Behöver vi ens recensionen?

Karin Pettersson tar över från Åsa Linderborg som kulturchef på Aftonbladet. Håller kultursidorna på att bli de nya ledarsidorna?

Foto: Magnus Bergström / CC BY

[dropcap]I[/dropcap] januari tillträdde Karin Pettersson som ny kulturchef på Sveriges största kvällstidning, Aftonbladet. När hon intervjuades om sitt kommande uppdrag nämnde hon inte kultursidornas traditionella kärnuppdrag: litteratur, konst och kultur, och inte heller kritiken, utan lade tyngdpunkten på samhällsfrågor: jämlikhet, klimatkrisen, ekonomi, makt, mening och teknik. »Den debatten behöver en hemvist i Sverige, och Aftonbladet kultur bör vara den platsen«, sa hon.

Karin Pettersson var tidigare politiskt chefredaktör på Aftonbladets ledarsidor. Historiskt sett har svenska tidningar varit knutna till partier och ideologiska intressen vilka har uttryckts på ledarplats, i Aftonbladets fall »socialdemokratisk«. Kultursidan har däremot ofta varit ett friare rum. Också på landets andra kvällstidning Expressen, som betecknas som »oberoende liberal«, har den nuvarande kulturchefen Karin Olsson en bakgrund på ledarsidan.

Kultursidorna har länge balanserat kulturkritik med samhällsanalys. Håller vågskålen i digitaliseringens och de sociala mediernas tid på att tippa över till debatt och samhällsanalysen? Innebär det en revitalisering eller en marginalisering när kultursidorna gör de stora samhällsfrågorna till sin brännpunkt?

Vagant har frågat en rad svenska kritiker och redaktörer om kultursidornas framtid.

 

Kritikens kris är konstant

LINA SAMUELSSON

I ett historiskt perspektiv är inte kultursidans koppling till samhällsdebatt något främmande; tvärtom var de tidiga kultursidorna placerade långt fram i tidningarna intill ledarsidorna, precis som de fortfarande är i kvällstidningarna. Periodvis har kultursidor varit mer samhällsorienterade, till exempel under det sena 1960-talet. Det är alltså inte något helt nytt, men vad betyder det då för litteraturkritiken? Det torra forskarsvaret är ju att det återstår att se.

Att kritiken och kulturdebatten har blivit mer moraliskt än estetiskt orienterad kan man se i de frågor som fått störst uppmärksamhet i de senaste årens kulturdebatter. Det beror på intressen i tiden men också på det Ulrika Kärnborg kallat »klickokratin« och som många kulturchefer vittnat om: Traditionella recensioner får inte särskilt många »klick«. Politiska eller moraliska frågor är mer känsloladdade än estetiska och känslor ger klick.

Att det mediala landskapet förändrats de senaste 15 åren är tydligt. I min avhandling, Kritikens ordning (2013), undersökte jag recensioner i svensk massmedia 1906, 1956 och 2006. Sedan dess har jag i samband med pågående forskningsprojekt gått igenom det mesta som skrivits om kritik i svenska tidningar. Att läsa igenom de senaste tio årens kritikdebatt i ett svep kan beskrivas som närmast thrillerartat. En efter en av de farhågor som debattörer uttrycker där blivit verklighet. En efter en av de forum där recensionerna jag analyserade 2006 fanns läggs ner: från att samma recensioner publiceras i flera tidningar till sparkandet av Ingalill Mosander i SVT:s Go’kväll.

Kritikens kris verkar vara konstant. Just talet om kris visar att kritiken anses viktig och värd att diskutera. När jag går igenom mitt material noterar jag att kritikdebatterna varit betydligt färre och mindre livliga de senaste tre åren än de var i slutet på 00-talet och början på 10-talet. Kanske är det en ren slump att andra frågor diskuterats mer just dessa år. Kanske är kritiken snart tillbaka i rampljuset. Eller är det kanske så, kan jag inte låta bli att tänka, att det är när kritikens kris inte längre diskuteras som den verkligen inträffat.

