»Vi befinner oss inte i krig, men vi lever inte längre i fred«, sa Friedrich Merz nyligen på en konferens i Berlin. Och nyligen siade hans försvarsminister, Boris Pistorius: Framtidens krig börjar möjligen inte med en stor smäll, utan kanske med ett klipp med musen, eller med det surrande ljudet från drönare.
Europa befinner sig mitt i ett hybridkrig. I en längre artikel i Die Zeit, med den lämpliga rubriken »Lite krig« skriver författarna ut de många fördelarna med hybridkrig för angriparen. Det är relativt billigt, man kan alltid förneka intention och ansvar, man kan dosera ut attackerna och riskerna för förluster på den egna sidan är minimala. Hybridkrig förklaras inte officiellt och utlöser i regel inte heller något försvarstillstånd, i stället förvirrar det motståndaren som ställs inför problemet att hitta ett adekvat svar.
Cyberattacker, desinformationskampanjer, sabotage. Störningar i system, drönare som flyger över känsliga områden som flygplatser, ryska stridsflygplan som kränker europeiskt luftrum – allt ingår i detta tillstånd mellan krig och fred som säkerhetsexperter och politiker i flera år varnat för.
Europa befinner sig i ett situation där kriget har blivit ett bakgrundsbrus. Ett krig utan förklaring, utan front, utan slut.
Ett svarslöst Europa
»Så länge som Nato tvekar kommer Ryssland fortsätta angripa«, sa den tyske säkerhetsexperten Carlo Masala, aktuell med boken Efter Ukraina. Ett scenario (Daidalos, 2025; Hvis Russland vinner. Et scenario, Aschehoug, 2025), efter att nitton ryska drönare trängt in i polskt territorium.
I en intervju berättar Masala att han ser drönarna som ett test – inte ett direkt angrepp, utan en metod för att pröva Natos försvarsförmåga och reaktionsmönster. Ryssland å sin sida nekade till händelsen, det var bara ett misstag, intygade man. En eller två drönare kunde man möjligtvis avskriva som navigationsproblem; här, menar Masala, måste man se dem som en medveten provokation. Budskapet från Kreml är: »Vi kan när som helst kränka Natos luftrum«, utan repressalier. Det är strategi maskerat som misstag.
Att Polen åberopade Natos artikel 4 ser Masala främst som en politisk markering; några hårdare åtgärder mot Moskva tror han inte på, möjligen en förstärkning av luftförsvaret längs östflanken. Nato agerar försiktigt, menar han, eftersom ingen vill riskera eskalation. Därtill kommer splittringen inom både alliansen och EU – med länder som Ungern och Slovakien som bromsklossar – vilket gör helheten sårbar. Tyskland å sin sida kommer mest med tomma löften och brister (fortfarande) i initiativförmåga.
Ett nerskjutet ryskt plan skulle passa in i den ryska propagandan om att väst är den reella angriparen och att Ryssland bara försvarar sina gränser.
En annan tongivande expert, statsvetaren Herfried Münkler, ser det i en artikel i Die Zeit på ett liknande sätt. Attacken ska förstås som ett test av västs reaktionsförmåga, och ett medel för att kartlägga försvarssystem och reaktionsmönster. Bägge kräver beslutsammare svar och menar att oenighet och tomma utspel undergräver trovärdigheten.
En andra front
Münkler läser också den utspridda hybrida krigsföringen som ett sätt att avleda den politiska uppmärksamheten bort från Ukraina – och minska de europeiska staternas utrymme att understödja med luftförsvar och andra militära resurser. »Man kan beskriva detta som upprättandet av en andra front. Skillnaden är att det inte utkämpas några strider på denna, utan dess funktion är att binda upp krafter som därigenom inte kan sättas in på de platser där utgången på det aktuella kriget avgörs«, förklarade Münkler.
MiG-jets över estniskt luftrum, drönare i Polen, Danmark och Tyskland för att testa försvarskapaciteten och samla information. Det är en strategi som kunde betecknas som nålstick – sabotage, cyberattacker, infrastrukturstörningar. Stick för stick prövar Ryssland västvärldens gränser. Gör dem porösa, utmanar, utmattar.
Kanske söker man också att provocera fram ett militärt svar: Ett nerskjutet ryskt plan skulle passa in i den ryska propagandan om att väst är den reella angriparen och att Ryssland bara försvarar sina gränser. Det är en viktig orsak till varför de europeiska ledarna avvaktar. Återhållsamhet blir det politiskt förnuftiga.
