NYHETSBREV. Den visjonære forfatteren Unica Zürn plasseres ufortjent i periferien.
Både den tyske forfatteren Unica Zürn (1916-1970) og hennes partner Hans Bellmer (1902-1975) utkom på svensk i 2014. Zürns Semester på Maison Blanche och andra texter og Bellmers Bildens anatomi och andra texter (begge på Vertigo förlag) utkom samtidig som Helena Erikssons essaysamling Någon syr, är det du? En bok om Unica Zürn & Hans Bellmer (Albert Bonniers förlag, 2014).
Erikssons bok «ger en välbehövlig fördjupning i de ofta hemlighetsfulla texterna och en inblick i parets öden», skriver Joni Hyvönen i essayet «Författaren som väntar» på Vagant.no. Essayistikken til Eriksson lokker frem «nya infallsvinklar, ständigt förgrenande tankebanor och plötsliga ingivelser, mer än att tvinga fram specifika läsarter».
For et par år siden dukket Zürn også opp i dansk språkdrakt. I etterordet til oversettelsen Heksetekster (Officin, 2013), som finnes i en bearbeidet versjon på Vagants hjemmesider, skriver Kirstine Reffstrup om en forfatter med indianerfjær, avbildet på kornete sort-hvitt fotografier.
Unica Zürn lever i periferien af Paris’ og Berlins kunstnercirkler, i udkanten af forskellige strømninger; sensurrealismen, tachisme og »l’Art Autre«; i berøring med hallucinerende stoffer og psykiatrien, kunstterapi og psykofarmaka. Selv betragtede hun sig som surrealist. Men hun er altid i periferien, hun skriver: »Jeg er betragteren.«
Zürn plasseres ofte, som her, i utkanten: kunstneren Hans Bellmers elskerinne, musen, «den inkarnerede dukke, det surrealistiske objekt par excellence», skriver Reffstrup. Men, legger hun til, «Zürns skrift kan ikke reduceres til en afklang af de mandlige surrealisters arbejde». Zürn var en mystiker og en annagrammatiker, som «behersker anagrammet som et andet alfabet, amputeret, reduceret og taler igennem det med en stærk, koncentreret stemme; i remser, rim, råb».
Joni Hyvönen kaller anagrammet hos Zürn «en tidsficka, ett oändligt nät av utvidgningar, paralleller, sidogångar, genom vars leder Zürns visioner gräver hål, där olika tidpunkter, människor eller texter kopplas samman, en gjutning av motljus, en sömnad i negativ där världen förblir i mörker, på avstånd».
Alt hos Zürn «dröjer vid enskilda och förnuftsstridiga detaljer, som bär på någonting lika extraordinärt som olycksbådande», skriver Hyvönen.
Den 6/6 -66 är det «mycket varmt». Vad säger det? Väderlek, sinnestillstånd, datum, allt stäms efter en visshet, en drabbande misstanke, någonting som måste sättas på pränt, behöver den fasta mark som pappret, boken eller den prosaiska världen skänker. Hon söker sig till visionerna, både som en strävan efter stilleståndet, en slags barndom, och som ett utplånande.
Zürns roman Jasminmannen er oversatt til svensk ved Helena Eriksson (Vertigo förlag, 2004). Et utdrag fra boken kan leses på Vagant.no. Zürn skriver:
Senare vid frukosten läser hon en notis i tidningen Le Monde: «Den unge abboten Christian… hittades av… hängd i skogen.» Som om det gällt hennes egen son, vars död hon ju sett denna natt, skickar hon ett brev till den internatskola i Tyskland där hennes son bor. Det är ett anagram hon upptäckt i satsen: DÅ SKULLEN I HAVA RIVIT UT EDRA ÖGON. Denna sats hittade hon i Paulus brev till Galaterna 4:15. «När hör man eder nu prisa eder saliga? Det vittnesbördet kan jag nämligen giva eder, att I då, om så varit möjligt, skullen hava rivit ut edra ögon och givit dem åt mig.»
Anagrammet lyder:
Ert liv: hårt. Is.
Leva udda, ögon: unika.
Er hud: sång. Livet: vita dunöar, olika.
Dolt hus i lugn – via era råd, vita öken!
Heter du då: lugna öar i nio kistvalv.
Hon skickar iväg brevet, som liknar en gravinskription, och det är hennes första budskap ur galenskapen.
God lesning!
Jevnlig sender Vagant ut et nyhetsbrev med lenker til saker på nettsiden og informasjon om relevante arrangementer. Vil du holde deg oppdatert? Registrer e-postadressen din under. Vi videreformidler den selvsagt ikke.
E-postadresse:
