För många är det en självklarhet att skrivandet börjar i den egna upplevelsen. Man tar avstamp i ens eget liv. Man vänder sig till nyheterna, historieböckerna, internet. Ingen litteratur uppstår av sig själv. Den är beroende av råmaterial, källor, idéer.
Men att som åklagare skriva en roman som bär likheter med ett pågående rättsfall fick konsekvenser för Christoffer Orcander. Han jobbade med utredningen kring den så kallade maffians bankir, Torgny Jönsson, ett fall som var uppe för prövning i Göteborgs tingsrätt när boken skulle ges ut i mars 2022. Men så blev det inte. Efter en rad kritiska artiklar stoppade förlaget utgivningen av Bedragarens plikt och de redan tryckta böckerna makulerades.
Problemet var att han inte hade anmält bokprojektet som en sidosyssla för sin arbetsgivare, Ekobrottsmyndigheten, vilka måste ge sitt godkännande för projekt som kan påverka allmänhetens bild av rättsmyndigheterna. Som åklagare förväntas Orcander hålla sig objektiv i utredningen medan han i boken för fram en bild av huvudpersonen som skyldig. Torgny Jönsson, som tidigare stämt Orcander för tjänstefel, anmälde honom för förtal.
När boken nu ges ut två år senare, med en annan titel och på eget förlag, har Orcander slutat inom rättsväsendet och justerat en rad detaljer i berättelsen, om än inte så subtilt. Den bedrägerianklagade Jörgen Torn heter nu Martin Torn. Han kallas i medierna för Tornfalken och misstänks ha lurat till sig hundratals miljoner och har kontakter inom den organiserade brottsligheten – inte olikt vad Torgny Jönsson dömts och misstänkts för. Främmande kläder: Ett falskt kriminaldrama (Panik förlag, 2024) är en smått underlig titel som så uppenbart spelar på kontroverserna kring utgivningen att det hela lika gärna kunnat heta Bekanta kläder: Ett sant kriminaldrama, så mycket som dess skenvärld påminner om verkligheten.
Deckaren som stal sanningen
En som inte var road av boken var Björn Werner, som i Svenska Dagbladet den 17 april i år vände sig emot Orcanders sätt att slå mynt av ett verkligt fall. Werner anser att det var helt rätt att boken först stoppades. True crime-genren har enligt honom »en besvärande underton« då den utnyttjar Sveriges generösa yttrandefrihetslagar för att i böcker och poddar kabla ut intima detaljer ur förhör och förundersökningar. Därför blir Främmande kläder »en bild av en pågående, problematisk förskjutning av vår människosyn. En där verkliga brott inte längre bara är ett samhällsproblem utan också en råvara, redo att förädlas till lukrativ underhållning.« Vi borde alltså ta vårt förnuft till fånga och rannsaka oss. Men det finns en rad märkliga gränsdragningar i Werners artikel mellan högt och lågt, mellan konst och underhållning, mellan verklighet och fiktion. Enligt honom misslyckas Orcander på alla plan. Han producerar skräpkultur. Han befinner sig för nära verkligheten. Han lider av en grandios självbild och skadar hela rättssystemet. Men sedan när har en bok haft ett sådant genomslag? Vore det mer tillåtet – bättre för samhället – om man gjorde stor konst av fallet?
Det skrivna ordet bottnar i verkligheten.
Tydligen är det enklare för någon som Lars Norén, eller uppsjön av författare som utgår från sina egna liv, att namnge och attackera offentliga personer i sina voluminösa dagböcker. Men en populär form av litteratur som deckaren ska visst undvika att rikta sig till samtiden. Trots att genren handlar om brott måste man enligt Werner akta sig för att ta itu med verklighetens brott. En berättelse tycks enligt honom uppstå när den »är lite mer tydligt förankrad i fiktionens värld«, som hans råd till Orcander lyder. Men skrivandet fungerar inte så. Man behöver förlagor. Man behöver en verklighet som inte bara ger idéerna en konkret grund utan visar att någonting står på spel i litteraturen. Det skrivna ordet bottnar i verkligheten.
