Nobelpriset 2025 En litterär trollkarl

1.

I debutromanen Satantango från 1985 förvandlas jorden till ett enda stort lerfält när regnet aldrig slutar falla. I ett nerlagt kollektiv­jordbruk anar man att »de bibliska tiderna« är komna. En kyrkklocka slår, oförklarligt, ty det närmsta kapellet ligger fyra kilometer bort och dess torn förstördes redan under andra världskriget.

Debuten slår an en ton som inte slutar vibrera i László Krasznahorkais prosa. Vi kan kalla den undergångens ton. De sju basunernas ton. I romanerna är upplösning världens tillstånd, förfallet, degenerationen. Världen tycks frasa upp sig i sina kanter och romanfigurerna försöker förtvivlat hålla den samman för att inte dras med i kaoset och bli vansinniga på kuppen.

Ta till exempel fru Pflaum i Motståndets melankoli (1989), som lever passivt med världen på avstånd, i hemmets oas av renlighet och noggrannhet, med illusionen om att det ska hålla världens ondska ifrån henne. Eller hennes kontrahent, fru Eszter, som ser den lilla provinsstad förfalla i lättja och leda och bestämmer sig för att ta kontrollen och återupprätta disciplinen med parollen »FINT PÅ GÅRDEN, RENT INOMHUS«.

Eller doktorn Futaki i Satantango som mödosamt rutar in sin vardag för att inte kaos ska bryta ut. Varje liten avvikelse är tecken på något större: »en oaktsam rörelse kunde avslöja en begynnande rådvillhet; en tändsticka eller snapsglas på fel plats utgjorde per se den katastrofala vittnesbörden om minnesförlust.« Han spanar ut från sitt fönster och dokumenterar det han ser för att inte ge efter åt sitt eget, och världens förfall som kanske kommer från en underjordisk fukt, resterna av ett hav som tidigare täckte den gudsförgätna landsbygden i östra Ungern.

Och i Herscht 07769 (2021) försöker invånarna i den lilla byn Kana i östra Thüringen upprätthålla den post-socialistiska, småborgerliga ordningen när en grupp nynazister sprider våld och död omkring sig. Florian, bokens svagsinta, lättledda men godlynta antihjälte försöker rädda världen från dess undergång genom att skriva varnande brev till Angela Merkel. Florian har nämligen, efter att ha gått i en kurs kvantfysik på vuxenskolan, fått för sig att hela universum vilar på en skör balans mellan materia och anti-materia och att världen när som helst kan utplånas.

Så många av Krasznahorkais roman­figurer verkar vara fångade i ett själs­tillstånd som gått på grund, som han själv formulerade det i Megy a világ (2013, engelsk översättning: The World Goes On, 2017). De är välmenande, alltigenom godhjärtade människor. Ofta påminner de om furst Mysjkin, Fjodor Dostojevskijs kristus­liknande huvud­person i Idioten (1869) som tas för en idiot därför att han undviker småprat och inte är hemma i den ryska societetens konventioner. En helig dåre som talar sant och handlar handfallet.

Så också den naiva och drömska Valuska i Motståndets melankoli – romanfiguren med huvudet uppe i molnen och blicken riktad mot stjärnorna – som varje kväll iscensätter en kosmisk solförmörkelse på sin stamkrog. Sin värld håller han samman genom exakta upprepade ritualer. Och visst skulle Valuska ha fortsatt dag ut och dag in med sina utstakade nattliga promenader, »i det närmaste ändlöst upptrampande cirkelrörelser«, om inte en cirkus anlänt till staden, vars enda attraktion är en uppstoppad blåval. Igen förkunnar en kyrkklocka att den gamla ordningen håller på att bryta samman, trots att urverken är sönderrostade och visarna för länge sedan är nermonterade.

