VAGANT NORDEN. Nils Christian Moe-Repstads fragmentarium Wunderkammer går i dialog med makt och maktlösheten, skriver Ulf Eriksson.

web buttons logos 2016 c auswahl-07Hur ska man beteckna poesin avgörande drivmedel? Som subjekt, röst, stämma, kropp, närvaro, förnimmelse eller kanske medvetande? Hos Nils Christian Moe-Repstad är denna gåtfulla kraft nära förbunden med kroppen. Men se upp! Liksom ordet »jag«, eller ordet »ljus« inte på något precist sätt gestaltar vad ett jag eller ett ljus är, utgörs den poetiska kroppen i Moe-Repstads på en gång kondenserade och förgrenade poetiska satsning under tjugo år av ett antal mycket olikartade scenarier. Ett av de scenarier där kroppsligheten iscensätts handlar om förbindelsen mellan kropp och landskap, som här i debutsamlingen (1996):

greiner mot greiner
graveres som biter av uskyld
nakne trær blir blodårer
mellom øyekast og syn

Nils Chr. Moe-Repstad, Wunderkammer (Flamme forlag 2016).
Nils Chr. Moe-Repstad, Wunderkammer (Flamme forlag 2016).

De sedda trädgrenarna, ett naket, kanske höstligt eller vintrigt grenverk, sjunker in i dikten och blir där blodådror mellan det aktiva tittandet – øyekast – och den givna synförmågan. Ett annat scenario där kroppen framträder handlar inte om någon kontinuerlig förbindelse, utan tvärtom om söndring. De »biter av uskyld« vi ser i citatet ovan har många motsvarigheter i ett författarskap som nu spänner över tio böcker – varav den senaste är en mer än sjuhundrasidig katalog av kataloger, betitlad Wunderkammer.

Det måste sägas någonstans och jag gör det här: Wunderkammer är en utmärkt, men i ett visst avseende alldeles olycklig titel, detta eftersom den betydande finlandssvenske poeten Ralf Andtbacka för bara åtta år sedan utgav sin Wunderkammer (Söderströms, 2008), en förträfflig bok full av poetiska infall och häpnadsväckande verbala fynd. Man får hoppas att norrmannens bok kan leda en och annan nätletare även till Andbackas läsvärda kuriosakabinett. Detta om detta.

Den långa paraden av treradingar i Moe-Repstads Wunderkammer, en på varje sida med något undantag, erbjuder visionära kondensat av reflexion och kraftfull inbillning, just av det slag som har blivit allt vanligare i författarskapet. På senare år har Moe-Repstad vidgat den kristalliska tankediktens format till ett bredare, ibland nästan episkt synfält. I efterordet till samlingsvolymen Dikt 1996-2014 talar Paal-Helge Haugen träffande om en med åren allt tydligare vilja hos poeten att gestalta en möjlig delaktighet i världens pågående skeende. Denna strävan att delta i världen möts emellertid av en lika kraftfull insikt om den radikala avskurenheten från omgivningen. Det visar sig bland annat i en rörelse mellan olika skalor. Den tänkande-drömmande kroppen tycks vilja växa ut över världen och kosmos och uppgå i helheten. Samtidigt frammanar de vidsträckta ämnessfärerna – världshistorisk kuriosa, naturvetenskap, nautica, militärhistoria, geologi, astronomi, medicin – omvänt en bild av en ohyggligt liten kropp. Frågan inställer sig hos läsaren: är det världen som är stor hos Moe-Repstad, eller är det poeten som är liten?

Denna naiva fråga synliggör den mer universella aspekten av förhållandet mellan innerlighet och avskurenhet. Frågan kan omöjligen skiljas helt från läsarens kännedom om författarens situation: sedan 19 års ålder är han förlamad från bröstet och nedåt efter ett nackbrott vid en dykolycka. Men samtidigt är alla människor begränsade varelser, hänvisade till det smala näset mellan den egna inbillningen och världsalltets bottenlöshet. Därför blir man dubbelt engagerad i den stundtals spektakulära svängning mellan introversion och extroversion som Moe-Repstad är mäktig i sin nya bok. Jag ser ingen anledning att försöka separera min respekt för författarens särskilda lidande från den gripenhet jag känner inför det allmänmänskliga i hans variationer på temat innerlighet-avskurenhet.

