De är många på scenen under förfestkonserten, och de tar tid på sig, Faust with Friends. Musiken väntar. Jean-Hervé Peron rör sig fram och tillbaka mellan de tillfälliga medlemmarna – det myllrande kompbandet, det vikarierande Faust – innan det börjar likna någonting sådant som en konsert på den lilla scenen på Moss a go-go.
Peron dirigerar eller ger sken av att dirigera. Pekar, gestikulerar, uppmuntrar. Han skriver små lappar som han delar ut till musikerna med vad som kanske är instruktioner eller uppenbarelser, eller så ställer han sig bland publiken för att se och höra hur det verkar för oss. Mest av allt skapar han en sammanhållning mellan dessa musikaliska främlingar och publiken, det är han, fransmannen i det ursprungligen tyska bandet, den lösdrivande kosmopoliten och kapellmästaren, som med sin lekmannamässiga entusiasm inviger eller så att säga sätter tonen för årets Lyse netter, som pågick under fyra varma dagar i juni.
Peron bildar en slags urform för Lyse netter, arrangerad sedan 2018 av House of Foundation i Moss, där årets omkring 50 artister, med musikern och producenten Emil Nikolaisen som programansvarig, assisterar eller ackompanjerar varandra, gör gästframträdanden eller beblandar sig med pöbeln som om de faktiskt vore en av oss. Allt är intimt och kollektivt, gränserna svävande och förhandlingsbara. Allt är möjligt, eller så framstår det i ljuset (eller ljudet) av vad Faust och Peron manar fram, lika mycket maximalism som minimalism, på gränsen till att falla samman eller att skapa någonting nytt.
Mosspsykedelia
De improviserar, Faust och vännerna, men det är tydligt att de utgår från ett par grundmotiv, enstaka fraser som likt dirigenten bildar konstanter i detta kosmische flöde, som börjar försiktigt för att långsamt byggas upp till det där hypnotiska, malande motorikbeatet. Det är underligt igenkännbart från krautrocken, mer Faust än Faust själva, varav det numera finns (minst) tre versioner som var och en framträder under samma bandnamn – ständigt föränderliga konstellationer av en och samma urtyp.
Allt är intimt och kollektivt, gränserna svävande och förhandlingsbara.
Och det är underligt hur detta fantom-Faust faktiskt kan låta så bra som de gör. Ingen förväntar sig någonting av denna förfest i en liten lokal inför en liten publik, därtill i en liten stad som man inte förknippar med namn som Jean-Hervé Peron, Jimi Tenor, Anton Newcombe eller Bertrand Burgalat, och det är ännu mindre någon som förväntar sig att de ska spela tillsammans. Här är vi alla krauter.
Det som bryter av mot detta, kanske för att vi inte ska invaggas i tron på att allt är fri kärlek i Moss, är det svenska bandet Brainbombs som briserar strax efter att extasen från Faust with Friends har lagt sig. Med texter kring sadism, tortyr, mord och hat i alla dess sköna former, vräkta ur sig på den vackraste fulengelskan som tänkas kan, och till en rasande noiserock som står och stampar på samma ställe tills all orienteringsförmåga har tillintetgjorts, är Brainbombs också en befriande ventil.
Att uppleva Brainbombs i alla deras antipatier, ett band som utanför scenen är de varmaste och vänligaste själar man kan möta, är att uppleva den moderna människans inre värld i dess mest ofiltrerade form. Ett jag spyr ur sig allt tänkbart hat i låtarna, samtidigt som detta jag bedyrar: »Inside my head / It’s a burning hell.« Inga sammanhang ges, inga förklaringar. Allt skildras i extrem första person och med ett tillintetgörande tunnelseende. Bandet reser en ogenomtränglig vägg av oljud kring golgatavandringen, ett lidande-utan-ände som man bara kan underkasta sig och låta sig omslutas av, medan bandets signaturelement – den ensamma trumpeten – ljuder som en mistlur av melankoli bland dessa strider och plågor. Ljusa nätter, mörka aningar.
Brainbombs är en oförsonlig motpart till den psykedeliska rockens sinnesutvidgande experiment, i samma anda som metal, punk och industri var det under 70-talet: en uppsamlad negativitet efter att kärlekssommaren gett vika för en höst av business as usual, men likväl med en fot kvar i den psykedeliska musikens mylla. På så sätt är det en briljant idé att låta Faust och Brainbombs följa på varandra under förfestkvällen, även om jag också, efter att en vän sagt att ett samarbete mellan banden inte är fullt så absurt som det låter, börjar fundera på vad en sammanslagning av dessa motparter kunde innebära, vad den otvetydiga lycka som ligger till grund för Faust, om vi ska tro Peron själv, skulle kunna hämta ur misären hos Brainbombs. Går det att göra en pakt med lyckan och komma helskinnad ur den?