Ungraren László Krasznahorkai är en litterär trollkarl som med sin blandning av metafiktion, magisk realism och litterär grotesk drar in läsaren i gåtfulla, fascinerande romanvärldar; han är en författare som till synes helt obesvärat plockar fram den ena fantastiska meningen efter den andra, som färgglada sidenband ur rockärmen.

2.

Själv upptäckte jag författaren genom lands­mannen Béla Tarrs filmer. I början av 2000-talet reste jag med tåg till Stockholm för att besöka visningen av den sju timmar långa, och i vissa cineastiska kretsar smått legendariska Satantango (1994). Därefter såg jag Tarrs Werckmeister harmóniák (2000) på DVD och när Turinhästen kom ut på bio 2011 såg jag den på premiär­kvällen. Varje gång registrerade jag namnet László Krasznahorkai i efter­texterna. 2012 kom Sátántangó ut i engelsk översättning, jag måste ha läst den hösten 2013.

Jag hade nog föreställt mig att möta en helt annan litteratur när jag började läsa Krasznahorkai. Tarrs filmer påverkade min läsning. Det grå färgade av sig, blödde ut från projektion till boksida, när jag läste såg jag de tröstlösa landskapen och nerfallna husen framför mig: pinande vind, ändlöst regn, dimma och leriga vägar. Och visst: det långsamma tempot hos en regissör som vägrade klippa svarade mot en författare som in i det längsta dröjde med att avsluta en mening. Bara Gud sätter punkt, lär han ha sagt.

Krasznahorkai är en melankolins författare, läser jag någonstans. På ett annat ställe framhävs det depressiva. Susan Sontag har kallat honom »En apokalypsens mästare« – ett omdöme som sedan dess citerats på ungefär samtliga bokomslag – enligt Svenska Akademiens prismotivering för Nobelpriset i litteratur 2025 befinner vi oss i Krasznahorkais böcker mitt i »undergångens fasa«.

Så många av Krasznahorkais romanfigurer verkar vara fångade i ett själstillstånd som gått på grund.

Är det så enkelspårigt? Slår klockorna enbart i moll? Fasan finns väl där men den är inte entydig. Det finns en annan Krasznahorkai: Den absurda prosan, det humoristiska som går från galghumor till situations­komik. Det skratt­framkallande i berättelser om människor som söker utvägar där inga finns. Ju mer jag läste, desto mer upptäckte jag att filmerna skapade intrycket av en mycket mer tungsint författare än vad som var fallet.

I Krasznahorkais romaner finns det karnevaliska. Tillståndet där allt ställs på sin ända, inverteringen av det sociala, ögonblicket då alla blir nakna och avslöjar sig; här finns ruinerna som låter allting börja på nytt, vansinnet där visheten föds, jublet i undergången, anarkistiska utbrott som förkunnar nya konstellationer. Världen ställs på sin spets, det vill säga, Krasznahorkai placerar den rakt framför avgrunden där roman­figurer och ting får nya proportioner och blir groteska och löjliga, storvulna och yviga.

Och om vi ibland får känslan av att vi i romanerna störtar in i det mörka djupet är detta ett sken. Undergången är bara en dröm eller hallucination, den är ett bedrägeri eller en missuppfattning. Livet fortsätter. Historien och tiden har sin gång. Man kan förfasas över detta faktum eller stoiskt acceptera det som en del av världens ordning.

3.

I det sista kapitlet i Seiobo där nere (2008) står berättaren framför en gravkammare från den första för-kinesiska Shang-dynastin (1600–1100 f.Kr.) och betraktar bronsstatyerna med deras gapande munnar. Statyerna är vakter, ditsatta för att bevaka de döda, skydda dem mot onda andar. Berättaren kontemplerar över tidens gång, imperiers uppgång och fall, och de väldiga tidsdjupens obegriplighet. De som gjort statyerna kunde aldrig förutse att tiden skulle gå ännu längre än den egna utlovade evigheten. Sedimentering, avlagring, jordens volym som pressar ner gravarna och förintar dem med sin tyngdkraft. Allting som en gång var försvinner, skriver Krasznahorkai. Imperiet, till och med minnet av imperiet. Trots det kan människan inte avstå, varken från imperiebyggande, hantverk eller konst.

