Nyårsafton 1932, bara en månad innan Paul von Hindenburg utnämnde Adolf Hitler till rikskansler, höll Bertold Brecht hov i sin lägenhet på Hardenbergstraße i Berlin. Sällskapet som hade samlats för att fira in det nya året var en brokig skara intellektuella, från den tysk-judiska sociologen Fritz Sternberg till högerradikala författare och konstnärer, däribland Arnolt Bronnen och Rudolf Schlichter, möjligen också Ernst Jünger. Vid midnatt ska Ernst von Salomon, som tio år tidigare medverkat på mordet av utrikesministern Walther Rathenau, tillsammans med Schlichter och Bronnen, ha utbringat en skål för en lycklig, oblodig högerkupp. Scenen är nedtecknad i Fritz Sternbergs minnesskrift till vännen Brecht och återkommer i sociologen Carl-Göran Heidegrens senaste bok Den högra handens tendens. Varför slängde Brecht inte ut orosstiftarna? Hur kunde Brecht tolerera att planer för ett högerradikalt maktövertagande smeds i hans lägenhet? Svaret är enkelt, de högerradikala konspiratörerna var Brechts vänner och bekanta.
Att socialisten Brecht skulle fraternisera med radikalkonservativa under Weimarrepublikens sista dagar kommer nog som en överraskning för många. Heidegren visar att liknande möten inte var helt ovanliga. På gatan rådde visserligen ett lågintensivt krig mellan olika kampförbund, men det fanns platser där intellektuella från de olika lägren fortfarande diskuterade, även om samtalen kunde vara giftiga eller rent av explosiva. Till saken hör att både dramatikern Bronnen och konstnären Schlichter lärt känna Brecht under det tidiga 20-talet när de var politiskt »vänster«. Konstnären Schlichter hade porträtterat Brecht. Och dramatikern Bronnen hade i början av 20-talet förenats med Brecht i »ambitionen att revolutionera den tyska teaterscenen«.
Heidegrens bok handlar om just det, om Bronnen och Schlichter, därtill historikern Valeriu Marcu, om deras resa från den radikala vänstern till den radikala högern och om hur de kom att känna »dragningen från det kraftfällt som Bronnen benämnde den högra handens tendens«. Boken kan läsas som en fortsättning på Heidegrens Preussiska anarkister från 1997 som kom i en ny och uppdaterade upplaga 2016. Där stod Ernst Jünger i centrum och hans krets av radikala intellektuella som verkade i den turbulenta tiden från första världskrigets slut till nationalsocialisternas maktövertagande.
Den högra handens tendens
Den högra handens tendens, skrev Bronnen själv i en artikel 1927, visar på »den revolutionära omgestaltningen av vår tillvaro åt höger, i riktning nation, kamp, risk, idéherravälde och renhet«. Det är en rakt igenom anti-borgerlig och ungdomlig rörelse, heroisk, till skillnad från den förstockade borgerlighetens längtan efter trygghet och säkerhet. I Den högra handens tendens tecknar Heidegren tre fascinerande porträtt över undantagsfigurer som tillsammans bildar något som man lite tillspetsat kunde kalla för en regel för ett samhälle som blev allt mer auktoritärt, allt radikalare och allt mer nationalistiskt.
På gatan rådde visserligen ett lågintensivt krig mellan olika kampförbund, men det fanns platser där intellektuella från de olika lägren fortfarande diskuterade.
I första världskrigets materialslag gick den gamla europeiska ordningen under. Den vilhelminska monarkin föll, en bräcklig, ung republik uppstod och moderniteten gjorde på allvar entré, »inget förblev oförändrat förutom molnen«, anmärkte Walter Benjamin. Världen hade blivit en annan, och i denna andra värld förlorade människan sin riktning. I Preussiska anarkister menade Heidegren att kännetecknade för Weimarrepubliken var ett ontologiskt undantagstillstånd, där »hittills gällande ordningar och giltiga normer försatts ut spel«. De erfarenheter människor hade gjort erbjöd inte längre »någon tillförlitlig orientering för tänkande och handlande«.
I detta undantagstillstånd utarbetades i Weimarrepubliken två olika strategier. Heidegren stödjer sig på statsvetaren Michael Makropoulos teorier om Weimarrepublikens politiska landskap när han argumenterar för att den viktigaste politiska skiljelinjen inte var den mellan höger och vänster, utan mellan dem som kunde leva med den tillfälliga karaktär som samhället fick efter den vilhelminska monarkins fall, och dem som inte kunde det. Alltså mellan dem som strävade efter att förvalta den nya och sköra demokratiska ordningen (med alla sina fel och brister) och mellan dem som ville störta den och i dess ställe återupprätta något nytt och absolut – med »nya ordningar, normer och värden som kan göra anspråk på en högsta giltighet«, som Heidegren skriver i Preussiska anarkister.
