Vad är dikten? Dikten finns i en bok man kan skydda sig med, det är en röst som säger: »Du är inte ensam.« Jag är nog inte ensam om att ha den relationen till lyrik. Man följer gärna med på prosaförfattarens äventyr, låter sig svepas med av den episka romanens sköna eskapism. Poesin däremot erbjuder läsaren ingen verklighetsflykt. Den är oftare ett möte med sig själv, som kan bränna till av smärta, men också trösta.
Den citerade raden finns understruken i mitt exemplar av Louise Glücks Averno (2006), i svensk översättning av Jonas Brun. Jag fastnar för den igen när jag läser om diktsamlingen och tänker att det är inget riktigt erkänt värde i poesin, men för mig har det alltid varit viktigt: poesin som inledningen på en tankeprocess med versrader som fortsätter växa och blir till ett inre samtal. När Glück skriver om familjen, kärleken och uppväxten vill jag fortsätta dikten med min egen berättelse. Poeter som Glück finner orden som ger det undflyende och svårbegripliga kontur.
Årets nobelpris i litteratur tilldelas Louise Glück för, som det heter i Svenska Akademiens motivering, »hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell«. Hon föddes 1943 i New York och är en av den amerikanska poesins mest framträdande namn, om än något ovanlig. Hennes lyrik är nedtonad, subtil, hennes modus är melankolin, hennes årstid är vintern. Man tänker på Robert Lowell och Sylvia Plath, och inte minst Keats och Emily Dickinson. Hon debuterade 1968 med Firstborn och har sedan dess publicerat tolv diktsamlingar. Den senaste var Faithful and Virtuous Night från 2014.
»Fördelen med poesi framför liv är att poesi, om den är tillräckligt skarp, lever vidare«, har hon skrivit i en essä. I Averno heter det att världen är oläslig därför att den är i rörelse – »vinden ändrar riktning / osynligt förskjuts de stora plattorna« – myten finns där för att göra världen läsbar, och det som ger myten dess form är dikten.
Myten är central i Glücks lyrik. Hon tar sig an välkänt stoff, från antiken, Bibeln, från folksagorna, och skriver vidare på dem. Men hennes stoff är inte det som redan står i myterna, utan det som gömmer sig bakom dem. »Figurerna / är inte människor. De är aspekter av ett dilemma eller en konflikt«, skriver Glück. Hon tar spjärn mot denna mytens funktion och ger gudarna och sagofigurerna en psykologi. Det verkliga dramat blir därmed de konflikter som utspelar sig inom dem, som utspelar sig i varje människa.
I Averno är det Persefone som Glück tänker om och samtalar med. Persefone, Demeters undersköna dotter, som Hades rövar bort och för med sig till dödsriket där hon förlorar sin oskuld efter att hon smakat på underjordens frukter. Modern förtvivlar över förlusten och i sin sorg vissnar alla växer och livet försvinner på jorden. Zeus kliver in som medlare och får till stånd en kompromiss: Persefone får vistas uppe på jorden under ett halvår, andra halvåret måste hon tillbringa i dödsriket. Persefones vandring mellan liv och döden, mellan jord och underjord blir till årstidens växlingar. »Så vi måste tro att flickan fanns, / på det hon gjorde. Om inte / är de krafter som styr världen / obegripliga för oss.«
Så har det alltid varit. Myten förklarar världen och myten tolkar vi genom vår egen, tidsbundna blick. Hos Glück blir Demeters hämnd på jorden begriplig eftersom »vi vet« »att människor finner djup tillfredsställelse / i att tillfoga skada«. Dottern, Persefone, är fångad i en konflikt mellan två olika viljor som båda begär henne, och i denna tudelning förlorar hon sig själv, den hon en gång var.
De säger
att det finns en reva i människosjälen
som inte skapades för att tillhöra livet
helt och fullt. Jorden
ber oss förneka denna reva, ett hot
maskerat till förslag –
som vi har sett
i berättelsen om Persefone
vilket ska läsas
som en dispyt mellan modern och älskaren –
dottern är bara kött.
Glück strävar efter att återupprätta Persefone som en aktör med en egen vilja och ett eget begär. Persefone söker bortrövande och åtrår döden. Vi skulle kunna kalla det dödsdrift, för att tala med Freud. Psykoanalysen har Glück ofta talat om som en frigörande process, inte minst för skrivandet: »Psykoanalysen lärde mig att tänka. Lärde mig att använda min tendens att inte vilja formulera tankar, lärde mig att använda tvivel, att uppmärksamma undvikanden och utelämnanden i mitt eget tal«, skriver hon i en självbiografisk essä, här översatt av Jonas Brun.
Genom att försöka hitta fram till det vi undviker och utelämnar kan vi kanske göra ansatsen till att vara uppriktiga? Det är åtminstone poesins hopp. Hos Glück finns det en sådan ansats till ärlighet. Men ärlighet och sanning ska inte förstås som bekännelse. Hennes poesi hämtar visserligen stoff ur erfarenheten, men hon låter det självupplevda skymta fram i, och gå i dialog med myten, vilken höjer det självupplevda till det allmängiltigas nivå där det flyktiga levda blir det permanenta skrivna.
Dikternas autenticitet har ingenting att göra med uppriktighet, har hon en gång skrivit. Lyrikens källa är inte erfarenheten och boksidans sanning behöver inte vara levt, den är förmågan att föreställa sig. Louise Glücks föreställningskraft är övertygande. Läs bara dessa rader som inleder Averno:
Det här är stunden när man återser
rönnens röda bär
och på den mörka himlen
fåglarnas nattliga förflyttningar.
Det gör mig ont att tänka
att de döda inte får se dem –
alla ting vi förlitar oss på
försvinner.
Större än så tror jag inte poesi kan bli. Valet av Louise Glück för tillbaka Nobelpriset där det hör hemma: litteraturens domäner.
