Varlam Sjalamov: Vänstra stranden | I översättning av Ola Wallin| Ersatz förlag, 2023
Varlam Sjalamov: Genom snön | I översättning av Ola Wallin | Ersatz förlag, 2018
Ingen kan få mig att frysa som Varlam Sjalamov. Hans text »Vad jag såg och lärde mig i lägret« består av 46 iakttagelser från hans liv som gulagfånge. Den ingår i Genom snön (2018), en samling berättelser om straffarbetslägren i 1930- och 40-talens Sovjet, och de bistra formuleringarna utgör en utmärkt introduktion till hans författarskap.
Jag har sett iscellen, uthuggen ur klippan, och själv tillbringat en natt i den.
Jag har förstått att människan blev människa för att hon är fysiskt starkare, uthålligare än alla djur – inga hästar uthärdar arbetet i Yttersta Norden.
Jag har förstått innebörden av makt och innebörden av en människa med vapen.
Jag har förstått varför man i fängelset får veta politiska nyheter (arresteringar osv) tidigare än friheten.
Barackerna i Gulag saknade termometrar, men erfarna fångar kunde ändå avgöra hur kallt det var. »Om det ligger kölddimma är det fyrtio minusgrader utomhus; om luften väser när man andas ut, men det fortfarande inte är svårt att andas, då är det fyrtiofem grader; om det låter när man andas och man blir andfådd – femtio grader. Under femtiofem grader – då fryser loskorna i luften«, berättar Sjalamov i Genom snön.
Att läsa Sjalamov har en besynnerligt lugnande effekt på mig. Ett fångläger är inte särskilt svårt att förstå. I en värld som är fylld av så mycket lidande är det befriande att Sjalamov har varit där, långt ner i den yttersta förnedringen, och att han lyckas berätta så bra om sina erfarenheter. »Det var just här som han förstod att han inte var rädd och inte var fäst vid livet«, skriver han i novellen »Tyfuskarantän«. »Han förstod också att han gått igenom en stor prövning och överlevt. Att han måste utnyttja den fruktansvärda gruverfarenheten till sin egen fördel.«
Sjalamovs berättelser från Gulag finns nu i två volymer på svenska: Vänstra stranden (2023), och Genom snön (2018). Båda utgivna av Ersatz förlag i översättning av Ola Wallin. Ytterligare delar är på väg.
Förnedring, undernäring, död
Undernäringen var konstant: »Vår avund var slö och kraftlös av svält, som alla våra känslor.« Ransonerna räckte inte att leva på, och det innebar att lägerfångarna satt fast i en ond cirkel. När de inte kunde uppfylla arbetskvoten, som givetvis var orealistiskt hög, straffades de med sänkta ransoner, blev ännu svagare och arbetade ännu sämre. I novellen »Bären« (Genom snön) kan berättaren inte längre bära sin timmerstock och faller omkull i snön. Vakten sparkar honom, men det gör inte ont. Det känns som värme.
Ibland sov fångarna två och två. »Det fanns nätter då ingen värme nådde mig genom resterna av vapenrocken«, säger huvudpersonen i »Sentens« (Vänstra stranden). »På morgonen såg jag på grannen som en död, och förvånades lite över att den döde är vid liv, reser sig efter åthutning, klär sig och lydigt utför order.«
»Jag lade märke till någonting häpnadsväckande«, skriver Sjalamov i »Första döden« (Genom snön). »När man arbetar i så många timmar är det bara de första sex, sju timmarna som är svåra och plågsamt tunga. Därefter förlorar man tidsuppfattningen och ser undermedvetet bara till att man inte förfryser sig: man stampar, viftar med spaden, tänker på ingenting, hoppas på ingenting.«
Det var just här som han förstod att han inte var rädd och inte var fäst vid livet.
Efter en månad med den sortens behandling kan trettioåriga män bli så svaga att de har svårt att klättra upp till våningssängens översta brits. Sjalamov, som var 180 centimeter lång, vägde till sist 48 kilo. Han behövde hjälp att lyftas upp på vågen.
Det extrema klimatet står på lägerledningens sida och underlättar bestraffning. I berättelsen »Ståthållaren över Judeen« (Vänstra stranden) gör fångarna uppror på det skepp som fraktar dem till lägerstaden Magadan i östligaste Sibirien. Befälen svarar med att fylla lastrummen med vatten. Det är fyrtio grader kallt. När skeppet kommit fram får kirurgerna fullt upp med att amputera de fångar som ännu lever.