Om han i början av författarskapet kunde skriva »stjernene er et sug/ mot himmelen/ og kan lukkes i hendene«, blir dubbelexponeringen av skalor – det lilla, intima mot det väldiga, ofantliga – nu införlivad med adresseringen av ett lika omfattande som föränderligt andrapersonsväsen, ett du, som i följande trerading i Wunderkammer:

Du er magnetisk, elskede, øynene dine har Jupiters mørke ringer rundt løvetannpupiller

som åpner seg om morgenen og lukker seg om kvelden: 400 km/s flyter du med solvind

til den ytterste grensen av universet vårt, beskyttet mot stjernevindene av magnetismen

Poeten utfrågar sina känslor och sina syner och sina minnen och drömmar, i ett uthålligt adresserande av detta rikt förgrenade »du«, vilket väl kan beteckna Gud, kosmos, Vintergatan, tiden, dikten vi läser, läsarens närvaro, en skyddsängel, en förlorad kärlek, den egna kroppen, och en hel del annat. I detta utfrågande av sig själv alstrar dikten en stark förtrolighet, en tillit till läsaren. Vi har ibland att göra med bekännelsedikt i utsattast tänkbara läge, som i Psaltaren.

Men samtidigt bejakar Wunderkammer avskurenheten i en mer radikal mening: förutsättningen för att alls observera något och veta något är ju att det finns en gräns mellan medvetandet och världen. Här är det inte Psaltaren som är urtexten, utan kanske Aristoteles Fysiken. Den kunskapssökande poeten drar i sina reflexioner in sin egen kropp som ett föremål bland andra. Samtidigt växer kroppen ut i landskapet, så att det uppstår en fluktuation mellan storleksordningar eller skalor. Det är fråga om en djup andning mellan det som är disharmoniskt och kaotiskt, och det som är försonat och ordnat.

Under läsningen av Moe-Repstads poetiska författarskap denna höst har jag då och då återvänt till en innehållsrik essä av den spanske poeten och litteraturvetaren Vicente Luis Mora: »Fragmentarismo y fragmentalismo en la narrativa hispanica actual: dos modos opuestos de entender la disgregación constructiva« (Fragmentarism och fragmentalism i nutida spansk berättarkonst: två motsatta sätt att förstå den konstruktiva disgregationen). De båda termerna »fragmentarism« och »fragmentalism« är avsedda att fånga skillnaden mellan två olika slags litterära fragmentarier: det fragmenterade och det fragmentariska, närmare bestämt det som från början har varit helt men smulats sönder, och det som aldrig har varit helt utan alltid sönderdelat. Mora nämner Ezra Pounds The Cantos (1915-1962) som ett fragmenterat verk såtillvida att delarna har en relation till en förlorad helhet. Merparten av Becketts verk däremot, är från början fragmentarisk och saknar relation till någon förlorad helhet.

I Wunderkammer pågår en strid mellan Vicente Luis Moras båda typer av fragmentupplevelse. Ibland framträder denna strid som ett tema hos en reflekterande röst, som här i den sjätte av de tjugosju »kataloger« på vilka treradingarna är fördelade:

Kommer du til meg med Anaxagoras, fordi intelligensen har et høyere nivå enn materien

det er ikke en skapelsesprosess, materien kommer fra en kaotisk evighet, med et ordnende

prinsipp: to motstående deler som gir virkeligheten karakter og setter verden i bevegelse

Kampen mellan motstående krafter har Moe-Repstads läsare mött förut i författarskapet, exempelvis i samlingen Rekyl (1999). Ett spår i Wunderkammer handlar om att integrera en lokal eller global historias stoff med det egna medvetandet, instängt i en stationär och lidande kropp. Drömmar om omöjliga handlingar som en promenad längs havet stöter emot den obevekliga belägenheten. Den här rörelsen mellan motverkande krafter är fördelad på flera nivåer i verket.