EU och Nato har ställts inför ett strategiskt dilemma: visa svaghet eller riskera att eskalera. Risken för öppet krig ökar om man skjuter ner ett krigsflygplan nästa gång det tränger in i europeiskt luftrum. Men om man till varje pris vill undvika detta, kan det uppmuntra Putin att gå över fler gränser. På så vis kan också tveksamhet och ambivalens från europeiska staters sida trappa upp konflikten. Det är ett moment 22.
Krigsföring är vilseledning
»All krigsföring bygger på vilseledning« skrev Sun-Tzu. Det är just vad hybridkriget anstiftar. Det yttersta målet är att försvaga demokratierna och att få EU och Nato att bryta samman, argumenterar Patrik Oksanen i sin bok Rysslands hemliga krig mot Sverige. Hybridkriget inifrån – Sabotage, desinformation och nyttiga idioter (Volante, 2025).
Oksanen har länge bevakat Rysslands påverkansoperationer i Sverige och var tidigt ute med att se allvaret i dem. Han var till exempel en av få som offentligt varnade för riskerna med att ge bygglov åt en ryskortodox kyrka i närheten av en av Sveriges viktigaste flygplatser i Västerås. I sin bok målar Oksanen upp eskalationen i hybridkrigsföringen under 2024 med några få träffande händelser: »Polens näst största galleria bränns ned. Ett brandattentat riktas mot ett Ikea-varuhus i Vilnius. En rad inbrottsförsök mot finländska och svenska vattenverk avslöjas. Europeiska järnvägar drabbas av cyberattacker mot signalsystem. En tysk vd för ett försvarsföretag blir måltavla för ett mordförsök. En bombman grips vid Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris. Kabelbrott i Östersjön.« Därtill det kommer en rad obekräftade attentat, cyberattacker, spionage och påverkansoperationer.
I den ryska världsbilden är detta inte del av en aggression, men i ett försvar. Som Oksanen påpekar ser Ryssland i själva verket sig självt som ett offer för hybrid krigsföring. Kremls syn på de så kallade färgrevolutionerna – som den orangea revolutionen 2005 i Ukraina, eller rosenrevolutionen 2003 i Georgien – är att de är otänkbara utan påverkansoperationer från västliga underrättelsetjänster; ett folk kan aldrig resa sig av sig själva – det är alltid någon som manipulerat dem. Den ryska motstrategin, skriver Oksanen, blev att försöka konsolidera sin så kallade eurasiatiska civilisation, öka den ryskortodoxa kyrkans makt, binda till sig länder genom beroende av olja, gas och militärt skydd, underkasta dem politiskt och försvaga de demokratiska ansatserna i det forna Sovjet. Och om inte det hjälper, genom sin egen bisarra logik: Befria de förtryckta från nazismen och russofobi.
Att själv bli ett monster
Som man känner sig själv, tror man också andra vara, lyder ett svenskt ordspråk. För väst blir det en utmaning, för att tala med Nietzsche, att inte falla ner i samma avgrund, ty »den som kämpar mot monster bör se till att han inte själv blir ett monster«, som det heter i Bortom gott och ont (1886).
Men ibland är det just i kampen mot det monstruösa som våra egna skuggor blir synliga. När Oksanen skriver om den ryska infiltrationen av fredsrörelsen och skapandet av frontorganisationer från 1970-talet och framåt, blir det tydligt hur projektionen fungerar även på ett geopolitiskt plan: »Enbart 1981 ska KGB ha finansierat eller åtminstone sponsrat 70 böcker, tusentals nyhetsartiklar, 60 filmer, 1 500 tv- och radioprogram samt 3 000 konferenser eller utställningar och många tusen rapporter i den globala kampanjen«, skriver Oksanen.
Protester mot upprustning och Nato, namninsamlingar, appeller, sponsringar av böcker och konferenser. Oksanen pekar på det egentligen redan kända, att allt detta ingår i den ryska propagandans verktygslåda.
Gränslöst imperium
En ung skolpojke fick för några år sedan frågan av Putin var Rysslands gränser slutade. Pojken som hade utmärkt betyg i geografi svarade enligt sin lärobok: vid Berings sund. Fel, rättade Putin pojken, Rysslands gränser slutar ingenstans.