Mossbeat
Festivalfredagen, den egentliga öppningsdagen för Lyse netter, bjuder på en rad säkra kort som blir något förutsägbara i längden, inte minst efter utsvävningarna på Moss a go-go. Lee Ranaldo och Raül Refree genomför ett spretigt och ojämnt set i Heilmannparken, Susanne Sundfør går igenom sina briljanta ballader något sömngångaraktigt medan Lindstrøm och André Bratten bjuder på finstämd midnattselectro – inte särskilt uppseendeväckande, mer som bubblande bakgrundssorl när dagsformen och koncentrationen börjar tryta. Ålen, den andra bakgårdsscenen med huvudsakligen mindre norska artister, tittar jag förbi som hastigast för att bevittna 80-talsöverlevarna Backstreet Girls, men även jag har gränser för intaget av gatuköksboogie i kretsen av den grånade seniorpubliken.
Inte många av fredagens konserter stannar kvar i minnet, inte heller av Momentumbiennalen som många av oss gör en utstickare till under förmiddagen, belägen på det pittoreska Galleri F 15 på Jeløya. Visserligen märks någonting av Lyse netters musikaliska kollektivism på biennalen i form av konstnärsgruppen Tenthaus, vars medlemmar har kuraterat varsin konstnär i olika »bubblor« med specifika teman. Men i stället för att tillvarata det »polyfona« – ett av dess magiska ord som katalogtexter gärna tyr sig till – ger idén om flerstämmighet upphov till ett förvirrande sammelsurium, speciellt eftersom många av verken ännu håller på att monteras och det är sannolikt mer livat på herrgården när sommarens offentliga program drar i gång.
Störst intryck under fredagen gör i stället samtalet med Jean-Hervé Peron på House of Foundation, lett av musikkritikern Arvid Skancke-Knutsen. Peron är energisk och uppspelt, varm i kläderna och synbart förtjust i uppmärksamheten. Han blir till och med lycklig av att se publiken le, för det är det han vill producera, menar han, det är det Faust handlar om (»Giggy Smile« är kanske ett case in point, full av en uppsluppen eufori och med det där så typiska Fauststimmet av röster och rörelse, hela tiden på väg och med en extra växel i beredskap). Peron går igenom sin och Fausts historia, kryddar den med skrönor om nudism och droger och berättar om hur mötet med beatpoeterna i USA förändrade hans världsbild. Samtidigt visar Perons Faustframgångar på vikten av att göra sig av med inflytelser.
Störst intryck under fredagen gör i stället samtalet med Jean-Hervé Peron på House of Foundation.
Samtalet gläntar på dörren till perioden i den tyska efterkrigstiden då ett oregerligt vansinnesprojekt som Faust kunde tas upp av ett stort bolag som Polydor och senare Virgin. Hur länge sedan är inte allt detta? Faust var under 70-talet ett perfekt amalgam av omstörtande amatörism och korporativa storbolagsdrömmar. De skulle bli det tyska Beatles, hoppades man på Polydor, otroligt nog, så de gav producenten Uwe Nettelbeck fria tyglar, varpå sexmannabandet inhystes i ett hus på landsbygden i Wümme som blev både deras bostad och en studio med specialsydd utrustning som de hade tillgång till dygnet runt. Och det kan kanske vara en förklaring till varför Faust till stor del består av lössläppt improvisation inom ramarna för en kontrollerad studiomiljö, med en nydanande collageteknik som inte hade hörts inom populärmusiken tidigare och som gör de första skivorna så genuint förbryllande.
I sin senaste bok Fassbinder: Thousands of Mirrors (2023) visar kritikern Ian Penman, apropå hur det var att som britt under 70-talet möta den tyska kulturen i vågen av filmskapare som Rainer Werner Fassbinder, att begreppet krautrock må ha haft en släng av nedvärderande jargong, med tanke på att minnena av andra världskriget levde kvar, men att det var ingenting mindre än en future shock att möta all den här kulturen som inte funnits i Tyskland tidigare: musik, film och konst som i all mening tycktes börja om från noll.
