»Men vad var det egentligen som hände i Klagenfurt, juni 1977?«, frågade den tyska efterkrigslitteraturens stora kritiker Marcel Reich-Ranicki som nyligen skulle ha firat sin hundraårsdag. »Var det en fest för litteraturen? En tävling med två priser och ett stipendium? En författarmarknad? En sorts börs? Var det i verkligheten en verkstad? Eller en litterär modevisning? Det var, tror jag, allt på en och samma gång – och det var bra så.«
1977 anordnades i Ingeborg Bachmanns födelsestad en stor litteraturtävling till författarens minne, »Tage der deutschsprachigen Literatur« (Den tyskspråkiga litteraturens dagar) med Gruppe 47, en inflytelserik sammanslutning av tyska efterkrigsförfattare som under tjugo år samlades för att diskutera varandras texter, som förebild. I dag har arrangemanget blivit den tyskspråkiga litteraturens största litteraturtävling med ett fyra dagar långt program, och en tv-publik på flera miljoner. Upplägget är följande: Fjorton författare läser 25 minuter vardera. Efter varje text följer en ofta hetlevrad kritisk diskussion. I slutändan koras en vinnare. Bland tidigare pristagare finns Uwe Tellkamp, Terézia Mora, Sibylle Lewitscharoff och Wolfgang Hilbig. I Klagenfurt, Österrike, stakas den framtida tyska litteraturen fram.
The show must go on
2020 är allting annorlunda. Först meddelades att tävlingen skulle ställas in. Därefter, sedan flera jurymedlemmar protesterat, att den dock skulle genomföras, trots de utmaningar pandemin ställde.
Allting måste ju fortsätta som förut. Vi ser under pandemin inte så mycket inställda evenemang som evenemang som flyttar ut till nätet, blir virtuella och strömmas via olika kanaler. Inte minst via de digitala jättarna som under pandemin jobbat hårt för att stärka sina monopol. Stora sportevenemang måste genomföras, fotbollsmatcher spelas inför tomma läkare. Klubbar bjuder på strömmade dj-set, i Berlins filharmoni spelas konserter upp utan åhörare, med 1,5 meters avstånd mellan musiker i munskydd. Vi som trodde att bilsamhället var på väg att bli historia får se på hur drive-in biografer öppnas.
Ja, också »Tage der deutschsprachigen Literatur« måste genomföras. The show must go on. Resultatet: Ett virtuellt program med förinspelade läsningar och juryöverläggningar via videolänk från städer och byar i Schweiz, Österrike och Tyskland. Vann gjorde den Berlinfödda författaren Helga Schubert för sin berättelse »Vom Aufstehen« (Från uppvaknandet). Schubert bjöds redan 1980 in men nekades då utresetillstånd från DDR. Anledningen var att ingen medlem i Östtysklands Författarförbund tilläts delta i tävlingen, eftersom de kunde »bli manipulerade« och regimen ville motarbeta det som man såg som försök att upprätta en »heltysk litteratur«.
Schubert är en ovanlig pristagare. För det första ovanligt gammal, med sina 80 år. Ovanlig därför att hon mellan 1987 och 1990 var, i egenskap av kritiker, en av prisets jurymedlemmar. Liksom alla andra deltagare sitter Schubert inte i en studio, hon läser från sin ljusa trädgård i Mecklenburg-Vorpommern med fågelkvitter som ackompanjemang. Hennes autobiografiska text tar en serie uppvaknanden som utgångspunkt, en 80-årig kvinna minns från sin säng uppväxten i efterkrigstidens Berlin och DDR; hon minns sin mamma, krigsänka sedan 1941, och hennes ensamma uppvaknanden dag in och dag ut, först i nationalsocialismens Tyskland, därefter i DDR. Det är en svår mor-och-dotter-relation förstår vi, modern önskade sig en son, och sitt öde som ensamstående krigsänka kunde hon aldrig smälta. Men texten är utan agg, kan istället beskrivas som ett slags senkommen förlåtelse. Juryn, som diskuterade med varandra via Skype, var överens om textens kvaliteter, att »Von Aufstehen« är en mycket berörande text, som drabbar läsaren eller åhöraren, inte bara genom den smärtsamma historien den berättar, utan sin »raffinerade form«. Det självbiografiska skrivandet är den svåraste konsten, därför att man så lätt glömmer bort nödvändigheten av konstfärdighet, menade den österrikiske litteraturkritikern Klaus Kastberger. Frågan som under en kort stund rörde upp en upphettad diskussion var huruvida textens fiktiva status är sakral, eller inte, och om det påverkar läsningen. Rörs vi av texten för att den är självbiografisk, eller för att den är välskriven?
