Forsvarer av opplysningstidens idealer

Jonas Gahr Støre

Jürgen Habermas var med på å prege våre tanke­sett og verdi­grunnlag i et halvt århundre – ikke minst når det gjelder den politiske utviklingen i Europa. Habermas var opptatt av det åpne, offentlige ordskiftet som demo­kratiets kjerne. Et godt samfunn bygges gjennom åpenhet, aner­kjennelse og respekt for hverandres argumenter og synspunkter. Det er bare gjennom kommunikasjon og samhandling at vi kan finne løsninger som tjener de aller fleste. Han understreket at samhandling og dialog er noe annet enn ren maktbruk. Gode beslutninger tas ut fra et bredt kunnskapsgrunnlag og drøftelser. På den måten forsvarte Jürgen Habermas opplysnings­tidens idealer. Det trenger vi å bli minnet om i dagens turbulente geopolitiske landskap – med mye falske nyheter og et ordskifte som kan være brutalt og ekskluderende.

Jonas Gahr Støre, f. 1960, er Norges stats­minister siden 2021 og stortings­representant for Arbeider­partiet siden 2014.

Venstrefløjens store demokratisator

Malte Frøslee Ibsen

Jürgen Habermas’ bortgang markerer et vendepunkt i Europas kultur­historie; det flakkende lys fra en periode i tysk og europæisk historie, der var defineret af en social, politisk, fysisk og moralsk genopbygning, efter at »det gamle Europa« var blevet begravet under ruinerne af to verdenskrige.

For mange på venstrefløjen var Habermas en bête noire. Han »ødelagde Frankfurter­skolen«, forrådte marxismen, var en naiv rationalistisk modernist, en kolonial apologet, og så videre. For mig er ingen af disse ord sande. Selvom jeg ofte har givet kritikerne ret og været frustreret over hans arbejde eller offentlige inter­ventioner, har jeg aldrig oplevet mig ude af stand til at finde ressourcer inden for hans tænkning til at bevæge mig ud over de aspekter, som jeg har fundet problematiske. Det er for mig essensen af en virkelig stor filosof og inspirerende tænker: at deres tænkning rummer åbninger og muligheder for at række ud over deres egne svage punkter og blinde vinkler.

Én måde at forstå Habermas på er som venstrefløjens store demokratisator. Den marxistiske arv bærer i sig en radikal frigørende drift og en kompromisløs demokratisk etos, men også tekno­kratiske dystopier om social ingeniør­kunst og dominans over samfundet og naturen. Fra sine tidligste år blev Habermas bevidst om det totalitære potentiale i den intellektuelle og filosofiske tradition, som han så sig selv som repræsentant for, og satte sig for at gentænke og reorganisere det marxistiske projekt på en måde, der gjorde demokratiet til dets reelt organiserende princip. Efter min opfattelse gik dele af traditionen tabt i den proces, som stadig har teoretisk og politisk værdi, og som er fuldt forenelige med demokratiets forrang; men det vidner om Habermas’ singulære position som tænker i vores samtid, at han virkelig satte sig for at gentænke og omforme Marx’ projekt – ikke som forvalter af hans tænkning, men som hans intellektuelle og filosofiske ligemand.

Dér, hvor Habermas stadig føles mest relevant for mig, er hans urokkelige insisteren på, at en dyb forståelse af den sociale verden og et ønske om at forandre og forbedre den sociale verden er hinandens nødvendige forudsætninger. Vi kan ikke gøre os håb om at forstå verden omkring os, hvis vi er ufølsomme over for dens »revner og rifter« (som Theodor W. Adorno formulerede det), og vi kan umuligt håbe på at forandre verden, hvis vi ikke forstår dens dybe strukturer og dynamikker. Det er den bærende tanke, han fik overleveret fra Max Horkheimer og Adorno, hans egne umiddelbare intellektuelle forgængere, og som han har bragt ind i vores samtid i kompromisløs demokratisk form, og det er den arv, han nu har efterladt os – at tilegne os, forme og føre videre.

