Bye, bye Shoah

Den tyska offentligheten hemsöks av en debatt som många höll för avslutad: Historikerstriden. I det som ibland kallas för Tysklands sista stora intellektuella sammandrabbning stod liberaler mot konservativa, vänsteraktivister mot gamla nationalsocialister. En fyra decennier lång kamp om Tysklands nya identitet, om landets historiska skuld och ansvar, kulminerade 1986 i en infekterad debatt om förintelselägret Auschwitz ställning i historien. Stridsfrågan? Var mordet på sex miljoner judar en unik händelse i historien, eller fullt jämförbar med andra förbrytelser, till exempel Gulag.

Nu har striden flammat upp igen. Men konfliktytorna har ändrats. De som utmanar Förintelsens ställning som en historiskt unik händelse kommer den här gången inte från den radikala högern, utan från den akademiska vänstern. Postkoloniala och antirasistiska teoretiker från de anglosaxiska universiteten ifrågasätter Tysklands minnesarbete som de menar har stelnat i fraser och dogmer.

Förintelsen, hävdar de, är i ljuset av kolonialtidens fördrivningar, ödeläggelse och slavhandel inget undantag i historien – utan en fortsättning på århundraden av rasism, fördrivning och utrotning. Shoahs särställning är otidsenlig och minnesarbetet bör bli globalt. Inte minst måste Tyskland göra upp med sitt stöd till Israel.

En kamp om Tysklands själ

På 80–talet var saker och ting annorlunda. Under de västtyska rekordåren på 50– och 60–talet teg man helst. I framstegets och tillväxtens namn fortsatte de som arbetade för nationalsocialismen att utgöra samhällets stöttepelare. Man förträngde och reste sig ur ruinerna. Från konservativa intellektuella kom upprepade försök att förmildra och relativisera Förintelsen, men nya generationer, studenter, aktivister krävde en annan samhällelig behandling av historien – och fick genomslag.

I en stort uppslagen essä i Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ) i juni 1986 argumenterade historikern Ernst Nolte för att folkmordet på Europas judar kunde ses som en fortsättning på Gulag. »Var inte ›Gulag-arkipelagen‹ ursprungligare än Auschwitz? Var inte bolsjevikernas ›klassmord‹ en logisk och faktisk föregångare till nationalsocialisternas ›rasmord‹?«, frågande han sig. Nolte menade att Tysklands utrotningskrig i öst var ett svar på Sovjetisk aggression. Kanske rent av ett berättigat självförsvar? Nolte möttes också av uppskattning – inte minst bland den yttersta högern – men väckte framförallt en storm av kritik. Man såg en farlig relativisering av den tyska skulden, som först på 80-talet börjat få fäste i den västtyska förbundsrepubliken.

En av dem som först gick i svaromål var Jürgen Habermas. Nolte bedrev inget mindre än apologetik för Tredje riket, menade filosofen. Mot Noltes jämförelse mellan Gulag och Auschwitz, och hans relativisering av den senare, framhärdade Habermas i att fastslå Förintelsens singularitet, dess absoluta egenart i människans grymma historia: Endast i Shoah skedde förintelsen för förintandets skull.

Historikerstriden år 1986 var inget annat än en kamp om Tysklands själ, där Habermas sida gick vinnande ur debatten medan Nolte & Co. trängdes längre till höger, ut från den politiska mitten. Den blev en av grundpelarna i tyskarnas nya identitet som förbrytare, deras historiska ansvar och kollektiva minnesarbete. Något som hade varit var långt ifrån självklart under decennierna efter andra världskriget.

Frågan om Förintelsens singularitet blev till ett irriterande tabu för den politiska högern som strävade efter att frigöra landet från dess skuldbörda och återupprätta Tysklands suveränitet och stolthet. Eirik Høyer Leivestad kallar den, i sin essä om Tysklands nya höger (»Å preke mot hylekoret«, Vagant 2-3/2020), till och med för »startpunktet for historien om de tyske tabubryterne«. Och det har den fortsatt att vara. Bara en »fågelskit« i en tusenåriga tysk historia, kallade AfD-ledaren Alexander Gauland nationalsocialismen i 2018. Det allt radikalare partiet har de senaste åren ansträngt sig att förringa folkmordet på judar och romer. Men från den politiska mitten och den bredare offentligheten har man inte fått gehör, utan Förintelsens status som en absolut och oöverträffad förbrytelse, ett brott utan motsvarighet, har behållits intakt.

Men så krävde tongivande akademiker på vänsterkanten, dessutom i en av landets största tidningar, att jämförelsen måste »avtabuiseras«. Kan detta lyckas?

Från kolonialism till Holocaust

Ska Shoah förstås som en fortsättning på folkmordet på herero- och namafolket? Finns det en kontinuitet av våld och utrotningsfantasier som löper från de västafrikanska stäpplandskapen till de östeuropeiska?

I oktober 1904 ger Lothar von Trotha, general för kolonialtrupperna i Tyska Sydvästafrika, sin förintelseorder: Inga fler fångar ska tas, »varje Herero, med eller utan gevär, med eller utan boskap, ska skjutas«, inte ens kvinnor eller barn skulle visas nåd. När civila instanser i Berlin opponerat sig mot ordern och den nio veckor senare tas tillbaka, är katastrofen redan skedd. 1904 fanns det mellan 60 000 till 80 000 hereros, 1911 var uppskattningsvis 20 000 kvar i livet. Av namafolket mördades ungefär hälften av befolkningen.

Först 2015 erkände tyska staten detta folkmord, 1900-talets första. Allt för sent är uppvaknandet, och med allt för få konsekvenser. Inte ens ett skäligt skadestånd har betalats till de efterlevande. Om man hävdar att Tyskland är ett föredöme vad gäller en officiell minneskultur, så gäller inte det folkmordet på herero- och namafolket. Kan det rent av vara så som den australiensiska historikern Dirk Moses hävdat: Att tyska eliter har instrumentaliserat Förintelsen för att förtiga andra historiska förbrytelser?

Tyskarnas nya katekes

Talet om Förintelsen absoluta egenart och »civilisationsbrott« har inte bara blivit till statsideologi, utan till och med tyskarnas nya katekes, skrev Moses. Doktrinen lyder: Förintelsen är unik; minnet av Förintelsen som civilisationsbrott bildar den tyska nationens moraliska fundament; Tyskland har ett speciellt ansvar för landets judiska befolkning och för staten Israel; antisemitism är en ideologi av sitt eget slag och ska inte förväxlas med rasism, slutligen: antisionism är antisemitism.

Katekesen är enligt Moses inte frukten av gräsrotsrörelsers och aktivisters arbete under efterkrigsdecennierna, utan förhandlades fram »i samråd med amerikanska, brittiska och israeliska eliter«. Den som inte bekänner sig till dessa punkter riskerar att utsättas för »häxprocesser« och »offentlig exotism« som bedrivs av »självutnämnda överstepräster«. Moses religiöst färgade begreppsapparat och vaga tal om »amerikanska och israeliska eliter« är i vissa kretsar möjligen en chic maktkritik. I andra ett kodord för den judiska sammansvärjningen.

Moses fick snabbt svar på tal. Patrick Bahner, kulturredaktör på FAZ, kallade i en tweet Moses för »Sieferle från vänster«, med hänsyftning till miljöhistorikern Rolf Peter Sieferle, som i sin ökända bok Finis Germania (2017) kallade Auschwitz för den sista myten i en genomrationaliserad värld och likt Moses har anfört att de samtida tyskarna söker samma förlösning i filosemitism (kärlek till det judiska folket) som de en gång gjorde i antisemitism. Historikern Volker Weiss, som specialiserat sig på samtida högerextremism, tyckte sig känna igen talet om en »skuldkult« från den nya högern, medan den judiska historikern Saul Friedländer angrep Moses argumentation för dess underliggande antisemitism, illa byggda argument och försök att likställa kolonialism med det tredje rikets förintelsekrig. Författaren Maxim Biller frågade sig varför det har blivit mode att förringa folkmordet på sex miljoner judar; syftet med att inordna Förintelsen i en kolonialhistoria, menade han, är inget annat än att skriva ut judarna ur densamma (Die Zeit 2/9).