I sitt intresse för historiska perspektiv kan han ibland erinra om Øyvind Rimbereid, med den stora skillnaden att i Wunderkammer är fragmenten aldrig länkade till varandra så att någon överblickbar berättelse uppstår. Likväl finns det fragment med historia vilka går att härleda till globala processer, upptäckter, krigshandlingar, eller till den egna biografin. En mellanställning har de fragment där drömmar framträder, de är både öppna mot andra världar och slutna i sig själva. Den andra ytterligheten är fragment av blockerad, muterad eller stympad karaktär, de tycks sakna historia och börjar och slutar ofta i olika bilder av instängdhet:

Jeg skal ikke folde vingene ut som en unge

måken med brukket vinge er en tårnseiler

og dør i en isoporkasse under verandaen

Bland de återkommande motiven drar vissa till sig uppmärksamheten mer än andra. I den artonde katalogen, med titeln »Svalestupskatalogen for viderekomne« finns följande kompakta strof.

1643: jeg fødes og skriver

denne byen er et postmaturt barn

dersom jeg puster

Vad betyder årtalet? Här famlar läsaren. Kan det ha att göra med staden Kristiansand som grundades 1641 och där poeten Christian verkar ha legat på sjukhus, invid den namngivna älven Otra? Sådana gåtor dyker upp här och där, men om man inte försöker tvinga fram en förståelse får man i stället kontakt med de återkommande bilderna. En av dem framträder om man lägger de båda senaste citaten ovan bredvid varandra: »folde vingene ut som en unge«; »postmaturt barn«; »dersom jeg puster«. Denna analogi mellan vingar och lungor sänder läsaren tillbaka i författarskapet, exempelvis till just Rekyl, vars allra sista dikt lyder:

en engel kikker tilbake
for å se på fremskrittet
og når historien gjentas
er ruiner bygget opp av ruiner
og vokser mot himmelen
forførende som en varm bris fra paradiset

Detta är en tydlig anspelning på den berömda tes nr 9 i Walter Benjamins Historiefilosofiska teser där historiens ängel skildras som ett väsen med utspända vingar som blåses baklänges in i framtiden av framåtskridandets storm, medan de händelser som människorna försöker ordna i kausalkedjor för ängeln liknar »en enda katastrof som hopar ruiner på ruiner«. Andningen och upplevelsen av att lungorna är ett slags vingar dyker upp på flera ställen i Wunderkammer.

Ännu intressantare i fragmenthänseende är kanske frasen »Ruiner bygget opp av ruiner«. Inom geologin talar man om bergarter som har bildats av andra, söndersmulade bergarter. Dessa nya kompositer kallas neoklastiska. Härvidlag kan man kanske tala om en neoklastisk panik i vissa filialer av dagens litteratur: kaotiska kataloger, voluminös bokföring av i sig meningssvaga eller emotionellt neutraliserade informationskomplex; som hos Johan Jönson eller i Lars Noréns dagböcker eller vissa aspekter av Knausgårds autofiktiva projekt. Wunderkammer har drag av denna neoklastiska panik, men bjuder den också motstånd genom att vända tillbaka till scener och bilder och teman och belysa dem från olika håll. Inte minst gäller detta erfarenheten av hotande kvävning och drunkning som avlockas en mängd betydelser. I början presenteras exempelvis folktrons »nymfer« som dansar över vattnen för att inte snärjas av näckrosen och drunkna. Flera hundra sidor senare nämns fyndet av fem unga kvinnor, »gjenfunnet under muddringen til Öresundsbron«, och väl bevarade i den anaeroba bottenleran, liksom de berömda mossliken som också intresserar poeten.