Malte Frøslee Ibsen, f. 1983, er statsviter og forfatter av bøker og artikler om politisk teori. Arbeider som politisk rådgiver i Europaparlamentet.

Habermas i Bergen

Jostein Gripsrud

Helt siden studietida på 1970-tallet har Jürgen Habermas vært en viktig faglig inspirasjonskilde for meg. Som hovedfags­student og forsknings­stipendiat studerte jeg organisasjons­offentligheter (arbeider­bevegelsen og målrørsla) og deres kulturelle former. Jeg drev i flere år tidlig på 2000-tallet et seminar i Provence om offentlighets­teori med kolleger og venner som fra forskjellige kanter hadde fattet interesse for den typen tenkning om deliberativt demokrati som Habermas var en avgjørende bidragsyter til. Vi ga ut to kommenterte antologier på henholdsvis et amerikansk og et britisk forlag – og så redigerte vi et 4-bindsverk på forlaget Sage. Til slutt lagde vi en antologi om offentlighetens historie i Norge fra før-moderne tid til i dag: Allmenningen (Universitets­forlaget, 2017). Arbeidet med disse problem­stillingene fortsetter den dag i dag ved Institutt for informasjons- og medievitenskap i Bergen, ikke minst i et europeisk prosjekt under ledelse av professor Hallvard Moe, en av seminar­deltakerne den gangen.

Habermas hadde takket være Hans Skjervheim et aktivt forhold til Universitetet i Bergen – Skjervheim var som jeg husker det den eneste norske filosofen Habermas siterte i den klassiske Strukturwandel der Öffentlichkeit fra 1962, som Helge Høibraaten oversatte og Gyldendal utga i 1971 under titelen Borgerlig offentlighet – dens framvekst og forfall. Henimot en teori om det borgerlige samfunn. Habermas gjeste­foreleste i auditoriet på Student­senteret på Sydnes­haugen i 1973, på Høibraaten og Skjervheims invitasjon. Skjervheim gikk på den tiden rundt som en slags Sokrates fra Voss og diskuterte på gatehjørner hva som helst, for eksempel med studenter som meg. Mot slutten av 70-tallet foreleste Habermas igjen i Bergen, i Lite auditorium på Student­senteret. Hareskåret hans gjorde det i utgangs­punktet vanskelig å forstå engelsken hans, men det gikk fint etter kort tilvenning.

Sånn sett var det innlysende at Habermas måtte få den Holberg­prisen UiB i 2003 ble satt til å dele ut av Stortinget og Kunnskaps­departementet. Det skjedde i 2005 og ble utgangs­punktet for mitt eneste personlige møte med ham.

Han skulle holde en forelesning i Jussbygget på Dragefjellet og jeg var på vei over den gamle skoleplassen der med min tungt haltende gange. Jeg skimtet over skuldra at en flott, sjåførstyrt bil var på vei inn på plassen bak meg og at en hvithåret mann kom ut fra baksetet. Denne eldre karen kom så løpende forbi meg og åpna glassdøra inn i bygget for meg, samtidig som han gjorde en overdrevet elegant armbevegelse og bukket dypt for meg – før ansiktet lyste opp i et strålende smil. Det var Habermas. Han var altså ikke bare en klok mann med fornuftige idéer, han var faktisk også et godhjerta menneske med humoristisk sans.

Sånn har jeg tenkt på ham siden.

Jostein Gripsrud, f. 1952, er professor emeritus i medievitenskap ved Universitetet i Bergen.