Är detta grindväktarna, exorcisterna, översteprästerna? De som inte vill ha »historisk rättvisa« för alla tyska rikets offer, utan bara de judiska? De som vägrar föra in den tyska minneskulturen in i en global ordning?

Israel och Tyskland – en kolonial historia

Den tyska minneskulturen är satt under press. För tre år sedan, våren 2018, rasade den långlivade och uppslitande Mbembe-debatten där aktivister och akademiker angrep Tysklands bålverk mot antisemitism: Fördömandet av den anti-israeliska BDS-rörelsen (Boycott, Divestment, Sanctions) måste upphöra, menade man. Tysklands ovillkorliga stöd till Israel är inte bara otidsenligt, utan besudlat med palestinskt blod.

Mycket riktigt är det tyska moraliska stödet till Israel en nagel i ögat på Dirk Moses och andra akademiker som slutit upp bakom honom, inte minst på nättidskriften The New Fascism Syllabus. Israel, förintelseöverlevarnas land, framstår emellanåt i texterna som blott det senaste koloniala experimentet med sina bosättare och sitt apartheidsystem.

Och om det är så som Moses & Co gör gällande, att förintelsen på Europas judar först och främst var ett kolonialt krig där »erövringen av ›Lebensraum‹ och den tyska bosättningen efter den etniska rensningen, står i ett kolonialt kontinuum«, betyder det då att 98 procent av de östeuropeiska judarna gasades i förintelseläger för att tyskarna skulle få plats att odla sina potatisar på den östeuropeiska stäppen? Öppnar inte det upp för en relativisering av de nationalsocialistiska förbrytelserna och en demonisering av de som sker under israelisk flagg idag? Ger det inte visst stöd till de antisemitiska slagorden »en förintelse rättfärdigar inte en annan« eller »sluta göra vad Hitler gjorde mot er«, som synts på pro-palestinska demonstrationer under 2021? Helt enkelt eftersom både Shoah och ockupationen av Västbanken, enligt denna tankefigur, är del av samma koloniala kontinuum.

Det är givetvis orimligt, och en omöjlig hållning att inta som seriös akademiker. Men en kärnpunkt i debatten är att Förintelsens status som absolut singulär händelse, att den omöjligen kan likställas med andra folkmord och förbrytelser, är något som irriterar och stör. Den är att betrakta som »ett problem«, menar Moses. Inte bara ger den staten Israel ett moraliskt frikort, utan den står dessutom i vägen för »en mer inkluderande« minneskultur som bättre speglar ett nytt mer heterogent Tyskland, som det heter hos Jürgen Zimmerer och Michael Rothberg.

Den falska hälsningen

När den unga författaren Erck Dessauer en sen natt på 2010-talet ställer sig framför Berlins litterära stjärna, den tysk-judiske Hans Ulrich Barsilay, på en restaurang i Berlin Mitte och lyfter upp sin högra hand i en Hitlerhälsning vet han att hans karriär är över, innan den ens hunnit börja. Samma dag har han skrivit på ett bokkontrakt med just Barsilays förläggare, i hennes ståtliga villa utanför Potsdam, som en gång i tiden tillhörde den nationalsocialistiska ideologin Martin Bormann, för en bok om Naftalij Aronovitj Frenkel, mannen som uppfann Gulag. Nu riskeras allt. Eftersom han för första gången sedan sin barndom »gjort sin dumma nazigymnastik«.

Att Maxim Billers Der falsche Gruß (Den falska hälsningen, 2021) kom ut mitt under denna väckelse av historikerstriden är en händelse som ser ut som en tanke. Därför att Erck Dessauer – från Leipzig, vars morfar tjänstgjorde i Generalguvernementet Polen, och vars pappa gick med i Östtyska SED, efter Pragvåren, och som givetvis bara akademiskt är intresserad av totalitarism – är en slag samtida reinkarnation av Ernst Nolte.