Stridsskrift mot Klagenfurt-skiten
Reich-Ranicki var länge en av de mer profilerade jurymedlemmarna. Hans lidelsefulla litteraturkritik satte exempel som skulle komma att skapa ovanligt fruktbara och underhållande diskussioner om texters företräden och svagheter. Hellre ta i för mycket än att tråka ut publiken. Kritiken var kanske inte alltid rättvis men det blev i alla fall bra teve. Också författarna insåg snabbt att de inte kunna lita på att åhörarna artigt tittade på, utan förstod vikten av att nå ut med sina texter, inte bara genom rummet utan också genom rutan.
Den som är van vid de sävliga läsningarna som kännetecknar den svenska litteraturen kan här vänta något annat. Berömd är Rainald Götz litterära provokation från 1983 där han går till attack mot litteraturvärlden och inte minst mot »Klagenfurt-skiten«. Gesten lånade han från Peter Handke (av slump också han bördig från trakten) som i sitt möte 1966 med »Gruppe 47« föll ut mot den tyska efterkrigslitteraturens »skilldringsimpotens«. Götz läser upp en vredgad text utan pardon, »det måste BLÖDA«, säger han, tar upp ett rakblad och börjar skära sig i pannan. Greppet var redan på sin tid knappast originellt, mer en punkig provokation än något annat. Det som lever kvar är den enorma intensitet men vilkenhan läser sin text om, eller mot litteraturen, Klagenfurt och hela den tyska kulturen:
Framtiden ska ju också vara så hotad, har jag läst. Jag tror att det stod i tidningen att allting ska vara så hotat, till och med hörspelet, ja hela kulturen, allt måste försvaras. […] Jag tror, hotet kommer mestadels från framtiden, sa jag, eller kanske från televisionen. Kanske finns det inte i verkligheten, Klagenfurt. Det finns blott på teve, eller är teve verkligare än verkligheten, eller är verkligheten verkligare än på teve? Ja ja, sa jag, allting måste försvaras, sa jag. Är superviktigt. Mot litteraturen måste det försvaras, eller för, eller av, eller hur eller vad? För litteratur, heter det ju, jahwol Heil Hitler.
Reich-Ranicki kallade det en »en stor protest mot det litterära livet och utöver det över hela vårt kulturliv«. Götz fick inget pris. Men hans läsning har gått till litteraturhistorien, inte minst för att hans scennärvaro trängde ut ur studion och genom teven.
Den nya digitala evenemangskulturen
Det spås att coronapandemin kommer skynda på de fysiska mötesplatsernas försvinnande. Tar över gör de digitala mötesplatserna. Massamlingar är för farliga, och med nya teknologier görs de offentliga arenorna överflödiga. Eller som mediateoretikern Peter Weibel skrev i en analys: »Kanskje er de gigantiske stadionene og operahusene fremtidens faraograver. Overdrevne, bisarre arkitektoniske verk som allerede ble bygget med vissheten om at nærsamfunnets underholdningsformer skulle dø ut, slik at de snart ville bli overflødige.«
Fördelen med dessa digitala arrangemang är att man kan delta överallt i världen där det existerar en stabil internetförbindelse. Fler kan potentiellt lyssna på en strömmad läsning än vad som får plats i en bokhandel eller litteraturhus. Om nu så många vill lyssna. I flera litteraturevenemang som jag sett via till exempel Facebook – som har en inbyggd funktion där man kan följa hur många andra som samtidigt tittar – har antalet visningar sällan överstigit en handfull. Varför?
I de digitala evenemangen går spänningen som uppstår när människor möter andra människor förlorad, den nerv som uppstår när vi framträder inför något mer levande än en kamera. Publik ger energi, heter det. För artisten, skådespelaren eller författaren på scenen står någonting på spel – människan konfronteras med rädslan att förlora ansiktet och önskan att vinna den andras bekräftande blick.
Den digitala strömningskulturen däremot saknar fullständigt dessa element och framstår i jämförelse som blodfattig, livlös. Kanske just därför kändes läsningarna så långdragna detta år. Känslan fanns inte där, och också de kritiska diskussionerna tappade i glöd, vann å andra sidan en viss stringens. Vi människor tenderar att vara mer kortfattade när vi talar in i en skärm.
In på scen, eller in i skärmen, klev Helga Schuberts med sin proustianska berättelse, där sömn övergår i vakenhet och minnet vaknar till liv. En stillsam novell om försoning med modern, med livet och historien. Medan vi oroligt väntar på en andra våg av pandemin kan man konstatera: det är i alla fall tur att vi har litteraturen. Och hoppas: på en framtid där litteraturen kan framföras med kropp och blod.