Den liberale rettsstatens klippe

Ali Jones Alkazemi

Da jeg fikk budskapet om at Jürgen Habermas er gått bort, satt jeg og leste jeg en artikkel han som ung mann skrev om Friedrich von Schelling, en av den tyske idealismens foregangs­figurer. Årets nyttårsforsett er å lese gjennom det 1800 sider lange verket Auch eine Geschichte der Philosophie (2019) for tredje gang. Som Habermas har også jeg vokst opp med en sterk opplevelse av hvor viktige de er, de institusjonelle og sosiale sikkerhets­nettene som ble bygget opp i etterkrigs­tidens Europa. Habermas hadde fra 1960-tallet av betydelig innflytelse på Europas politiske systemer, sivilsamfunn og akademia. Mitt håp er at hans ettermæle vil være en klippe av motstand i møte med de reaksjonære bølgene som skyller over vestlige samfunn i dag. Sentralt i disse er misnøye med den liberale rettsstaten – det institusjonelle rammeverket som er essensielt for beskyttelse av et fritt ordskifte og sårbare grupper. Måtte vi møte dagens motopplysning med en forsterket sekulær selvforståelse og opplysningslyst. Amen, et post­metafysisk amen.

Ali Jones Alkazemi, f. 2000, er stipendiat i teologi ved Universitetet i Oslo. Utkommer i vår med boka Jeg, en kristen-muslimsk ateist (Kagge).

Med Habermas på krogen

Anders Ramsay

Läsåret 1987–88 hade jag ett DAAD-stipendium i Frankfurt am Main. Jag kom dit i oktober, när terminen börjat. Jag visste inte exakt vad jag skulle göra i Frankfurt. Få sysslade med Theodor W. Adorno och den äldre kritiska teorin på den tiden, som var det jag höll på med. Så småningom gick jag upp till Habermas Sprechstunde. Jag kände andra utländska stipendiater som deltog i hans måndags­seminarier och tänkte att det kanske ändå var där man borde vara. Men man måste vara inbjuden. Min tyska var sådär vid det laget och jag förstod knappt vad Habermas sa.

Men han var vänlig att låta mig vara med. Det är den enda inter­nationella akademiska elitmiljö jag någonsin befunnit mig i. Tyska och utländska doktorander, lokala förmågor som aspirerade på Habermas professur (en av dem, Axel Honneth, fick den förstås, det förstod man redan då) och olika världs­berömda namn som gästade. Seminariet drog ofta ut på tiden. Man kunde röka, trots att det egentligen inte var tillåtet i universitetets lokaler och efteråt gick hela sällskapet på Dionysos i Bockenheim, där ett större rum alltid var reserverat för »professorerna«. Där avhandlades förstås det verkligt intressanta, i synnerhet sedan Habermas gått hem.

Jag blev förvånad över hur mycket analytisk filosofi man sysslade med. Jag var tidigare bekant med den lundensiska versionen. Den frankfurtska var lite intressantare men det var ändå inte riktigt vad jag ville hålla på med. En av de andra deltagarna förklarade för mig att Adorno aldrig hade läst Rudolf Carnap (1891–1970). Det kanske stämmer, men jag kunde då inte se det som en avgörande brist.

En gång (på krogen) delgav Habermas mig sin konspirativa teori om mordet på Olof Palme. Den var kort: »CIA!« Han utvecklade den inte. Han frågade också mig vem jag trodde mördade honom, jag svarade ärligt att jag inte visste.

När jag var i Frankfurt hade Habermas författat ett par uppgörelser med den äldre generationen inom den kritiska teorin som jag inte var enig i, och som stod i viss kontrast mot hur han 1967 åberopade sig på Marcuse och Horkheimers Technik und Wissenschaft als »Ideologie«. Mina invändningar gällde bland annat hur han i Der philosophische Diskurs der Moderne (1985) rörde ihop Horkheimer och Adorno med Foucault, Derrida och andra. Men vi diskuterade det aldrig. Det verkade vara väldigt känsligt. Senare har till och med Axel Honneth utan omskrivningar sagt att han tycker att det är Habermas sämsta bok.

Jag är inte och har aldrig varit habermasian, men jag är förstås enig i vad som kan förstås som kärnan i hans filosofi, om det bättre argumentets tvingande kraft. Det måste man hålla fast vid, gentemot alla retoriska tricks, personangrepp och medvetna missförstånd som frodas, inte minst på nätet.

