Nikolaj Nikulins Minnen av kriget utkom 2007, två år innan författaren avled; den gavs ut i en liten upplaga av Statliga Eremitaget, som var Nikulins arbetsplats under hela hans liv. Ingen gjorde reklam för boken, den hade ingen pr-apparat bakom sig och ingen som »snackade upp den«. På bara ett par månader blev den ändå en händelse: man hörde talas om den från vänner och bekanta, för den som hade läst den kunde inte låta bli att prata om den – så omskakande var läsningen. Upplagan sålde slut och blev ett hett byte på boklådor runtom i landet, och samma sak hände med den andra upplagan. Kanske var det första gången i mitt liv som jag så tydligt kunde bevittna textens kraft när den verkar och liksom tvingar människorna att ta emot den, dess sanning.
Själva texten skrevs redan 1975, mer än trettio år före publiceringen, och då för skrivbordslådan, utan en tanke på utgivning. Den »utgör ett försök från min sida att befria mig från det förflutna«, som Nikulin senare uttryckte det i sitt förord.
Boken är skoningslös mot läsaren, i synnerhet den ryske läsaren. För oavsett ålder har den ryske läsaren blivit uppfostrad med kulten av »det stora fosterländska kriget«. För somliga sammanfaller denna kult helt och hållet med den statliga, heroiska klichébilden av kriget; för andra utgår den från »skyttegravens sanning« och frontsoldaternas berättelser om det verkliga kriget, bortanför paradernas glans, så som det upplevdes av dem som verkligen stred, av de lägre rangerna, något som har gett den sortens texter det träffande epitetet »löjtnantsprosa«.
Också Nikulins huvudperson och berättare är en ung soldat, en signalist och artillerist, och ändå är det ingen vanlig soldathistoria han skriver. Genom de detaljer han återger från kriget och striderna uppstår en bok som vittnar om det sovjetiska bygget som helhet. För i alla dessa fruktansvärda skeenden, i den ohyggliga hanteringen av kriget, avtecknar sig skarpt och tydligt de fundamentala dragen i bolsjevikimperiet: det totala föraktet för människolivets värde, beredskapen att offra vad som helst för att nå ett uppsatt mål.
I grunden är det här en bok om totalitarismen, och på så vis är den besläktad med Aleksandr Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen och Varlam Sjalamovs Berättelser från Kolyma. Skillnaden är att de dödsdömda här inte är lägerfångar utan sovjetiska soldater, och att de är dödsdömda, inte för att det pågår ett krig, utan på grund av den sovjetiska statens sätt att föra krig. På goda grunder jämför Nikulin det inhemska förtrycket i Sovjet före kriget med den sovjetiska krigföringen, som var lika skoningslös mot de egna som den stalinistiska repressionen.
»En sak som blev särskilt tydlig i kriget var den röta som utgick från bolsjevikerna. Redan när det var fred hade de gripit och bestraffat landets mest arbetsföra, hederliga, kultiverade, aktiva och förståndiga människor, och nu skedde samma sak vid fronten, i ännu mer ogenerade och vidriga former. […] Ur de högre sfärerna singlar en order ner: Erövra denna höjd! Regementet stormar an mot höjden i flera veckor, med stora förluster varenda dag. Utan avbrott kommer nya förstärkningar, för det råder ingen brist på folk. Bland dem som kommer finns många från Leningrad; de är uppsvällda av undernäring, och läkarna har just anmodat dem vila och utökade matransoner i tre veckors tid. Där finns småglin födda 1926, det vill säga tonåringar som aldrig borde ha släppts in i armén… ›Framåt!!!‹ – och så är det klippt. Till slut är det kanske någon soldat, löjtnant, plutonchef eller (ovanligare) kapten eller regementschef som ser detta förfärande vanvett och utbrister: ›Men man kan ju inte skicka folk rakt in i döden så här! Det är faktiskt en betongbunker där på kullen! Och vi har bara en liten 76 mm kanon! Den slår inte igenom!‹… Då kopplas genast politruken och SMERSJ in och en rättsprocess sätts igång. En angivare, som det finns gott om i alla enheter, avger sitt vittnesmål: ›Jo, i soldaternas närvaro uttryckte han tvivel på vår seger.‹ Genast skriver man under en redan förberedd blankett, där det enda som saknas är efternamnet, och så är saken biff: ›Avrättas inför manskapet!‹ eller ›Till straffkompani!‹, vilket har samma innebörd. Och så gick de under, de hederligaste, de som kände sitt ansvar inför samhället och medmänniskorna.«
En sådan bok var förstås omöjlig att ge ut i Sovjetunionen: författaren skulle ha satts i fängelse för antisovjetisk agitation och förtal av »den sovjetiske soldaten«. Man kan dock lägga märke till att Nikulin inte heller försökte ge spridning åt texten i så kallad samizdat, i dissidentkretsar där ocensurerade texter skrevs av, kopierades och spreds från hand till hand. Jag tror att han förstod att texten skulle kännas för antisovjetisk till och med för dissidenterna.