Seiobo där nere uppehåller sig i 18 kapitel vid frågan om skönheten eller perfektionen. Kapitlen som nästan alla handlar om konstnärer, hantverkare, konstverk, är numrerade enligt Fibonacci-sekvensen och det som håller dem samman är den japanska gudinnan Seiobo. Hon som enligt myten odlar ett persikoträd, vars frukt gör en odödlig. Hon är transcendensens gudinna som förmedlar mellan det himmelska och det jordiska riket, och i Seiobo där nere har hon kommit ner till jorden för att söka efter perfektion.

Men vad är perfektionen? Den finns i hägern i floden som i timmar står blixtstilla och väntar på sitt byte. I den buddhastaty som varsamt renoveras, i Akropolis bländande vithet, i ikonen, i den japanska No-teatermasken eller i den perfekt förberedda träpanelen. Skönheten uppstår genom det slitsamma, och ibland också smutsiga, hantverket – det är en fråga om teknik, inte transcendens.

När vi i en av berättelserna befinner oss i »Alhambras obegripliga skönhet« kontemplerar berättaren över detta överdåd av ornament och inser att ingen finns kvar som kan förstå byggnaden, »den står där meningslös och obegriplig«. Byggnaden konceptualiserar en högre ordning som håller allt på plats trots »ett ondskefullt kaos i en värld som faller samman«, nämligen geometrin. Om det finns en sanning, en ordnande princip, så är det den, och skönheten.

4.

Kanske är det också Bach som gör världen hel. Möjligen skulle Krasznahorkai instämma i Emil Ciorans påstående om att Bach är det enda argumentet för varför skapelsen inte kan betraktas som ett fullkomligt misslyckande. Bach – som var den som till sist fördrev melankolin och resignationen ur honom – återkommer ständigt i hans prosa.

I Motståndets melankoli spelas Bachs Das wohltemperierte Klavier på ett piano omstämt efter Werckmeisters harmoniska system. I Herscht 07769 sprejar någon mystiska, förebådande budskap om vargar på Bach-monument runt om i Thüringen. Florian Herschts koleriska chef – den Bach-älskande nynazisten »Bossen« – bestämmer sig för att fånga sabotören. Samtidigt försöker han få staden Kanas symfoniker att lära sig spela Bach, och få sin protegé Florian att lyssna på honom. Det förra projektet misslyckas och det senare lyckas.

Florian – som snart upptäcker att »Bossen« inte är den godhjärtade människa han trott, utan att han, som ledare för en nynazistisk gruppering, har oräkneliga brott på samvetet – slutar under romanens gång att skriva till Merkel om världens undergång och börjar i stället skriva till henne om Bach. För Florian blir Bach världens räddning, i Bachs musik skymtar en annan verklighet, en utan struktur och logik, en verklighet som vi bara kan föreställa oss och som vi kan kalla »Gud eller Tro«. Och när Florian ger sig ut i naturen, för att så att säga gå under jord och hämnas på Kanas nynazister, är det Bach han har i öronen. Samtidigt som han blir mer och mer ett djur, blir Bach alltmer närvarande i hans sinne, och med Bach i öronen dödar Florian nynazister och begrundar vetenskapens oförmåga att ge tillfredsställande svar på den undergång den förutspår, bara konsten och Bach kan det:

och han hörde Matteuspassionen och koralerna och Wohltemperiertes Klavier och Goldbergvariationerna och orkestersonaterna och sviterna och partitorna och kantaterna och så vidare, och han tänkte att motmedlet mot undergången inte fanns i vetenskapen eller politiken som byggde på den, utan helt enkelt i Johann Sebastian Bach

Och i Seiobo där nere håller en fullkomligt misslyckad arkitekt ett maniskt föredrag om musikens höjdpunkt, barocken, inför en handfull människor på ett landsortsbibliotek. För bara i den barocka musiken nådde man fram till en gudomlig sublimitet, som det heter, och den sublimaste komponerades av Bach. Efteråt bara ett långsamt förfall av formen. I möte med Bach tryter orden, inför hans musik, menar föreläsaren, saknar vi ord, och våra hjärtan smärtar från all denna mirakulösa skönhet.