Mot alla odds blir han inte uthängd av Barsilay, trots att Erck »hade syndat mot den stora förintelsekulten genom att visa upp en särskilt oförskämd symbol för Tredje riket« och blivit »en modern hedning, en Auschwitz-kättare«. Men vem syndar egentligen mot Auschwitz, frågar han sig, är det inte egentligen Barsilay själv som i sin bästsäljande familjeuppgörelse har diktat upp en litterärt lysande, men falsk, lögnaktig gaskammar-upplevelse? »Vem missbrukar denna människoförbrytelse för egna småaktiga och egoistiska skäl? Jag eller han?«

I Biller satiriska roman över Berlins litterära scen gör Erck Dessauers monografi över Frenkel succé. Han har nämligen hittat en viktig pusselbit i det 20:e seklets historia: »det slutgiltiga beviset för att Ernst Noltes tyvärr halvt bortglömda tes om ett europeiskt inbördeskrig stämde.« Nyckelfiguren heter alltså Naftalij Frenkel, »Barsilays trosfrände«, som lärde Stalin hur han kunde bli av med »miljontals av sina äkta och inbillade fiender« genom en strikt ransonering av mat som sjönk ju mindre fångarna kunde arbeta, »en ovanligt billig och hittills okänd form av människoutrotning«. Utan Naftalij Frenkels »talmudiska uppfinningsförmågor«, slår den orädda unga författaren fast, »och entreprenöriella geni hade aldrig Auschwitz funnits«. Hos Dessauer får historien en oväntad twist: Förintelsen är i grund och botten judarnas fel.

Det har varit tungt att skriva om ett sådant brisant och komplicerat ämne, anförtror han sin förläggare i hennes stilfullt inredda Martin Bormann-villa, och fortsätter: som tur är lever vi i en tid där sådana böcker inte bara får skrivas utan också kan ges ut.

En ny minneskultur för ett nytt samhälle

Ja, kanske har tyskarna själv i slutändan ingenting emot att göra sin Erinnerungskultur och Vergangenheitsbewältigung global, och förvandla Förintelsen till bara ett brott bland andra i människans långa och pågående skändlighetsutställning. Se på turkarna, se på ryssarna, se på hutuerna, se på kineserna, se på Israel! Så kan man också tvätta sin buk. Något oväntat fanns bland Dirk Moses påhejare den österrikiska identitären Martin Sellner. I en artikel i den högerradikala tidskriften Sezession fann han Moses essä »absolut läsvärd«. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

Också år 2021 står striden om den tyska folksjälen. Men kanske är slaget avgjort på förhand, helt enkelt därför att folksjälen redan är satt i gungning. Förbundsrepubliken på 2020-talet är inte densamma som den var på 1980-talet. Inte bara har det delade landet försonats, utan Tyskland har blivit en modern, pluralistisk och multikulturell stat, där historiska erfarenheter från alla världens hörn finns representerade. Och dessa människor kräver rättmätigt att också deras erfarenheter ska inrymmas i samhällets mitt.

I Tyskland lever ättlingar till herero- och namafolken, armenier, uigurer, människor från forna Jugoslavien, en stor palestinska diaspora, flyktingar från Irak, Syrien, Sydsudan, Somalia, som alla bär med sig andra trauman än Förintelsen. Dessutom upplever de inte sällan en vardagsdiskriminering som visar att Tysklands minnesarbete långt ifrån är en vaccination mot rasism. Hur ska dessa människor kunna undgå att göra jämförelser? Hur ska de kunna acceptera Förintelsen som ett unikt civilisationsbrott, höjt över alla andra, när deras egna historier rymmer så mycket blod?

Det är som Jürgen Habermas skriver, när han i septembernumret av Philosophie Magazin klev in som debattens ålderman: När immigranterna blir medborgare blir de en del av ett tyskt politiskt och historiskt arv. »Men migranten får samtidigt en medborgares röst som räknas i offentligheten och kan förändra och vidga den politiska kulturen«. Förintelsen har singulära kännetecken, insisterar han på, men dess unika position kommer med tiden att erodera.

Ett är klart. Denna kulturella omvandling har bara börjat.