Om man skiftar fokus och betraktar strofernas inre uppbyggnad, ser man att Moe-Repstad inte sätter punkt. Han använder komma och kolon, och någon enstaka gång frågetecken. De gärna ganska långa påståendesatserna fogas ibland till varandra av ett »men«, en adversativ konjunktion som skapar en sorts rekyl i satsen: »… alle etterlater blod, men jeg legger forklaringene på bålet…«; »… ved stenbryggene er det kveld og båtene legger till, men jeg hører etterforskere…«; »… en negativ masse beveger seg/raskere en lyset, men Melkeveiens diameter er…«.

När man väl har fått syn på andningens (vingarna-lungorna) motiv och dess starka koppling till bilder av katastrof, flykt och överlevnad, både kollektivt och individuellt, förnimmer man denna syntax som en mindre andning inne i den större andningen. Men även på denna nivå finns en motkraft som inte vill åtskillnad och ny början, utan tvärtom vill att fragmenten skall överlappa varandra så att slutet i en sats också är början i nästa: det är anakolutens figur, synlig i den trerading jag tidigare citerade ur ovan, om bara citatet förlängs en aning: »… noen finner et lik/ ved steinbryggene er det kveld og båtene legger till, men jeg hører etterforskere/ leser Gombrowicz’ dagbok…«.

Vissa av Moe-Repstads treradingar kommer att irritera läsare som vill pressa fram begriplighet ur dem. Men det finns också många fulländade mikrodikter bland dem, exempelvis denna:

Vi vet hvem som kastet terningen og hvem som plasserer myntene

ingen er uskyldige, det er kaldt å miste sin elskede og kryss

utløpet av Otra når den flør

En annan form av fulländning finns också, som i detta fragment som kunde ha kommit ur Eddan:

Begynnelsen faller, dagen, natten faller: mødrene faller

fedrene faller, søstrene faller, brødrene faller

slutten faller, natten, dagen faller

Moe-Repstads relation till orakelformler och visdomsdiktning i allmänhet är också mycket tydlig. Den som vill kan även i rader som dessa känna igen tonfallet i Inger Christensens katalogiserande världsalltslyrism i Alfabet (1981), strukturerad enligt Fibonaccis talserie. Mitt intresse för eventuella dolda talserier eller andra mönster i Wunderkammer är emellertid begränsat. Hellre avlyssnar jag hur poeten skapar suggestiv poesi där en rikt varierad dialog – eller kanske snarare växelverkan – mellan makt och maktlöshet pågår. Denna rörelse är möjligen den mest grundläggande i all poesi, eftersom den spänner en brygga mellan fantasins visualiserbara betydelseprojektioner och de rytmer vilka ytterst har sin förutsättning i andningen.

Wunderkammer är en imponerande litterär prestation, och jag är tacksam över att den finns. Men jag måste också tillstå att jag inte riktigt kan knyta an till den, inte så som till flera av Moe-Repstads tidigare verk. Hans stränga reflexionsdiktning har haft en balans, en skönhet och en allmängiltig klang som mycket väl tålt införandet, i senare böcker, av det biografiska stoff som gäller olyckan, sjukhusvården, smärtorna och förtvivlan.

Wunderkammer har inte denna sovrade balans. I all sin kritik av framstegets våld liknar den – neoklastiskt – en ruin byggd av ruiner. Och hur stor och överväldigande den än kan verka för den som nyss tagit sig an den, ter den sig efter en periods läsning tvärtom liten och otillräcklig i jämförelse med sina egna anspråk och syftningar. Detta gäller många diktböcker från senaste decenniet i hela Norden: man ackumulerar mängder av fragment eftersom man inte tror på enskildheternas symboliska eller metaforiska kraft att överskrida sig själva. I en viss skala kommer emellertid även en metonymisk form att generera en symbolisk aura i förhållande till vilken texten själv ibland kommer till korta.

Men också det intrycket kan man förstås vända på, trogen andningens princip: just därför att boken i sin omåttlighet och vilja att famna allt framhäver sin avskurenhet och sin litenhet så tydligt, kan den också i sig samla en antydning om världsalltets storlek. Så sett är detta verk en litterär Kaba, ett mystiskt svart block där rymdens avstånd i komprimerat skick väntar på läsaren. All fragmentlitteratur som det är något med är en övning i ödmjukhet.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.