Ur ungdomens nihilism
Just därför kunde kommunister och radikalkonservativa samsas och ofta finna fler gemensamma nämnare än de kunde med samhällets mittenkrafter, liberaler och socialdemokrater, som accepterade »sakernas nya tillstånd« och gjorde »avkall på strävan att etablera ett högsta och allomfattande ordningssammanhang«. Ett annat namn är hästskoteorin, som brukar tillskrivas den franske filosofen Jean Pierre Faye. Faktiskt var det radikala nationalister som 1932 använde hästskon som metafor för första gången, närmare bestämt Ivan Iljin, Putins favoritfilosof, och Adolf Ehrt, som menade att kommunisterna och nationalsocialisterna förenades i en avvisning av liberalismen.
Den högra handens tendens ger konturerna av tre mycket olika personer med gemensamma beröringspunkter. Alla tre kom från relativt oansenliga hem och hos Bronnen och Schlichter anar man en trist barndom överskuggad av en svart pedagogik. Under första världskriget tjänade Bronnen vid fronten och fick en nära-döden-upplevelse, konstnären och pacifisten Schlichter kom undan tjänstgöring efter att ha hungerstrejkat, medan Marcu, årgång 1899, befann sig i Zürich. Där blev han nära förtrogen med Lenin. Och de närmaste åren befann han sig de i de mest skiftande revolutionära sammanhang runt om i Europa. De kom alla till Berlin runt 1920 och umgicks i närbesläktade kretsar. Bronnen gjorde sig ett namn som skandalomsusad dramatiker med pjäsen Vatermord (1920). Marcu slutade som yrkesrevolutionär och var därefter verksam som självlärd historiker och biograf. Schlichter övergav sin ungdoms nihilism och anslöt sig till det kommunistiska partiet och Dada-rörelsen.
Manliga fantasier
Vändningen mot höger inträffar för alla under det turbulenta 20-talet. För Bronnen tycks konservatismen länge legat latent, och det var hans anti-borgerliga hållning, hans hat mot allt som liknade konvention som gjorde att han drogs mot kretsen kring Jünger. När franska och belgiska trupper besatte Ruhrområdet 1923 väcktes hans nationalism till liv. I en vision såg han det hotade Tyskland »som en kristall i runtomkring flytande syror«.
Bronnen hyste en skräck för sjukdomar och smittor som kunde angripa hans kropp, för honom var såväl nationens som den egna kroppens gränser hotade. Man tänker här på Klaus Theweleits doktorsavhandling Männerphantasien (1977/1978). Litteraturvetaren Theweleit ledde den »fascistiska impulsen« till barnets psykologiska utveckling, till barnuppfostran: Den svarta pedagogiken, påbudet att mödrar lämnar sina barn gråtande i spjälsängen, förvägrar barnen den närhet de skriker efter och skapar ett bräcklig subjekt som i vuxen ålder längtar efter fasta hierarkier. Genom bestraffning och uppfostran i militär exercis, vinner dessa bräckliga manliga jag ett sekundärt ego, »ett kroppspansar«, vars yttre kännetecken är bland annat styvhet och kyla.
Den högra handens tendens ger konturerna av tre mycket olika personer med gemensamma beröringspunkter.
Hos Marcu däremot tycks konservatismen uppstått ur en anti-totalitär impuls. Mot mitten av 20-talet tappade han sin tro på vänstern. Utvecklingen i Sovjetunionen spelade säkert en roll men det var framförallt vänsterpartiernas oförmåga att stå emot nationalsocialismen som drev honom in i konservatismen. Han blev en sorts tidig totalitarism-teoretiker, och skrev om faran med massrörelsernas och de kollektiva ideologiernas likgiltighet inför individen. Hitler såg han som en fullfjädrad leninist, som dragit Lenins teorier till sin spets. Han gick till och med så långt som att hävda att Lenin var nationalsocialismens sanna fader.
Schlichter å sin sina var mot mitten av tjugotalet nästan förbrukad av ett utsvävande liv. Vändningen kom när han träffade sin livskamrat Elisabeth Koehler. Hon förde tillbaka honom till barndomens katolicism, han lämnade kommunismen bakom sig och sökte sig till Ernst Jüngers sällskap.
