det ingav mod att jag kunde åka till henne och tala om olika rader där jag var osäker på nyanser och skiftningar i det norska språket.

Men dessa rum och noder för inte bara samman utan stänger även ute. Liksom alla centrala knytpunkter är även dessa rum socialt och kulturellt kodade. Kan den enas inklusion vara den andres exklusion? Det menar i alla fall poeten Mattias Jeschko-Edberg. Hans debutdiktsamling Eldträd tidig morgon (2013) kom efter många refuseringar till slut ut på fackboksförlaget Celanders. Att inte vara innanför, och att inte passa in, säger han, påverkar vilka förlag man antas till och därmed vilka stipendier man har tillgång till. Men också om man översätts eller får översätta.

– Jag översatte en diktsamling och tillbringade 1 1/2 år med att kontakta förlag, ingen var intresserad. När en namnkunnig poet började översatta samma diktsamling av en slump fick hen manuset antaget, på ett av få förlag jag inte kontaktat – men mönstret var ändå tydligt. Diktsamlingen kom ut och fick bra kritik. Någonstans är detta okej för mig, för det är så här klassamhället ser ut. Jag vill inte in i deras rum. Det är inte min värld.

Lundqvist och Linde talar om översättningen som en speciell form av läsning, en möjlighet att fortsätta vistas i dikten efter att den tagit slut. Kanske är den också en kärleksförklaring? Sten-Knudsen berättar att hon blev förälskad i Göran Sonnevis dikter när hon fann ett urval på Pocketshop i Göteborg. Resultatet blev Klangenes bog (Forlaget Arena, 2012).

– Jag började översätta redan innan jag läst färdig, utan någon tanke om vad jag skulle göra med översättningen, det var som att jag ville in i Sonnevis språk.

Jonas Rasmussen, aktuell som redaktör för antologin Nervsystem – ung dansk poesi (ellerströms, 2015), börjar i regel översätta när han stöter på en text han inte kan låta bli att arbeta med, och beskriver det som en lockelse.

– Vissa dikter kan jag inte låta bli att sätta mitt svenska språk i, på samma sätt som man inte kan låta bli att sätta tänderna i något.

Centralt för att översättningar ska komma till stånd är att institutioner som norska NORLA, danska Statens Kunstfond och svenska Kulturrådet fördelar medel för översättningar. De bidrar till att ge förlagen ökade marginaler med ett startkapital som täcker en del av de initiala kostnaderna för rättigheter, tryck och arvoden. Flera förlag lyfter fram danska Statens Kunstfonds förutsägbarhet som ett positivt exempel och menar att det också är därför dansk poesi är så rikligt översatt. Man vet från förlags- och översättarhåll att om en diktsamling är bra så ges stöd, vilket påverkar de redaktionella besluten. Utan stöd skulle de flesta småförlag inte kunna eller våga ge ut översatt nordisk lyrik, marginalerna är för små, den översatta lyriken säljer generellt för lite. Enligt Klara Rasmussen är stöden i vissa fall helt avgörande.

– I de flesta fall skulle vi helt enkelt inte kunna ge ut översatt poesi från Danmark eller Norge utan bidrag från NORLA och Statens Kunstfond.