Anders Ramsay er lektor i sosiologi.

Håp for det fornuftsbaserte samfunnet

Erik Oddvar Eriksen

Jürgen Habermas viet sitt akademiske liv til undersøkelsen av betingelsene for den offentlige bruken av fornuft. Det hele startet med innsikten om fornuft i språket. Vi spør om grunner for det som hevdes og vil ha svar, et svar vi kan være fornøyd med eller ikke. Den som hevder noe, må være beredt til å begrunne det. For å kunne løse uenigheter og tvister ved hjelp av argumenter, må samtale­partnere forholde seg til presumptivt gyldige normer eller delte kriterier for sannhet. På denne innsikten bygger Habermas sin demokrati­teori om deliberasjon – offentlig debatt – som metode for å bestemme hva som skal gjøres.

Ytre høyre bryr seg tilsynelatende ikke om sannhet og de bryr seg ikke om å rettferdig­gjøre sine handlinger. I MAGA-bevegelsen ser de mest hårreisende påstander om faktiske forhold ut til å gå hjem. Her florerer «alternative fakta» som oppløser skillet mellom sant og falskt. Makt trumfer sannhet.

Men kan et politisk fellesskap virkelig fungere uten sannhet? Se på Jeffrey Epstein-filene: I valgkampen lovet Trump å frigi alle dokumenter i saken. Når dette ikke skjedde, protesterte MAGA-tilhengerne. De ville vite sannheten. Det samme gjelder den pågående krigen mot Iran. Trump lovet slutt på internasjonale engasjementer. Mange trodde på ham. Krigen splitter MAGA-bevegelsen.

Et post-faktuelt samfunn vil implodere om debatten får fortsette. Demokratiet er basert på kontinuerlig debatt og læring. Når debatten knebles eller kidnappes av sekteriske grupper, går det utover problemløsningen. Problemer oppstår der løsningen ikke er gitt, derfor må de diskuteres av lek og lærd. Sannhets­presumpsjonen gjør det mulig å oppnå enighet om noen spørsmål i pluralistiske samfunn. Forestillingen om at det finnes riktige svar på politiske spørsmål gjør det mulig å holde samtalen gående mellom de som er uenige. Enigheten om de demokratiske prosedyrene gjør fredelig sameksistens mellom uforsonlige grupper mulig.

Habermas knytter derfor håpet til det faktum at det i demokratiske samfunns­ordener ikke finnes noe alternativ til den menneskelige evnen til å argumentere og lære. Veien tilbake til før-moderne tilstander er blokkert av menneskets manglende evne til ikke-læring. Likevel er det slik, som Habermas gjør oppmerksom på, at det som vi – liberale barn av opplysnings­tiden – opplever som framskritt, som økt frihet og toleranse, likestilling og inkludering, av mange blir opplevd som tap av verdier, oppløsning, fragmentering. Det er imidlertid kun i kontrast til framskritt at en kan identifisere noe annet som tilbakeskritt. Regresjon forutsetter progresjon. Det siste går på forestillingen om at vi kan styre oss selv via rett og politikk med basis i kunnskap som er frakoblet religion og partikulære verdisett. Det er denne frakoblingen ytre høyre vil ha seg frabedt, men det er en frakobling som er uomgjengelig for ideen om et likestilt og fornufts­basert samfunn.

Erik Oddvar Eriksen, f. 1955, er statsviter og professor ved Arena – Senter for europaforskning. 

Statsfilosofen

Mats O. Svensson

Jürgen Habermas sista utspel i den tyska offentligheten var en varning och en appell. »För Europa« hette essän som publicerades för ett drygt år sedan i Süddeutsche Zeitung. Varningen gällde den militäristiska mentaliteten som han såg växa sig stark efter Olaf Scholz berömda »Zeitenwende«-tal 2022. Appellen var till mer europeiskt samarbete och en ökad europeisk integration.

