Det hela börjar med ett bistick en varm dag i början av augusti, en dag när den höga himlen är varaktigt blå och knappt ett moln syns. Vad börjar med ett bistick? »Det Sista eposet« är den anspråksfulla benämningen på den senaste romanen av Peter Handke. Die Obstdiebin, oder Einfache Fahrt ins Landesinnere (Frukttjuven, eller En enkel resa till inlandet) är tillika den sista romanen innan han belönades med litteraturvärldens mest prestigefyllda pris.
Det är ett alldeles vanligt bistick och samtidigt inte. Därför att det är ett tecken, varken ett bra eller dåligt tecken, utan bara ett tecken på att det är tid för berättaren att bryta upp, och ge sig iväg. »Behövde jag då ett sådant tecken?« Frågar han sig själv och svarar jakande: »På den dagen: ja, alldeles oavsett om det bara är inbillat eller sommardagsdrömt« så måste något sätta berättelsen i rullning. Han ger sig av, lämnar hus och trädgård i Ingenmansbukten, som han kallar sin oansenliga förort sydväst om Paris, på jakt efter frukttjuven, sin frukttjuv. Men vem hon är får vi inte veta, inte heller varför han ger sig iväg på jakt efter henne. Här finns ingen »berättelse« och ingen intrig, allra minst ett drama. Det bisticket sätter igång är en färd, en serie episoder som går genom trakterna norr om Paris, små förstäder och småorter, alltså utanför det vi kallar centrum, i de undanskymda platserna mellan den litterära storstaden Paris och semesterorterna utmed Atlantkusten, Marguerite Duras Trouville-sur-Mer eller Marcel Prousts Cabourg.
Inledningen tar sin tid, liksom boken i stort. Handke skyndar inget. Efter 40 sidor har berättaren inte kommit längre än till trädgårdsgrinden där han öppnar sin brevlåda och finner handskrivna, alltså riktiga, brev. Det är en av dessa augustiveckor, tänker han, när man äntligen lämnas ifred av staten och det förstår vi är gott. Han ser sig själv som en »illegal«, men utan att gå närmare inpå varför, utdriven ur mänskligheten och han fruktar att hans avfärd till inlandet betyder »den slutgiltiga uteslutningen« från denna gemenskap. Ändå fortsätter han med »episka skritt« och känner sig fri därför att han vet att han »har rätten på sin sida«. Egensinnigheten, de stora gesterna men misstron mot de stora orden, igenkänns från Handke själv.
Die Obstdiebins landskap är samma som författaren sedan Mina år i Ingenmansbukten från 1994 fortsatt skriva fram, och även här finner han sin samtalspartner och inspirationskälla i den medeltida författaren Wolfram von Eschenbach vars episka prosa Handke vill göra till centrum för den tyska diktningen, hellre än Goethes. Det vill säga flytta centrum till tiden innan den tyska nationalismen hade formats, romanformen var färdigutvecklad och existensen fortfarande var förtrollad. Ett citat från von Eschenbachs Willehalm utgör bokens epigraf: »Man såg den ljusa sommaren, så mångfacetterat färgad som aldrig förr«, en sorts riktpunkt för vad också Handkes prosa siktar mot.
Berättarens väg går till förortens tågstation, till stationskaféet där de östeuropeiska arbetarna hänger över sina ölglas, han sätter sig på en skuggig bänk och äter ett vinteräpple, nickar mot en kassörska som besvarar hälsningen, far ut mot dem han kallar de »onåbara«, alltså de som inte går att nå och är otillgängliga för allt som kan kallas »Moder jord, eller natur, eller människovärld«; han tar från Paris det fullsatta regionaltåget mot Picardie, Vexin-platån, över Argenteuil, Cormeilles, Herblay, Conflans, Pontoise och Osny (den som vill kan följa berättarens väg på kartan), läser tidningen Parisien och rörs till tårar av historien om en dödsdömd som i timmen före sin avrättning visat sig vara oskyldig, och upptäcker till sin förvåning en sovande frukttjuv som han först misstar för en bunt kläder »glömda, avsiktligt efterlämnade, bortkastade?« Frukttjuven, Alexia eller Aleksija som egentligen heter något annat, har fått sitt namn för att hon en gång i sin barndom pallade ett äpple. Hon kommer från ett längre uppehåll i Sibirien, vid floden Jenisej och är i Picardie för att söka efter sin mamma, en banktjänsteman – kanske samma kvinna som i Der Bildverlust oder Durch die Sierra de Gredos (2002) befann sig på jakt efter en författare som kunde skriva hennes biografi.
Efter 130 sidor av Die Obstdiebins sammanlagda 560 »förstummas« berättaren när han ser ut över Vexin-platån och börjar fantisera om Alexias vandring genom landskapen. Berättandet skiftar till tredjepersonsperspektiv men tonen och språket förblir densamma – Handke skriver som vanligt i en stilnivå, med en ton. Även när andra röster kommer in är det otvivelaktigt Handke som talar, oavsett om det är en alawitisk kebabförsäljare, en hotellvärd utan hotell, en arabisk pizza-leverantör eller frukttjuvens pappa – Alexias inre ledsagare och dialogpartner. Vem hon är förbli oklart. Hennes farföräldrar var statslösa, »hon däremot vill inte tillhöra någon stat«. Att frukttjuven är en av Handkes anarkistiska bundsförvanter mot den finansiella och politiska ordningen står klart redan från början.