Lina Samuelsson, f. 1982, lektor i litteraturvetenskap vid Mälardalens högskola. Författare till boken Kritikens ordning. Svenska bokrecensioner 1906, 1956, 2006 (2013). 

 

Reservat för det utrotningshotade

THERESE BOHMAN

Jag har börjat se kultursidorna som naturreservat för det utrotningshotade samtalet om kultur. Till skillnad från ledar- eller debattsidor är kultursidan en plats där man kan komplicera istället för att förenkla, expandera istället för att förminska.

Om inte kultursidorna bedriver kritik kommer kritiken att förpassas till tidskrifter för specialintresserade. Det är utmärkt att tidskrifterna finns, men på kultursidorna finns en unik plats för ett samtal om kultur: dagstidningarna går rakt in i människors vardag, och det som publiceras på en kultursida tar självklar plats i denna vardag. 

Det ger inte bara fler möjlighet att komma i kontakt med kulturen, de utgör också en motvikt, eller i alla fall ett komplement och en fördjupning, till tipskulturen som finns på andra ställen: hastiga omdömen, sifferbetyg, snackisar.

Givetvis kan inte kultursidorna bli världsfrånvända, då förlorar de sin relevans. Men det material de hyser bör skilja ut sig från det material som publiceras på andra platser i tidningen. Det bör präglas av att dess upphovsperson är mer intellektuell än ideolog, av att texten fick ta tid.

I sociala medier är det samhällsdebatt som genererar klick och delningar. När chefer och marknadsavdelningar finns som jämför kultursidans texter med ledarsidan blir det svårare att försvara kostnader och utrymme för att till exempel recensera en bok som givits ut i några hundra exemplar.

Men att bli populär genom att härma de andra är aldrig någonsin en bra idé. Kultursidorna måste hämta självförtroende ur att ha en unik position, ur att vara bojstenen som håller det som guppar där uppe på vågorna på plats, en tyngd av eftertänksamhet och tradition.

Under 2010-talet har vi gått igenom en epok då politik och samhällsdebatt trumfat andra ämnen och annat material. Nu tror jag att kulturmaterial kommer att anses relevantare igen, inte minst med klimatfrågan som kan väcka behovet av att diskutera tro, mening, skönhet, rädsla och hopp, hur vi kan, vill och bör leva – existentiella frågor som inte ryms på en ledarsida, eftersom de inte har några självklara politiska lösningar.

Therese Bohman, f. 1978. Författare och kritiker och redaktör på Expressen.

 

Åsiktsmarknadens plattform

HJALMAR FALK

För några år sedan konstaterade en bekant att den svenska kultursidans främsta produkt är »vänsterdebatt«. Det här var i anslutning till valrörelsen 2014, något av en högkonjunktur för strider kring begreppet identitetspolitik. Under den därpå följande mandatperioden försköts premisserna och andra frågor och perspektiv har kommit att ta över i den offentliga diskussionen. Men politik har redan länge dominerat svenska kultursidor. 

Att Karin Pettersson vill göra Aftonbladet Kultur till hemvist för debatter om »jämlikhet, klimatkrisen, ekonomi, makt, mening och teknik« är därför inget anmärkningsvärt, förutom möjligen i termer av klarspråk. Det finns ingen större svensk kultursida som inte dagligen behandlar minst två av dessa teman. Att koppla den politiska tendensen på Sveriges kultursidor till en politisk agenda hos specifika redaktörer vore därmed förhastat. Snarare handlar det om att det hetsiga politiska klimatet skapar en stor efterfrågan på lättillgängliga åsikter och tydliga moraliska omdömen. Åsiktsmarknadens former gör politiken till ännu en sorts underhållning.