Och bland krautrockens olika former (Can, Kraftwerk, Neu!, Tangerine Dream, Cluster, Harmonia), som alla kan sägas vara »nya« på ett sådant sätt att någonting liknande knappast kan ske igen, så är Faust de mest oheliga eftersom de så sällan följer en enda mall. Faust rör sig över hela den musikaliska och psykedeliska kartan, och på sina egna villkor: en dos motorikbeat, en dos bandcollage, en dos popsensibilitet och en stor dos ingenting är sant, allt är tillåtet.
Mossfolk
Det är någonting av en past shock att sitta och lyssna på någon som Jean-Hervé Peron, vars liv och persona alltför lätt kan förpassas till karikatyren av »hippie« i det där abstrakta förflutna. När filosofen Timothy Morton i sin bok Spacecraft (2022) anmärker att året 1977 fortfarande framstår som framtiden, dels på grund av punkens nydaningar, dels på grund av filmer som Star Wars och Close Encounters of the Third Kind – och händelsevis det året som Ian Penman i sin »tyska« bok väljer ut som sitt personliga år noll av liknande anledningar – så kunde man säga det samma om de tio år som förflöt innan det, som till stor del mynnade ur den motkultur som växte fram i kölvattnet av beatgenerationen och dess intresse för folkmusiken. Man var, liksom i dag, vända mot ett förflutet som kunde göras nytt.
Lördagen börjar för mig med Mike Heron, som samtalar på House of Foundation med journalisten Julian Mash om sin tid med Incredible String Band. De var under några år på 60-talet flaggskeppet för den nya, psykedeliska folkmusiken, acid folk. I dag kan epitetet kanske framstå en aning påklistrat. Vad var inte psykedeliskt under den tiden? Därtill hade Incredible String Band tämligen konkreta rötter i traditionell folkmusik, allra mest hörbart på den självbetitlade debutskivan från 1966, innan de närmade sig mer okonventionella element, icke-västerländska instrument och en egensinnig, eklektisk form av världsmusik. Men nog finns det en aura av sinnesutvidgande lekfullhet hos Incredible String Band, doftande av en jordisk otidsenlighet lika mycket som av det sena 60-talets florerande substanser.
Mike Heron är tillmötesgående på ett lite försynt, erfaret sätt. Han går igenom bakgrunden till Incredible String Band som bildades för nästan 60 år sedan i Edinburgh, sannerligen i en galax långt härifrån med tanke på allt som tilldragit sig sedan dess. Han berättar om hur han först såg och hörde sina blivande bandmedlemmar Clive Palmer och Robin Williamson framträda på stadens spirande folkmusikscener, och hur de tre så småningom lyckades få Elektra Records intresserade nog för att skicka den oförlikneliga producenten Joe Boyd över till Skottland. Av samtalet framgår det också att Heron från början hade en annan bana utstakad åt sig av sina föräldrar. Under flera år arbetade han som assisterande revisor trots att han önskade sig ett helt annat liv än vad hans föräldrageneration förväntade sig. Det liv som tog vid efter det var tydligtvis inte bara ett brott med hans föräldrar utan också med det liv av bekvämligheter som kulturell aktivitet så ofta innebär.
När Heron i sina memoarer, You Know What You Could Be (2017), berättar om att han under en av sina tjänsteresor som revisor satt och rökte hasch på ett hotell, under det att han läste On the Road, påminner det om hur Jean-Hervé Peron i ett annat band och i ett annat land drogs till samma frihetsdrömmar-på-väg. Likheterna gör sig också påminda när det sedan blir dags för konsert med Mike Heron, som liksom Peron framträder med sin dotter på festivalen (Georgia Seddon respektive Jeanne-Marie Varain).
Han har visst inte spelat på många år och det tar en stund innan den 80-åriga Heron finner sig till rätta hos sitt tillfälliga kompband.
Det börjar svajigt, men det är som det ska vara och som det var redan då han och bandet framträdde på det beryktade dygnet-runt öppna Clive’s Incredible Folk Club i Glasgow, där en del av tjusningen låg i en öppen anything goes-mentalitet som var ännu relativt oprövad i populärmusiken. Han har visst inte spelat på många år och det tar en stund innan den 80-åriga Heron finner sig till rätta hos sitt tillfälliga kompband. Med dottern på sång och klaviatur, Thea Tunås Bratteng på fiol och Ryan Van Kriedt (The Brian Jonestown Massacre) på diverse instrument, blir det en intim tolkning av gamla Heron- och Incredible String Band-låtar, med den unika sångaren och låtskaparen lika igenkännbar som tidigare.
