Det är på konsthallen jag får syn på den. »I am not a machine«, står det på den svarta t-tröjan med vita bokstäver. Jag kan sympatisera med det. Jag kan förstå att man inte vill reduceras till en roll, en identitet, en maskin. Men så fort maskinerna uppfanns började man att agera som dem. Det spelar ingen roll om det rör sig om ett musikinstrument, en telefon eller molekylära processer i den mänskliga kroppen. Att överhuvudtaget uttrycka sig är att ingå i en dialog med dessa maskiner. Och på en festival som Borealis i Bergen, en fem dagars tillställning i mars ägnad åt experimentell musik, och med årets upplaga dedikerad åt främst samisk experimentalism, är det två saker som dominerar: maskiner och identitet.
Många är de samiska artisterna på årets festival som både på scenen och i samtalsprogrammet knyter an till ett personligt arv samt dess musikaliska uttryck. Det är en identitet man är stolt över och som smittar av sig på oss som lyssnar, vare sig vi har samiska rötter eller inte. Att ta del av en tradition som länge förtryckts och förträngts är att uppleva någonting vid sidan av samtiden och ändå så djupt inbäddad i den, speciellt med tanke på dagens intresse för urfolk.
Ingenting av detta vore möjligt utan maskinerna eller rättare sagt instrumenten, effekterna, högtalarna, tekniken, allt det som gör att musiken överhuvudtaget spelas och hörs. Det experimentella på årets Borealis definieras i högsta grad av hur det traditionella överlagras av förnyelse. Jojk undergår looppedalernas behandling eller suppleras av västerländska instrument medan vissa artister undviker både jojk och det samiska språket och försöker i stället att använda sig av nya sätt att ge uttryck åt det samiska. Allt på festivalen är inte heller samiskt eller nämnvärt experimentellt. Det typiska för Borealis, arrangerad sedan 2006, är de oväntade scenerna som sällan är spelställen i vanlig mening, utan platser där man i regel inte hör musik. Det gör att musiken kan framstå mer utmanande än vad den kanske är.
Utspridd över hela byn äger konserterna och installationerna rum på en mängd tillfälliga platser: en simbassäng, en bastu, en hiss och en kåta. Som en kontrast till de mer bastanta Bergen Kunsthall, Åsane Kulturhus, USF Verftet, Bergen Kjøtt och Lydgalleriet, för dessa scener in en lekfullhet i musikformer som är till lika delar traditionella och upproriska.
I förorten med 50 gitarrister
Jag anländer först i regnet till Åsane Kulturhus i en av Bergens förstäder, vilket känns nästan exotiskt för någon som växt upp i storstadens betongförorter, med alla dessa norska villor och kulturbyggnader mitt i den vykortsliknande idyll som fjällen omkring bereder. Men det börjar alltför bekant. Öppningskonserten av den norska kompositören Kim Myhr är precis vad man förväntar sig av ett arrangemang i ett respektabelt kulturhus. Orkestern utgörs av inte mindre än 50 gitarrister. De är placerade i den stora foajén och omges av en enkel men effektiv ljussättning som använder hela byggnaden för ett spel mellan mörker och upplysning.
Musiken lämnar dock en del att önska. Orkesterns storlek må vara respektingivande men ljudet är för lågt och inte så mäktigt som det kunde vara. Det är både för melodiskt och inte tillräckligt monotont, hela tiden på väg att utkristallisera sig i någonting eller sluta sig i en kokongartad vila. Stycket står och väger utan att riktigt veta vad det vill. Egentligen hade det räckt med fem tolvsträngade gitarrer. Att fylla på med fler gitarrer tillför ingenting. I motsats till Glenn Brancas gitarrorkestrar som upprepar samma fraser är detta ett fjäderlätt surr, visserligen behagligt men också grumligt. Det är en idé utan koncept: någonting vars anspråk och magnitud man kan gapa åt men som efterlämnar en känsla av tomhet.
Vägen tillbaka till Bergen är tung, mörk och blöt, och jag frågar mig flera gånger varför jag skippade regnjackan i kväll och om färden till förorten verkligen var nödvändig.
