När en sak inträffar i isolation kallas det för en nyhet. När samma sak inträffar gång på gång kan man misstänka ett virus. I dagarna avgick den norska utbildningsministern Sandra Borch efter att studenten Kristoffer Rytterager på sociala medier avslöjat att delar av hennes masteruppsats består av plagiat. Efter att liknande plagiatanklagelser riktats mot hälsoministern Ingvild Kjerkol uppmanade statsministern alla norska statsråd att meddela honom angående fler eventuella oegentligheter.
Samtidigt i Danmark: influencern och litteraturkritikern Katherine Diez befaras ha bedrivit omfattande plagiering i inlägg på Instagram såväl som i recensioner för Berlingske. Och inte alltför länge sedan avgick Harvard-professorn Claudine Gay efter att ha beskyllts för plagiat, där det senaste i fallet är att en annan avhandling skriven på Harvard av Neri Oxman – gift med Bill Ackman som varit pådrivande i saken mot Gay – misstänks innehålla plagiat.
Att det stormar så mycket kring plagiat beror sannolikt på att verktygen för att snappa upp textlikheter har förbättrats de senaste åren. Men det har också mycket att göra med den digitala eran där var och en fostras till att kopiera och sprida information, inte minst på sociala medier som helt och hållet bygger på recirkuleringen av bilder, videos och länkar, allt det där fodret vars ursprung är osynliggjort på plattformarna men som utgör dess blodomlopp.
På samma gång är det som om det pågår en tävling i skadeglädje när man försöker peka ut och avslöja enskilda individer som bedragare, en tävling av offer och bödlar utan gråzoner, trots att tendensen till att kopiera, stjäla eller plagiera, förutom oförmågan att identifiera oegentligheter vid rätt tillfälle, måste betraktas som en bredare, systematisk tendens.
Det mystiska skrivhäftet
När Katherine Diez förklarar hur det kommer sig att hon stulit av andra utan källhänvisningar använder hon sig av samma motivering som Eirin Gundersen, den norska poeten som 2019 avslöjades ha plagierat andra författare: båda skyller på en dålig skrivpraktik.
»Jeg har hatt en gammel og idiotisk vane med å skrive ned setninger jeg har lest og som har gjort inntrykk på meg«, sa Gundersen till VG när saken uppdagades och berättade att hon skrivit ner saker och ting utan att ha noterat källorna, så att hon glömt bort vad som var hennes ord och vad som var andras ord. »Jeg har haft en uansvarlig, sløset, usystematisk arbejdsmetode, som har medført en række fejl, hvilket jeg dybt beklager«, skrev i sin tur Diez på Instagram och erkände att det därför kunde finnas fler fall av plagiat i hennes textproduktion än vad hon själv eller andra uppdagat.
Noteras kan också att Diez tillägger att hon inte hade någon erfarenhet av journalistiskt arbete när hon först började publicera texter. »Min arbejdsmetode opfandt jeg i løb.«
Det kan kanske stämma och säger någonting om hur kvalificerade skribenter väljs bort av dagsmedier till fördel för influencers med social dragningskraft.
Ändå är det väldigt svårt att smälta sådana förklaringar. Jag kan omöjligen tro att någon av dessa skribenter – vare sig Gundersen, Diez, Borch eller Kjerkol – varit helt ovetande om vad de gjort. De måste ha varit medvetna om att allt de skrivit kan sättas under lupp. Med tanke på hur mycket uppmärksamhet plagiatanklagelser numera ges i medierna – oproportionerligt mycket, kunde man påstå – kan ingenting av detta komma som någon överraskning.
Så varför skylla på ens skrivpraxis, som om det var det mystiska skrivhäftets fel? Är det så enkelt att dagens unga saknar grundläggande kunskaper om källhänvisningar och parafraser?
Ett bibliotek för pirater
Det kan mycket väl vara så. I en kommentar om Diez-saken i Politiken noterar Camilla Stockmann att i de kanaler som influencern använder är lånepraktiken lika självklar som grumlig: »På Instagram, hvor alt kan lånes, har hun stadig, at dømme efter kommentarerne på hendes profil, en enorm fanbase.« I en värld där »allt kan lånas« är det ingen som bryr sig om källorna. »We have always been shameless about stealing great ideas«, var ju Steve Jobs motto och har blivit den pseudoanarkistiska drivkraften på nätet. Var och en klipper och klistrar, kopierar och knycker – det är vad som håller detta digitala piratskepp flytande.
Annat är det bland »seriösa« medier, »gammelmedierna«, eller universiteten som speciellt användare på sociala plattformar gärna attackerar för ohederlighet, lögner eller plagiat. Mycket av de traditionella kanalernas trovärdighet står och faller med detta.
Var och en klipper och klistrar, kopierar och knycker – det är vad som håller detta digitala piratskepp flytande.
Men om det är någonting som det saknas kunskap om så är det inte människans inneboende benägenhet till att stjäla, utan den kreativa skrivpraktiken. Man kan inte skriva, tala eller tänka utan att utgå från en annans ord, en jargong eller ett specifikt sammanhang. Man lär sig genom att härma. Språket är mimetiskt och det gäller inte minst för skrivandet. Dessa egenskaper borde både kultiveras och hyllas. Men de är också enkla att missbruka.