Gulag fungerade efter andra principer
Gulag var inget fängelse. Det framgår av en text där Sjalamov beskriver tillvaron i Butyrkafängelset i Moskva, bland de fångar som ännu inte har skickats österut. Den som har fått pengar från sin familj kan handla tobak och mat i fängelsets affär, som öppnas en dag i veckan. Att få sin beställning är fängelselivets höjdpunkt – men vad ska de fångar göra som inte har något att handla för? På Butyrka har det uppstått en tradition som säger att alla ska lägga en tiondel av sina besparingar i en gemensam pott, som fått namnet »fattigkommittén«.
Fånglägren fungerade efter andra principer. När svälten och kylan nådde över en viss nivå upphörde all solidaritet. Att få paket hemifrån, med socker, tobak eller kläder »var det största av mirakel«. Men observera vad som händer när paketen har delats ut. Berättaren i »Paketet« (Genom snön) får ett par varma stövlar, som han övertalas att sälja. De kommer ändå att bli stulna första natten, det vet han. För pengarna köper han smör och bröd. I samma ögonblick som han ska börja äta »var det någon som drämde något tungt i huvudet på mig, och när jag hoppade upp och hade samlat mig var kassen borta. Alla hade stannat kvar på sina platser och såg på mig med skadeglädje. Detta var underhållning av bästa sort.«
»Paketet« slutar med att berättaren och två andra fångar värmer sparade brödkanter i smält snö. De ser fram mot att »äta dem klibbiga och varma, och sedan dricka det heta smältvattnet som doftade regn och bröd.« Då kommer lägerchefen in, tömmer ut kokkärlen och hackar hål i botten på dem: »Finns det kokkärl, så finns det också något att koka.« När han har gått skrapar fångarna upp det som fortfarande kan ätas från golvet.
För övrigt äter ingen med sked. »Fingrarna, till och med de förfrusna, okänsliga fingrarna, var pålitligare än skeden« – med dem får man upp varje smula ur sin matskål. En fånge som hamnat på sjukstugan märker till sin förvåning att de krökta fingrarna har börjat räta på sig. Han »tuggade lite på den smutsiga, tjocka huden som mjuknade lite.« Det var en av hans »få förströelser när han inte åt och inte sov.«
Gulag som system
I lägerbaracken spelas det kort, berättar Sjalamov, men alltid på ett särskilt sätt: som en duell man mot man. En man som har spelat bort sina kläder pekar genast på en svagare fånge, som står under honom i rang: ge mig din tröja. När den svagare fången protesterar blir han knivhuggen och dör. Den som ska gestalta sådana scener utan att själv ha upplevt dem kan frestas att dramatisera dem – ett mord borde det ändå vara något särskilt med. Sjalamov bryr sig inte om att imponera på läsaren: »Det visar sig att man kan begå tarvligheter och fortsätta leva.« Mordet kommenteras bara lakoniskt: »Nu måste jag hitta en annan partner till vedsågningen.«
Under andra världskriget fick Sovjet generös materiell hjälp från USA. I lägret märktes det på de kraftiga lastbilar av märket Studebaker som dök upp, och på att det en dag stod en tunna med smörjoljan Solidol på gården. Tunnan »attackerades omedelbart av en hop människovrak«. Oljan användes som salva för förfrusna fingrar – och åts som ett slags sirap »som till smaken påminde om ung sten. Stenen föds ju heller inte som sten, utan som en mjuk smörliknande varelse.« Sjalamov har inte plötsligt blivit surrealist. Han syftar på de mjuka, leriga kalklager som ibland påträffas i bergen. När fångarna passerade dem krävdes »en viljeansträngning för att slita sig från den flytande unga stenens stränder av gröt, floder av mjölk.«
Gulag ur grodperspektiv
Om du vill ha ett botemedel mot Churchills påstående om Ryssland – »a riddle wrapped in a mystery inside an enigma« – kan du läsa exilförfattaren Michail Sjisjkin. Genom fånglägren blir Ryssland begripligt, förklarar han i sin bok Krig eller fred (Fri tanke 2023; översättning Ebba Högström). Från Gulag kommer vardagslivets slang och attityder, det utbredda människoföraktet, en tillvaro där rättslösheten är normaltillstånd, och ett trauma som fortplantar sig i generationer. I de flesta familjer finns någon som har varit lägerfånge, eller vakt. Om någon undrar varför ryssar inte ler svarar Sjisjkin: det beror på lägren. En svagare fånge ska inte le mot dem som bestämmer i baracken – den som ler framstår som falsk, inställsam och svag.