Storyn måste ha ett verklighetsunderlag
En helt annan syn på saken träder fram i Stig Larssons senaste essäbok, lämpligt betitlad Högt och lågt (Albert Bonniers förlag, 2024). Boken började enligt Larsson som en undersökning av det svenska deckarundret och det han beskriver som »en påfallande kvalitetsförbättring av genren från, säg, 2000 till 2015«. Jag vet inte riktigt om han kommer med några analyser av det, så full av digressioner som boken är. Det tänkta projektet tog också en annan riktning. Men vad som skett därefter är att de svenska deckarförfattarna tenderat att tappa verklighetsförankringen efter sina första böcker, enligt Larsson. Som Henning Mankell och Åsa Larsson, som började upprepade sig. De fann en formel som de sannolikt pressades av förlag och försäljningssiffror att reprisera. Så här beskriver Larsson en bra berättare:
En story måste vara underhållande. Rappt men ändå inte för rappt berättad. Det betyder att den delvis är lätt redigerad. Men observera, mycket mycket viktigt, den måste ha ett absolut verklighetsunderlag. Om du bara har hittat på det, har det ju så att säga inte hänt på riktigt.
I motsats till Werner anser Larsson att det som berättas måste förankras i verkligheten, det går inte att helt förlita sig på »fiktions värld« och tro att det ger genklang hos läsarna. Det betyder också att den sanna storyn enligt Larsson innehåller en grad av osannolikhet, som till synes överflödiga detaljer som berättaren zoomar in på, för det är så denne minns vad som hände och även sådana detaljer måste med. Att en författare inte ska känna skam för sitt inre liv, som Larsson ofta upprepat, betyder att man måste tro på att läsaren ser en. Allt man skriver kommer på så sätt att avslöjas. Är man inte sann mot sig själv spricker fiktionen.
Vad som hos Werner framträder som verklighetsplagiat är för Larsson en nödvändighet. En berättelse dyker inte upp ur ingenstans, den bygger alltid på förlagor eller inspirationskällor. I Larssons eget fall kompliceras detta av det faktum att han så länge misstrott berättelser som tycks vara uttänkta på förhand. Han har alltid velat överraska sig själv. Han vet inte vart berättelsen är på väg. Han vet inte heller vart han ska komma med alla associationer i Högt och lågt, menar han. Men det är någonting som skapar en spänning i hans skrivande, som jag upplever det, en känsla av att ta del av berättelsen eller tanken innan den tar form.
De svenska blyåren
Faktiskt är Christoffer Orcanders roman mycket mer lösare till formen än vad Werner låter påskina. Det är relativt lite som händer. Få sammandrabbningar, få graverande fakta. I stället får vi följa fallet med bedragaren Martin Torn ur en mängd olika perspektiv som för att visa på tolkningsmöjligheterna och svårigheterna med att nå fram till sanningen i fallet. Visserligen är romanen inte alltid verklighetstrogen. Dialogerna känns inte som tagna ur brottslingars vardag, medelklassporträtten är tämligen fyrkantiga, vi ges en rad beskrivningar av hur folk biter sig i läppen av nervositet och en kåkfarares våldsamma hämndaktion framstår överdimensionerad i sammanhanget, så sordinerad som romanen är.
En story måste ha ett absolut verklighetsunderlag.
Bäst är det när Orcander träder in under huden på den som bedrar och de som blir bedragna. Då närmar vi oss den sanningshalt som Larsson efterlyser, medan brottsbilden av Sverige, representerat av den undanglidande bedragaren, aldrig lyckas engagera.
Jag tror inte att litteraturen ska hålla sig från att utnyttja verkligheten. Werner talar om detta i närmast moraliserande termer. Detaljer om brott och brottsoffer sprids i internets avkrokar genom den fascination för allt true och hardcoresom pådriver oss. Jag vet ingenting om detta. Men vad litteraturen angår så fyller den behovet av att förstå vad som händer i det så konfliktfyllda Sverige i dag där blodsutgjutelsen är omöjlig att undvika.
