Ti år har gått siden Gabriel García Márquez døde. Han begynte som journalist, var fra 1960-tallet og fremover del av den mye omtalte «boomen» i latinamerikansk litteratur, og er i dag mest kjent for fortellinger der det fabelaktige sildrer inn i virkeligheten. I 1982 var han den første colombianeren som mottok nobelprisen i litteratur. Vagant har spurt fire Gabo-lesere om hva han har betydd for dem.
Erik Gustavson: Filmskolens høye beskytter
Det var varmt og mørkt og det regnet med en slik kraft man bare opplever i tropene. Veien gjennom jungelen i provinsen Campeche var som en gjørmete elv. Tett og fuktig vegetasjon. Overalt lyden av dyr og insekter. Året var 1977 og folkevognbussen vi hadde kjøpt i USA, hadde tatt oss til den sørlige delen av Mexico.
Vi var de eneste menneskene i verden, trodde vi den natten. Inntil vi hørte musikk. Så skimtet vi billys. En kortesje av lastebiler og hengere med bur svingte inn foran oss, fra ingensteds hen. I burene elefanter og kameler. På lasteplanene telt i sterke farger. Kasser og tauverk. Musikk på full styrke fra høyttalerne på taket. Trompeter og trommer.
Dette var Mexico på sitt mest magiske og uforutsigbare. Dypt inne i Maya-land, der de hadde visst hva klokken var før noen andre på planeten.
Da jeg hadde lest Gabriel García Márquez’ roman Hundre års ensomhet noen år tidligere, hadde jeg skjønt at jeg måtte reise hit. Jeg var nå 21 og ville oppleve den tropiske delen av Latin-Amerika fra Mexico i nord til Colombia og Venezuela i syd.
Nordover fra Barranquilla på Colombias østkyst, der Gabriel García Márquez hadde sin oppvekst, til Cuba, er det bare hav og øyer. Det var på Cuba, på filmskolen en times reise fra Havanna, at jeg noen år senere traff mesteren selv. Jeg foreleste i film for studenter som kom fra hele Latin-Amerika, på den skolen Gabo hadde vært med på å etablere på 1980-tallet.
Jeg sto alene og røykte på den provisoriske fotballbanen. En eldre kar med grått krøllete hår og stor mustasje, i jeans og med denimskjorte, kom mot meg, sammen med en av skolens yngre lærere. Læreren som var min arbeidsgiver, ville introdusere meg for filmskolens høye beskytter.
Gabo var karismatisk, intens og hyggelig. Han spurte meg om Norge, om Hamsun og om vikinger. Jeg svarte ham så godt jeg kunne. Han takket meg for at jeg kom til skolen for å dele mine kunnskaper om film og sa han syntes det var morsomt å treffe en nordmann som snakket spansk som en argentiner. Han ba meg om fyr til sigaretten sin, tente den og så på meg et øyeblikk før han klappet meg på skulderen. Encantado, Erik.
Senere samme dag så jeg ham igjen. Gabriel García Márquez satt på en krakk midt i skolens aula. Filmstudentene lyttet, spredt på gulvet rundt ham. En av historiens store fortellere var midt blant oss. Han var i sin verden.
Jeg glemmer det aldri. Romanen Hundre års ensomhet brakte meg dit.
Erik Gustavson, f. 1955, er filmregissør. Han bor i Nesodden og Palermo.
Ingrid Fadnes: Et journalistisk tidsvitne
Mitt første møte med Gabriel García Márquez’ forfatterskap, må nok ha vært da jeg var 17 år og utvekslingsstudent i det vesle nabolaget Loma Azul i Turrialba – en karibisk by uten hav – i Costa Rica. Min vertsfar, José «el Chepe» Oduber Rivera Vargas, hadde et bibliotek med bøker fra gulv til tak og en hvit tavle. Ved hjelp av tavlen lærte han meg, med en imponerende tålmodighet, både spanske gloser, costaricansk slang («Pura vida!» «Tuanis mae») og om viktige latinamerikanske forfattere, som Gabo.
Det er jeg glad for. I alle mine senere år på kontinentet, har Gabo vært en viktig referanse for samtlige jeg noensinne har jobbet sammen med: urfolksbevegelser som zapatistene i Chiapas i Mexico, bondebevegelser som De Jordløses Bevegelse i Brasil, mine medstudenter ved universitetene UNAM i Mexico by og UFBA i Bahia, Brasil, og ikke minst for alle mine venner som jobber som journalister i både uavhengige og etablerte medier i Latin-Amerika.