Berättelser från kryptan
Inom plagiatstudier talar man ibland om det psykologiska fenomenet »kryptomnesi«. Det innebär att man använder sig av någon annans idéer som om de var ens egna, utan att veta om att det man gör är plagiat. En som närmat sig detta fenomen är psykologen och författaren Peter F. Strassegger, som i tidskriften BLA har redogjort för ett experiment baserat på Eirin Gundersen-saken. Han ville veta om det var möjligt att skriva av andras texter och »glömma« källorna. Av dessa stölder skrev han en novell som han lät ligga i ett halvt år då han färdigställde texten och några månader senare bedömde resultatet. Kunde han komma ihåg vad som var plagiat och vad som var hans egna ord? I 57 procent av fallen gissade han fel.
Jag tror att många kan känna igen sig i detta. Det är inte alltid lätt att veta varifrån ens idéer kommer. Låt det gå några år och ens texter framstår som efterlämnade spår av en författare som inte är en själv, trots att signaturen och skrivstilen inte går att förneka som ens egen.
Jag är säker på att Strasseggers experiment också säger någonting om en tid besatt av trauman som begravts så djupt i psyket att subjektet inte förmår möta dem.
Vad man än tolkar in i detta så är det tydligt att man lägger sin tillit till en för oss otillgänglig sfär – en krypta – som likväl styr vad vi gör eller inte gör. Men det är inte så att det existerar en själens svarta låda oberoende av omgivningen, i stället måste psyket sägas korrespondera med den alltmer automatiserade kultur som formar det.
Det är alltför lätt att skylla på enskilda individer, alltför lätt att peka ut skyldiga. Man kan givetvis hålla sig försiktigt optimistisk till att användare utnyttjar de digitala plattformarna för att avslöja makthavare, speciellt sådana som gått i bräschen för att anklaga studenter för självplagiat, som det kontroversiella fallet med studenten på Høgskolen i Innlandet. Men problemen kommer inte att försvinna bara för att politiker avgår och ber om ursäkt. De största influenserna är den teknik som vi låter oss formas av, och det vi fortfarande saknar en förståelse av är de ofrivilliga influenser som pådriver kulturen av kopior.
Universitetsdiplomet som en magisk matta
Vare sig man är Kenneth Goldsmith som producerar monumentala – och enligt honom själv »oläsbara« – böcker genom att skriva av en dagstidning eller en radiosändning, eller om man delar en länk på Instagram, så gör man det medvetet. Över det finns ingenting mystiskt.
Men vare sig man citerar eller stjäl så måste det kunna stå på egna ben. När medier strävar efter att producera innehåll för allt färre läsare är detta en bristvara. Det mesta man tar del av i nyhetskanaler och sociala medier är kommentarer av kommentarer och recirkulerat stoff som bara är paketerat som någonting nytt. Är det verkligen skribenterna som glömt varifrån de hämtat sina idéer? Eller handlar det om större systematiska tendenser?
Är det verkligen skribenterna som glömt varifrån de hämtat sina idéer? Eller handlar det om större systematiska tendenser?
Det finns en fundamentalism i synen på originalitet som gör att varje tendens till plagiat bestraffas och bespottas, enligt plagiatforskaren Susan D. Blum. I synnerhet inom det akademiska står denna kult kring originalitet i skarp kontrast till studentvärlden som går ut på att dela idéer och information, skriver hon i My Word! Plagiarism and College Culture (2010). Dagens ökade prestationskrav fordrar att de unga ska lyckas till varje pris och med varje medel, och om man kan ta en genväg genom att kopiera en annans text, varför inte?
Studentvärlden är till viss del avhängig av ett oberoende flöde av information. Problemen uppstår när det fria utbytet enbart sker i syfte att boosta ens CV – eller Instagram-sida – och när det hastigt erhållna universitetsdiplomet mer och mer ersätter praktisk kunskap.
Bra konstnärer kopierar, stora data stjäl
Ingenting av detta vore möjligt om inte dagens skriftkultur bestod av ett ekosystem vars tentakler sträcker sig långt utanför den litterära världen. Med stadigt fler externa influenser som slåss om ens uppmärksamhet (teknik, medier, företag) ingår dagens litteratur i ett fält av vinstinriktade hyperrelationer, kort sagt en filtervärld – för att låna titeln av kritikern Kyle Chaykas nya bok Filterworld: How Algorithms Flattened Culture (Doubleday, 2024).
Den litterära filtervärlden formas av både algoritmer och den kreativa fantasin. Vad som publiceras, läses eller plagieras följer en tendens till evig återvinning (i det egna hushållet) som i grunden tjänar de kapitalintressen (i den virtuella sfären) som parasiterar på användarna, vilket gör att informationen färdas i filterbubblor, begravd i fickor av virus. Den av Steve Jobs ofta citerade frasen »Bra konstnärer kopierar, stora konstnärer stjäl« borde omformuleras för 2000-talet: »Bra konstnärer kopierar, stora data stjäl.«
Ska man tala om plagiat så måste man också tala om det digitala lånesystemet som håller oss fångar (vilket ordet plagiat går tillbaka till) genom att det undergräver det kritiska tänkandet. På drift ur sitt rätta sammanhang är det som om texterna själva är ur led med sin tid, tvingade till att dela hushåll med sina kidnappare och drabbade av Stockholmssyndromet.
Jag är säker på att det finns brister hos enskilda skribenters arbetssystem. Men i uppmärksamhetsekonomin manas vi hela tiden till att underkasta oss ett virtuellt ekosystem där allt går att låna, till synes gratis. Till och med plagiaten lider av hemlängtan.