5.

Föredraget om Bach är en monolog, men inte bara, liksom de flesta av Krasznahorkais romaner och noveller är vi både innanför och utanför romanfigurernas världsbild, medvetandeströmmen skapar närhet å ena sidan och samtidigt finns en ironiskt distans till det utsagda, ungefär som hos Thomas Bernhard. Bernhard är bara en av många författare som ekar i Krasznahorkais litteratur. Här finns Kafkas absurda humor, Malcolm Lowrys förtätade prosa och sömnlösa övergångar mellan hallucination och verklighet, Dostojevskis polyfona epik.

Krasznahorkai skiljer sig från Dostojevskij i att hans romaner inte är vidare dialogiska. Romanerna och novellerna fylls snarare av monologer, människor som pratar högt för sig själva, rabblar, ältar, rättshaveristiskt idisslar, som maler på. Och det i meningar som bara blir längre och längre. I de första romanerna uppträder punkten fortfarande relativt ofta, i det sena författarskapet alltmer sällan. Herscht 07769 är helt utan punkter – som om boken författats i ett enda vindlande, stormigt flöde. Det är som att Krasznahorkai vill säga att inte heller tanken sätter stopp, tanken bara fortsätter, associerar, tar oväntade vägar, leder oss dit vi emellanåt vill, men oftare dit vi inte alls vill. Omöjlig att planera, förutsäga eller förekomma, precis som Krasznahorkais romaner, noveller, monologer och essäer. Att han skriver sina vindlande meningar, som kan löpa över flera sidor, i huvudet innan han sätter meningarna på pränt borde egentligen vara en omöjlighet.

Skrivandet blir det ordnande systemet. Ett sätt att pränta fast, samtidigt som skriften imiterar den kaotiska verkligheten. Medan han skriver upptäcker doktorn Futaki i Satantango att han besitter en övermänsklig kraft, han kan inte bara dokumentera verkligheten utan också uppfinna den. Han märker hur han kan styra världens strukturer, »med blotta ord«, få kontroll över »de till synes fritt virvlande händelserna«, trotsa världens rörelse, påverka själva världens stoff. Göra ordning av kaos. Göra meningslösheten meningsfull.

6.

I The World Goes On förirrar sig en dyngrak översättare i Shanghais väldiga, labyrintiska motorvägssystem, innan han väl tillbaka på hotellrummet förlorar sig i bilder på flödande vattenfall på hotell-tv:n.

Tanken som cirklar, tankegångar man inte kan befria sig från, som inte sätter punkt utan förirrar sig längre in och längre bort i perceptions- och associationsflöden. Var och en av de olika romanfigurerna är »tänkandets fånge« som det heter i Den sista vargen (2009). Därför fantiserar den i Berlin strandade professorn om att lämna tänkandet bakom sig, skriften har han redan övergivit. Sina dagar tillbringar han med att vandra en exakt inrutad väg fram och tillbaka på Hauptstrasse i Schöneberg, och att sitta på ett sunkhak och smutta på en Sternburger, ett av de billigaste ölmärkena man kan hitta i Berlin.

När han en dag oväntat får ett brev från Spanien, med ett erbjudande om att komma till det västspanska Extremadura och skriva, framstår det som en öppning i ett liv som alltmer kommit att se ut som en återvändsgränd. Han reser dit, körs runt i regionens ödsliga landskap av chaufför och tolk, besöker människor som på det ena eller andra sättet hade med landskapets sista vargar att göra, men att skriva förmår han ej. På ett typiskt Krasznahorkai-manér sker inget framåtskridande, det finns ingen väg ut, utan novellen slutar i ett återvändande som bara förstärker tystnaden och stumheten.

