Big in Sweden

I Sverige har Gloria Gervitz nått kultstatus. I andra europeiska länder är hon inte lika läst. Varför det?

Björn Larsson är en av Sveriges mest framgångsrika författare. Men om man frågar de svenska kritikerna är det få som känner till honom. Vänder man sig istället till franska eller italienska kritiker möter man en annan entusiasm. Där är Björn Larsson en av de mest betydelsefulla nordiska författarna, tryckt i stora upplagor och vinnare av ett flertal prestigefulla priser. 2017 vigdes den italienska litteraturfestivalen Dedica åt Larsson. Tidigare författare som fått den äran är bland annat Paul Auster, Nadine Gordimer, Wole Soyinka, Assia Djebar och Hans-Magnus Enzensberger. I sitt hemland Sverige mottas varje ny bok med sval artighet.

Man kan undra hur det kommer sig. I en recension i SvD av Döda poeter skriver inte kriminalromaner från 2010 lanserar Lars Lönnroth sin egen hypotes: det är Björn Larssons blandning av lättvikt och bildning, av lärdom och underhållning som står i vägen för succé i hans »puritanska fosterland«. En hållning vi älskar hos författare som Umberto Eco, men inte tål när den återfinns bland våra gelikar.

Mellan Björn Larsson och den mexikanska poeten Gloria Gervitz finns det inte många likheter. Men de tycks på liknande sätt haft stora litterära framgångar i vissa länder framför andra.

I år publicerade förlaget Rámus ännu en översättning av Gervitz pågående lyrikprojekt Migraciones. På spanska har den redan givits ut i ett halvt dussin olika utgåvor under 40 år. Hanna Nordenhöks färska översättning är baserad på den senaste versionen från 2017. Magnus William-Olssons och Ulf Erikssons från 2009 är baserad på en tidigare utgåva. Att ett samtida internationellt diktverk översätts två gånger på mindre än tio år måste anses som anmärkningsvärt. En lyriköversättning är i sig ett undantag. Två gånger är ett undantag i undantaget. Märkligt nog finns ingen norsk eller dansk översättning. Det föreligger en engelsk översättning från 2004, och på tyska gavs verket ut i en tvåspråkig utgåva 2003 av det lilla schweiziska teamart Verlag. 2012 översattes den till ett annat av de stora världsspråken, arabiska, men av Jasim Mohamed som bor i Sverige.

Varför är detta överhuvudtaget intressant? Jo, därför att alla som läser lyrik i Sverige läser Gervitz. I andra länder är det inte så. I ett samtal på Littfest 2017 i Umeå säger poeten Ida Linde att det inte är en underdrift att hävda att Migrationer »är en av vår tids stora poetiska projekt« med en självklarhet som åtminstone får mig att ta utsagan som obestridligt sann. På svenska Wikipedia står det att »Migrationer har kallats för ett av samtidens stora poetiska projekt«. På andra tillgängliga wiki-sidor (en spansk och en portugisisk) finns inga liknande värdeomdömen.

Detta visar det som vi alla innerst inne vet, men få gånger tar på allvar: att lyriskt kvalitet uppstår inom, och skapas av ett litterärt fält bestående av översättare, förlag, redaktörer, PR-avdelningar, kritiker, arrangörer och bibliotekarier med mera som säger: Läs detta, det är bra, det är betydelsefullt. Utländsk lyrik, mer än inhemsk, behöver förmedlare och i Sverige har Gervitz haft ovanligt goda sådana. Man kan också undra varför Sverige av alla länder har tagit denna diktsvit till sig? I ett efterord till den nya utgåvan ger poeten Gabriel Itkes-Sznap ett svar:

När Migrationer 2009, i Magnus William-Olssons och Ulf Erikssons översättning, för första gången kom ut i Sverige sögs den glupskt upp framförallt i den yngre poesins kretslopp. Den var som ett svar på en outtalad fråga: inte nödvändigtvis efter ett annat skrivsätt, men kanske efter ett annat slags sinnlighet. Om den svenska, då ofta konceptuellt orienterade poesin kunde te sig karg och alltför genomtänkt, fullständigt dröp denna dikt av affekter. Den tycktes vara helt befriad från distanserande gester.

Diktsamlingens status kan alltså sägas bero på att den representerar något annat, att den avviker från den svenska lyrikens optik. Det kan väl inte nog understrykas hur viktig översatt lyrik är som impulsgivare och syresättare, så att det egna litterära språket inte stelnar i inövade gester och fraser. Men man bör undgå att stirra sig blind på skillnaderna, för Migrationer delar också drag med vissa framträdande tendenser i den svenska lyriken det senaste decenniet: lutningen åt processen och mot sviten framför den avslutade »diktsamlingen«, och man kan tillägga det intellektuella intresset för exilens och migrationens facetter.

Itkes-Sznap pekar ut det som också slår mig först, liksom troligen de allra flesta skandinaviska läsare: den ogenerade sinnligheten i överväldigande lyriska scener, som gör att vi kan ge oss hän åt ohämmad exotism och drömmar om livet kring ekvatorn. Hettan i den mexikanska eftermiddagssolen, den frambrytande svetten och uppvaknande sexualiteten mitt i ett myller av kraftfulla dofter, smaker och färger av frukter, teer, kön och utslagna blommor. Det låter som kitsch, och emellanåt faller dikten över till det, men oftast räddas företaget av den språkliga kontroll Gervitz visar upp när hon smidigt förflyttar läsaren genom tid och rum, när hon låter dikten migrera mellan skilda kvinnokroppar och röster.

Till skillnad från mycket annan diaspora-litteratur från 1900-talet – Gervitz har judisk och ukrainsk börd – bearbetar inte hon trauman, brist eller språkförlust, utan det som närmast kännetecknar Migrationers 265 sidor är ett nästan barockt överflöd av liv och förgänglighet. Som projekt är det imponerande, och kanske har det svenska lyrikfältet förstått en storhet som har gått andra förlorad. Litteratur behöver ibland landa på rätt ställe vid rätt tidpunkt, förmedlad av rätt personer, för att dess styrkor ska bli uppenbara. Men samtidigt går det inte att komma förbi den springande punkten: sett ur ett internationellt perspektiv ter sig de samfällda hyllningarna som något närsynta. Under mina egna läsningar av Migrationer har jag försökt utkristallisera vad jag egentligen tycker. Reflekterar över var min egen kritiska förmåga börjar och var andras slutar. Om jag stämmer in i jubelkören kring Gloria Gervitz verk, hur vet jag att detta är mitt jubel, och att jag inte bara blivit ett eko? Det är ju inte bara lyriken som behöver syresättas utifrån, även ett språkområdes litteraturkritik behöver emellanåt ta in nya perspektiv, ställa om sin optik och justera proportionerna.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.