Modersmålets kraft Ngũgĩ wa Thiong’o (1938–2025)

Slutscenen i Ngũgĩ wa Thiong’os Djävulen på korset (1980) är oförglömlig. Den unga kvinnan Wariinga möter återigen »den rike från Ngorika«. Han som en gång tog henne till älskarinna, gjorde henne gravid och övergav henne. Hon upptäcker att han är hennes fästmans pappa. Den rike som orsakat så mycket olycka i hennes liv, och i Kenya i stort, försöker få tillbaka henne som sin älskarinna, smickrar henne, lockar henne med rikedomar. Men Wariinga har fått nog:

Minns du den leken vi brukade leka: jägare och jagad? Föreställ dig den dagen när jägaren blir den jagade! Gjort kan inte göras ogjort. Dessutom ska världens ondska hämnas här.

Hon tar fram en pistol och skjuter honom med tre skott, går ut, skjuter två småtjuvar – som är lierade med den rike – i knäskålarna, lämnar sin fästman, lämnar allt »utan att vända sig om«, eftersom hon vet att »den stora kampen låg framför henne«. I den rike från Ngorika samman­strålar de traditionella patriarkala strukturerna med den post­koloniala rövar­kapitalismen. Wariingas hämnd är de fattigas, de exploaterades och kvinnornas hämnd mot det samhälle som håller dem ofria.

Romanen Djävulen på korset skrev den kenyanska författaren i fängelse – på hårt toalett­papper. Det som skulle vara en plåga för de fängslades kroppar visade sig vara utmärkt att skriva på. Det litteratur­historiskt revolutionära är att han inte skrev på kolonial­herrarnas språk, inte för västerländska läsare eller en internationell marknad, utan för vanliga kenyaner på sitt modersmål kikuyu.

Nationella allegorier

Ngũgĩ wa Thiong’o räknas bland den postkoloniala litteraturens absolut viktigaste författare. Han föddes 1938 i det brittiska protektoratet och debuterade 1963 – samma år som landet utropade sin själv­ständighet – med pjäsen The Black Hermit. Året därefter kom romanen Weep not, Child (svensk översättning Upp genom mörkret, 1981) – den första engelsk­språkiga roman av en östafrikan. Med sina romaner och som professor i engelsk litteratur vid Nairobis universitet blev Ngũgĩ under 60-talet en tongivande intellektuell i det unga landet och en internationell författarstjärna.

Floden mellan bergen (1965) är en Romeo och Julia-berättelse om Waiyaki och Nyambura som försöker överbrygga konflikten mellan två kikuyu-stammar som symboliskt separeras av en flod. Det slutar i tragedi. Romanen skildrar de nya konflikter som kolonialiseringen innebär, de som uppstår vid mötet med missionärer när den traditionella religionen ställs mot den nya. Romanen handlar om kvinnlig omskärelse, manligt maktbegär och törsten efter kunskap.

Ngũgĩ målar med breda, folkliga penseldrag, han karikerar, allt är överdimensionerat och konturerna skarpa.

Handlingen i Om icke vetekornet (1967) utspelar sig dagarna innan nationaldagen. I den polyfona romanen flätas nutid och dåtid in i varandra till en berättelse om vad som händer med människor och samhällen under kolonialismens brutalitet; men också om frihetstörst och motstånd, om Mau-Mau-rörelsen som växte fram på landsbygden under 50-talet, vars väpnade attacker mot brittiska farmare och poliser spred skräck hos britterna som svarade med kollektiva bestraffningar, tortyr och koncentrationsläger.

Det är en stor »nationell allegori« – för att tala med den marxistiske litteratur­kritikern Frederic Jameson – om den uppslitande kampen för själv­ständighet och om sår som fortsatte att blöda efter den nationella frigörelsen. Ngũgĩs porträttgalleri rymmer motstånds­kämpar som traumatiserats i brittiska koncentrations­läger, medlöpare som ställt sig på förtryckarnas sida, kolonisatörer och koloniserade, brustna illusioner och brutna själar. Ngũgĩ använder ett folkligt språk, som förfrämligar verkligheten genom att anlägga ett naivistiskt perspektiv på ting och företeelser: Här slingrar sig järnormar mot Nairobi för att underkuva landet, och vita män höjer sina bambukäppar som spyr ut eld och rök.

Att skriva mot kolonialspråket

Misslyckandena med att befria landet från de strukturer som upprättats under förtrycket återkom Ngũgĩ wa Thiong’o ständigt till. Som i kriminal­romanen En blomma av blod (1976) – den sista romanen han författade på engelska. Här har tre män som alla förskansat sig makt och tillgångar efter frigörelsen blivit mördade. Fyra personer häktas: en skolrektor, en före detta Mau-Mau-krigare, en fackförenings­ledare och en prostituerad. I tillbaka­blickar skildras åren efter själv­ständigheten i den lilla byn Ilmorog och hur det brittiska väldet och makt­koncentrationen fortplantade sig in i den nyblivna republiken när medlöpare och angivare blir de nya makthavarna.

Mot slutet av 70-talet framträder Ngũgĩ wa Thiong’o som den egenartade författare som fick kritiker att år efter år gissa på en kenyansk nobelpris­tagare. 1976 bytte han nämligen namn, från det kristna och internationellt gångbara James Ngugi till Ngũgĩ wa Thiong’o och skrev sin första pjäs på modersmålet kikuyu som han lät uppföra med amatör­skådespelare i sin hemby Kamirithu. Så länge som han skrev för en internationell publik tolererades den politiske författaren av makten. När han vände sig direkt till folket såg makthavarna rött. Han fängslades 1977 utan åtal, släpptes 1978 och tvingades i en exil som varade ända fram till 2002.

Avkolonisera medvetandet

Fängelset radikaliserade Ngũgĩ. Han blev övertygad om att om en afrikansk författare ska ha någon betydelse i sitt hemland måste han skriva på ett språk som folket förstår. Bara de som skriver på de lokala språken förtjänar att kalla sig afrikanska författare. Alla andra är anglo-afrikanska, eller franko-afrikanska författare. Under 80-talet skriver han essäer om nödvändigheten av en sant afrikansk kultur, om pennan som vapen i kamp mot det koloniala arvet. I essäen Decolonising the Mind (1986) heter det:

Vi afrikanska författare är kallade att göra för våra språk vad Spencer, Milton och Shakespeare gjorde för engelskan, vad Pusjkin och Tolstoj gjorde för ryskan; ja, vad alla författare i världshistorien har gjort för sina språk genom att anta utmaningen att skapa en litteratur på dem – en process som senare öppnar språken för filosofi, vetenskap, teknik och alla andra områden av mänsklig kreativitet.

Djävulen på korset är just ett sådant radikalt försök att skapa en ny sorts afrikansk litteratur genom att vända sig bort från den konventionella europeiska romanens estetiska ideal. För detta blev han häftigt kritiserad, också från afrikanskt håll för att skriva en alltför inåtvänd litteratur. Den postkoloniala litteraturen riskerade att göra sig själv irrelevant genom att bara tala till en liten grupp införstådda.

Denna dom är svår att begripa när man läser det briljanta första kapitlet. Berättaren Murathi wa Kihooto, »den som förutsäger sanningen«, träder fram på scen. Det är en ovillig berättare: »Folk från min egen trakt, Ilmorog, brukade säga mig att den här historien är så fylld av skam att den bör döljas och gömmas i det eviga mörkret«, heter det, och några rader senare: »Hembygdens hemligheter angår inte utomstående«. Man bönar honom att berätta men han tvekar, ändå tills han lyfts upp av en magisk kraft och slungas genom en skorsten:

Jag går med på det
Jag går med på det
Bara du tystar jämrandet i mitt hjärta
Bara du stoppar tårarna.

Den ovilliga berättaren ger med sig, och påbörjar berätta när Wariinga träffade djävulen, när det trasklädda folket korsfäste frestaren och en grupp slipsklädda män släppte ner honom på nytt och bad honom »lära dem sina förvandlingskonster«. Romanen talar i ordstäv och gåtor; späckad med upprepningar, insprängda dikter och sånger, drömmar och myter.

Han blev övertygad om att om en afrikansk författare ska ha någon betydelse i sitt hemland måste han skriva på ett språk som folket förstår. 

Romanen är en modern myt där Wariinga går igenom en serie prövningar, av misstag hamnar hon på stormötet »Djävulens fest« där tjuvar tävlar om vem som är bäst på att »skörda där de inte har sått«. Ngũgĩ målar med breda, folkliga penseldrag, han karikerar, allt är över­dimensionerat och konturerna skarpa. I Djävulen på korset tog Ngũgĩ ett avgörande steg och anammade till fullo ett muntligt berättande. Berättaren kan adressera lyssnarna och bjuda in dem i ett »vi«, talar i monologer, rekapitulerar dialoger, vissa delar är till för att sjungas, andra för att reciteras. Figurerna kan stanna upp, som i en pjäs av Bertolt Brecht, och didaktiskt fråga: »Nutida stöld […] är det verkligen sant att den moderna utvecklingen byggs på en grund av massornas lik?«

Hoppet om en bättre värld

Frågan är ändå om inte Ngũgĩ wa Thiong’o fick fel. Engelskan och franskan dominerar fortfarande i den afrikanska litteraturen. När Abdulrazak Gurnah tilldelades nobelpriset 2021, var det det som Ngũgĩ kallade för den anglo-afrikanska litteraturen som premierades, och inte den mindre afrikanska litteraturen.

I Ngũgĩs litterära värld vilar alltid hoppet om en bättre värld på de unga, som Waiyaki och Nyambura i Floden mellan bergen och Wariinga i Djävulen på korset, och inte minst till törsten efter kunskap. Det är just det den själv­biografiska Drömmar i krigets skugga (2012) handlar om. Man tänker på den gren av bildnings­romanen som Maxim Gorkij stiftade med sin uppväxttrilogi eller på Eyvind Johnsons romaner om Olof. De är alla berättelser om vägen till orden och böckerna. Till berättandet.

Drömmarna lever vidare, liksom hoppet, trots att en av deras främsta apostlar nu gått bort i en ålder av 87 år.