Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

Den suveräna epidemin och den nakna humanisten

RECENSION. Har coronapolitiken skapat en ny form av totalitär terror? Giorgio Agamben vecklar ut domedagsprofetiorna som om han läste högt ur antika källor.

Foto: Youtube (CC BY-SA 4.0)

Från Vagant 1/2022 – till försäljning från 14.04.22

Strax innan julen tappade jag min smartphone i golvet, vilket man ju gör med jämna mellanrum och inte så sällan åtföljt av ett »den klarade sig!«. Den här gången klarade den sig inte. Jag gick till en rad teknikaffärer på jakt efter ett skärmskydd för att hålla displaybitarna på plats. Flera butiksbiträden utbrast »åh neeej« när de fick se vad som hänt, innan jag slutligen fann rätt produkt i rätt storlek, varpå den hjälpsamma expeditören började HOSTA på telefonen, min telefon, och inte en gång utan flera gånger. »Ingen fara«, sa hon. »Det är bara så mycket damm här.« Resten av julen spenderade jag i sängen. Jag vet inte vad jag drabbades av, corona, influensa, fantomsmärtor, jag vet inte var jag smittades, men telefonen gick i alla fall att använda igen. Julen blev en påminnelse om att relationen till skärmen är den enda riktigt hållbara och pålitliga, speciellt som smittoklassad men också i det sätt som de virtuella rummen mer och mer tagit över, definitivt så under coronapandemin.

Giorgio Agamben
Vilken punkt har vi nått?
Översatt av Gustav Sjöberg
Karneval förlag, 2021

Om mobiltelefonen skriver filosofen Giorgio Agamben i essän »Vad är ett dispositiv?« (2006, översatt av Gustav Sjöberg) att han har utvecklat »ett obönhörligt hat mot detta dispositiv som gjort förhållandena mellan personer än mer abstrakta«.

»Dispositiv« är en samlingsbeteckning för de sätt som maktförhållandena implementeras i samhället. De griper in i en mängd olika fält för att reglera och påverka dem, och omfattar enligt Agamben »vilken sak som helst som på något sätt har förmågan att fånga, rikta, bestämma, hindra, forma, kontrollera och säkra levande varelsers gester, beteenden, uppfattningar och diskurser«. Frågan är dock om detta vidlyftiga begrepp kan göra »förhållandena mellan personer« mindre abstrakta. Begreppet är inte för vem som helst. Om jag frågar någon om klockan är det ingen som svarar: »Låt mig se på mitt dispositiv.« Barnen brukar nog inte heller säga: »Jag vill ha ett dispositiv till julklapp.« Men begreppet kan betraktas som ett sätt att vända på det vedertagna, användarriktade språkbruket.   

Smartphone och smartteknik: väldigt fula ord i Agambens vokabulär. De står för en pervertering och utarmning av de sociala relationerna, enligt honom. Man ska träffas ansikte mot ansikte – utan skärmar, utan ansiktsmasker. Man ska inte sky de sjuka – man ska omfamna dem som Franciskus av Assisi. Och det är ingenting annat än skam och synd hur staterna har hanterat coronapandemin, enligt vad den italienske tänkaren proklamerat på sin blogg, i artiklar och i intervjuer. Agamben, född 1942 och ansedd som en av de främsta levande filosoferna i världen, har sedan pandemins början riktat skarp kritik mot staternas sätt att kringskära individernas frihet, samtidigt som hans ideal framstår tämligen oförstående inför virusets realiteter och påminner oroväckande mycket om vissa antivaxkampanjer.

Nu har det också blivit en bok av det hela, och det är inte lätt att veta hur man ska bemöta detta monstrum till essäistik, för det är vad det är, på gott och ont: smått osystematiserat, smått uppjagat, smått vansinnigt. Vilken punkt har vi nått? (2021, översatt av Gustav Sjöberg) är en samling av dessa i huvudsak självpublicerade onlinetexter, med den första essän daterad 26 februari 2020, det vill säga väldigt tidigt i pandemin.