I sin vidare innebörd växte den sovjetiska dissidentrörelsen fram ur det så kallade tövädret under Chrusjtjov, under den korta period då personkulten av Stalin avslöjades vid kommunistpartiets 20:e kongress och statsförtrycket mildrades.
Men tövädrets viktigaste inslag, så att säga dess DNA, var en beskrivning av andra världskriget som inte var episk eller heroisk utan lyrisk och fokuserad på enskilda människoöden. Från filmen Och tranorna flyga (1957, Guldpalmen i Cannes 1958) fram till Vitryska stationen (1971) samlades tövädersrörelsen ofta runt en bild av frontsoldaten, en osjälvisk, värdig, pliktmedveten och redig figur som, tänkte man, hade erhållit något slags särskilt värdefulla moraliska egenskaper under kriget och som hade dragit enastående andliga lärdomar under dessa de vidrigaste av omständigheter.
Av den sortens föreställningar finns inte mycket kvar efter läsningen av Nikulins bok. Den visar hur skoningslös den redan dessförinnan skoningslösa sovjetmakten var mot sina egna under kriget och vad denna skoningslöshet gjorde med soldater och officerare.
Under krigets första månader lade tyskarna under sig enorma landområden, och stora mängder sovjetiska soldater (de räknades i miljontal) blev då inringade eller gav sig till fånga. Det var skälet till att röda arméns högste befälhavare den 16 augusti 1941 utfärdade order Nr 270, som likställde fångenskap med desertering och som gjorde det möjligt att ställa även anhöriga till krigsfångar till svars för dessa förmenta brott: släktingar till högre befäl kunde fängslas, vanliga soldaters familjemedlemmar kunde berövas statligt understöd (vilket var liktydigt med svältdöden).
Den 18 juli 1942 utfärdades ytterligare en order, Nr 227, känd som »Inte ett steg tillbaka!«, vilken förbjöd all form av reträtt utan order och som upprättade de ökända »straffbataljonerna« i armén för alla som på något sätt ansågs ha brutit mot bestämmelserna; med samma order infördes också spärrtrupper – förband som hade till uppgift att skjuta på egna styrkor som retirerade olovligt.
Utöver detta skulle de sovjetiska militärtribunalerna mitt under pågående krig döma omkring 130 000 av sina egna soldater, omkring tio hela divisioner.
Dessa order och dessa uppgifter, som i princip hölls hemliga ända fram till sovjetväldets slut, fångar i sig inte krigets grymhet eller det omänskliga i den totalitära statens krigsmaskineri. Men det gör Nikulins bok, och den gör det genom att demaskera den militaristiska romantiken och förmänskligandet av kriget. Den ger ett ovärderligt vittnesmål som låter oss se den totalitära maktens mekanismer just när de verkar.
Ett av de mest fruktansvärda inslagen, bokens mörka zenit, är en scen som utspelar sig en vår utanför Leningrad, när snön smälter bort på marken framför några befästa tyska ställningar som de sovjetiska styrkorna utan framgång har försökt storma hela vintern. Berättaren-Nikulin ser ett fält täckt med flera lager av döda sovjetiska soldater – kropparna i de nedersta skikten bär höstens uniformer. Sedan har förband efter förband kommit marscherande, kastats in i striderna och gått under – infanterister, hemvärnsmän, matroser från Östersjö-flottan, alla lydande samma meningslösa och i grunden kriminella order, alltmedan befälen har summerat förlusterna och väntat in nya förstärkningar som kastats in på samma ställe, rakt in i döden.