Debatten kring Peter Handke i samband med höstens nobelprisutdelning kan tas som exempel. En rätt liten del av bidragen handlade om Handkes verk som litteratur. Moralfrågor är självfallet inte ovidkommande i sammanhanget, men kanske hade hela diskussionen kunnat bli tyngre om fler inlägg försökt lyfta den till en nivå med större utrymme för litterär estetik. Som debatten föll ut var det egentligen bara några av Handkes försvarare som på allvar berörde rent litterära aspekter. I vilken utsträckning Handkes skrivande i jugoslavienfrågan kan kritiseras även på den punkten och hur den samspelar med andra kategorier för sanning, rättvisa och makt lämnades därhän i en synnerligen angelägen litterär debatt.

Som kritiker inriktad på samhällsfrågor vill jag förstås gärna hävda att även samhällsorienterade texter kräver avvägning och skolning. Självklart skulle jag önska ett bättre utbud av sådana texter på svenska kultursidor, som i kunnande och bildningsambition kan hålla jämna steg med den traditionella kritiken. Jag tror bara att den sortens arbete med frågor rörande till exempel »jämlikhet, klimatkrisen, ekonomi, makt, mening och teknik« kommer att sälja lika dåligt som den skolade bokrecensionen. Risken är därmed överhängande att de svenska kultursidorna förblir plattformar för åsiktsmarknadens trender.

Hjalmar Falk, f. 1978. Kritiker och idéhistoriker vid Göteborg universitet.

 

Kritik på entreprenad

SOFIA LILY JÖNSSON

Är det en bredare trend att kultursidornas chefer ägnar sig åt samhällsdebatt hellre än konst? Ja, absolut. Kulturcheferna rekryteras inte efter sin förankring i konsten utan som en mellanchef som ska förvalta ett varumärke och leverera svarta siffror.  

Vilken kulturchef just Karin Pettersson kommer att bli återstår att se. I sin första text i Aftonbladet reflekterar hon ganska essäistiskt om »glappet mellan prat och kollaps där det nya uppstår«. Hon förnekar att den skulle vara en programförklaring, men det är den förstås.

Konst och politik är inte oförenliga. Se bara på Göran Greider, en av de främsta intellektuella vi har. Hos honom har konst, politik och natur alltid varit sammansmält, och hans synsätt på världen verkar växa ur en humanism och en mystik som inte uppfattar några gränser.

Svenska kultursidor springer på bollar (som när en skådespelare skrivit på Facebook) och matar sedan på med kommentarer tills nästa boll kommer. Den redaktionella linjen förankras då inte i det självständiga tänkande som kritiken fostrar utan i nyhetslogiken. Om kulturcheferna hade kritiken som sitt eget kärnområde skulle de driva debatten om den. Men de står alltid vid sidan av sådana diskussioner. I dagspressen är kritiken lagd på entreprenad på frilansare.

Kan kulturen bli mer relevant om den sätts i en vital samhällsdebatt? Ja, men inte debatt enligt den trötta modellen där vänster pucklar på höger och höger pucklar på vänster. Kritik är en praktik som rör sig inuti det kritiserade. Socialistisk kulturkritik skulle då vara att kritisera vänstern, specifikt och namngivet. »Kritisera« ska inte förstås som att säga att något »är dåligt«, utan att syssla med det, bada i det, dricka det och spotta ut det. I sina bästa stunder som kulturchef skrev Åsa Lindeborg ur sin egen plåga av politikens brister. Det var det skönlitterära hos henne som gjorde att hon förmådde att sortera och beskriva dem inifrån.

Sofia Lilly Jönsson, f. 1976. Redaktör för tidskriften Evangelium (2011–2015) och musikkritiker i Svenska Dagbladet.

Drömmen om en annan kritik

STINA OTTERBERG

Det är en truism att konstatera att kritiken är i kris. Även under guldåldern på 1950- och 60-talen när det fanns pengar i systemet och en kritiker kunde försörja en familj på två texter i månaden, talades det om kris i form av tidningsdöd och likriktning där de stora redaktionerna fick för mycket makt, med allt färre som kunde göra kulturen brokig och mångfasetterad.