Det finns ingen epidemi är kontentan av detta första inlägg där Agamben tyr sig till en upplyst skepticism inför den paniska jargongen bland medier och de strikta åtgärder som snabbt vidtogs, utan vad han anser vara tillräcklig kunskap. Och allt detta för vad som av allt att döma är »en normal influensa, inte så annorlunda än den som återkommer varje år«? Liknande saker har hörts från många håll och kanter sedan pandemins början. Flera har nog också justerat sina första reaktioner efter att de själva insjuknade, eller efter att nära och kära började gå bort. Inte så med Giorgio Agamben. Han står fast vid sina initiala intryck. Han viker inte en tum. Faktum är att han inte heller viker från en enda formulering, så ofta som olika stycken upprepar exakt samma poänger, samma meningar, vilket gör att boken i bästa fall framstår som ett tidsdokument, i sämsta fall som ett maniskt manifest vars författare är för bångstyrig för att bringa ordning och reda i sina argument, för uppretad, för rabiat.

Pandemin är en statlig sjukdom. Det »regeringsdispositiv« som strypt individernas lagstadgade rättigheter saknar motstycke i västerlandets historia, enligt Agamben. Ett mer effektivt styre har aldrig någonsin funnits, förutom tja… Det dröjer inte mer än tre avsnitt i förordet innan Hitler äntrar scenen. Den som kan sin Agamben vet att filosofen ständigt återkommer till Tyskland 1933 då Hitler utlyste ett undantagstillstånd, utan att formellt avskaffa Weimarrepublikens författning men som i tolv års tid var praktiskt taget meningslös. Den som inte kan sin Agamben – och han publicerar trots allt böcker oftare än gemene man uppgraderar operativsystem på sin smartphone – kliar sig kanske i huvudet: Är det inte skillnad på undantagstillstånd och undantagstillstånd? Är jag en nazist bara för att jag låtit vaccinera mig och bär munskydd? Är restriktionerna verkligen en ny form av totalitär terror?

Som med alla rasande konspirationsteoretiker är det inte värt mödan att försöka reda ut alla tankebanor hos Agamben. Till exempel: han tar anstöt av epitet som »konspirationsteoretiker« och »förnekare«, vilka vissa förärat honom efter inläggen, men tydligen inte på grund av att de är felaktiga – han vet precis vad han säger – utan för associationerna med… nazismen. De som använder ord som »förnekare« om Agambens bruk av formuleringar som »den så kallade coronavirusepidemin« ställer alltså »förintelsen av judarna och epidemin på samma plan«, så som han hävdar om de som inte vill ta honom på allvar. Man skulle kanske kunna tänka att det är precis vad filosofen själv gör i sina associationer mellan nazismens statsterrorism och den pågående »sanitära terrorn«, liksom när han påpekar att de som saknar det italienska vaccinationsintyget Green Pass »blir bärare av en virtuell gul stjärna«. Det är som om Agamben opererar på ett helt eget plan.

Han har dock sina poänger när coronarestriktionerna knyter an till undantagstillståndet. Agamben tar aldrig ordet »konspiration« i sin mun, men det tycks inte vara långt borta från hans läppar. Italien är ett land vars samtidshistoria »är en produkt av komplotter och hemliga sällskap, intriger och sammansvärjningar av alla möjliga slag«, som Agamben påpekar och inte med orätta, eftersom flera av 70-talets värsta mord och bombdåd aldrig lösts och mycket pekar på att italienska makthavare samarbetade med terroristorganisationer. Ingen har heller missat att den globala övervakningen som växte fram efter kriget mot terrorn utnyttjat våra bärbara dispositiv som nyckelhål in i våra själar. Positionerna för vad staten kan och får göra har flyttats fram för varje år. Agambens oavlåtliga påminnelser om att undantagstillståndet blivit ett normaltillstånd visar på att det inte finns någon återvändo efter att man börjat samla data om allt och alla. Bakom kulisserna verkar mäktiga, dolda krafter, bara inte på det sättet som de där konspirationsteoretikerna inbillar sig, snarare mycket mer banalt, mycket mer konkret, och de syns hela tiden på vår skärm och i våra fingrar som rör sig över skärmen, i tron på att det är jag som styr, jag använder tekniken hur jag vill och därför är den inte odelat dålig eller ond, eller?

*

Skälet till att min smartphone gick i sprickor hade med hunden att göra. Under den aktuella dagen förrättade han sin toalett i ett högt gräs, och som den ansvarsfulla hundägare jag är – trots att vi befann oss en bra bit ifrån civilisationen – plockade jag upp hundbajset eller rättare sagt försökte, vilket resulterade i svordomar och lortiga fingrar. Väl hemma gick jag och tvättade händerna. Då ringde telefonen. Jag plockade upp den ur fickan med ännu våta fingrar varpå telefonen gled ur händerna i protest över min hygien och vårdslöshet, störtdök som en komet mot golvet där den landade platt på magen, avsvimmad och blåslagen.