Och om du vill förstå Gulag är Sjalamov en bra vägvisare. I Ryssland är Sjalamov en av de två 1900-talsförfattare som för närvarande respekteras högst, berättar Wallin; den andre är Andrej Platonov.
Därefter förlorar man tidsuppfattningen och ser undermedvetet bara till att man inte förfryser sig.
Sjalamov framstår som Aleksandr Solzjenitsyns fattigare bror. Det som skiljer dem är att Sjalamov inte betraktar Gulagarkipelagen i fågelperspektiv, för att ge en samlad bild av hur systemet fungerade. Hos honom befinner man sig alltid på marken.
Sjalamov (1907–82) hamnade i arbetsläger första gången 1929, för att ha deltagit i protester mot Stalin (han föredrog Lenin). Han släpptes 1931 och hann publicera sina första texter innan han sex år senare dömdes till nya lägerstraff. Han hade gjort sig skyldig till »antisovjetiska uttalanden«, som att ha kallat den förste ryske Nobelpristagaren Ivan Bunin en stor författare. Det gav honom tio år i läger; ett straff som sedan förlängdes flera gånger. Han arbetade som skogshuggare och gruvarbetare i Kolyma och Magadan innan han fick en lättare tjänst som sjukvårdare, vilket hjälpte honom att överleva.
Han frigavs 1951, och när han såg det civila vardagslivet i Irkutsk, den första riktiga storstaden på vägen tillbaka, blev han rädd: »Kallsvetten spred sig över min kropp. Jag skrämdes av människans fruktansvärda styrka, av hennes vilja och förmåga att glömma. Jag insåg att jag var redo att glömma alltihop, att jag var redo att stryka ut tjugo år av mitt liv.«
Texterna i Genom snön och Vänstra stranden är skrivna från slutet av 1950-talet fram till mitten av 1960-talet. Till skillnad från de böcker som Sjalamov gav ut efter frigivningen kunde de inte publiceras öppet, utan spreds illegalt och smugglades sedan till Väst i början av 1970-talet. De består av korta texter, var och en skriven i ett inspirerat rus, utan ändringar – något som är svårt att tro, eftersom de är så stadiga och välkomponerade.
Korruption av alla mänskliga relationer
Enda sättet att överleva i lägret är att fuska, förklarar Sjalamov. Där uppstår nästa onda cirkel, en total korruption av alla mänskliga relationer, även den redan från början fientliga relationen mellan fånge och vakt.
Den som ber om att bli inlagd på sjukstugan kan mycket väl vara döende, men samtidigt lite av en simulant: för att få några förmåner överhuvudtaget måste du ljuga. På natten, skriver Sjalamov, lindar patienterna upp sina bandage och gnider in smuts i såren. De vill bli infekterade för att fördröja utskrivningen, eftersom det är bättre att stanna på sjukstugan än att arbeta. Vad du får handlar aldrig om vad du har rätt till, utan om vad du kan stjäla – och i det ögonblicket slås en bro mellan Sjalamovs lägerskildringar och det Ryssland som Sjisjkin försöker få västeuropéer att förstå 60 år senare. Myndigheterna är visserligen odemokratiska, skriver Sjisjkin, men eftersom alla medborgare fuskar har myndigheterna i praktiken rätt när de betraktar sina undersåtar som tjuvar och myglare. Ingen är oskyldig, men vem som i praktiken blir straffad – för verkliga eller påstådda brott – beror enbart på godtycke och kontakter. Så ser den ryska rättslösheten ut.
»Allt är kusligt verkligt, allt utom själva ›ärendet‹«, skriver Sjalamov. Anklagelserna som leder till tjugofemåriga lägerstraff kan vara hur absurda som helst. En man som brevväxlat med sin fästmö anklagas för fientlig agitation, och eftersom de var två personer betraktas de också som en antisovjetisk organisation – »en avsevärt försvårande omständighet«. I ett sådant system förlorar fången sin vilja, »skriver under allt som utredaren har hittat på, och från den stunden blir han själv en gestalt i den overkliga världen som han kämpade mot«.