Av bøkene hans er Hundre års ensomhet den jeg har lest flest ganger. Ingen skriver til obersten (1961) gjorde et dypt inntrykk da jeg leste den tidlig i tjueårene. Men det er møtet med hans journalistiske tekster i nyere tid som har gjort meg til en nesegrus beundrer.
I 2020 fikk jeg spørsmål fra Camino Forlag om jeg kunne oversette Århundrets skandale, en samling med journalistiske tekster Gabo skrev fra 1950-tallet frem til midten av 1980-tallet. Jeg tok meg kanskje vann over hodet da jeg sa ja, men gjennom lange kvelder med vin i glasset og det cubanske bandet Irakere på full guffe, fortapte jeg meg i tekst etter tekst. Da jeg kom til «Sandinistkuppet. En fortelling om stormingen av ‘grisehuset’» holdt jeg nærmest pusten mens jeg oversatte. Jeg husker at jeg tenkte: «dette må alle lese». Da jeg kom hjem seinere samme kveld stormet horder kongressen i USA, og jeg tenkte: «Så lite sofistikert, så dårlig planlagt. De burde lese hvordan sandinistene gjorde det i 1978.»
Gabos skjønnlitterære verker synes relevante for stadig nye lesere. For meg er hans aktualitet aller mest knyttet til journalistikken. Jeg finner inspirasjon i Gabo til det jeg selv skriver. Den aller viktigste festivalen for fortellende journalistikk i Latin-Amerika heter selvsagt Gabo. Til den kommer hvert år noen av de skarpeste og mest følsomme pennene fra kontinentet.
Å lese Gabo gir innsikt i Latin-Amerikas lange historiske linjer, og som han selv skrev i en av tekstene i Århundrets skandale: «Kort sagt er vi forfattere fra Latin-Amerika og Karibia nødt til å erkjenne, med hånden på hjertet, at virkeligheten er en bedre forfatter enn det vi er.» For meg er Gabo et tidsvitne, en skald med skarp og ærlig penn som evnet å fortelle på en måte som få, kanskje ingen, andre har klart.
Ingrid Fadnes, f. 1983, er dokumentarist og journalist i Klassekampen. Hun bor i Oslo.
Lina Wolff: Vi kommer att fortsätta att tala om honom
Det finns en sekvens i Hundra år av ensamhet där en äldre man på dödsbädden utfärdar en order om att hans kropp, efter dödens inträde, ska skickas till barnbarnen i julklapp. Några dagar senare anländer således en stor blykista till barnbarnen och efter att ha bänt upp locket ser de sin morfars lik ligga där, täckt av små blå bubblor som avger ett väsande ljud i värmen från den colombianska urskogen. Den episoden förmedlar en i Márquez verk ofta förekommande känsla av att de döda aldrig riktigt är helt döda, eller i alla fall inte måste vara det, och att en människa med viss föreställningsförmåga alltid kan tänka ut sätt att komma tillbaka på, även när hon slutgiltigt fjärmats från livet. Efter att ha uppfunnit så många gestalter som behärskar konsten att återvända vore det ju logiskt att även Gabriel García Márquez själv besatt denna förmåga. Och visst återkommer han. Förra året firades att det har gått fyrtio år sedan han fick nobelpriset och i år har det gått tio år sedan han dog, vilket uppmärksammas med minnesdagar världen över. Året till ära är han också aktuell med en ny bok, postumt utgiven.
För mig är det mesta som vanligt, för sedan jag översatte Hundra år av ensamhet (2020) har Gabriel García Márquez funnits med mig i tanken nästan hela tiden. När man översätter ett storverk åtnjuter man det sällsamma privilegiet att dansa i skuggan av en mästare, vilket ger en unik möjlighet till inblick både i ett hantverk, ett språk och en själ. Jag lärde mig så klart ord och en viss stilistisk rytm, men jag föresatte mig också att lära känna författaren, för som Hundra år av ensamhets engelska översättare Gregory Rabassa en gång sa så är det mycket lättare att översätta en text när man känner författaren. Dennes värderingar, känsloliv och tankar kring allt från ordspråk till politik kan vara av avgörande betydelse för vissa val man tvingas göra under översättningens gång. Ibland har jag till och med haft känslan av att kommunicera med Gabriel García Márquez genom tidsrummet, som när jag upptäcker ett nytt ord på spanska eller lär känna någon människa som ger mig nya infallsvinklar på Hundra år av ensamhet, då undrar jag ofta vad han skulle säga om det, på vilket sätt det jag upplever skulle filtreras genom hans medvetande.
