Historien rimmar George Grosz och Frans Hals i Berlin

Tjugotalet är inte tillbaka. Årtionden upprepar sig inte. Men kanske tenderar vissa historiska omständigheter att återkomma på nytt, inte som upprepningar men som rim, som Mark Twain ska ha sagt. Ett av de tydligaste rimmen mellan tjugotalet och idag är de ekonomiska klyftorna, mellan dem som har och inte har, mellan de rikaste och den stora majoriteten; mellan dem vars kapital bara växer intill det ofattliga och dem som skuldsätter sig för att köpa hus eller inte ens får bostadslån. Nästan automatiskt, som om det vore en naturlag.

De ekonomiska klyftorna som leder till social oro och skapar en grogrund för politisk extremism förenar vår tid med tjugotalet. Andra saker skiljer sig åt, till exempel välfärdssystem som hindrar många, till skillnad från tjugotalet, från att komplett falla igenom. Det bör dämpa alarmsignalerna något.

Vad är det för tider?

Jag tänkte på det när jag i våras gick igenom en Otto Dix-utställning i på Deichtorhallen i Hamburg (»Otto Dix und das Gegenwart«), och jag tänker på det igen när jag besöker en nyöppnad utställning i det lilla George Grosz-museet i Berlin, dagarna efter valen i Sachsen och Thüringen, där det högerextrema Alternativ für Deutschland (AfD) skördade framgångar och fascisten Björn Höcke strålade av segerglädje på valnatten. För båda delstaterna hotar Weimartillstånd – de blir omöjliga att regera utan AfD och omöjliga att regera med AfD. Alltmedan de etablerade partierna krymper och nya protestpartier seglar upp som segrare.

»Vad är det för tider?« frågar man på Grosz-utställningen om samarbetet mellan George Grosz, Bertholt Brecht och teaterregissören Erwin Piscator. Med sin anti-militaristiska uppsättning av Den tappre soldaten Švejks (1923) gjorde de skandalsuccé, men misslyckades ändra tidens tendens. I sin exil i New York målade Grosz ett självporträtt med titeln »Self portrait as Cassandra«, och iscensatte sig själv som profeten som inte blev hörd.

Det kunde varit ett porträtt över vår tids AI- och fossil-kapitalister.

Med humor och socialkritik målade Dix och Grosz fram karikatyrer av alla dessa figurer som präglade gatubilden på 20-talet: kapitalisten, krisinvaliden, den prostituerade, suputen. Och jag tänker på hur igenkännbara de är, hur mycket de rimmar med vår tids uppsvällda läppar, sönderopererade ansikten, svällande bröst och rumpor, en manlighet som pumpar upp sig och blir disproportionerlig, eller för att säga det rakt ut, grotesk, och en livets förgänglighet som döljs med alla tills buds stående medel. Ja, alla dessa förvrängda kroppsformer som samsas på gator och torg med den utbredda fettman. Och alla dessa hökar och rävar och riskkapitalister som bygger underjordiska bunkrar eller flytande hem för att fly undan och segla iväg från den globala upphettningens följder, tänker jag på när jag ser George Grosz storskaliga teckning »Jag vill utrota allt omkring mig som hindrar mig från att bli herre« från 1922. Det kunde varit ett porträtt över vår tids AI- och fossil-kapitalister. Allt som saknas i vår tid är krigsinvaliderna. Men också de lär väl snart återkomma.

För krigsscenerna som Dix höll fast i sina skisser från åren på östfronten – och som han senare skulle föreviga i väldiga oljemålningar – rimmar med bilder och filmer från Ukraina som flimrar förbi i nyhetsflödet: Öde landskap förintade på allt levande; kroppar i upplösningstillstånd som verkar smälta in i landskapet och mer liknar jord än människa.

Ögonblickets mästare

Vilken lättnad att komma in i Gemäldegalerie vid Potsdamer Platz och till den stora Frans Hals-utställningen. Mästaren från den holländska guldåldern, som inspirerade Rembrandt. Hals, en rumlande, tumlande, fattig och troligen också försupen konstnär (mycket vet vi inte om hans liv), införde med sina opolerade porträtt av lutspelare, barn, fattiga och vansinniga rörelse och spontanitet i konsten. En ögonblickets mästare kallas han på Gemäldegalerie, som lyckades fånga människans inneboende vitalitet och inte minst hennes skratt. En svår konst. För ett äkta skratt kan modellen inte hålla, det sker spontant och konstnären måste minnas vad som kännetecknade skrattet, vad som hände i ansiktet, med ögonen och runt munnen. Man måste klara av att fånga alla de hundra små rörelserna som utgör ett leende och skratt. Hur vet man att Frans Hals lyckades? Jo, man ler tillbaka.

Om andra porträtterade från konsthistorien ser ut att vara nedsjunkna i tiden, onåbara som bakom en hinna, är Hals porträtterade människor direkt närvarande. Man kan nästan nå dem. Den skrattande pojken, målad för dryga 400 år sedan, är så oerhört mycket vid liv att begäret väcks att ta upp honom i famnen och därefter leka tafatt i Haarlems gränder. Tittar man närmare löses bilden upp. Ögonen är hafsigt målade, färgen snabbt påstruken och ändå är motivet mer levande än det mesta man ser.

Hur vet man att Frans Hals lyckades? Jo, man ler tillbaka.

Här rimmar konsten på ett annat vis med vår tid än hos Grosz och Dix. Hals verk tillfredsställer en längtan efter det oförställda och autentiska i ett hav av tillgjordhet och simulationer. Så långt ifrån alla verklighetsimiterande dokusåpor och Tiktok-videos. Inte märkligt att Frans Hals verkar ha fått en ny renässans – efter sin första, då han återupptäcktes av impressionisterna – för mer än gärna låter sig dagens museibesökare hänföras av hans snapshots i olja som får historien att flamma upp som solens sista strålar och bli levande. Det ger sken av ett evigt nu, en historiens kontinuitet, att människa upprepar sig i människa. Historien återkommer inte, men den fortplantar sig genom tiden genom dem som utgör den. Det är paradoxalt nog samtidigt en skrämmande som hoppingivande tanke.