Möjligen uppfattade man det då som ett skämt. Idag läser man anekdoten med andra ögon. Imperium är per definition gränslösa. I sin essä Historia och utopi (1960, nyutgiven på Faethon 2022) skriver den rumänska pessimisten Emil Cioran om de mycket livaktiga ryska imperiedrömmarna: »En ryss finner det motbjudande att […] acceptera någon begränsning; han föredrar tvetydighet inom såväl politik som moral, och – något som är ännu allvarligare – även inom geografin.«
Egentligen finns allt redan hos Cioran. Att han skrev i en tid där Sovjetunionen fortfarande existerade spelar ingen roll. Det är som att både planekonomin och republiken bara är tunna utanverk, innanverket är detsamma som under Ivan den förskräcklige eller Katarina den stora.
I sin essä skriver Cioran om hur imperietanken långsamt lämnade Västeuropa och slog sig ner i Ryssland, som efter Bysans fall fick ett messianskt kall att rädda världen. Nota bene: För att kunna rädda världen måste man först behärska den. Han skriver om en ortodox kyrka som får två uppgifter: söva folket och väcka tsarernas imperialistiska ambitioner. Han ser européerna som Dostojevskis »onda andar«, fast utan de vilda infallen, »försvagade av resonemang och betänkligheter«.
Det finns en kontinuitet här, en imperial logik som aldrig riktigt försvunnit, inte heller med Sovjets fall, som enligt Putin var »1900-talets största geopolitiska katastrof«. I den så kallade Primakovdoktrinen – uppkallad efter Jeltsins utrikesminister Jevgenij Primakov – formulerades målet om en multipolär värld där Ryssland kunde använda samarbetet med Kina och Indien för att kunna skapa överhöghet över de postsovjetiska staterna – som Estland, Lettland, Litauen, eller ett mindre mål som Suwałki-korridoren som förbinder Kaliningrad med Belarus.
Om Ryssland vinner
I Carlo Masalas Efter Ukraina. Ett scenario är det i Narva nästa etapp börjar. Den 27:e mars 2028 korsar trupper den estniska gränsen, de stationerade gränssoldaterna bjuder endast på svagt motstånd och de dryga 1 700 utstationerade Natotrupperna befinner sig någon annanstans. Också på den lilla Dagö hinner marinsoldater hissa den ryska flaggan innan solen går upp.
Samma dag inträffar två terrorattacker. En i Tyskland, en i England, och en ny flyktingkris i Medelhavet, utlöst av ryska legosoldater i Mali, överbelastar de europeiska länderna. Samtidigt eskalerar Kina en konflikt kring Spratlyöarna i det sydkinesiska havet, vilket riktar USA:s uppmärksamhet ditåt. Nato är splittrat. Det konfereras och diskuteras. Den 28:e mars avvisas Estlands ansökan om att invasionen ska utlösa artikel 5. Moskva har uppnått sitt mål. Förtroendet för försvarsalliansen är brutet. Artikel 5 har visat sig overksam.
Fel, rättade Putin pojken, Rysslands gränser slutar ingenstans.
Masalas bok är ett scenario och ingen profetia. Men den visar hur sårbar försvarsalliansen är. En av hans poänger är att visa hur riktningslöst det västerländska stödet till Ukraina har varit. Olof Scholz’ maxim »Ukraina får inte förlora, Ryssland får inte vinna«, visar just på avsaknaden av syfte och strategi. Mot långsiktiga ryska intressen måste man kunna visa att man tänker lika långt fram i tiden och omsätta det i reell politik.
Ett sådant långsiktigt projekt skulle kunna vara en europeisk »drone wall«: En drönarvägg längst unionens östra gräns med syfte att uppdatera försvaret till det 21:a seklet. Men om idéen ska bli verklighet måste hela EU enas. Av förklarliga skäl är de baltiska staterna och Polen mest drivande, väst- och sydeuropeiska länder är däremot mindre benägna att finansiera ett sådant projekt. Pengar saknas, tvivel sås, projektet riskerar att vattnas ut.
Emil Cioran, som i hela sitt liv var en svag anhängare av demokratin, kallade det för »frihetens virus«. Hans hopp låg i att även den ryska nationen skulle drabbas av det. Dessvärre ser det ut som en naiv förhoppning. Ryssland skäms inte för sitt imperium. Om detta må vi inte göra oss några illusioner.