Biblioteket älskar hemligheter
Följande dag är det nästan vårkänslor i luften när regnet har lagt sig och jag beger mig till biblioteket som var sista anhalt senast jag var här 2017 på Ny Musikks festival Off the Page, då jag efter att ha suttit och läst i en tidskrift i lugn och ro missade flyget hem.
Samtalen i biblioteket som inleder festivaldagarna är en bra början på begivenheterna och kretsar kring samisk musik i dess olika former. En återkommande sak i samtalen är det holistiska perspektivet. I motsats till kristendomen där människan ofta tornar upp sig som herre över naturen har samerna i stället betraktat sig som en del av den. På ett liknande sätt säger man att jojken inte har en början eller ett slut. Man kan börja var som helst i den. Musikern Ánndaris Rimpi jämför detta synsätt med motorikbeatet inom krautrocken (Neu!, Can, Kraftwerk) vars ändlöst pågående rytm fylls i av lyssnaren efter låtens slut.
Tidigare brukade man endast jojka för varandra. Nu står man på stora scener inför en internationell publik.
Fredagens samtal kring »samiskt lyssnande« visar att det finns en skillnad mellan den moderna kommunikationsformen där man ska säga någonting så effektivt som möjligt och det samiska förhållningssättet där man gärna talar runt ämnena. Samiforskaren Liisa-Rávná Finbog beskriver detta lyssnande som att känna med hela kroppen i stället för att enbart höra med öronen. Enligt henne är det en praktik som gått förlorad under kolonisationen och kapitalismen, inte minst för att kolonisatörernas språk saknar ord för samiska beteckningar.
Ett ord som återkommer i samtalen är »hemlighet«. Man jojkar inte för alla. Eftersom man länge tvingats hålla praktiken hemlig för myndigheterna avslöjar man inte alltid sin samiska identitet, vilket har gjort det svårt för senare generationer att upptäcka sina ursprungliga rötter. Därför är samisk musik ett nytt fenomen i det moderna samhället. Tidigare brukade man endast jojka för varandra. Nu står man på stora scener inför en internationell publik.
Musik för en vävstol och en kaffekvarn
På kvällen fortsätter programmet i en före detta köttfabrik och industribyggnad som numera inhyser musikstudios och konsertlokaler. Byggnaden och dess bevarade fabrikskaraktär gör sitt för stämningen när musikern och festivalens gästcurator Elina Waage Mikalsen framför Stáinnarbánit – Wolffish teeth. Assisterad av Márjá Karlsen på en vävstol och Jalvvi Niillas Holmberg på jojk och diverse vardagsföremål är det rituellt och en smula underligt. Inledningen är en anvisning till att lyssna. Med bara ljud från vävandet ser och hör vi den långsamma vävprocessen av rátnu (i traditionen greneveving som överlever i Mikalsens släktbygder) vars ljud successivt bearbetas av effekter. Snart fyller Mikalsen och Holmberg på med vokaler som rör sig mellan jojk och effektomhöljda utgjutelser i en så naturlig förening av traditionellt och experimentellt att jag undrar varför jag inte hört detta tidigare.
Det finns en stor dos lekfullhet i dessa pendelrörelser. Kanske är det just där man ska söka efter det samtida samiska som gärna tar sig an det traditionella med en uppsluppen öppenhet.
Holmberg har till och med en kaffekvarn med sig på scenen som först ser ut att vara en del av ljudförrådet innan kaffet börjar koka och han serverar bandlemmarna en varsin kopp. Kaffeseansen erbjuder en stunds andhämtning i det alltmer högljudda klustret av röster och ekon som trion frammanar. Trots att de undviker instrument i traditionell mening så är det rytmiskt och medryckande på ett sätt som inte ens de mest samspelta rockbanden kommer nära. Mikalsens sätt att loopa rösten i repetitiva utbrott är som om hon frambesvärjer ett helt kompband av andar vars anspråksfulla gester likväl fungerar för att trion väger upp det med ting som vävning och kaffeserviser. Få akter på festivalen lyckas mäta sig med detta.