Krasznahorkais värld är en cirkel, inte en linje. Allt upprepas, men varje gång något förskjutet, något förändrat. Och kanske är det därför hans romaner, trots sin svärta, rymmer en sådan stilla glädje. För bakom varje ruin finns rörelse. Bakom varje kommatecken en ny sats. Och bakom varje undergång – en ny början. Varken kaos eller apokalyps är sluttillstånd, snarare processer som får världen att mutera och att avslöjas.

7.

I den samling småberättelser som går under namnet The World Goes On finns en liten novell där Friedrich Nietzsche går ur genom sin port på Via Carlo Alberto i Turin och ser en kusk börjar slå sin häst.

Det är en kort berättelse, eller kanske snarare en tre sidor lång essä om moral. Frågan som den ungerska författaren ställer är varför Friedrich Nietzsche – denna bländande motståndare till universella mänskliga sanningar, den nästan andlösa förnekaren av medlidande, förlåtelse, godhet och medkänsla – kramar en slagen häst?

I episoden ser Krasznahorkai Nietzsches avståndstagande från sin filosofis konsekvenser. Mutter bin ich dumm, ska han ha mumlat på soffan innan han definitivt försvann in i galenskapen. Även om man lever ett liv i motstånd mot moralen betyder det inte att man är fri från dess makt.

Det långsamma tempot hos en regissör som vägrade klippa svarade mot en författare som in i det längsta dröjde med att avsluta en mening.

Nietzsche är ständigt närvarande i Krasznahorkais texter. Den hotande nihilismen, atmosfären av meningslöshet och sammanbrott, och böckerna som trots allt försöker motbevisa alltings intighet genom att ständigt staka ut flyktlinjer mot något större och högre.

Som i berättelsen om jägaren Herman i Den sista vargen som en dag drabbas av medlidande med sina offer. Den »gudomliga ordning« han har trott på, där allt i världen är nätt uppdelat mellan det skadliga och användbara, har fallit samman, och han inser att han »hörde hemma bland dem«, de jagade, och han bestämmer sig för att liera sig med dem och hämnas dem. Han bosätter sig i skogen och upprättar en sorts terrorcell varifrån han attackerar människobyn genom att placera ut väl dolda viltfällor utanför husen.

Det dröjer inte länge innan jägaren, som nu lever som ett rovdjur, börjar få samvetskval och inser att han inte återupprättat ordningen utan förstört den inifrån. Och när moralen återkommer fylls han av en djup lycka, upplever till och med tecken på nåd, han vill ge upp, vill predika ett budskap om »nödvändigheten i ett universellt medlidande«. Men det är för sent, han har redan trätt över en gräns, jordig och inlindad i filtar vill han lämna över sig men hans gestalt skrämmer slag på dem som letar efter honom, och så skjuter de:

Men likt ett monster omöjligt att träffa med kulor vägrade Herman att falla ner i snön, inte förrän jägarna insåg att den helt sönderskjutna kroppen bara höll kvar i luften av kulorna själva.

I sin undergång blir han korsfäst av kulorna. Eller som Friedrich Nietzsche skrev i Also sprach Zarathustra (1883):

Die Stunde kam nun, dass der Untergehende sich selber segnet.
Also – endet Zarathustras Untergang.

Undergången är inte definitiv. Den bär fröet till att övervinna och förvandla det gamla. Zarathusta välsignar sig själv för att fullborda övergången till en ny existens. Allting är återkomst, das Ewig Wiederkehrende. Tröstlösheten är inte tröstlös – men hoppfull. Eller som det heter i Turinhästen: »Vi försöker igen imorgon.«