Förträngt historiskt trauma
Gulag var inte bara bestraffning, det var också business. Gruvorna i Kolyma, där många av Sjalamovs berättelser utspelar sig, stod för en tredjedel av den sovjetiska guldproduktionen. I slutet av 1920-talet, när Stalin snabbt ville industrialisera landet, »upphörde de sovjetiska lägren att vara en grym men igenkännlig variant av det västerländska fängelsesystemet och blev något fullständigt nytt«, skriver Anne Applebaum i Gulag – de sovjetiska lägrens historia (Norstedts 2004; översättning Margareta Eklöf). Slavarbete blev en naturlig del av den sovjetiska ekonomin. Fångläger fanns i samtliga av jätterikets tolv tidszoner; slavarbetarna drog järnväg, bröt kol, avverkade skog, grävde kanaler, arbetade i fabriker och byggde hyreshus. 1952, när Gulag var som störst, befann sig 2,5 miljoner människor i läger.
Med reservation för att vi kanske aldrig kommer att nå fram till slutgiltiga, tillförlitliga siffror uppskattar Applebaum att 18 miljoner människor passerade genom Gulag från 1929 till 1953. 2,5 miljoner av dem dog. Att piska fram produktivitet fungerade inte: lägren förblev improduktiva och olönsamma. Ryska historiker anser nu att sovjetregimens envisa fasthållande vid slavarbete har hämmat landets ekonomiska utveckling, skriver Applebaum i New York Review of Books (15 juni 2000).
Denna väsentliga del av 1900-talets historia är osynlig och frånvarande i Ryssland. Det är enskilda personer, som Sjalamov, Solzjenitsyn och människorna bakom den sedan 2021 förbjudna medborgarrättsorganisationen Memorial, som har rekonstruerat historien om Gulag, från fragment och anekdoter, så att en helhetsbild börjar gå att urskilja – för ett trauma måste man titta på, och tala om. Så länge man undviker att göra det lägger man ett svek till de grymheter som redan har begåtts.
Ett maffialiknande system
I varje barack trakasserade fångarna varandra, som om de bara kunde svara på det yttre förtrycket med ett eget. Hårda kriminella fångar trampade på intellektuella och politiska fångar, men de fick själva akta sig när lägren började fyllas med stridserfarna soldater och officerare från andra världskriget.
De fångar som stod högst i rang samarbetade med lägerledningen. De »fick fullständig frihet att göra som de ville med sina forna kamrater, även att tortera och mörda dem, medan lägervakterna tittade åt andra hållet«, skriver Applebaum i Gulag. »I många läger upprättade maffialedarna insamlings- och skyddssystem och tvingade fångarna längre ner i hackordningen att betala för förmånen att inte bli misshandlade eller mördade. Det blev också möjligt att ’köpa’ lättare myglararbeten för pengar.« Här uppstod den maffia som nu dominerar i Ryssland – landet har blivit ett fångläger där de hårdaste fångarna styr. I Gulag pratade ingen om friheten; samhället på andra sidan taggtråden kallades »det större lägret«.
Slavarbete blev en naturlig del av den sovjetiska ekonomin.
Att demokratisera ett sådant samhälle är ingen lätt sak. När landets tillgångar skulle privatiseras efter Sovjetunionens fall fick ryssarna vouchers på statlig egendom – och sedan gick det på samma sätt som när fångarna fick sina matpaket hos Sjalamov. De starkare slog de svagare och tog ifrån dem vad de ville ha. Resultatet blev ett samhälle av kriminella oligarker. Var det verkligen så svårt att förstå hur experimentet skulle sluta? Alla som känner till lägerlitteraturen hade kunnat förutse det.
Själens fängelse
Strängast av alla fångvaktare är den som varje människa bär inom sig. Under hård yttre press amputerar människor sitt eget medvetande, så att de inte ska lida av en inre rikedom som aldrig får någon yttre bekräftelse. Det yttre våldet ger upphov till ett inre, självutplånande våld, som genom en psykologisk lag. När en av Sjalamovs personer glömmer de dikter han tidigare har kunnat utantill gläds han åt det »som åt en befrielse från en extra börda«.