Turist på Torrfjellet
En oväntad njutning med festivaler av dessa slag är att man under några dagar får iklä sig rollen som turist och uppsöka platser som vanligen inte omsvävas av någon musikalisk aura. Vandringen upp till Torrfjellet på Fløyen är ett av dessa utomhusintermezzon. Det blir omöjligt att koppla bort promenaden och bergbaneresan från de verk som möter en i lyssningskåtan högst upp på fjället, vilket nog också gäller för bergensarna själva.
Baserad på en timmerkåta av gammetyp är Jiennagoahti (lyttegammen) ett projekt initierat av konstnären Elin Már Øyen Vister tillsammans med konstnären och arkitekten Joar Nango och kan betraktas som en påminnelse om den samiska närvaron i handelsstaden Bergens historia. Den är liten och det blir trångt och varmt när jag besöker det med en grupp andra. Ett problem med den här sortens lyssningsrum är den högtidliga förväntning som lätt infinner sig, speciellt när besökarna uppmanas av guiden till andningsövningar för att skärpa uppmärksamheten, och jag försöker intala mig själv: nu ska jag fokusera och lyssna, nu ska jag förflyttas till ett annat plan, en annan plats. Men för att göra det behöver man nog snarare den vanliga lyssningspositionen som för de flesta finns i det ensamma lyssnandet hemmavid, inte på ett norskt fjäll i en hydda som jag är rädd ska glida nerför berget, sättas i brand av kaminen eller invaderas av turister eller kannibaler. Det blir svårt att tänka bort omgivningen.
De två verken av Margrethe Pettersen i kåtan kräver också sitt av lyssnarna. Sanselig samhørighet innehåller jojk, skratt, andetag och nynnande tillsammans med naturljud som hela tiden håller stycket i rörelse – en kontrast till Láibmat som i stället frammanar vila. Där blandas vattenljud med en mängd röster och effekter som tonar in och ut som svaga spår av melodier eller minnen, vilka gör att platser och kroppar sammansmälter. Ljuden är vågor som slår mot kåtans väggar och löser långsamt upp gränserna. Det är som att driva på ett ändlöst hav där inte mycket händer och man kan låta sig omslutas av strömmen.
En cello stryker över Bergen
Fredagskvällen på ett fullsatt Bergen Kunsthall är den raka motsatsen till den intima lyssningsseansen på Fløyen. Cellisten Judith Hamann inleder på övervåningen med en vy över centrala Bergen som en pittoresk ateljé för besökande konstmusiker. Hennes cello hade gott och väl räckt för en mikrotonal studie utan publikfriande pretentioner. Men det hade kanske inte varit tillräckligt experimentellt i sammanhanget. Placerad i mitten av rummet och med högtalarna spridda runtom cellisten, flankeras hon av en rad förinspelade ljud. Vissa av ljuden är ibland svåra att urskilja från cellon medan andra ljud sveper filmiskt över hela det fysiska spektrumet i rummet. Åtskillnaden mellan cellon och tekniken framstår fullt medveten, som om Hamann också ville låta tomrummet mellan dem komma till tals. Men surroundupplevelsen tar över den ensamma, monotona cellon, detta mänskliga märke.
Resten av kvällen fortskrider i samma tecken, dels fascinerande, dels förbryllande. Den tyska koreografen caner teker genomför en performance tillsammans med iranska Nazanin Noori som ljudsätter dansen med en tung och dåsig stämningscocktail. Det är en skev och märklig koreografi med både läderattribut och en omisskännlig nyans av tradition – inklusive en säckpipa och en mikrofon påminnande om en retrofuturistisk biltelefon.