När jag blickar tillbaka på 10-talet tycker jag att det skrivs för lite kvalificerad kritik i bemärkelsen att recensenten är väl inläst inte bara på primärtexten utan på författarskapet i stort och dess kontexter; att han eller hon har öga för textens litteraturhistoriska kontaktytor; och att recensionen formmässigt är en text som i sig själv är värd att läsa. Jag saknar lekfullheten lika mycket som den litteraturhistoriska kompetensen. Den recension som är värd någonting är den som innebär ett möte och får den litterära texten att skimra. 

10-talet har varit en politisk tid, en strömkantring, där kultursidornas fokus har legat på innehåll snarare än form, på »vad« istället för »hur«. Men kritiken är ett modus, en hållning – den bör inte utgå från ett färdigt program och i förväg ha bestämt vilka ämnen man ska skriva om. När Aftonbladets nytillsatta kulturchef genast sätter en politisk agenda för kultursidan talar hon själv ett maktspråk som är något helt annat än den prövande hållning som en kultursida behöver ha. 

Att journalister under de sista åren på 10-talet blev aktivister, med kampanjer och personangrepp, att redaktörer kunde vara de mest högröstade istället för att balansera och moderera – det var en storm som det först långt efteråt kommer vara möjligt att skriva om. Jag hoppas på ett tjugotal som är mindre svartvitt än tiotalet, där det finns en möjlig tredje ståndpunkt. Där kultursidorna kan erbjuda en fristad genom att tala ett annat språk än någon annan sida i tidningen snarare än att mima ledarsida, nyhetssidor och lördagsmagasin.

Jag mejlar med en väninna och vi drömmer gemensamt fram en dröm om en kultursida som präglas av stramhet och självständighet, sakanalys och reflexion inklusive självkritik, humoristisk distans och lekfullhet snarare än program, åsikter och topplistor. Ett 20-tal med litet högre i tak, inte så humorbefriat och lättkränkt. Söndagspredikningar kan vi få i kyrkan eller i politiken, vi behöver dem inte på kultursidan. Önskedrömmen, helt orealistisk och därför så härlig att drömma: inga bildbylines. Att få slippa se ansiktena, bara läsa text efter text efter text undertecknade med skribenternas namn. 

Stina Otterberg, f. 1972. Litteraturvetare, författare, sakkunnig på Kulturrådet och kritiker i Dagens Nyheter.

Kritiken måste anpassa sig till det digitala

JOHANNES KLENELL

Frågan var kultursidorna är på väg är nära knuten till digitaliseringens villkor om räckvidd och genomslag. I en tid där allt är mätbart i klick måste varje text kunna stå på sina egna ben. Det som inte får önskat genomslag sållas ut eller tvingas till förändring. Sociala medier har gjort läsarna kommunikativa. Genomslag får texter som leder till fortsatt samtal.

På så vis är den klassiska »expertens« envägskommunikation närmast död. Ett utlåtande om exempelvis en boks kvaliteter får allt svårare att nå ut om inte avsändaren också anknyter texten till ett större samtal mottagaren får ta del av.  

För 15 år sedan räckte det med att vara utvald av en större tidningsredaktion för att framstå som trovärdig. Idag har få skribenter möjlighet att kliva in med den pondusen. Istället måste de och redaktionerna om och om igen återerövra läsarnas förtroende. Allt blir därför mer och mer personligt opinionsdrivet. Avsändaren väger allt tyngre men snarare i hur väl han eller hon engagerar än i vad han eller hon faktiskt kan.

 Kultursidorna har enorma möjligheter i det digitala landskapet. De spänner brett genom en mängd mellanmänskliga frågor och har en friare hållning till opinionsjournalistik än ledarsidorna som är knutna till partier eller organisationers linje. Men de faktiska texterna liknar i allt högre utsträckning krönikor med källhänvisningar.