Vi var visst inte vänner längre, jag och mitt dispositiv, om vi någonsin varit det, så som vi ofrivilligt drogs in i det här förhållandet efter att grannen av välvilja eller barmhärtighet skänkte sin gamla smartphone till mig. Giorgio Agambens blick vilade på mig där jag kröp runt på golvet och desperat samlade ihop flisor efter ännu ett förhållande som gått i kras. Skärp dig, för guds skull. De där sprickorna kändes ända in i märgen på mig och jag är säker på att det inte var någon fientlig makt som låg bakom detta, i alla fall tror jag inte det, i alla fall hoppas jag inte det, det var bara resultatet av en tarmtömning i det fria. Visst finns det andra variabler att ha i åtanke – till exempel: vem var det som ringde mig mitt i lunchrasten så att jag tappade koncepterna? – och visst är ingen av oss så »fri« som vi intalar oss, speciellt inte efter att pandemin ritat om kartan för rörelsefriheten. Men det finns en oöverskådlig händelsekedja bakom minsta lilla svajp på dispositivens diskreta yta, detta genomskinliga skinn bakom vilket MAKTEN sitter och lurpassar på oss, bakom vilket inget YTTRE existerar och vi är utlämnade åt mörker, kaos och social död…

Det finns fortfarande händer, kroppar och användare, men kanske inte för Agamben, inte för filosofen utan dispositiv, undantagstillståndets undantag. För honom leder »det teknologiska barbariet« åt ett enda håll. I Vilken punkt har vi nått? åkallar han gång på gång det barbari vi kastats ut i med en tvärsäkerhet som tillstår tv-pastorer med bländande vita tänder och budskap tillverkade av gröna dollarsedlar. Agamben vecklar ut domedagsprofetiorna som om han läste högt ur de antika källor han alltid åberopar, och där allt redan har hänt, nota bene; människorna har blivit så vana vid att leva i ett permanent undantagstillstånd att de förlorat »varje mänsklig och affektiv dimension«; med coronarestriktionerna närmar vi oss »ett rent och skärt avskaffande av varje offentligt rum«; epidemin är början på ett »världsomspännande inbördeskrig« mot oss själva.

And so on and so forth. Perspektiven är kosmiska, implikationerna ändlösa. Det vore inte ens rättvist att kalla detta alarmistiskt. Här finns en övertygelse jämförbar med den deprimerade. Allt är väldigt, väldigt illa och det största bedrägeriet vore att blunda för alla omen. Den pessimistiska ådran är med andra ord den filosofiska ådran, klarsynens och genomskådandets ådra. Agamben har sett och förstått och därmed vilar ett enormt ansvar på filosofens axlar, där »det kommer att krävas nya former av motstånd, präglade av ett reservationslöst engagemang från dem som inte gör avkall på att tänka en kommande politik.«

Ja, den kommande politiken, den kommande gemenskapen som alltid hägrar som ett löfte eller slutpunkt i den agambenska messianismen. Bara det att det inte finns någon sådan utopisk horisont längre, inte i den punkt vi nått. Att tänka en kommande politik tycks vara själva stötestenen när statsepidemier och teledispositiv koloniserar det lilla »motstånd« eller »engagemang« som återstår. Alltid den här idén om hotet mot tankarna. Alltid den här fördummande samtidskulturen som slår oss i virtuella bojor, vilka den lär oss att älska och vårda som vår nästa. Man kan genomskåda många kritiker och tänkare genom att observera hur rädda de är för att tappa kontrollen. Allt handlar om tanken, individen, rättigheterna…

Vad som driver Agambens epidemiskepticism är en gammelhumanism. Alla dessa skärmar och ansiktsmasker hindrar oss från att mötas på riktigt. Alla dessa extrema åtgärder gör att vi glömmer bort respekten för de döda när de inte begravs på riktigt. Virusets riktighet lyser dock med sin frånvaro hos Agamben. Enligt honom är problemet att implementeringen av undantagstillståndet långsamt luckrar upp tilltron till varandra, där man upphäver »vänskaps- och kärleksförhållanden, eftersom vår nästa blivit en potentiell smittkälla«. Kan man inte träffas på riktigt är man praktiskt taget redan död.

Människan mister sin mänsklighet när rädsla och regler sätter agendan. 