Efter den här föreställningen vars publikinteraktion driver upp atmosfären och som uppenbarligen inte vill låta sig definieras eller naglas fast, för de palestinska artisterna Maya Al Khaldi och Sarouna ner det hela på jorden. De flesta låtar är klagosånger. Duon behöver inte berätta varför. Sångaren Maya Al Khaldi ursäktar sig för att hon inte är helt i form men av det märks ingenting. Precis som med de samiska artisterna på festivalen ligger de traditionella uttrycken sida vid sida med elektroniska utensilier. När duon till och med för in ett dansant stycke och supplerar det hela med videoinslag växer känslan av att de hela tiden vill fylla på med mer och göra det större. Ja, det bestående intrycket av programpunkterna är att vissa saknar en konceptuell nivå bortom den rent fysiska interaktionen med ljuden. Få verk tvingar en att stanna upp eller att faktiskt försjunka i ljuden med hela kroppen som öra.
Autobahn med samiska förtecken
Under lördagen visar sig solen över Bergen och räcker ut handen till att utforska de installationer som Borealis presenterar på oväntade ställen i staden. Jag är för sliten för sådana strapatser, och för skamsen för att exponera mig för de lyckliga själarna i bastun eller bassängen. I stället sjunker jag ner bland skinnfällen på Lydgalleriet och blir kvar länge i Ánndaris Rimpis uppslukande ljudverk (»Om du inte sov i natt är det här ett perfekt tillfälle«, förklarar han). För den som saknat samiska rytmer på festivalen är inledningen på verket en ljuvlig lisa, med Pan Sonic-liknande glitchsekvenser och vattenljud. Det är ett stycke som placerar sig i ett obestämt mellanrum, som att befinna sig i en undervattensfabrik. Själv talar den Göteborgsbaserade artisten om att han velat förena livet i stadsmiljöer med sina mer naturnära samiska rötter i Lappland. Flera samiska artister under årets Borealis talar om en liknande gränserfarenhet som är igenkännbar för alla oss med olika (eller inga) nationella tillhörigheter. På grund av de ständiga identitetsförskjutningarna är upplevelsen av att korsa gränser en del av den samiska tankevärlden. Den har också blivit en del av musiken.
Ljuden är vågor som slår mot kåtans väggar och löser långsamt upp gränserna.
Rimpis Birástiddje beljustallam är ett typexempel på detta. Bland fältinspelningarna från urbana miljöer vävs både abstrakta och konkreta naturljud in tillsammans med samisk dialog. Stycket består av skiftande lager i olika kulörer och klanger. Mot slutet introduceras en Kraftwerk-liknande puls som fortsätter och fortsätter på en Autobahn med samiska förtecken, en mirakulös resa. Det känns som att hela tiden befinna sig på gränsen mellan olika platser och tillstånd. Mellan tradition och förnyelse. En musik på gränsen. En musik för gränser.
Två strängar är mer än nog
Den här lekfullheten gör det svårt att placera musiken i en enda kategori, vare sig samisk eller experimentell. Men få brukar tala om traditionell folkmusik som ett sätt att tänja på alla tänkbara gränser. Märkligt nog är det just detta som årets upplaga av Borealis visar fram, medvetet eller inte. På det sättet är det en briljant curaterad festival där det till synes gamla överlappar med det så att säga nyaste samtidigt som man kan säga att programmet av den anledningen inte alltid tjänar den icke-traditionella musiken. Den samiska traditionen, och allt vad den innebär av hemlighållande och motstånd, framstår i sig som experimentell.
Efter att ha bevittnat musikern Issát Sámmol Hætta under lördagens tillställning på Bergen Kjøtt börjar jag tänka att någonting så till synes traditionsbundet som jojk faktiskt kan bära på en experimentlusta som man sällan ens påträffar i samtida konstmusik.