Alexia vandrar i nästan tre dagar utan mycket mat eller sömn men med kraften från »en djupt liggande vrede mot världen« och passerar orter som Cergy-Pontoise, Courdimanche, Chars, Chaumont-en-Vexin på väg till den familjeåterförening som väntar henne. Det är en pilgrimsresa utan heligt mål, eller med utsikten att »finna sig själv«, medlet, vandringen, är så att säga målet i sig. Det är som ett strövtåg som inte går över de stora farlederna, bara sällan rör sig på redan upptrampade stigar men helst avviker innan dem; texten är en ledsagare som verkar uppfinna landskapet samtidigt som vi går genom det. Eposet Obstdiebin vecklar ut sig framför våra fötter.
Man kan minnas den svenske författaren Stig Larsson som brukar säga att han i skrivögonblicket inte vet hur nästa mening ska se ut. Varför? För att han vill överraska sig själv, låta skrivandet driva skriften framåt. På ett liknande sätt förhåller det sig i denna bok, berättandet är den verkliga berättelsen. Det är i språket det »händer«. Och även om »det sista eposet« i slutet så att säga sluter sig, knyter ihop sin säck, så är denna avrundning av underordnad betydelse, mer formalia än något annat. Storheten i verket ligger i dess språk, som läsaren kan förlora sig och gå vilse i, men också i uppmärksamheten vid detaljerna. Handke fäster sig vid det som så ofta överses och nästan njutningsfullt dröjer sig vid det, liksom frukttjuven Alexias hand dröjer vid den frukt som hänger från en högt uppsatt gren, till hälften dold bakom löven. Handke har en stark litterär röst man lyssnar på utan att behöva veta vart den leder en. Det är ett litterärt språk som inte är »svårt«, men »eget«. Det ligger nära vardagstyska, men genom att lätt omdana ord och syntax blir det något annat.
Denna väldokumenterat långsamma arbetsprocess skänker Handkes prosa en air av tidlöshet. Men den utspelar sig onekligen i denna tid, i vår tid med smartphones, monokulturer (persiljehav, korianderhav) och papperslösa pizza-leverantörer, till och med en affisch från en Eminem-konsert i en belgisk småstad dyker upp. Närvarande är hela tiden ett latent liggande terrorhot: patrullerande poliser med maskingevär, skräcken som griper passagerarna när ett tåg står stilla lite för länge. »Tidlösheten« ligger snarare i språket. I det lätt föråldrade uttryckssättet, i det att Handke aktivt letar sig bortom samtidens fraser. Det vill säga att det litterära språket aktivt söker att bilda en egen värld, eller »återskapa en andra natur« som Handke förklarade i en tv-dokumentär av Stefan Troller från 1975.
Man kan bli besvärad av det Handke skriver. Man anar att detta är en författare som inte alltid vill behaga eller ställa sig in. Ibland blir han hätsk, lösgör sig från den vilsamma prosan och börjar skriva i affekt. Det finns passager i Obstdiebin som framstår som främmande och det är dessa som herrejösses-kritiken gärna plockar ut avsnitt och meningar från sitt sammanhang för att därmed kunna fördöma författaren som… ja? Oläslig? Förkastlig? Förpassad till Salon des Refusés. Som när berättaren tar tåget från Paris till Vexin och sitter i en vagn med bara kvinnor. Han låter blicken vandra från kvinna till kvinna men finner bara »slutna ansikten«, beslöjade, maskerade.
Var man än tittade, ett maskansikte, en maskerad kropp efter den andra. Inget öga, som på samma sätt visade sig. Ingen hårlinje som levde, trots att fartvinden där och då kort luftade en lock […]. De maskerade kvinnoansiktena och de förpuppade kvinnliga kropparna sa ingenting.
Denna stumhet, och en slutenhet hos medpassagerarna, eldar upp berättaren. Han får ett vredesutbrott när en av kvinnorna vänder sig bort från honom och är nära att skrika: »Inbilla dig inte att jag vill något från dig. Ingen man, ingen drömmer något mer om era skråpukar. Och om: Ve de stackars män som hamnat i er fångst, ni falska högheter.« Det är nära att avfärda avsnittet som ren och skär misogyni. Men det ingår också i ett av bokens genomgående motiv som kan sägas utgöra dess etik: Vikten av att se den andre och bli sedd av den andre; att vandra, observera, lyssna in och uppmärksamma; inte bara röra blicken mot det förväntade men mot randfenomen och randfigurer: utstötta, hemlösa, papperslösa, de som saknar fast förankring och trygga positioner. Handke närmar sig dem på ett helt fördomsfritt sätt, med vad som kanske kan betecknas som ömhet och människokärlek. Mot andra kan falla ut med en oförblommerad aggressivitet – en av den österrikiska litteraturens paradgrenar.
Är det också politiskt? Utan tvekan, om man menar en politik som går bortom handlingsprogrammen och det tydliga ställningstagandet. Är det en förlust att hans verk inte längre översätts till de nordiska språken? Också här måste svaret vara jakande därför att Handke genom sin litteratur berikar världen. »›Världen?‹ Definition tack. – Världen var världen var världen. Eller kanske ändå en definition: världen, det var triangeldramat mellan en själv, naturen och den andre!«
I Vagant 3-4/2019 skriver den tyske kritikern Thomas Assheuer om Peter Handkes författarskap, Nobelpriset och Serbien-kontroversen.