Det har resulterat i att ett antal gamla sanningar om det digitala förändrats. Vad jag kunnat se har en kortare anmälan om ett verk mycket svårt att nå ut. Samtidigt har en längre välskriven essä där verket knyts samman med en debatt eller samhällsfråga möjlighet att bli brett läst.

Sett med de glasögonen är det ganska naturligt att kultursidorna befinner sig i förändring mot mer politik och idédebatt. Texten behöver knyta an för att fångas upp.

Kritikern som är beredd att agera debattör eller krönikör kommer därför höja sitt värde på marknaden. De som tidigare sysslat med traditionell kritik och inte önskar delta i samtalet kommer få det allt svårare. 

Om det här är en bra eller dålig utveckling återstår att se. Det vi gör handlar om att få människor att samtala om konst och kultur, och på den fronten ser ändå framtiden ljus ut för de svenska kultursidorna.

Johannes Klenell, f. 1979. Kulturredaktör för tidningen Arbetet.

Utan konflikt dör kultursidorna

TORBJÖRN ELENSKY

När man talar om »kultureliten« i Sverige är det som om kultursidorna är själva toppen på pyramiden. Det är där det väljs, avgörs, koras, sänks och där själva den pyramidala ordningen upprätthålls. Kultursidorna har makt, verklig makt, men det är inte fint att tala om den. Makten har byggts upp under lång tid, med hjälp av skickliga skribenter, kvalitet, genomtänkta omdömen och chefer som, trots allt, satt konsten främst. Därför är det inte bara sorgligt, utan direkt skadligt när kultursidorna fortsätter att ha positionsmakt, men utan den substans som historiskt sett byggde upp denna. När deras textutrymme krymper, samtidigt som de allt mer prioriterar krönikor, personporträtt och kändisar, då upplagesiffror, popularitet och den typ av framgång som mäts i pengar, priser och »klick« motståndslöst presenteras som sanningen om kulturella värden.

Jo, jag överdriver, jag karikerar. Men jag ljuger inte. Det finns fortfarande kunniga kritiker och viss debatt förs såklart på sidorna, men den landar allt oftare i personfrågor alternativt plakatpolitik. Enstaka redaktioner ser sig numera som nåt slags kampfronter för det ena eller det andra, men alltid något politiskt. Det estetiska och det existentiella är sällsynt på sidorna, om det inte dyker upp i en bisats i en intervju med någon kändis eller i en av de numera återkommande texterna där olika skribenter rakt av skriver om sig själva, vare sig det är i krönikeform eller i vad som storvulet kallas »essäer«.

Kultursidorna var en gång en vital del av kulturlivet i Sverige. De debatterade, informerade, var öppna för olika uttryck, för möten och konflikter, liksom för mera personliga kommentarer. Eller så är det bara något jag inbillar mig, ett ideal som jag påstår en gång var verkligt medan det i själva verket alltid har varit kontaktnät, kändisskap, pengar och priser som styrt kulturlivet. Jo, i viss mån så. Tyvärr. Men kultursidorna borde vara utrymmen för motstånd och kritik, inte påhejare av sanslös kommersialism och en rent konsumistisk syn på kulturyttringar. Kanske en dröm jag har bara, visst, men en som går att förverkliga.  

Då måste först kvasten gå. Men det kommer den inte att göra, eftersom de som borde sopas ut är de som håller i skaftet. Makt korrumperar, men positionsmakt, utan substans, gör dessutom makthavaren farligt osäker på sin egen ställning. Osäkra makthavare blir tyranner som inte tål kritik. Utan kritik och utrymme för konflikt dör kultursidorna. Det är det som håller på att ske idag. Och det är nog, tyvärr, lika bra så. Vi blir fattigare, men kanske också friare. Kulturen lever vidare. 

Torbjörn Elensky, f. 1967. Författare och kritiker, bland annat i Svenska Dagbladet.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.