Hætta rör sig långsamt fram till scenen, beledsagad av sin fru och med ett osäkert, nästan förläget uttryck. Han slår sig ner vid sitt hemmabyggda instrument juoigganas som består av två strängar på utsidan av en resonanslåda vars klangfärger varieras med hjälp av en stödpinne. Ackompanjerad av frun på tamburin är musiken så avskalad och enkel som det går. Men först måste Hætta avstämma med andarna i rummet, vilket tar sin lilla stund och skapar en märklig form av förväntan. Därefter tar han ton och jojkar till det elementära stränginstrumentet som kanske kan liknas vid en primitiv bas, bara mer oregerlig. Och det är inte bara andarna han lyssnar efter, utan han tycks också lyssna på vad stränginstrumentet vill och vart det är på väg, och flera gånger stannar han upp och kommenterar jojken eller riktar sig till publiken: »Jag blir nervös bland alla professionella musiker. Ni gör mig barnslig!«
Det är både underhållande och underligt medryckande, mycket beroende på Hættas närvaro på scenen och på att det musikaliska verkar uppstå ur ingenting. Jag kan nästan inte tro att jag är med om detta. Hur fick den här äldre samiska mannen sådana superkrafter att han kan golva varenda musiker på festivalen med en stapplande jojk om en fisk? Man kunde kanske dra linjer till många av 1900-talets musikförnyelser: från blues, punk och rap via dada och outsiderkonst eller från trubadurer till tricksters i dess okonventionella former. Men framför allt handlar det om att traditionellt berättande möter en ny publik. Hætta visar att man inte behöver 50 gitarrister. Man behöver inte heller 12 strängar. Det räcker med två.
Att jojka den elektriska kroppen
Mitt bestående intryck av årets Borealis är att många artister förlitar sig för mycket på teknik i dess olika bemärkelser. Så är det speciellt med Leagus som spelar på samma scen som Hætta en stund senare, en duo som med piano och gitarr drar åt en ekvilibristisk frijazz mer än avskalad folkmusik. Det är så virtuost och perfekt att framförandet blir smått klaustrofobiskt. Att betrakta gitarristen Kristian Svalestad Olstad, som rör sig febrilt och inlevelsefullt bland de otaliga effektpedalerna och de stämningslägen han åstadkommer med sin ljudarsenal, är som att iaktta en tekniker i ett laboratorium. Det är bara labbrocken som saknas.
Detta är ett ofta förekommande problem bland dagens experimentella musik som är så svuren åt digital teknik och handlag att det ibland framstår som att musikerna endast går igenom gesterna under konserterna. Musiken tillåts inte andas. I stället ska den kuvas eller kontrolleras för att ingenting oväntat ska ske under dessa väldresserade uppvisningar. Ett liknande problem finns hos Gangere som blandar elektroniska ljud med schamanistisk jojk där det stundtals känns som att vokalerna befinner sig i en tvekamp med det ständigt pulserande, nästan automatiserade soundtracket. Men när duon mot slutet beger sig ut i publiken med de digitala looparna malande i bakgrunden sker det någonting, och det är som om de besjunger den elektriska kropp som vi alla på Bergen Kjøtt är uppkopplade till.
Mitt bestående intryck av årets Borealis är att många artister förlitar sig för mycket på teknik i dess olika bemärkelser.
Det sista ordet måste gå till söndagens avslutningskonsert på Åsane Kulturhus som är en direkt spegling av öppningskonserten. I stället för 50 gitarrister använder sig
Signe Emmeluth av nio saxofonister. Återigen framstår det som en idé utan koncept. Stycket behöver egentligen inte så många musiker. Endast vissa partier drar nytta av hela truppen och vid ett tillfälle ger de form åt en dissonant attack vars svärmeffekt kunde ha använts i högre grad. Stycket är i grunden för lättsamt och med en tämligen överflödig koreografi som inte känns anpassad för musiker med altsaxofoner över axlarna. Att gruppen vid flera tillfällen försöker röra sig som en regelrätt dansensemble överskuggar själva musiken.
Det säger någonting om musikens tillstånd i dag att det traditionella på Borealis, vilket utgör för det digitala ekosystemet också en oändlig källa att ösa ur, är föremål för den mest intressanta dialogen under festivalen där det äldsta framstår som det nyaste. I detta, tänker jag, igenkänner jag någonting som den så kallade senaste musiken sällan fångar, och om det låter romantiskt att uppleva det som en känsla av att komma hem, så låt vara, för det ligger en sanning i den nostalgi som definierar samtiden, speciellt för att dess land är så splittrat.