Trots sin vändning högerut skördade bokens tre huvudpersoner inga frukter efter maktövertagandet. I oktober 1933 svor Bronnen, tillsammans med bland annat Gottfried Benn, trohet till Adolf Hitler. Det räddade inte dramatikern. Bronnens obscena och våldsamma dramatik föll inte de ledande nationalsocialisterna i smaken, och några år senare uteslöts han ur Rikskammaren för litteratur. Schlichter hälsade maktövertagandet välkommet: »tack och lov« menade han i ett brev, behövs inte längre »en tillhörighet till någon alljudisk konstskräpsförening som legitimation för begåvning«. Han försökte anpassa sin konst till de nya makthavarna men misslyckas. 1937 var han representerad med ett par verk på utställningen för »Degenererad konst« i München. Två år senare uteslöts han ur Rikskammaren för bildkonst.
Den judiska Marcus historia är en annan. 1933 gick han i exil men fortsatte vara produktiv. I det längsta kritiserade och analyserade han nationalsocialismen brister från ett konservativt perspektiv, som massrörelse, masscynism och fullfjädrad leninism. 1942 dör han i New York efter en hjärtattack. Både Bronnen och Schlichter kom ut ur nationalsocialismen oskadda men med ett skamfilat rykte. Försöken att rehabilitera sig i det nya samhället misslyckades.
Modvillig försvarsadvokat
Heidegren beskriver sig själv som en motvillig försvarsadvokat för de konservativa. »De konservativa har varit mina klienter«, skriver han i inledningen. Man kan invända att ibland blir han lite för välvillig, exempelvis när han tar Schlichter i försvar. Heidegren skriver: »Vad som 1930 måhända var övertygelse blev möjligen redan 1933 alltmer till beräkning, en överlevnadsstrategi som dock slog grundligt fel.« Den analysen må låta rimlig. Men bara om man bortser från antisemitismen – själva kärnan i det nationalsocialistiska projektet. För judehatet odlade Schlichter också efter Det tredje rikets fall. 1948 skriver han till en kollega: »Inte i den borgerliga kolorismen, inte i negeriet och ännu mindre i det abstrakta judisk-vikingska icke-figurativa ligger vår lycka.«
Och även om Heidegrens prosa emellanåt lider av en viss stelhet och boken upprepar sig, är Den högra handens tendens en fascinerande historia över den kaotiska Weimarrepubliken och dess mentalitet, tecknat genom dessa tre porträtt. Frågan vad det var i samhället som gjorde att den radikala konservatismen och nationalsocialismen utövande en så stark lockelse blir lite svävande. Heidegren lämnar de ekonomiska, psykologiska och sociala grunderna åt sidan. Det är förståeligt, men de borde ha kunnat antydas.
Heidegren beskriver sig själv som en motvillig försvarsadvokat för de konservativa.
Han utelämnar också paralleller till nutiden – vilket är klokt. Det betyder inte att man själv drar paralleller. När Heidegren skriver om de unga männen från efterkrigstidsgenerationen som skulle komma att utgöra ryggraden i Säkerhetstjänsten, Gestapo och SS, bränner det till. Dessa män var välutbildade, men ofta klassresenärer och saknade band till den gamla vilhelminska regimen. »Det var allt annat än bottenskrap«, skriver Heidegren. »Begåvade, ofta med akademiska meriter, ambitiösa och beslutsamma. För dessa öppnades i och med nazisternas makttillträde i sin tur hissnande karriärmöjligheter.« Han insisterar på att det inte handlar om arga unga män, utan beslutsamma, »övertygade om att de hade en väsentlig uppgift att verkställa«.
Det är oroande, för känner vi inte igen dessa unga män i alla dessa svenska, manliga nationalister som sedan 2022 tågat in i det svenska regeringskansliet? Också de framstår som sakliga, kyliga och med en ovillkorlig insatsberedskap, med målet att omvandla samhället, och inte bevara det bestående (som traditionellt varit konservatismens metod). Fenomenet låter sig betraktas i ett flertal länder, hur konservatismen blivit »desperat« och radikal, hur den siktar mot en genomgripande förändring för att, med den preussiska anarkisten Arthur Moeller van den Brucks ord »frambringa något som det lönar sig att bevara«. Med Sverigedemokraternas intåg i regeringskansliet har denna process satts igång i et skandinaviskt land.
Carl-Göran Heidegren: Den högra handens tendens | Bokförlaget Augusti | 2022