Agamben återger ett citat av Cicero, vars antropocentrism inte borde gå att åberopa för någonting alls, men icke desto mindre: »Det som kallas ansikte kan inte finnas hos något annat djur än människan, och uttrycker hennes karaktär.« Kan inte finnas: som ett påbud eller förbud. Vilket kunde översättas som: det får inte finnas hos någon annan än människan. Det är ansiktet som är platsen för människans sanning, menar Agamben, det är det som ligger till grund för hennes sätt att kommunicera i vad han brukar kalla »det öppna«. Men att »endast människan« har ett ansikte och bygger sitt sätt att kommunicera på det är underligt kategoriskt, inte minst om man betänker att även icke-mänskliga djur har individuella ansikts- och karaktärsdrag och är betydligt skickligare på att tolka kroppsspråk än människan. Ansiktet framstår som platsen för en kristen människosyn som alltid anats hos Agamben, men inte lika utpräglat som nu: »Det är genom att se varandra i ansiktet som människan känner igen och grips av passion inför varandra, förnimmer likhet och skillnad, avstånd och närhet.«

För synskadade är det dock en självklarhet att kunna binda sig till människor via andra vägar än ansiktet. Men det är som om Agambens salvor mot »uppfinningen av en epidemi« handlar om att uppfinna en katastrof där det innersta i människan går förlorat. Digitala skärmar, ansiktsmasker, coronarestriktioner: undan för undan utplånas människan som sådan och gör oss till vad Descartes såg som en helt igenom mekanisk varelse, ur stånd att vare sig tänka och därmed att känna och älska, det vill säga ett icke-mänskligt djur.

Kriget mot viruset blir oavsiktligt ett krig mot människan, eller vad Agamben talar om som en inre, osynlig fiende. Men är inte den här nya formen av krig på sätt och vis en bra sak? Kunde inte undantagstillståndet användas till att bekämpa det som gett upphov till 2000-talets zoonotiska pandemier – den globala handeln med djur? Det är bisarrt att man kan skriva en bok om coronaviruset utan att ens beröra det som sannolikt är pandemins upphov. En sådan aspekt saknas i lika hög grad hos Ivan Krastevs coronabok Är morgondagen redan här? (2020) som även den kretsar kring pandemins påverkan på de europeiska institutionerna. Är det verkligen det som är den stora faran? Den »fiende« som Agamben talar om är högst konkret. Den finns inte någonstans inombords eller utanför. Den består av det system som upprätthåller skillnaderna mellan djur och människa, som bygger en hel industri på denna skillnad. Här har vi den reella uppfinningen: uppfinningen av människan.

*

När tänkare träder ut ur sin trygghets- eller stilzon brukar det ske någonting. Det är de styckena som ofta citeras och görs gärna föremål för långa, dekonstruktiva analyser. De markerar en form av sprickor i den sammanhållande texten – tankebrott, återvändsgränder. Man kunde säga att Vilken punkt har vi nått? är en hel bok av dessa sprickor. Reflektioner ur ett stympat liv, fragment av ett verk som läcker. Efter läsningen är det de mest egendomliga utbrotten, de mest oförsonliga tiraderna jag minns. Inte tanken bakom allt.

Många gånger kan man också spåra en rad underliga motsägelser hos Giorgio Agamben. I mina dagdrömmar återkommer jag till det här stycket i essän »Vad är ett dispositiv?« där Agamben tar sig an mobiltelefonerna och mobiltelefonanvändarna: 

Trots att jag vid flera tillfällen ertappat mig med att tänka på hur man skulle kunna förstöra eller deaktivera mobilerna, och hur man skulle kunna utplåna eller åtminstone straffa och fängsla de som använder sig av dem, tror jag inte att det är den rätta lösningen på problemet.

Jag skrattar högt när jag läser Agamben, för han är så oavsiktligt komisk i sin otidsenlighet, så genuint otillfreds med sin tids kultur. Han skulle vilja »utplåna« de som använder sig av mobiltelefoner. Eller »åtminstone straffa och fängsla« dem. Själv kan jag gå långt i mina fantasier om vad som bör göras, men jag tror inte jag kommit på tanken att döda alla mobiltelefonanvändare och vet inte om jag skulle vilja uttrycka det i skrift. Men tack gode gud för Giorgio Agamben! Han säger det som andra inte gör. Han skriver vad andra bara tänker. Han är en sann underhållare, gamle Giorgio, och som sådan är det en njutbar polemiker som trätt fram ur coronaboken, full av temperament, motvilja, ilska och ofilosofiskt slagg.