Jag kommer inte kunna höra »Douglas Traherne Harding« (ur The Big Huge, 1968) igen utan att påminnas om den otroliga harmonin mellan Heron och dottern under refrängen, vilket kanske är någonting av essensen hos folkmusik som en ständigt pågående tolkning och förvandling – som att stiga ner i ett förflutet som likväl framstår nytt vid varje försök att bringa det till liv. Det är en kort och anspråkslös spelning som i likhet med Peron-framträdandena är ett unikt möte med musikaliska strömningar som ännu är märkbara i dag, samtidigt som dessa rötter ter sig alltmer beslöjade av den tid som passerat. Det ligger många år mellan Heron och publiken på House of Foundation och det är talande att dagens generationer inte bär på liknande erfarenheter eller saknar förmågan till att uppsöka dem.
Mossnatt
Resten av lördagens program går i festens tecken, även om det säger någonting om årets högtidligheter i Moss att det under dag tre blir allt svårare att avgöra (eller minnas) vem som egentligen är huvudakten, så mycket som akterna löper in i varandra. Var det på lördagen eller fredagen som Jimi Tenor spelade? Jag vet inte hur många gånger jag ser honom på scen, men han är där varenda dag i en eller annan konstellation, och alltid med en ny arsenal av instrument och färggranna plagg. Därtill är det någonting med finländarens hypereklekticism att min bild av honom tenderar att flyta samman med artisten och producenten Bertrand Burgalat, som han givetvis gästar under fransmannens spelning på fredagen.
Var det på lördagen eller fredagen som Jimi Tenor spelade? Jag vet inte hur många gånger jag ser honom på scen.
Både Tenor och Burgalat för in en dos kultiverad lekfullhet på festivalen, som en underliggörande kontrast till deras uppenbara virtuositet som musiker. Tenor sjunger under lördagens solokonsert som en karaokeversion av sig själv, alltid med en viss distans och med ett tilltal som pendlar mellan uppriktighet och parodi. Burgalat i sin tur croonar på bästa Serge Gainsbourg-manér, alltid lite för insmickrande för att det ska gå att ta det straight, vilket inte heller är meningen, snarare är det just titta-på-sig-själv-i-spegeln posen som utgör hans besynnerliga charm.
Mycket av lördagen går mig förbi, som mest sneglar jag på Tori Wrånes när hon gör det Tori Wrånes brukar göra, iklädd en underlig trolldräkt och med ett lager av likaså underliga ljud och läten, eller när The Brian Jonestown Massacre gör det The Brian Jonestown Massacre brukar göra med deras outsinliga förråd av smutsrock i rockposer. Neil Halstead gör i sin tur en av dessa för Lyse netter typiska spelningar inför en handfull överförfriskade besökare på Moss a go-go. Det är ömsint och överväldigande på ett sådant sätt som bara Slowdive-sångaren tycks vara kapabel till, med försiktigt gitarrklink och ännu mer försiktig sång att jag för en stund inbillar mig att allt bara pågår i mitt huvud, ända tills jag inser att det finns några vakna själar kvar i den här eteriska bubblan, vi vill bara ha den för oss själva.
The Brian Jonestown Massacre gör det The Brian Jonestown Massacre brukar göra med deras outsinliga förråd av smutsrock i rockposer.
Lördagen är framför allt ägnad åt det som alla andra dagar är ägnade åt under festivalen: Faust, den här gången när bandet uppför Faust IV (1973) i sin helhet. Det hela låter lite som ett coverband av Faust, vilket det på sätt och vis är, med bara en originalmedlem kvar. Inte heller är det Fausts bästa album, om jag ska vara helt ärlig, samtidigt som idén om albumet som sådant inte alltid varit förenlig med bandets spröda improvisationskunstwerk.
Men det får sägas vara det enklaste och mest publikvänliga albumet att spela live: lite rockflum, lite ströpop, lite elektroniska ljudutbrott. Det enda överraskande är att låtarna framförs i en annan ordning än på skivan, så lite får nog publiken ändå anstränga sig. Annars är 2023-versionerna kompetenta på ett sordinerat och moget vis, aldrig riktigt lika blåögt prövande eller vilt utmanande som den gången då Faust var inkilat mellan storbolagsambitioner och gräsrotsoljud. Måhända är de ställföreträdande medlemmarna för kompetenta. Men ingen i Moss förväntar sig mycket mer och när »Krautrock« drar i gång som sista nummer är vi så nära stormens extas att den tycks svepa med sig hela natten.