»Jag har förstått att det sista människan bevarar är känslan av vrede«, skriver Sjalamov i en av sina 46 punkter. »Köttet på den svältande människan räcker bara till vrede – för allt annat är hon likgiltig.« När fången får det lite bättre återvänder känslorna i en bestämd ordning. Först en oförskräckt likgiltighet – jag struntar i vad ni gör med mig. Därefter rädsla för att den tillfälliga förbättringen ska ryckas bort igen. Därefter avund mot de medfångar som röker eller har något att tugga på. Så långt som till lägerchefernas liv kan avunden inte sträcka sig; de kunde lika gärna vara en främmande djurart. Kärlek är människorna inte lika beroende av som de tror, konstaterar Sjalamov. »Kärleken kommer sist, återvänder sist, om den återvänder alls«.
Lyckligtvis snubblar man ibland i Maslows behovstrappa, och då kan det hända att berättarens minne plötsligt släpper ifrån sig ett ord som »sentens«. »Jag blev förskräckt, förbluffad, när det i min hjärna, precis här – jag minns det tydligt, under höger hjässben – föddes ett ord som var fullständigt odugligt för tajgan«, skriver Sjalamov. Han upprepar det maniskt, men vet inte längre vad ordet ska användas till. Är det en scen som är främmande för oss? Ordet »sentens« skulle vara lika hemlöst i en shoppinggalleria.
Identifikation och distans
Men stopp ett ögonblick – vilket slags litteratur rör det sig egentligen om? Är det skönlitteratur, autofiktion eller något annat? Ett par, tre gånger återanvänder Sjalamov samma replik eller situation i flera texter. I sådana fall får jag intrycket att det rör sig om verkliga minnen. Å andra sidan, när Sjalamov skriver »jag« heter berättaren oftast något annat än han själv – det ger ett intryck av fiktion, eller av att han fritt återberättar någon annans erfarenheter.
Oavsett i vilken blandgenre man vill placera Sjalamov, mellan de lika överdrivna motpolerna ren fiktion och ren dagbok, skulle jag vilja påstå att hans texter fungerar som litteratur eftersom han använder sig av ett stilgrepp som vår kommersialiserade bokbransch har glömt bort. Stilgreppet heter distans. Bara genom att hålla en viss distans till materialet blir det möjligt för författaren att se och beskriva någonting – och för läsaren att identifiera sig, för även identifikation förutsätter ett visst avstånd. Identifiera dig kan du bara göra med någon som är annorlunda än du själv; identifikation är människans främsta verktyg för att bryta sig ut ur samtidens och jagets fängelse. Själv säger Sjalamov att »en författare bör vara utlänning – i frågorna som han skildrar. Om han känner materialet för bra kommer han att skriva så att ingen förstår honom.«
Utöver det använder han ingen särskild metod; i stället får han alla i förväg uttänkta metoder att framstå som hjälplösa skrivbordsprodukter. Han försöker inte spela tuff genom att förolämpa läsaren, han stryker inte alla adjektiv, han låtsas inte vara en kamera som registrerar utan att värdera. I en berättelse om två fångar som skickas ut för att plocka tallbarr (man äter barr mot skörbjugg eftersom de innehåller C-vitamin) tillåter han sig att stanna upp och beskriva hur det är att »gå i maklig takt mot bergknallarna som förut tycktes så ouppnåeligt avlägsna, stiga högre och högre och hela tiden som en glad överraskning känna den egna ensamheten och den djupa bergstystnaden i vintern, som om allt dåligt hade försvunnit«.
Språkets förmåga att förklara världen
Sjalamov påstår att vänskap inte är möjlig under extrema förhållanden – »sorgen är inte tillräckligt akut och djup om man kan dela den med vänner« – men han talar till dig som en person du kan lita på. Den som vandrar genom snön tillsammans med honom befinner sig i gott sällskap, eftersom han har hittat en fungerande form för att gestalta sina erfarenheter. I varje diskussion om att språket inte kan beskriva världen skulle jag vilja hänvisa till Sjalamov. Språket, som så många intellektuella älskar att kritisera, visar sig hålla för uppgiften.