Under de senaste åren av gängrelaterat våld i Sverige har jag många gånger tänkt på blyåren i Italien under 1970-talet, en blodig epok av ungdomsvåld, terrorattentat, extrema grupperingar och olösta konspirationer. Allt detta framfödde bland annat en populär form av film som brukar kallas poliziotteschi, den italienska genreproduktionens svar på amerikanska polisfilmer och framför allt de samhälleliga oroligheterna i landet. Få epoker i filmhistorien har på ett så explicit sätt bildat en realtidskrönika som gavs ut i ett rasande tempo.
Italienarna var skamlösa. Allt skulle visas och sägas. Filmerna kom ofta ut bara några månader efter ett bombdåd eller en massaker. Och publiken kunde knappast gå miste om parallellerna mellan fiktion och verklighet. Det betyder inte att dessa filmer sa någonting djupsinnigt om sin samtid. Men de erbjöd en reflektionsyta som inte värjde sig för det brutala. Och jag är säker på att det fanns ett behov mitt i allt våld och all paranoia av att bearbeta en situation som ingen hade kontroll över och vars konflikter aktivt pådrevs av många.
Länge lever konventionalismen!
Jag tror att svensk litteratur skulle ha mycket att hämta i den situation som i flera år brännmärkt landet och framstått mer verklig än verklig, »som i en film«. Vad våldsspiralen innebär i längden är perfekt stoff för berättelser som likt Stig Larsson uppehåller sig vid stunden innan de blir manifesta – innan storyn eller verkligheten kommer i fokus.
Man kan tycka att Larsson har en poäng när han i Högt och lågt identifierar en brytpunkt i den svenska samtidslitteraturen åren innan sekelskiftet. Mer specifikt ringar han in Nikanor Teratologen som först hyllades för sin debutbok från 1992 för att sedan, med Larssons beskrivning, stötas ut från offentligheten på grund av misstankar om att han hyst nationalsocialistiska åsikter i tonåren. Enligt Larsson tog han upp detta med förläggaren Karl Otto Bonnier som lär instinktivt ha ryggat tillbaka och sagt att det som jude inte går att hantera antisemitism på ett rationellt sätt. Utstötningen fick »tyst på en författare som det går att sakna« och hade betydelse »för den konventionalism som sedan kom att vidta«.
Verkligheten blir någonting vi ska undvika och endast närma oss med försiktighet.
Här skulle man kunna påminna sig om hur en annan författare, Lars Norén, kom att utpekas i medierna som den indirekta orsaken till polismorden i Malexander 1999 eftersom han hade jobbat med förövarna i en teateruppsättning. I sin dagbok den 1 juni 2001 skriver Lars Norén angående anklagelserna som fortsatte hagla mot honom: »Vill vi leva i ett land där man till slut inte får, inte vågar och till slut inte förmår berätta om komplicerade och svåra ämnen?«
Att ha behandlat sådant som nazism på scen, därtill med nazister i ensemblen, må ha stämplat Norén som suspekt och omdömeslös, men han var redan så uppburen att han kunde ta det – rakt motsatt en debutant som snabbt droppades av förlaget. Det finns garanterat många nyanser att ta tillvara i den här lilla historiebilden, men klart är att vi har sett prov på en konventionalism där ambivalens inte tillåts när det kommer till svåra ämnen. Författarens inre liv skambeläggs mer än gärna av de som tror sig stå på rätt sida, med rätt åsikter.
Resultatet är att det litterära tunnas ut till fördel för en tillrättalagd världsbild. Verkligheten blir någonting vi ska undvika och endast närma oss med försiktighet. Den kan bearbetas, ja, men på tryggt avstånd och med en diplomatisk blick som undviker dess brokiga och bråkiga delar, allt det där som det inre livet ofta behöver spegla sig i och reflektera över, om så bara för att teckna sig själv i relief till omgivningen, och säga: det här har hänt.