»Den store Stalin, som inte besvärades av samvete, moral eller religiösa drivkrafter, kunde bygga upp ett parti vars storhet rentav stod i paritet med hans egen och som skulle fördärva hela landet och förtrycka alla oliktänkande. I detta finns förklaringen till varför vi beter oss mot varandra som vi gör. En gång råkade jag höra ett samtal mellan en kommissarie och ett befäl för en skyttebataljon som kom tillbaka från strid. I samtalet fångade de kärnan i det som pågick: ›Vi kör på ett par dagar till för att göra slut på dem som är kvar, sen åker vi tillbaka för att omgruppera. Då kan vi festa!‹«
… de som tågade tappert i ett sträck
rakt mot främmande huvudstäder
men som återvände till sin egen i skräck.
– skrev poeten Joseph Brodsky om de sovjetiska soldaterna och om förhållandet mellan makthavare och samhälle under kriget. Ja, Nikolaj Nikulins Minnen visar varifrån den skräcken kom.
Men Nikulin berör också – och bryter mot – ytterligare ett sovjetiskt och ryskt tabu i det att han tar upp den sovjetiska sidans krigsförbrytelser och övergrepp.
I det allmänna medvetandet i Ryssland fortlever bilden av den sovjetiske soldaten som nazismens ädle besegrare och Europas befriare, obefläckad av krigsbrott. Massplundringarna, massövergreppen på den tyska civilbefolkningen, massvåldtäkterna, allt det som Nikulin beskriver som en »epidemi«, är något som har behandlats av historiker i väst men som i stort sett förnekas i Ryssland.
»Urskillningslöst brände man ner hem, slog ihjäl gummor som man bara råkat på, sköt rakt in i en skock med kor tills alla djuren dog. […] Armén förnedrade sig. Hela vårt folk förnedrade sig. Och det var det vidrigaste i hela kriget. Döda kroppar – överallt …
Till järnvägsstationen i staden Allenstein, som hade överrumplats av general Oslikovskijs tappra kavallerister, ankom flera tåg med tyska flyktingar. De trodde att de skulle undkomma fronten, men nu hade fronten hunnit ikapp och förbi dem… Jag såg följderna av mottagandet de fick. Perronger fulla av högar med uppsprättade väskor, knyten och koffertar. Överallt låg kläder, barnsaker, uppskurna kuddar. Allt i pölar av blod …«
En uppriktig diskussion om de ohyggliga sovjetiska övergreppen under kriget är fortfarande oförenlig med såväl den officiella ryska ideologin som uppfattningarna hos många vanliga medborgare. »Vår seger i kriget har förvandlats till ett politiskt kapital som tjänar till att stärka och rättfärdiga den rådande ordningen i vårt land. Offrens berättelser är inte förenliga med den officiella segerhistorien«, skrev Nikulin på 1970-talet. En beskrivning som är precis lika aktuell i vår tid.
I dag, när Ryssland för sitt angreppskrig mot Ukraina, utgör segern i andra världskriget, som i Ryssland kallas för »det stora fosterländska kriget«, en hörnsten i det ideologiska bygge som rättfärdigar aggressionen. Kriget och segern har upphöjts, fått en sakral status och gjorts till något som är oåtkomligt för kritisk granskning, vilket låter det ryska samhället definiera sig självt som en ovillkorligt god, positiv kraft i världshistorien, indragen i en kamp mellan ljus och mörker med väst. Samtidigt upprepar själva sättet som kriget bedrivs på – med massmord på civila, massplundring och likgiltighet för de egna förlusterna – ett välbekant mönster av övervåld och despotisk krigföring, för vilken den enskilda människans liv aldrig har ett villkorslöst egenvärde.
For en person som är uppvuxen i Sovjet och som har blivit uppfostrad med glorifierandet av kriget är det otroligt tungt att läsa Nikulins bok. Den punkterar en myt som på djupet har format den historiska självbilden för flera generationer, och den ställer frågor som praktiskt taget ingen i den ryska offentligheten vågar besvara. För om kriget var på det vis som Nikulin beskriver det kvarstår inte ett enda positivt drag i den ryska 1900-talshistorien, annars en källa till nationell stolthet. Och den som accepterar det blir också tvungen att i grunden omvärdera sig själv och att erkänna att den sovjetiska erfarenheten var totalt negativ, för segern i kriget och Gulagsystemet var delar av en och samma helhet, vars metoder också var desamma överallt.