Mot det kan man invända att det är relativt lätt för Sjalamov att skriva en stadig och välfungerande prosa, eftersom de svårigheter han skildrar är så konkreta. Det är alltid lättare att berätta om ett yttre förtryck än om ett inre. Sjalamovs svårigheter är praktiska, inte intellektuella, och det räddar honom från vissa intellektuella fallgropar. Hans personer kan tvivla på sina medfångar, som förmodligen tänker stjäla deras mat, men de behöver inte tvivla på språket. Ordet »bröd« betyder bröd, och vad ett bröd är, det vet alla fångar. De lider, men inte av tillvarons meningslöshet. Tvärtom, deras tillvaro är så avskalad att allt är extremt meningsfullt. Får de stjärten eller huvudet när det delas ut sill? Är de torra eller måste de sova i blöta kläder? Författare som vill skildra en tillvaro där det värsta inte är vad som händer utan vad som saknas – där problemet är en ogripbar avsaknad av kärlek, inte fängelsevakter som ger fångarna stryk – står inför en svårare uppgift.
Det är alltid lättare att berätta om ett yttre förtryck än om ett inre.
I en tid när skönlitteratur har blivit lika med att berätta om personliga trauman skulle det vara nyttigt att stifta bekantskap med en författare som visar hur det kan göras. Autofiktionen uppfanns inte i Stockholm på 2020-talet: att ingen associerar till författare som Sjalamov när jagromanerna debatteras på kultursidorna visar hur provinsiellt och okunnigt det litterära samtalet har blivit. Den som en gång har placerats i kategorin lägerförfattare antas inte ha något att säga oss om andra ämnen än lägren.
Vår tid behöver Sjalamov
Trots avståndet mellan Sjalamovs Gulag och vårt likgiltiga överflöd borde vi inte läsa honom som ett historiskt dokument. Vi bör läsa honom av samma skäl som man läser all skönlitteratur – för att lära känna människan, och sig själv.
På den eviga frågan om man blir en bättre människa av att lida borde Sjalamovs berättelser ge ett övertygande svar. Men kanske menar de som ställer frågan inte att människor blir ädlare av lidande utan något annat: att man får en tydligare värdeskala för vad som är väsentligt, värdefullt eller rimligt. En värdeskala som har prövats, och som inte brister vid påfrestningar. Du har sett dig själv och andra människor vara svekfulla eller modiga; du har sett att mod eller styrka inte ser ut som man föreställer sig. Det ger dig ett redskap för att bli en bättre människa – om det är vad du vill bli. Sjalamovs texter verkar vara skrivna utifrån en sådan värdeskala. Det karaktäristiska och svårgripbara med dem är det intryck av hederlighet och pålitlighet som de ger läsaren.
När jag lägger ifrån mig Vänstra stranden täcks parkeringsplatsen av den första snön, och det håller på att bli kväll på vinterns vis: med en iskall och nästan färglös himmel. Jag skulle vilja gå ut och se på stan med en lägerfånges blick. Inte för att dra några billiga poänger på att skambelägga människor för deras överflöd – det klarar de bra själva – utan för att se mig omkring med fångens kunskap om vad som är orättvist, om vad som är ytligt eller viktigt. Lägerfången skulle inte se något överflöd hos oss, han skulle framförallt se rädda och kuvade människor. Människor som inte kan hjälpa sig själva – som när den erfarne fången tittar på ännu ett gäng nykomlingar.
Dvärgtallarna, säger Sjalamov, »hör ropet från våren som vi inte kan höra, litar på det och reser sig upp före alla andra i Norden. Vintern är över.« De kan nämligen förutsäga vädret, skriver han i Genom snön:
Två, tre dagar före den första snön, när dagen alltjämt var höstvarm och molnfri och ingen ville tänka på den annalkande vintern, sänkte dvärgtallen plötsligt sina två famnar långa grenar, böjde med lätthet sin raka svarta, två nävar tjocka stam och lade sig platt på marken. Det gick en dag, en till, ett litet moln dök upp, framåt kvällen blåste det upp till storm och snön började falla. Men om låga snömoln drogs samman på senhösten, en kall vind blåste och dvärgtallen inte lade sig, då kunde man vara bergsäker på att det inte skulle bli någon snö.
I slutet av mars, i april, när våren ännu inte syntes till och luften var torr och vintertunn, reste sig dvärgtallarna plötsligt runtomkring, skakade av snön från sin gröna, en smula rödaktiga skrud.
Ibland händer det att människan liknar dem. När Sjalamov har återhämtat sig från undernäringen kommenterar han det med orden: »Jag hade sett att livet återvände till mig oavsett min egen vilja.«