Tyskland får i Habermas ögon bara rusta upp genom ett europeiskt försvars­samarbete. Tysklands militära krafter måste bindas till ett europeiskt samarbete, annars hotar historiens spöken med att återvända, menade filosofen. För »vad skulle det bli av ett Europa där den folkrikaste och ekonomiskt ledande staten dessutom skulle utvecklas till en militärmakt som vida överskuggar alla grannar, utan att vara konstitutionellt bunden till en gemensam europeisk försvars- och utrikespolitik som bygger på majoritetsbeslut?« frågade han med den avvägda, resonerande, nyktra stilen som var hans kännemärke.

Här var det statsfilosofen Habermas som talade, han som under sin långa karriär blev ett slags nationellt samvete. Habermas var möjligen inte de originella tankarnas filosof. Han var inte den stora stilisten inom den tyska filosofin. Men han förkroppsligade den västtyska stat som lärde sig överkomma sina inneboende auktoritära tendenser och bli demokratisk, deliberativ, resonerande. Till stor del tack vare just Habermas. Han var broadsheet-formatets Tyskland. Ödmjukhetens Tyskland, den i Warszawa knäfallande Willy Brandts Tyskland, den blodlösa revolutionen 1989:s Tyskland, det transatlantiska och europeiska Tyskland. 

Jürgen Habermas föddes 1929 och tillhörde en generation som var gamla nog för att medvetet uppleva national­socialismen, men tillräckligt unga för att orientera sig på nytt efter Tysklands kollaps och kapitulation. Denna generation såg sina föräldrars medlöperi och tigande, och beslöt sig för att göra uppgörelsen med national­socialismen till sin identitet. Sociologen Helmut Schelsky myntade begreppet »den skeptiska generationen« för att fånga en tidstypisk misstänksamhet mot patos och paroller.

För Habermas blev kommunikationen med dess diskussioner och argument det som skulle förmå att avlösa våldet och mytiska gemenskaper. I en ideell kommunikations­situation uppstår förnuftet, och det som betyder något i den är inte auktoritet utan »det bättre argumentets tvångslösa kraft« (der zwanglose Zwang des besseren Arguments). En idealistisk position, visst. Alltför idealistisk enligt många, ändå en idé som fortsatt är värd att försvara – som en målbild, snarare än en redan uppnådd realitet.

Man brukar säga att Jürgen Habermas gick ut som segrare ur 80-talets stora historikerstrid. Men han insåg också att det i längden var en seger med begränsad räckvidd. Förintelsen skulle inte ha statusen som en singulär händelse för evigt. Inte bara för att tidsvittnena, offren, förövarna och deras barn dör. Utan för att nya skändligheter, nya brott mot mänskligheten och nya folkmord får plats i det kollektiva medvetandet och gör anspråk på uppmärksamhet.

Efter den så kallade »Historikerstriden 2.0« stod det klart för honom att Förintelsens unika ställning i den politiska kulturen inte var garanterad för all framtid. En förändrad demografi förändrar också det historiska medvetandet och vidgar den politiska kulturen, menade Habermas 2021. Det är ingenting att moraliskt fördöma, men en historisk process man måste vara medveten om.

Det finns alltid en risk att överbetona förtjänster efter att någon gått ur tiden. Habermas låg ofta riktigt – men inte alltid. Kuwait-kriget 1991 visade sig snabbt inte vara något att jubla åt. Hans tro på samtalets kraft fick honom att gå vilse i möte med en figur som Putin. Och många väntade förgäves på att han skulle säga någonting om palestiniernas lidande under det senaste Gaza-kriget. Men han såg ofta saker och ting klarare än de flesta, och kunde uttrycka sig med en så lågmäld auktoritet att man genast spetsade öronen.

Mats O. Svensson, f. 1987, är kritiker och medredaktör i Vagant.