Dessa sprickor gör boken mindre analyserande och mer personlig. Den blir helt enkelt mindre intressant som filosofiskt eller politiskt argument. Men den blir desto svårare att greppa och neutralisera i dess motsägelser och uppgörelser. Man känner hela tiden den underliggande oro som styr Agambens blick på omvärlden, både i oron för vad de digitala skärmarna gör med en och för att utvecklingen ter sig bortom kontroll. Bekännelse: efter att ha läst boken drömde jag att man kunde stoppa undan sina barn i mobiltelefonerna, ganska behändigt men smått skrämmande, vilket om inte annat visar på den ådra av rädsla som genomsyrar Agambens tänkande, inte minst dessa litanior över samtiden som på ett sätt ger uttryck för nostalgin som alltid åtföljt the shock of the new, modernitetens skuggsida.

Kan kritiken av coronapolitiken förklaras via Agambens tidigare grundidéer? Så verkar översättaren Gustav Sjöberg anse i sitt efterord och i sina fotnoter. Det hade behövts ett efterord som i stället försökte ge en bakgrund till den låga tilliten till institutioner i Italien, för att inte tala om de hårdare coronarestriktioner som infördes i landet jämfört med i Sverige där många i stort sett levde och rörde sig som tidigare. Säger inte detta mer om Agambens motvilja till restriktionerna än hans filosofiska projekt? Den bild som nu ges av honom i efterordet är en institution i egen rätt som vi gör rätt i att lyssna på, oavsett om de enskilda texterna kan »förbrylla«, som Sjöberg diplomatiskt och summariskt noterar.

Vänder man sig till Sven-Olov Wallenstein, Agambens andra svenska översättare, framträder en lite annan bild av filosofen. Wallenstein närmar sig hans tänkande med en viss försiktighet, inte minst vad gäller de eventuella slutsatser som går att dra ur framför allt Homo sacer-serien, vars pessimistiska undertoner på sin höjd bjuder på ett paradoxalt hopp, enligt Wallenstein, med undantagstillståndets skymningsstämning som en möjlig slutpunkt och därmed en potentiell ny början. Men de konkreta vägarna framåt är ofta vaga hos Agamben. Samma försiktighet märks hos den norske översättaren Espen Grønlie som i efterordet till Fellesskapet som skal komme (1990, på norska 2017) antyder att Agamben egentligen inte försöker säga så mycket. Agambens metod är mer att likna vid en arkeologisk undersökning av hur kristna läror och antika källor flikar in i nuet och hur den kommande gemenskapen (eller »gemenskapen som ska komma«) mynnar ur den här korsbefruktningen av det till synes daterade och det ännu inte realiserade.

Det nya med coronaboken är att allt det som tidigare bara anats under ytan av filosofiskt-filologiska utgrävningar nu intar förgrunden, där alla dessa gallfärgade ordsvall står i skarp relief till hans tidigare tänkande, till den grad att man kan utbrista: var det detta han menade från första början? Wallenstein, som ofta har en bra blick för filosofers skrivsätt, anmärker i efterordet till Homo Sacer: Den suveräna makten och det nakna livet (1995/2010) att hyperbolen alltid varit ett sätt för Agamben att förstora och därmed kanske kollapsa motsättningarna så att någonting nytt ska kunna uppstå, vad detta nya än är.

Men det är nog att läsa Agamben för välvilligt, åtminstone i belysning av den pandemifilosof som nu trätt fram och vars bloggbok bär på stora likheter med den digitala pöbelmentaliteten han vänder sig emot – alla dessa uppkopplade zombies som ofrivilligt går maktens ärenden. Agamben skriver som om han nyss gått med i Twitter.

Borta är plötsligt de opaka trösklarna där han tidigare tycktes trivas. Nu är gråzonerna mindre gråa och mycket mer stickande, skarpa. Som om Agamben helt enkelt rörde om i den filosofiska grytan i blindo så att de tidigare böckerna med ens framstår mer programmatiska, mer enkelspåriga, och likväl: nu är det en tänkare som faktiskt har någonting att säga, samtidigt som det innebär att det är svårare att hålla med honom.

Joni Hyvönen

Skribent. Medredaktør i Vagant. Bor i Stockholm.
joni.hyvonen@vagant.no