Den som erkänner detta finner sig stående i en historisk återvändsgränd, i en situation av existentiell hopplöshet, utan några som helst historiska riktmärken. Människans medvetande vill förstås värja sig mot det, och Putinregimen, som söker sin historiska, nedärvda legitimitet i det förflutna och som inte förmår åstadkomma något som helst projekt för framtiden, exploaterar denna naturliga motvilja mot att göra upp med illusionerna om ett heroiskt förflutet som kan skänka mening till nuet i flera efterföljande generationer.
Om Ryssland en dag, efter att ha upplevt ett rättmätigt nederlag, ändå kan hitta ett sätt att förhålla sig kritiskt till det förgångna, då kommer nog en av de viktigaste aspekterna av detta – till och med viktigare än omvärderingen av det sovjetiska förtrycket – att handla om en omvärdering av den sovjetiska och ryska militarismen och om en demilitarisering av det ryska medvetandet och den ryska kulturen.
Redan omkring 2010, före ockupationen av Krim och invasionen av östra Ukraina, bedrevs en statligt understödd propagandakampanj som glorifierade segern i kriget och gjorde det så kallade Sankt Georgsbandet till sin symbol. Det är ett svart- och orangerandigt (färgerna representerar röken respektive elden, gardesförbandens heraldiska färger) tygband som delades ut till folk i enorma mängder inför statshögtiden segerdagen den 9 maj, allt under slagordet: »Vi minns med stolthet.« Vid samma tid uppstod ett annat slagord, en motsvarighet till det tyska och europeiska Nie wieder, »Aldrig mer«, nämligen Mozjem povtorit: »Vi kan göra det igen.« På bilar dök det upp dekaler med de till synes skämtsamma orden »Mot Berlin«, en formulering som en gång skrevs på de sovjetiska pansarvagnarna.
Vid samma tid utvecklades »Det odödliga regementet« – en manifestation som brukar anordnas den 9 maj och i vilken deltagarna tågar med porträtt av förfäder som deltog i kriget – till något av en massrörelse.
Landet drabbades en militaristisk psykos, klumpigt maskerad till ett återupplivande av historiska traditioner. Psykosen, vars kärna var just detta slagord »Vi kan göra det igen«, fungerade som emotionellt bränsle för den militära aggression som inleddes 2014.
Därför är frågan om huruvida Ryssland kan gå över från »Vi kan göra det igen« till »Aldrig mer« av allra största vikt både för Rysslands framtid och för Europas säkerhet.
»Även om tyskarna skulle ha fyllt våra kommandocentraler med spioner och våra förband med sabotörer, även om det hade begåtts massförräderi och fienden skulle haft en minutiöst utarbetad plan för att få vår armé att implodera, hade det aldrig kunnat ge samma resultat som nu, när allt var en följd av dumhet, slöhet, befälens ansvarslöshet och soldaternas hjälplösa undergivenhet. […] Det som pågick var ett enfaldigt, helt syfteslöst dödande av våra soldater. Och även det bör betraktas som en form av selektion, som en bomb med fördröjd verkan för det ryska folket: den kommer att explodera först inom några generationer, i tjugoförsta eller tjugoandra seklet, när de mängder av avskum som bolsjevikerna valde ut och odlade fram har fött fram ett par kullar till av sitt eget släkte«, skrev Nikulin på 1970-talet, under den period som har kallats för »stagnationen«, mitt under kalla kriget, när Sovjetunionen framstod som en orubblig monolit och då dessa rader, om de hamnat i händerna på KGB, skulle ha fått författaren satt i fängelse eller inlåst på psyket.
På nittiotalet, när alla trodde att Ryssland hade slagit in på en demokratisk väg, framstod Nikulins ord som överdrivna, en alltför dyster profetia som inte alls stämde med verkligheten. Då Ryssland 1994 inledde sitt krig mot det självständighetsivrande Tjetjenien uppfattades detta snarast som en avvikelse, som ett tillfälligt imperialistiskt och kolonialt återfall som dock inte betydde att Ryssland var på väg att återgå till ett tyranniskt styre eller till att försöka återupprätta imperiet.
Tecknen fanns där – men vi såg dem inte, vi kände inte igen den återfödda ondskan. Men den »bomb med fördröjd verkan« som Nikulin beskrev har i dag exploderat så att hela Europa, hela världen, kan se.