Jag undrar också vad han skulle säga om årets postuma utgivning av den roman han menade skulle förstöras, men som hans söner alltså nu väljer att ge ut. Och jag undrar vad han skulle säga om att serierättigheterna för Hundra år av ensamhet sålts till Netflix. Vad han än skulle säga så är ett säkert: Vi kommer att fortsätta att tala om honom, och i den bemärkelsen återvänder han till oss från den colombianska urskogen, där byn Macondo fortsätter att existera, inte bara som en plats utan även som ett slags sinnestillstånd för alla efterkommande generationer som tar del av Hundra år av ensamhet.
Lina Wolff, f. 1973, er forfatter og oversetter. Hun bor i Lund.
Kaja Rindal Bakkejord: En gave til Gabo-leserne
I andre halvdel av tenårene begynte jeg å fatte interesse for Latin-Amerika, særlig gjennom musikk og dans. Interessen brakte meg til Costa Rica som utvekslingsstudent, og etter hvert også til Cuba, Mexico, og Brasil, noe som styrket interessen min for regionens språk og kultur. Nå har jeg jobbet i over ti år som oversetter, med spansk og portugisisk som to av språkene jeg oversetter fra. I løpet av disse årene har jeg både fjernet meg fra og igjen nærmet meg det som var kimen til at jeg valgte denne yrkesveien: det latinamerikanske. Når Latin-Amerika fra tid til annen dukker opp igjen, som en kjent og kjær venn, har det flere ganger vært i Gabriel García Márquez’ skikkelse.
Den første gangen det skjedde i en yrkessammenheng, var da jeg språkvasket Ingrid Fadnes’ oversettelse av Århundrets skandale. Gjennom dette ble jeg kjent med Gabos arbeid som journalist, og sjangeren «cronica», fortellende journalistikk, som han var med på å forme. Gabo skriver på sitt umiskjennelige vis også når det dreier seg om begivenheter som har funnet sted. Det er i beskrivelsene hans overskuddet kommer til syne, beskrivelsene av menneskene, men også av omgivelsene de lever i.
I fjor ble jeg spurt om å oversette Márquez’ aller siste roman, Vi ses i august. Et ærefullt og samtidig spesielt oppdrag, da romanen skulle utgis nøyaktig ti år etter hans død og egentlig ikke var et ferdigskrevet manus. Det dreide seg snarere om en skisse til en roman, og det en skisse han hadde skrevet på samtidig som hukommelse og kognitive evner gradvis sviktet ham.
Likevel kom sønnene hans frem til at manuset hadde så mye av farens karakteristiske språkføring og underfundige kreativitet i seg at det burde utgis. Ved hjelp av en redaktør som jobbet med Márquez de siste årene, ble manuset redigert ferdig og utgitt parallelt på spansk og en rekke andre språk i mars i år.
Som ventet fikk romanen en blandet mottakelse. Flere anmeldere stilte spørsmål ved det etiske i å utgi et manus skrevet av en forfatter som var i ferd med å bli dement, og som attpåtil selv hadde uttalt at manuset ikke var godt nok. En god del mente at Márquez’ siste verk burde fått hvile i fred, at det var uferdig og ikke holdt mål. Andre så verdien i å utgi romanen som en slags gave til alle verdens Gabo-fans.
Personlig vil jeg si meg enig med dem alle. Jeg forstår at det stilles spørsmål ved bakgrunnen for utgivelsen. Samtidig er jeg enig i at boka er en gave. Det uferdige kan betraktes som en mulighet til å få et innblikk i hvordan den nobelprisvinnende forfatteren arbeidet. Som redaktøren gir uttrykk for i etterordet til romanen, beholdt Márquez til siste stund gleden ved å skrive, for så å pirke på det han hadde skrevet, ned til hvert minste komma. Denne gleden kan man merke, også i denne litt uferdige siste boka.
Vi ses i august handler om livets høst, men etterlater også et inntrykk av en forfatter som aldri egentlig ble gammel, som bevarte barnet i seg, som var tidløs og aldersløs. Jeg blir nesten våt i øyekroken når han ved gjentatte anledninger beskriver stemningen i et litt dunkelt lokale idet salsabandet spiller opp og to ensomme, litt tilårskomne sjeler møtes i prøvende dansetrinn. For jeg vet ett og annet om prøvende dansetrinn, og hva de kan føre til.
Kaja Rindal Bakkejord, f. 1981, er oversetter og korrekturleser. Hun bor i Trondheim.
